9789179758882

ALBA OCH nattramnens grav

Mårten Gisby Henrik Johansson

prolog

Han sov inte riktigt, men han var heller inte vaken. Han kunde känna sin kropp, sina fingrar, sina ben. Men han kunde inte röra en muskel och hur mycket han än försökte gick ögonen inte att öppna. Värst av allt var magen. Den värkte och vred sig något fasansfullt. Var det hunger han kände? Det var som om ilskna fåglar fladdrade omkring därinne och försökte picka sig ut. Hans bädd var hård som berg; ett massivt täcke av jord och en huvudkudde av hård, kall sten. Hur länge hade han legat där? Några dagar? Tusen år? Det sista han mindes var hur hans händer och fötter snärjdes och hans mun förseglades och sedan, den där flickan med det eldröda håret. De blixtrande blå ögonen som vyssade honom till sömn. Nu var han del av myllan. Bara ännu en sten i berggrunden. Insnärjd i rötter och begravd under marken.

Men än fanns det hopp. För dessa stunder av lättare sömn hade börjat komma oftare på senare tid, och med allt jämnare mellanrum. Som nu, när han låg där, halvt vaken, kunde han till och med höra hur de tassade runtomkring honom. De små under jorden. Han hörde hur de förde viskande samtal, livrädda för att han skulle vakna från sin djupa sömn om de talade för högt. Och ovanför dem, de andra små liven, som hade byggt sina hem runtomkring honom, rest hela städer över hans sovande kropp.

3

Han kunde känna dem. Deras små fotsteg och deras eviga prat vibrerade genom jorden. Genom hans kropp. Hur han längtade efter dagen då han skulle vakna på riktigt. Då skulle han riva upp deras städer och krossa deras hem under sina fötter.

Men det var inte tid ännu. Han var fortfarande trött. Så oändligt trött. Han sjönk tillbaka ner i sömnen igen; jagade det där eldröda håret in i drömmen, grep efter det. Men hon sprang undan som en ettrig liten mus, duckade under hans fingrar, retade honom. En dag skulle han få tag i henne och då skulle han mosa henne i sin knutna näve. En dag.

Men först var han tvungen att vila. Slumra en liten stund till. När han till slut vaknade — morgontrött, hämndlysten och hungrig — då skulle han äntligen jaga fatt i henne …

Flickan med det eldröda håret.

4

1 orosmoln

Alba vaknade men lät ögonen vara stängda. Hon lyssnade på morgonregnet som smattrade mot rutan och åskan som dånade avlägset, men det var inte det som väckt henne. Nej, det var stegen från tant Snotra som vandrade runt i hennes sängkammare. Rätt som det var rycktes gardinerna undan från fönstret och det svaga morgonljuset värmde mot Albas ögonlock. ”Snofsan!” grymtade hon och snurrade runt med kudden över ansiktet. ”Det är tur för dig att det inte är tant Snotra som väcker dig idag”, sa en annan tomteröst. ”Du vet att hon hatar det där hemska smeknamnet.”

Alba kisade upp på Svartöra, en yngre slottstomte som Snofsan nyligen tagit under sin vinge. ”Var är Snofsan?” frågade Alba, som inte var van att bli väckt av någon annan. ”Tant Snotra”, sa Svartöra med eftertryck, ”har varit hos fredsrådaren sedan gryning och …”

Alba satte sig upp med ett ryck. ”Är pappa vaken?!” ”Ja, fredsrådaren vaknade sent i natt och kallade till sig

5

Kapten Storm och sina rådgivare …”

Men Svartöra avbröt sig själv när hon såg att Alba genast skyndade upp ur sängen. ”Frejadotter! Vänta!” ”Men jag måste träffa honom”, insisterade Alba och var halvvägs ut ur rummet innan Svartöra påminde henne. ”Men dina kläder!”

Alba bromsade in. ”Just det.” Det var trots allt inte så brått att hon behövde rusa in i ett viktigt rådslag i pyjamas.

Hon försökte dra på sig sin gröna enhärjarsärk och sina byxor på samma gång, men det slutade med att hon fastnade med huvudet i fel hål och Svartöra fick hjälpa henne komma loss. Sedan for Alba iväg genom borgen mot fredsrådarens torn.

Det hade gått nästan tre veckor sedan slaget vid Järnetjärn, där Albas pappa Ossian hade räddat henne från trollpackan Siri Järnsax. Men i striden hade Ossian kommit öga mot öga med sin bror Åskmakaren Odd Runske, och träffats av hans åskmagi. Ossian hade fallit, och Alba hade ridit med sin pappa hem till Sessrumner där helarna lyckats rädda livet på honom. Ända sedan dess hade Ossian varit instängd på sin kammare, så gott som medvetslös, och inte orkat träffa en enda person.

Inte ens sin egen dotter. Nu var han alltså tillräckligt pigg för att ta emot ett helt rådslag. Han måste må mycket bättre!

Alba tog två steg i taget uppför spiraltrappan till sin pappas torn. Men just som hon skulle knacka på den stora trädörren så öppnades den med ett ryck. Alba snubblade framåt och var nära att sätta knogarna i pannan på tant Snotra Poppeltofs.

Eller Snofsan, som Alba alltså gärna kallade henne.. ”Frejadotter!” pep tomtegumman förskräckt. ”Är pappa vaken?”

6

”Fredsrådaren är upptagen just nu!”

Alba hann precis se Ossians bleka ansikte bakom det stora skrivbordet, omringad av kvinnor och män i vackra mantlar, innan Snofsan stängde dörren bakom sig. ”Mår han bättre?” frågade Alba medan hon motvilligt följde tomtegumman nerför trapporna. ”Fredsrådaren håller fortfarande på att återhämta sig, men han tog sig oförtrutet upp ur sängen idag för att ta emot jarlinnan av Blåkulla och jarlen av Okolnir. De har mycket att tala om.” ”Jag förstår”, sa Alba vid slutet av trappan. ”Då väntar jag här tills de är klara.” ”Kommer inte på fråga! Fredsrådaren måste vila. Han kommer vara alldeles utmattad efter mötet.”

Just då hörde Alba dörren öppnas uppe i trappan och ljudet av flera par fötter på väg ner. Alba tänkte inte lyssna på den envisa gamla tomten. När alla män och kvinnor passerat, smet hon upp innan Snofsan hann hindra henne. ”Frejadotter!”

Men halvvägs upp stoppades hon av Astrid Storm. ”Vart är du på väg?” frågade enhärjarkaptenen och blockerade vägen för Alba. ”Jag tänkte bara prata med pappa.” ”Han har inte tid just nu. Han måste vila.” ”Precis vad jag sa”, pep Snofsan som andfådd hann ikapp bakom Alba. ”Men jag vill bara hälsa på honom! Bara en minut!”

Astrid grep tag i Albas arm och förde henne nerför trappan. ”Aj”, skrek Alba och försökte slita sig ur kaptenens grepp.

7

”Han är min pappa! Jag får väl träffa honom om jag vill!”

Astrid släppte greppet om Albas arm och pekade med ett finger i hennes ansikte. ”Hör du inte vad jag säger? Han har inte tid med dig nu, Vanadis!” ”Men jag har inte träffat honom på tre veckor! Han har inte sagt ett ord till mig sen …” ”Sedan Åskmakaren fick tag på smycket”, avslutade Astrid hennes mening. ”Tack vare dina misstag.”

Alba blängde upp på sin kapten. ”Förstår du inte hur mycket han har att tänka på just nu?

Trollen håller på att samla sina styrkor. Våra spioner har sett Järnvedens trädkronor skaka och hört ljudet av stridstrummorna. Det kommer inte ta lång tid innan Åskmakaren och Siri Järnsax marscherar mot Sessrumner. De kan vara här om en månad eller en vecka. Och fredsrådaren är svag. Han är … svagare än jag någonsin sett honom.” Astrid såg plötsligt orolig ut på ett sätt som inte var likt henne. Hon vände om och vandrade iväg genom korridoren. ”Jag kan hjälpa till att ta hand om honom”, sa Alba och följde efter. ”Så han kan vila upp sin styrka igen.” ”Det sköter jag bra själv!” pep Snofsan bakom dem. ”Men han är min pappa”, upprepade Alba hopplöst.

Astrid svängde runt igen. ”Fredsrådaren har ett helt rike att skydda, han har inte tid att vara någons pappa just nu.

Förstår du inte det? Hela Landet Bortom står inför krig, och du tänker bara på dig själv.”

Alba stormade iväg ifrån kaptenen och tomtegumman.

Hon ville inte låta dem se hur skammen och skuldkänslorna sved i henne.

8

I hjärtat visste hon att Astrid hade rätt. Allt detta var på grund av Albas misstag. Det var hon som hade gömt smycket och ljugit för sin pappa, sedan hade bortbytingen Vidar stulit det från henne och dessutom lurat Alba rakt i en fälla. Det var på grund av Albas dumhet som Åskmakaren fått tag på smycket, och Ossian hade varit tvungen att rädda henne, vilket nästan hade kostat honom livet.

Nu var Ossian alltså så svag att han inte ens orkade träffa sin egen dotter. Eller ville han helt enkelt inte träffa henne?

Var han så besviken på henne att han inte ens kunde se henne i ögonen? En klump satt i Albas mage och en annan i halsen.

Hon klev ut på borggården och tog några djupa andetag.

Höstregnet öste ner och åskan mullrade över dem, precis som den hade gjort hela veckan. Enhärjarna hade fullt sjå med att förbereda försvaret och tjänare, pigor och drängar slet alla hårt trots att de var blöta ända in till underställen.

Det var tre gånger så många vakter på muren som det brukade. Några smedstomtar vässade svärd med magiska slipstenar medan de mumlade runramsor. Två av de mest erfarna vädermagikerna i hela landet hade kommit från Folkvang.

De stod uppe på muren och försökte skingra åskmolnen med magiska formler. Men molnen ville inte skingras.

Samtidigt höll kökstomtarna på att lasta av nya vagnslaster med rovor, betor och potatis för att fylla upp matförråden.

Ifall Åskmakaren och trollen belägrade Sessrumner måste de vara förberedda att klara sig härinne, kanske i flera veckor.

När Sessrumner byggts hade Freja Vanadis själv lagt mäktiga skyddsrunor över varenda sten i muren för att försvara borgen och hålla oinbjudna gäster utanför. Men det var ju trots

9

allt även Freja som en gång i tiden smitt smycket Brisingamén för att försvara Landet Bortom från fiender. Det var det mäktigaste magiska vapen som någonsin funnits, och det var aldrig menat att hamna i trollens händer. Det fanns ingen idag som visste ifall Sessrumners murar kunde stå emot självaste Brisingasmycket.

Alba hörde en djup suck bredvid sig. ”Att de ens orkar”, sa tomtegubben Gorm och skakade på huvudet. ”Vadå?” ”De sliter och harvar som om de faktiskt fortfarande hade någon chans. Hade det inte varit bäst för alla inblandade om vi bara lade ner våra vapen. Ingen vill väl ha en lång och utdragen belägring?” ”Hur kan du säga så?” utbrast Alba irriterat. ”Det är klart vi måste kämpa!” ”Har du minsta aning om hur trött man blir på rovor efter att ha ätit det till lunch och kvällsmat två veckor i rad? Kan du ens föreställa dig det? Föreställ dig då två månader. Föreställ dig den morgon som allt kött och bröd och gröt och gryn är slut och du måste börja äta rovor även till frukost?” ”Så, ska vi bara lägga oss ner och ge upp? Låta Åskmakaren och trollen ta över?”

Gorm ryckte på axlarna. ”Freden vilar på Brisingasmycket.

Det är så det alltid varit i Landet Bortom. Och den som har Brisingasmycket äger freden.” ”Även om han tänker använda det till att starta krig?” ”Tja, till din farbrors försvar brukar det ju inte bli särskilt långvariga krig när ena sidan har Brisingasmycket.”

10

Alba skakade på huvudet. ”Det låter på dig som att striden redan är förlorad.” ”Det är inte bara jag, Frejadotter. Se dig omkring. Ser det ut som hoppfulla miner?”

Alba förstod vad han menade. Smedstomtarna mumlade bistert och monotont medan de drog sina stenar över svärden.

Väktarna på muren stod och huttrade i höstvinden som slog in från Folkängarna. En av vädermagikerna slutade mumla ramsor och satte sig darrande ner på muren för att ta en andningspaus. Enhärjarlärlingarna som hjälpte till att lasta av vagnarna arbetade under ängslig tystnad. Alla hade de tomma blickar som verkade riktade långt bort.

Men Alba skakade på huvudet. ”Alla har inte övergett oss.

Igår kväll kom jarlen av Okolnir och jarlinnan av Blåkulla hit.

Det visste du kanske inte.”

Gorm fnös. ”Klart jag visste. Jag vet nästan allt som händer här i borgen. Om en duva skiter morgonvakten i pannan, så vet gubben Gorm det innan lunch. Jag vet även att vi skickade bud till alla Bortoms tio jarldömen, men bara två svarade. Vi vet inte vilka vi kan lita på längre. Till och med fredsrådaren själv har låst in sig uppe i sitt torn. Det är ju inte precis den bästa motivationen för de som trots allt är redo att strida för honom.” ”Han är skadad!” ”Han är vår ledare. Om han är vaken borde han kunna släpa sig ut i fem minuter för att ge sina kvinnor och män lite mod. Någon slags försäkran om att han inte har gett upp.” ”Så varför ger du dig inte av då?” frågade Alba irriterat. ”Om jag tagit ens ett steg genom porten hade murväktarna

11

dekorerat min rygg som en nåldyna. Nej, jag får snällt sitta och äta mina rovor tills det hela blåser över. Kanske trollpackan Järnsaxa kan förlåta en gammal gårdstomte för hans dumma misstag.” Gorm gick iväg medan han muttrade förargat. ”Niding!” ropade Alba efter honom, men det rörde inte tomten i ryggen.

Det var uppenbart att det dumma misstag som Gorm syftade på var den gången han räddat Alba från Siri Järnsax, och tagit henne till Sessrumner för hittelönen. Tydligen tyckte han inte längre att hittelönen hade varit värt besväret.

Fram till dess hade Alba växt upp hos sin farbror Odd i en husbil i en helt annan värld. På den tiden hade hon tillbringat de flesta dagar i ett hörn av sitt klassrum, så gott som osynlig.

Det var Odd som hade lärt henne att inte sticka ut och att inte dra till sig någon uppmärksamhet, så att ingen från Bortom någonsin skulle hitta henne.

Men sedan Gorm återfört henne till Landet Bortom hade det varit omöjligt att förbli osynlig, för i den här världen var Alba ättling till den legendariska Freja Vanadis och ämnad att ta över som fredsrå; en titel som hennes pappa Ossian nu bar. Hittills kände Alba inte att hon kunde leva upp till det ansvaret. Inte efter alla misstag hon gjort. Kanske var det det som hennes pappa också kände nu, att Alba inte hade det som krävdes för att en dag bli fredsrå? Kanske var det därför hon inte fick träffa honom.

Alba skulle just vända in igen när hon lade märke till något i ögonvrån. En skugga som hastigt rullade in under en av vagnarna, kröp mellan hjulen och dök upp på andra sidan.

Ett snår av tovigt, blont hår. Alba visste genast vem det var.

12

Hukandes smög Alba fram till andra sidan av vagnen och väntade. Just som den smygande figuren sträckte fram en hand för att norpa åt sig en rova så högg Alba tag i handleden. ”Tycker du portionerna på Sessrumner är för små eller?”

Idun Storm flinade tillbaka. ”Tänkte bara ta ett litet mellanmål.” ”Ska du komma förbi mig måste du ha lite flinkare fingrar”, retades Alba. ”Jaså?” svarade Idun självsäkert och förde sin andra hand till munnen. Medan Alba höll hennes högerhand i ett järngrepp hade Idun redan fått tag i en ny rova med vänsterhanden, helt utan att Alba hade märkt något. Nu tog hon en stor knakande tugga av det vita fruktköttet som om den råa rovan var ett helt vanligt äpple.

Alba släppte hennes hand. ”Förresten, om du vill passa in här borde du inte äta råa rovor. Människor brukar oftast koka dem först.” ”Det gör troll också om vi har tid”, sa Idun och tog ännu en tugga. ”Och du borde inte längre prata om troll i vi-form”, sa Alba med en strängare ton.

Idun rodnade något. De senaste tre veckorna hade hon försökt att passa in mer och mer i sitt nya hem på Sessrumner, men det hade visat sig lättare sagt än gjort.

Iduns liv hade det senaste halvåret vänts upp och ner nästan lika mycket som Albas. Hon var dotter till Astrid Storm, enhärjarnas kapten, men när hon var alldeles nyfödd hade Siri Järnsax lyckats byta ut henne mot en bortbyting. Idun hade växt upp hos trollen i Järnveden, medan hennes ersättare

13

trollpojken Vidar hade växt upp på Sessrumner. Astrid hade uppfostrat pojken utan en aning om att det egentligen inte var hennes riktiga barn, utan en spion.

Tre veckor tidigare hade Idun hjälpt Alba fly från trollen och Alba hade tagit med henne till Sessrumner för att återförena henne med hennes riktiga mamma, och just denna morgon skulle Idun för första gången träna med Alba och de andra enhärjarlärlingarna.

De båda gav sig av genom regnet mot enhärjarnas baracker.

Det hade krävts lite övertalning att få Astrid Storm att gå med på det. För även om Astrid var glad över att ha sin riktiga dotter tillbaka hos sig, så hade det inte undgått henne att Iduns uppväxt hos trollen satt sina spår.

De andra lärlingarna stod redan och huttrade i regnet medan de väntade på sin kapten. ”Vad gör hon här? Och varför är hon klädd sådär?” Det var Hilda Angantyr som stirrade på Iduns nya lärlingskläder. ”Hon ska börja träna med oss”, sa Alba. ”Har du problem med det eller?”

Hilda ryckte på axlarna. ”Inte alls. Jag trodde bara inte de tillät troll bland enhärjarna.”

Alba blängde efter Hilda medan hon gick iväg och ställde sig med sin vapendragare, Joar Fafnesbane. Hilda och Joar hade varit Albas vänner innan hon insett att de var precis den sortens mobbare som hon försökt undvika på sin gamla skola.

När Alba umgicks med Hilda och Joar hade hon själv börjat bete sig likadant och det hade lett så långt att Alba kastat en thurs-förbannelse på halvtrollet Grip Lodkind, när hon trodde att det var han som var Järnsaxas spion. När Alba mindes

14

hur svårt hon skadat Grip så kände hon ytterligare ett styng av dåligt samvete. Även om han varit odräglig och rentav elak mot Alba så förtjänade han inte skadan som thurs-förbannelsen åsamkat honom.

Sedan Grip rest hem till sin familj hade Hilda och Joar istället riktat sin uppmärksamhet mot Idun. De litade inte på att hon verkligen gått över till deras sida och följde ofta efter henne, i hopp om att ta henne på bar gärning just som hon försökte skicka hemliga meddelanden eller släppa in trollens lönnmördare genom portarna. Alba höll ett noga öga på dem.

Hon tänkte inte låta samma sak hända Idun som hänt med Grip.

De senaste veckorna hade Alba tagit på sig att visa Idun runt borgen, förklarat hur saker och ting gick till på Sessrumner och även försökt träna bort vissa av hennes värsta trollvanor. Som att hon gärna ville klättra och krypa över alla hinder istället för att gå runt om. Idun hade ju växt upp i skogen och brydde sig inte ett dugg om hur leriga hennes kläder blev. Det hade inte ändrats, som Alba nu märkte när hon tittade på Idun. ”Idun! Dina kläder!” utbrast Alba. Hennes nya mantel och bomullssärk droppade av gyttja efter att hon krupit genom den blöta leran under vagnarna. Alba skyndade sig att försöka skrapa av det värsta, medan Idun bara tittade förbryllat på henne. ”Uppställning!”

Alba rätade genast på ryggen och ställde upp sig i ledet, såsom förväntades av lärlingarna medan Astrid Storm stegade fram emot dem. Idun var den enda som stod med nacken böjd

15

och ryggen kutande. Hon påminde lite om ett skrämt djur.

Astrid stannade framför sin dotter och synade henne uppifrån och ner. Från den böjda nacken till den leriga särken. ”Rak i rygg.” Nu var Astrid enhärjarnas kapten och inget annat. Idun sträckte långsamt på sig. ”Upp med hakan.”

Idun gjorde ett gott försök. ”Mer. Du är väl stolt att vara lärling hos enhärjarna, inte sant? Sådär ja. Var är särken du tilldelades?”

Idun såg förvirrad ut. Hon tittade ner som för att försäkra sig om att hon tagit på sig rätt kläder. ”Jag har den på mig … kapten.” ”Enhärjarlärlingar har gröna särkar, den här är ju mörkbrun.”

Iduns blick stannade på den leriga särken när hon förstod vad Astrid menade. ”Upp med hakan, sa jag.”

Långsamt tittade Idun upp igen.

Alba önskade att Astrid inte behövde vara så hård mot Idun, men hon visste att det var såhär det gick till. Alba hade fått utstå samma sak när hon började träna med lärlingarna, fastän hon var fredsrådarens dotter. En usel, liten bit kol, hade Astrid kallat henne, som skulle slipas till diamant. Kall som is och hård som järn.

Enhärjarna var landets mäktigaste och modigaste krigare, och ville man träna med dem så var man tvungen att härdas.

Då kvittade det vilka ens föräldrar var. ”Jag … Jag råkade visst smutsa ner den lite.” ”Råkade smutsa ner den lite?” upprepade Astrid. ”Den är ju

16

alldeles lerig. Och din mantel? Vad har du haft för dig egentligen? Brottats med grisarna?”

Joar undslapp ett fniss, men det gick inte en halv sekund innan Astrid röt till. ”Tyst i ledet!” och Joar bet sig i läppen.

Astrid tänkte åtminstone inte låta någon av lärlingarna delta i att uppfostra hennes dotter. ”Den här särken är gjord av bomull från de finaste fåren på Okolnir slätt. Den här manteln är vävd av mullbärssilke från Ydalir. När ni en dag är ute i fält så kommer ni såklart behöva kräla och krypa genom gyttja, träsk och döda kroppar. Men att vara enhärjare handlar också om stolthet. När ni kommer till slagfältet ska ni vara rakryggade och skinande rena. Det enda undantaget är era vapen. Fienden ska genast se hur slitna svärd ni bär och hur välanvända era bågar är. Men era kläder ska vara rena och nytvättade. När ni kommer till träningen ska ni alltid vara klädda i rena kläder. Ni ska inte kräla runt i gyttjan som troll. För vi är inte troll, eller hur?” ”Nej, kapten!” sa alla lärlingarna med en röst. Alla förutom Idun. ”Idun Storm. Är du ett troll?” ”Nej, kapten”, svarade Idun lågt. ”Säg det högt så alla hör.” ”Jag är inget troll.” ”Högre!” ”Jag är inget troll!” ”Bra. Och om någon kallar dig för troll, vad gör du då?”

Idun ryckte på axlarna. ”Säger till dig?” ”Du drämmer till dem i ansiktet!” ”Förstått … kapten”, sa Idun lite förvånad.

17

”Vanadis.” Astrid Storm vände sig till Alba. ”Ja, kapten?” ”Du leder uppvärmningen idag. Inga halvmesyrer för vår nykomling. Sätt fart!”

Det brukade vara Hilda som ledde uppvärmningen så Alba kände sig överraskad att Astrid nu verkade tycka att hon var redo för ansvaret. ”Vi börjar med ett löppass”, ropade Alba över lärlingarnas huvuden och satte igång att springa, något förvånad att lärlingarna faktiskt följde efter henne.

Idun hade inga problem att hänga med i tempot. Även om hon var ny hos enhärjarna så var det inget fel på hennes kondition.

Efter uppvärmningen delade Astrid upp dem på bågskytte och svärdsträning. Idun hamnade på bågskytte medan Alba fick träna svärd mot Sixten Sikling, en blond, smårund pojke.

I början höll hon måttet ganska bra mot Sikling, men när hon såg att Idun stod och sköt pilar, med Joar och Hilda hängande över vardera axeln, tappade hon koncentrationen och fick då en smäll på huvudet. ”Ja! En poäng till mig!” röt Sixten segrande medan Alba gned sig över skallen. ”Gick det bra förresten?” ”Jag ska bara gå och kolla en grej”, sa Alba och gick bort mot bågskyttebanan. ”Spring din usling!” ropade Sixten dramatiskt efter henne. ”Jag kommer snart tillbaka!” ”Den här gången får du gå med livet i behåll!” Han hötte sitt träsvärd efter henne. ”Nästa gång kommer jag inte vara lika barmhärtig!”

18

Alba kom fram bakom Joar och Hilda som verkade stå och viska bakom Iduns rygg medan hon kämpade för att pricka rätt. ”Svara då, är du nöjd eller besviken?”

Idun ignorerade Hilda och sköt ännu en pil som missade tavlan. ”Snyggt!” retades Joar. ”Nästan nära ju.” ”Du måste ju antingen vara väldigt nöjd att dina trollvänner kommer vinna kriget. Eller väldigt besviken över att du valde fel sida?” ”Är det enhärjarmod?” avbröt Alba då. ”Att räkna sig som besegrad innan striden ens har börjat?”

Hilda vände sig om med ilskna ögon. ”Vem som helst kan ju se att vi är förlorade. Åskmakaren har Brisingasmycket.

Han har en armé av gråtroll. Till och med fredsrådaren själv har gett upp.” ”Han har inte alls gett upp!” röt Alba som inte tyckte om att Hilda talade illa om hennes pappa. ”Han håller bara på att göra planer för hur vi ska vinna. Du vet ingenting!” ”Min far var där uppe i morse”, sa Joar som var son till jarlen av Okolnir. ”Han sa att fredsrådaren var blek och svag och knappt sa tre ord.” ”Där ser du”, sa Hilda. ”Om du tror att vi kan vinna det här kriget så är du blind. Det betyder inte att jag inte tänker strida till sista blodsdroppe.” ”Är inte din mormor också en av landets jarlinnor?” frågade Alba till Hilda. ”Var håller hon hus någonstans? Varför kom inte hon när fredsrådaren kallade?”

På detta verkade Hilda inte ha något svar, utan flackade med blicken.

19

”Kanske hade vi haft en chans om din mormor inte varit en sån niding!”

Hildas ögon sköt blixtar. ”Våra chanser försvann när du gav bort Brisingasmycket till din fula bortbyting till pojkvän.”

Alba kände hur hon blev varm om kinderna och hoppades att rodnaden inte syntes i höstkylan. ”Han är inte min pojkvän!” ”Och nu har Järnsaxa lyckats infiltrera enhärjarna igen.”

Hilda vände sig återigen mot Idun som just höll på att ställa tillbaka båge och koger. ”Du kanske har lurat Vanadis och Kapten Storm, men oss lurar du inte. Trollunge.”

Idun och Hilda stirrade ut varandra. Astrid hade nyss sagt att Idun skulle drämma till alla som kallade henne för troll.

Nu höll Hilda uppenbarligen på att testa gränserna. ”Idun”, väste Alba. ”Kommer du ihåg vad din mamma sa?”

Idun kastade ett öga på henne. ”Ja.” ”Så visa henne att du inte tänker ta det där.”

Hilda bara stod där och hånlog medan hon väntade. ”Ja, ska du inte visa mig, trollunge?”

Idun ryckte på axlarna och gick iväg. ”Du får väl kalla mig det om du vill.” ”Åhå!” utbrast Joar. ”Hon är en stolt trollunge den här!” ”Verkligen”, svarade Hilda. ”Saknas bara en smutsig svans på rumpan ju.”

Joar och Hilda skrattade medan Alba skyndade efter Idun. ”Idun, du kan inte låta dem prata med dig sådär.”

Idun bara ryckte på axlarna. ”Jag bryr mig faktiskt inte så mycket vad de kallar mig.”

Alba suckade inombords. Idun kunde inte de oskrivna

20

lagar som fanns bland lärlingarna. Om hon lät detta passera så skulle det bara bli värre. Å andra sidan var det kanske onödigt att oroa sig över, tänkte Alba medan Astrid avslutade träningen. Om deras dagar på Sessrumner redan var räknade, som Hilda och Gorm och många andra verkade tro, så spelade det inte så stor roll ifall Idun vann enhärjarnas respekt eller inte. Att tänka så gjorde dock Alba nedstämd. I så fall spelade ingenting alls någon roll och de kunde bara ge upp med detsamma.

De senaste veckorna hade hon oroat sig mycket över vad som skulle hända om trollen tog Sessrumner. Skulle de låta henne leva eller skulle de göra henne till deras slav och styra henne som en marionettdocka. Med en rysning mindes hon hur Odd och Järnsaxa för några veckor sedan förberett en Valknutsritual. Urgammal mörk trolldom som gör den knutne till en slav. De hade stulit askan ur Saga Vanadis grav för att på höstblotsnatten genomföra ritualen i Fjöturlund, en gammal trolldomsplats djupt inne i Järnveden. Som tur var hade Alba flytt, med Iduns hjälp, innan de hunnit genomföra ritualen.

Som de ofta gjorde efter träningarna slog Alba och Idun följe till Sagas trädgård. Den trädgård som Albas mamma hade planterat en gång i tiden. Idun klättrade upp i en björk som stod i hörnet av trädgården och satte sig där för att läsa en bok. När hon skakade till grenarna föll de sista, gula löven av och blåste iväg i höstvinden. Alba krattade undan löven från gräset och samlade dem under häckarna och vid rabatterna där de kunde få sjunka in i jorden under vintern och göra nytta.

Hon rensade bort ogräs runt den stora rosenbusken, försiktigt så att hon inte skar sig på de vassa taggarna, och till sist vände

21

hon upp jorden i den nya rabatten som hon tänkte anlägga till våren. Det höll på att bli kallare för varje dag och när tjälen kom skulle jordkockorna frysa. När de sprack till våren, skulle det bli helt perfekt för den nya örtagård som Alba tänkte plantera. Men återigen slogs hon av den dystra tanken att hon kanske aldrig skulle få plantera den där örtagården. Kanske skulle varken Sessrumner eller hennes mammas trädgård finnas kvar till våren.

Alba satte fingrarna i jorden och kände efter, såsom trollpackan Siri Järnsax en gång lärt henne. Hon kände rötterna som gick under jorden, hur de förgrenade sig genom hela trädgården som en underjordisk väv. De gav och tog av varandra, och av jorden de kröp genom. Hon kände balansen av näring, vätska och organismer som samverkade där i mullen. Trots att trädgården höll på att somna så kunde hon ändå känna hur den levde. Som en slumrande varelse på väg ner i ide. Och det gav henne något hopp tillbaka.

°°° Den natten låg Alba vaken och följde fingrarna över den gamla inristningen i sin sängkarm. Ett kantigt hjärta där bokstäverna S och O hade skurits in i träet. En gång i tiden hade det här rummet varit hennes mammas sängkammare. Saga Vanadis hade legat i samma säng som tonåring och varit förälskad i den unge magikern Ossian Runske och så hade hon ristat in deras initialer i ett hjärta. Saga hjärta Ossian.

Nu var Saga död och Ossian ville inte ens prata med sin egen dotter. Alba suckade tungt. Hon hade försökt besöka

22

honom igen efter kvällsmaten men återigen hindrats av tant Snotra. Hon blundade och försökte slappna av men det var lönlöst. Hon skulle alldeles säkert ligga vaken hela natten. Åskan dånade oavbrutet genom himlavalven och regnet piskade envist mot fönstret. Vågor och vågor av regn sköljde över borgen. Alba tyckte att himlen snart borde få slut på vatten. Att molnen borde tröttna på att stånga sina blixtrande horn mot varandra. Men hon anade att det fanns andra krafter som låg bakom ovädret. Det var inte för inte som hennes farbror Odd kallades för Åskmakaren.

Plötsligt fångade något hennes uppmärksamhet. Genom åskans dån och regnets smatter hörde hon ett avlägset skrik.

Nej, inte ett skrik. Ett vrål. Alba satte sig upp. Så kom det igen.

Ett omänskligt brölande vrål någonstans utifrån. Hon gled ner på det kalla stengolvet och tassade över till fönstret. Hon försökte kisa ut i mörkret genom det piskande regnet som rann nerför glaset men det var omöjligt att se någonting alls.

Bara eldarna på muren och vakternas silhuetter som vandrade fram och tillbaka; grumliga genom det våta glaset.

Sedan, utan förvarning, var det som att någon vred av en kran uppe i himlavalven och regnet slutade tvärt. Något förbluffad lutade Alba pannan mot den kalla rutan och väntade på att det sista regnet skulle rinna bort från fönstret.

Det där vrålet hördes igen och nu såg Alba var det kom ifrån.

Hon blickade över muren, ut på Folkängarna. Där, upplyst av det klara månskenet, stod ett enormt gråpälsat djur med långa vassa betar och vrålade igen på sitt särskilda vis. Gloson. Det stora odjuret som Alba först mött ute på Nasheims gravkullar. Då hade Gloson jagat henne rakt ner i Saga Vanadis grav.

23

Men just som odjuret skulle till att spetsa henne, där Alba stod försvarlös och grät över sin mammas kista, så hade Gloson istället slickat upp hennes tårar från det gamla stenlocket och låtit Alba leva. Nästa gång hon sett den stora dödsgrisen hade den betett sig som ett keligt husdjur och till och med räddat henne från Siri Järnsax. Alba hade fortfarande inte fullt förstått varför den hade vänt så plötsligt. Varför den inte hade dödat henne nere i gravkammaren, utan istället fattat tycke för Alba.

Sedan dess hade Gloson hållit sig i närheten av Sessrumner.

De senaste tre veckorna hade Alba då och då sett den vandra nere på Folkängarna, men aldrig hade den betett sig såhär; vrålande i natten. På muren stod nattvakterna och spanade oroligt ut mot den. Det var nästan som om svinet ville fånga deras uppmärksamhet, som för att varna dem om något. Men den stod inte vänd mot Alba eller mot Sessrumner alls. Gloson stod vänd bortåt, mot krönet av Folkängarna. Där Alba nu kunde ana ett annat ljud. Ljudet av trummor.

Det första gryningsljuset bröt just igenom de grå molnen så att Alba kunde se att något var på väg över krönet. Först ett dussin, sedan ett till, sedan fler och fler. Rader av silhuetter, ridande i gryningssolen, på väg mot Sessrumner. En hel armé. Det kunde vara förstärkning, försökte Alba intala sig.

Men hon visste att hon hade hört de där trummorna förut. I Järnveden. Och när hon såg hornen på deras riddjur så rådde det inget tvivel om saken. Det var älgtjurar, trollens riddjur.

Alba kände magen vända sig. Vad som de senaste tre veckorna hängt som ett ständigt orosmoln över dem alla, var nu en allt för grym verklighet. Trollens armé hade nått Sessrumner; tidigare än någon räknat med.

24

2 den brutna staven

Alba rusade uppför trapporna, två steg i taget. Det fanns inte en sekund att förlora. Hon var tvungen att varna pappa.

Hon stormade genom korridorerna, välte nästan omkull stackars Svartöra som var på väg förbi med en massa porslin.

Halvvägs upp i fredsrådarens torn hörde hon krigshornet dåna från muren. Nattvakten måste till slut ha sett vad Gloson försökte varna dem om.

Alba bankade på dörren till sin pappas kammare innan hon insåg att det inte fanns tid för sådana artigheter och så slängde hon upp den.

Ossian satt redan på sängkanten. ”Pappa. Dom är här!”

Han nickade men verkade inte ha någon brådska att resa sig. Kanske visste han något Alba inte visste. Något som gjorde honom så lugn. Han hade såklart någon storslagen plan på hur de skulle besegra dem, tänkte Alba. Men ändå satt han bara helt still. ”Pappa?” försökte Alba igen. ”Trollen är här! Odd och Siri.

Med en hel armé!”

Ossian suckade tungt. ”Ja, jag kan höra hornen.”

25