9789179759117

Böckerna om Vilde och käpphästarna: Vilde och käpphästen Winner, 2021 Vilde och sommaren med Cleo, 2021

hoppa högt, vilde!

Text © Jenny Bicho 2022 Bild © Andrea Femerstrand 2022 Redaktör och sättning: Annika Meijer Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryck BaltoPrint, Litauen 2022 ISBN 978-91-7975-911-7 www.bonniercarlsen.se

Jenny Bicho Andrea Femerstrand

Hoppa högt,

VILDE!

1 Det är tomt i rummet förutom den nakna sängen. Inget täcke, inga kuddar. Bara en lite fläckig madrass. Stora hål gapar där bokhyllan och skrivbordet tidigare stått.

Väggarna är kala och tapeten har mörka rektanglar där affischerna förut satt. Till och med käpphäststallet är nedskruvat och borttaget. Rummet är tomt, tyst och ledsamt. Det ekar när lägenhetens alla möbler bärs ut i trapphuset. Ett par killar i neonvästar bär och ropar till varandra: 7

– Vänta! Sätt ner igen.

– Om vi vinklar åt vänster bör det gå!

– Tre. Två. Ett. Lyft!

Vilde sitter på den tomma sängen med Blå i knät.

– Du vill inte heller flytta, eller hur? viskar hon till sin kattunge, som börjar spinna och skjuta rygg mot hennes hand.

Mamma kommer in i rummet. Hon har på sig sina smutsiga snickarbyxor och det mörka håret är invirat i en stor lila sjal.

I famnen håller hon Vildes käpphästar Lussan, Winner och Ted. Hon ser glad ut.

– Ska du ha någon av de här? Annars bär jag ner dem till min bil, så att de inte råkar hamna i flyttbilen. Du skulle se hur smutsig den är, säger hon glatt.

Vilde fylls av ilska. Hon hatar när mamma pratar med den där konstiga, 8

tillgjorda rösten. Hon låter alltid så när hon har dåligt samvete för något, som att tvinga Vilde att flytta från det enda hem hon någonsin haft eller velat ha. Mamma vet mycket väl att Vilde är arg och ledsen. De har bråkat om det i flera veckor, ända sedan den där dagen då mamma hade sagt att hon hade något viktigt att berätta.

Vilde kniper ihop munnen och tittar bort.

– Hallå, Vilding! Hör du mig? frågar mamma fortfarande med glada rösten.

– Gå, säger Vilde sammanbitet och vänder ryggen åt mamma.

– Vadå ”gå”? frågar mamma, nu med sin vanliga röst.

– Jag sa GÅ! säger Vilde igen och stoppar in ansiktet i pälsen på Blå.

Hon hör att mamma suckar.

– Du, det är bara att skärpa till sig – och 9

jag menar det, säger hon bestämt.

Vilde kikar fram ur Blå. Mamma håller upp ett pekfinger i luften och fortsätter: – Om en liten stund kommer det några killar för att hämta din säng, och då är det du som snällt går bort från den och ut ur lägenheten och ner till bilen som står färdigpackad här utanför. Okej?

Hon ger Vilde en lång, allvarlig blick.

Sedan vänder hon sig om och går ut ur det tomma rummet.

– Åh, jag hatar dig! Jag HATAR dig! skriker Vilde och kastar sig bakåt mot madrassen så att huvudet nästan slår i väggen. Blå ramlar ner från hennes knä och hamnar bredvid henne på sängen. Tårar strömmar längs tinningarna och letar sin in i öronen. Vilde gråter så högt hon kan för att mamma ska höra ute i lägenheten. Som 10

ett litet barn. Så som det inte riktigt passar sig att gråta när man har blivit äldre. Hon undrar om Blå kanske blir skrämd, men bestämmer sig sedan för att strunta i det och tar istället i ännu mer. Hon skriker ut sin ilska över att behöva flytta.

Efter en stund sätter hon skriket i halsen och börjar hosta i stället. Mitt i allt hostande hör hon en mörk röst säga: – Hur går det? Håller du på att dö eller så?

Vilde tittar upp. I dörröppningen står en polis. Hon känner igen den mörkblå tröjan med polismärke på bröstet. Dessutom har han ett bälte runt midjan med batong, pistol och en liten radio som piper. Åh, typiskt! En av mammas kollegor från jobbet.

Vilde hostar några gånger till.

– Hur går det? Överlever du? frågar polisen igen.

11

– Mmm, mumlar hon först. Sedan säger hon tyst: Eller nä, jag håller nog på att dö av sorg.

Hon låter huvudet falla tillbaka ner i madrassen och tar ett djupt andetag.

Eftersom polisen står i rummet vågar hon inte börja gråta så där högt igen. I stället ligger hon helt tyst. Blå kommer fram och slickar henne på kinden. Blött och salt.

Katter gillar blött och salt. Det kittlar av den lilla sträva tungan, men Vilde skrattar inte. Inte idag.

Hon undrar om hon någonsin kommer att skratta igen. Hon hör polisens steg när han går över golvet. Det ekar från pipen och knastret från hans radio. Plötsligt känner hon hur madrassen gungar till när han sätter sig bredvid henne på sängen. Han är jättestor och luktar så där som det gör på 12

nyår när man skjuter fyrverkerier. Polisen stryker Blå över ryggen med sin stora hand och säger: – Jag har flyttat tolv gånger. Ibland har det blivit mycket bättre och ibland lite sämre.

Vilde ligger stel som en pinne med huvudet mot väggen och fötterna i golvet.

Hon drar åt sig Blå och lägger den lilla kattungen över sitt ansikte, så att hon inte ska synas. Polisen fortsätter att prata: – Det bästa med att flytta är att man alltid lär känna nya personer. En gång blev jag granne med en kille och idag är han fortfarande min allra bästa vän, säger han.

Vilde är tyst en liten stund där hon ligger under sin katt.

– Är din bästa vän också polis? frågar hon efter en stund – mest för att hon vet 13

att det är otrevligt att inte svara när någon pratar med en.

– Nej, han är musiker. Han spelar i ett band och åker på turnéer runt om i hela världen, svarar polisen.

Vilde häver sig upp på armbågarna. Blå glider ner i den lilla glipan mellan henne och polisen. Vilde ska precis fråga om den där kompisen är en artist som hon kanske känner till, när mamma kommer in i rummet.

– Åh, ni har träffats. Vad bra! Fast vi måste åka nu. Kommer ni? frågar hon och går ut ur rummet igen.

Polisen ställer sig upp och sträcker fram sin stora hand mot Vilde.

– Jag heter Magnus. Om du vill kan jag skjutsa dig till er nya lägenhet i polisbilen, säger han och tar sedan Vildes hand och 15

drar upp henne till stående.

– Kan vi ha på sirenerna? frågar Vilde och stryker med baksidan av handen över kinden för att torka bort tårarna.

– Jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa för att det ska bli en liten siren. Fast då måste du lova att inte säga något till din mamma, säger Magnus och ler.

Vilde böjer sig ner lyfter upp Blå i famnen. Sedan går hon efter Magnus mot hallen. I dörröppningen vänder hon sig en sista gång och tittar in i det som alltid har varit hennes rum.

– Hej då rummet. Vi syns aldrig mer.

16