9789179758790

Elsa Beskows sagor 1

e t t u rva l

Innehåll Rutbacka och Randåkra 9

Grytan i skogen 124

Minsta prinsessans äppelträd 20

Doktor Klokamundus uppfinning 128

Branden i Fläderköping 28

Slottet i skogen 143

Alltings grundorsak 30

Jag gick mig ner till sjöastrand 156

Klampe-Petters fårskinnsfäll 41

Anna-Stina och Ljugare-Pelle

Flickan med det blommande håret 48

Fågelskrämman 169

Häxan Avundsjuka 66

Vindskackeby 174

Var är mina fem små ullgarnsnystan? 68

Aspen 190

Kungen som bytte bort minnet 75

Herr Klumpedump från Klumpedonien 192

Lilla riddar Göran 94

Bubbelemuck 209

En vårvisa 96

Den avbrutna sagan 236

Lilla moster Lappabyx 97

Register 238

Tripp, Trapp, Trull och jätten Dum-dum 111

157

h

br a nden i fl ä der köping

Branden i Fläderköping

En dag blev det eldsvåda i den lilla staden Fläderköping, och en hel rad hus vid torget brann upp. Det var glasmästarens och hat­tmakarens, urmakarens, sockerbagarens och krukmakarens, paraplymakarens, gamla skeppar Östermans och de små fröknarna Qvists hus.

Brandsoldaterna sprutade med stadens brandspruta, och alla stadens pojkar sprang med vattenhinkar för att släcka. Men det var förgäves. Hela raden hus brann ner till grunden, och alla som ägde husen blev så ledsna.

Men just som de stod och var som värst ledsna, kom en rik man resande till staden. Den rike mannen hade bott i Fläderköping när han var barn, och sedan hade han varit borta i främmande land och tjänat mycket pengar. Han sa: ”Nu ska ni inte vara ledsna längre, för jag ska 28

kosta på att bygga upp alla husen åt er! Men ett villkor gör jag, och det är att var och en ska låta bygga sitt hus alldeles efter eget huvud, så att man kan se utanpå det vem som bor inuti!”

Alla blev de så glada. De tackade den snälla mannen tusen gånger och lovade göra som han sa.

Här ser du alla de nya husen! Gissa nu, vilket som är hattmakarens och urmakarens och sockerbagarens och krukmakarens och paraplymakarens och glasmästarens och gamla skeppar Östermans och de små fröknarna Qvists!

29

h

br a nden i fl ä der köping

va r ä r mina fem sm å ullga r nsn ysta n?

Var är mina fem små ullgarnsnystan? det var en gång en mor som hade fem små barn, så strax efter varandra i ålder att de såg nästan lika små ut alla fem. Hon var en så duktig mamma. Hon klippte sina får och kardade ullen och spann garn av den, och så stickade hon tröjor och mössor och strumpor och vantar åt sina barn av det grå garnet, så de blev alldeles grå och ulliga från topp till tå. Och varmt och skönt hade de, där de tumlade om i snön som små tomtenissar.

Alldeles nära stugan var en stor skog och i den ville inte mamman att hennes barn skulle leka, för där bodde en stygg häxa. Därför skulle de hålla sig nära stugan och åka kälke i backen neråt stora landsvägen.

De fick inte alls klättra över gärdesgården in i den stora skogen, sa deras mamma.

Men en gång, när barnen var ute och lekte, fick de se att det var ett hål i gärdesgården, och då glömde de alldeles bort att vara lydiga och kröp genom hålet in i skogen för att titta hur där såg ut.

Oj, vad där var mycket snö! Och rätt som de hoppade och rullade i drivorna och hade som allra roligast kom den gamla häxan klivande.

68

va r ä r mina fem sm å ullga r nsn ysta n?

Inte visste barnen, att det var hon, de trodde att det var en vanlig gammal gumma. ”Nej, men titta, titta, där är ju mina fem små garn­nystan!” sa häxan. ”Vi är inte dina garnnystan”, sa Mats den äldsta, och ställde sig med händerna i sidorna. ”Vi är bara mors barn!”

Då gav sig häxan till att skratta.

va r ä r mina fem sm å ullga r nsn ysta n?

”Ja, dom är det, dom är det!” sa häxan och räckte fram sina långa, knotiga fingrar för att gripa nystanen. ”Ja, du ska få dem på ett villkor”, sa mor och höll nystanen på ryggen. ”Du ska säga: När jag får mitt, så må du behålla ditt!” ”Det kan jag väl säga!” fräste häxan förtretad. ”När jag får mitt, så må du gärna få behålla ditt”, brummade hon. Och så sträckte hon ut händerna och fick nystanen och stoppade dem i sin påse och begav sig raka vägen hem till sin stuga.

Och barnen, de kröp fram under sängen och var så glada att de dansade runt, runt kring sin snälla mamma.

Men när häxan kom hem, så tog hon genast nystanen ur påsen och lade dem på bordet. ”Seså, hoppa nu!” sa hon. För hon längtade riktigt att få sig en skrattstund ovanpå all ilska.

Men nystanen, de låg där de låg. ”Hör ni inte, att ni ska hoppa!” skrek häxan och puffade till dem så de ramlade i golvet. Och där stannade de.

Då tussade hon katten på dem, men katten tröttnade snart för han var för gammal att vilja leka med nystan, som varken hoppade eller snurrade.

Då begrep häxan plötsligt att hon blivit lurad, och vid den upptäckten blev hon så utom sig av ilska att hon sprack! Och det var då för väl, ty nu kan vem som helst gå i den vackra skogen utan att behöva vara rädd för att bli förtrollad av en stygg, gammal häxa.

kungen som by t te bort minnet

Kung Polyknarpus i landet Minnesgoda hade ett alldeles orimligt gott minne, och det var han mycket stolt över. Han visste på pricken hur många invånare det fanns i varenda stad och by och köping i hans land. Ja, han visste till och med hur många kor och grisar det fanns i de olika socknarna, fast ju de siffrorna förändrades ganska ofta och därför inte var så lätta att hålla reda på. Och namnen och titlarna på rikets alla generaler och domare och präster och länsmän och biskopar och nämndemän och skolmagistrar och lärda doktorer, alltsammans hade han på sina fem fingrar, och det hände aldrig, att han blandade ihop dem. Och alla regenter och årtal i historien ända sedan världens skapelse hade han i huvudet, och alla länder och städer och sjöar och floder kunde han som ett rinnande vatten, både de som stod med stor stil och de som stod med liten stil i geografien. Därför var han också en mycket duktig kung och styrde sitt rike med kläm, så att det var mera ordning och reda i det landet ensamt än i de sju kringliggande kungarikena tillsammans.

Då nu kungen hade så stor hjälp av sitt goda minne till att styra sitt 75

•

lill a r idda r gör a n

Lilla riddar Göran

lill a r idda r gör a n

Träden svara:

Här finns inga drakar mer i denna skog, men i vida världen finner du dem nog.

Hör du, lilla Göran, vänta ska du få något med på vägen, när du bort ska gå.

Gyllne krona får du utav Farbror Lönn och ett vackert halsband utav syster Rönn.

Det kan passa bra, när du prinsessan fått och blivit herre på ditt eget slott.

Tall och Gran dig bjuder kottar stora, små.

Med dem ska du sikta efter trollen grå.

Eken ger en knölpåk, med den är du trygg.

Hasseln skänker spön till drakens fula rygg.

Björken ber dig basa med en duktig kvast.

Sälgen ger dig vidjor att få draken fast.

Bruna hasselnötter, röda lingon små ska du med till vägkost i din påse få.

Rid sen lilla Göran ut i vidan värld!

Hela skogen önskar lycka på din färd.

Y tr ipp, tr a pp, trull och jät ten dum-dum – God dag, sa Tripp artigt. Vill du ge oss lite vatten?

Gumman såg på dem under sina buskiga vita ögonbryn.

– Vart ska ni ta vägen? frågade hon.

– Vi ska gå och befria vår far från jätten Dum-dum, svarade Tripp.

Då skakade gumman varnande på huvudet.

– Aldrig har jag hört på maken! sa hon. Men stig först in och vila er, kära barn!

Hon dukade upp för dem mjölk och bröd och honung, och de åt med god aptit.

– Kanske du vet vägen till jätten Dum-dum? undrade Tripp.

– Jo, det är bara raka vägen fram, sa gumman. Till slut kommer ni till en stad som ligger vid en sjö. I den sjön är en ö, och på den ön bor jätten. Men låt för all del inte den elake jätten få syn på er! Då blir ni genast förvandlade till stenbilder. Om ni är kloka och lyder ett gott råd, så vänder ni genast hem igen.

– Det är omöjligt, svarade Tripp. Vi har lovat far att befria honom.

Gumman satt och funderade en stund. Så gick hon till en skrubb och tog fram ett stort paraply. Hon visade flickorna hur de skulle spänna upp och ner det märkvärdiga taket. Något sådant hade de inte sett förr, för på den tiden användes inte paraplyer.

– Här har ni något att gömma er under, sa hon. Då kan jätten inte se er.

Flickorna tackade den snälla gumman, och så gick de vidare. De gick i dagar och veckor. Mat fick de i stugorna vid vägen. Ibland fick de sova i en koja, ibland sov de ute i skogen under en gran.

När det regnade och blåste svårt, spände de upp sitt stora paraply till skydd. Ju längre de kom, desto oftare fick de höra talas om den elake 116

tr ipp, tr a pp, trull och jät ten dum-dum

Dum-dum. Jätten hade förtrollat många på sista tiden, nu senast den tappre riddar Ulf. Till slut såg de tornspirorna i en stad och bakom lyste blått vatten.

– Nu är vi snart framme! ropade de.

Och i sin glädje glömde de all trötthet och började halvspringa.

Strax utanför stadsmuren bodde en munk i en riskoja. Han satt vid vägkanten och läste i en bok med stora spännen. Då fick han se de små riddardöttrarna skynda förbi.

117

Z

h

gry ta n i skogen

Grytan i skogen En gammal häxa i skogen står och kokar brygd i en gryta, hon stått och rört där i hundra år, men brygden aldrig lär tryta, ty tusen småtroll med snabba fötter de kilar kvickt mellan snår och rötter och tömmer fort som du blinkar, i grytan sina små hinkar.

Och häxan rör med sin stora slev och står så butter och muttrar, hon fyller hinkar, som tömda blev, med brygd som sjuder och puttrar och brummar vresigt åt de små trollen: ”Så kila kvickt nu åt alla hållen, låt barnen brygden få smaka, och kom med annat tillbaka!”

Och alla småtroll som fått en klunk ur brygd som sjuder och kokar strax vänder åter i hastig lunk och gnor som riktiga tokar.

De över tuvor och stenar snubblar och svänger hinkar som heta bubblar och myser medan de hoppa: ”Den blir allt bättre vår soppa!”

Och strax därpå blir det jämmerlåt i många hus ner i bygden, ty split och kiv följer trollen åt, och elakhet var i brygden.

Den heta ångan ur trolldomshinken gör barnen stygga som troll i blinken och ger dem lust att kivas att retas, bitas och rivas.

h

gry ta n i skogen

doktor k lok a mundus uppfinning

föräldrarna. Och lärarna tänkte detsamma när gossarna kom tillbaka till skolan. Till och med Petrus, som fick löfte att gå där medan maskinen lagades, till och med den odygdige Petrus uppförde sig hädanefter riktigt hyggligt i skolan.

Men Doktor Klokamundus satte sig att fundera på vad i all världen det kunde vara för fel med uppfostringsmaskinen efter den gått back.

Och det fick han grubbla på hela sitt liv, för eftersom det inte alls fanns något fel på den, så var det ju omöjligt att hitta det.

Och under tiden stod den utmärkta uppfostringsmaskinen oanvänd, och det var stor skada, tyckte människorna i Kringelkrokien. För när den hade hunnit göra så mycket nytta, fast den backat, tänk vilka storverk den skulle ha uträttat om den gått rätt! sa människorna i Kringelkrokien.

slot tet i skogen

Slottet i skogen

Det var en gång ett gammalt slott som låg i en förvildad trädgård mitt i en stor skog, och i det slottet bodde en gammal, gammal herre med sin gamla, gamla fru och två gamla tjänare, en betjänt som hette Felix och en kokerska som hette Johanna.

En regnig kväll, då den gamla herrn och frun satt vid sin brasa i den stora slottssalen och lyssnade till hur blåsten knakade i träden utanför, hördes plötsligt tre slag på den stora slottsporten.

– Vem kan det vara som kommer så sent? sa den gamla frun.

143

Z

Jag gick mig ner till sjöastrand, till sjöastrand, där mötte mig en gammal man med käpp i hand.

Han hälsade så …

Jag hälsade så …

Han frågade var jag var kommen ifrån.

Jo, jag är kommen från Hoppareland, från Hoppareland, och den som inte hoppa kan, han är inte kommen från Hoppareland.

a nna-stina och ljuga r e-pelle

Anna-Stina och Ljugare-Pelle

Högt uppe på solsidan av fjället bodde Anna-Stina och hennes mor i en liten grå stuga. Det var så hög och klar luft där uppe på fjället, och solen lyste visst klarare där än någon annanstans. Ibland förvandlade hon den lilla grå stugan till skinande guld och de långa gröna sluttningarna, där korna och getterna betade, blev till den grannaste gröna sammet. Och musik fanns det också på fjället, för nästan vartenda ett av djuren hade sin egen skälla och när de gick omkring på sluttningen klingade det genom den klara luften som det vackraste klockspel.

Anna-Stina brukade ofta stå och se ut över skogstopparna och den gröna dalen därunder, där stugorna såg ut som små, små leksakshus och åkrar och gärden låg som rutorna i ett lapptäcke. Och så försökte hon föreställa sig hur det kunde se ut där längst borta, bortom de blå 157

•

•

aspen

Aspen En liten asp i skogen står, han skakar på sitt vackra hår, så gyllne slantar falla; och granen mörk och allvarsam och tallen med sin höga stam, de hör honom tralla: ”Vem vill ha, vem vill ha, kom och ta, kom och ta, kom och ta mina gyllene slantar!”

Då blir ett liv på alla håll, från alla tuvor myllra troll, de komma från hundrade kanter.

De stora påsar med sig ha och riva, rafsa, knuffas, dra, båd gubbar, ungar och tanter. ”Vi vill ha, vi vill ha, vi ska ta, vi ska ta, vi ska ta dina gyllene slantar.”

Och ekorrn skrattar i sin topp, och haren tar ett lustigt hopp: ”Nej har man sett på maken!”

Men aspen står så hjärtans nöjd och skakar sina blad med fröjd, fast han blir arm och naken. ”De ä’ bra, de ä’ bra, kom och ta, kom och ta, kom och ta mina gyllene slantar!”

190

aspen

•

•

bubbelemuck

och en vacker dag var hon försvunnen. Bubbelemuck var då ett litet nyfött kräk, som nätt och jämnt hade ögon att se med. Hans far bar honom till stranden av skogstjärnen och lade honom i en grop i den våta mossan. Sedan gav han sig i väg mörk till sinnes, och aldrig mer såg man till det unga skogstrollet där i skogen.

Bubbelemuck levde således utan både far och mor, men från första stund hade han många vänner som tog sig an honom. En liten skogsråtta tog det lilla hjälplösa kräket in i sitt varma bo och lät honom dia sig och ligga tillsammans med hennes egna nyfödda ungar.

Och Bubbelemuck växte och frodades och var full av munterhet dagarna i ända. Han kunde snart vara sina vänner till stor nytta. Ingen kunde så behändigt dra ut ett törne ur en tass som Bubbelemuck, ingen var så påpasslig och så kvick att varna, när räven eller höken nalkades, och ingen upptäckte så snabbt huggormens ringlande gång i gräset. Ingen härmade heller skogens alla läten så bra som han, och därigenom kunde han ofta vilseleda rovdjuren i deras jakt. Det var många kullar orrfågel och ripor som hade honom att tacka för livet.

Och alla de tusen lustiga påhitt han hade, till både lands och vatten, roade skogens många djur.

Han rörde sig lika kvickt i vattnet som på land. Ibland roade han sig med att sjunka som en sten till botten för att förskräcka sina vänner på landbacken, ”bubbelemuck” lät det efter honom, och därav fick han sitt namn.

Men det han tyckte allra bäst om av allt var att se på sländornas flykt. Han kunde sitta stilla i timmar på ett näckrosblad och se hur de rörde sina skimrande vingar, och han längtade, så hans lilla hjärta ville brista, efter ett par sådana vingar. Inte visste hans goda vänner råttorna och fladdermössen och grodorna, hur den där längtan gnagde inom 210

bubbelemuck

honom. De trodde att han alltid var glad, för han var ju alltid munter tillsammans med dem.

Den enda han anförtrodde sig åt en dag, när hans längtan blev alltför stark, var den ljusblå trollsländan.

Hon stod en lång stund stilla i luften och dallrade med vingarna, medan hon betraktade honom med sina utstående ögon.

•