ELIN SÄFSTRÖM
KAPITEL 1
William och jag tittar på varandra.
”Hörde du?” viskar han.
Jag nickar.
”Men jag vet inte varifrån det kom”, viskar jag tillbaka.
Vi står alldeles stilla och lyssnar. Men ingenting mer hörs.
”Hallå-å!” ropar William.
Hans röst studsar mellan väggarna i den långa korridoren med alla gjutjärnskronor i taket. Vi lyssnar, utan att våga andas.
”Hallå-å!”
Det är svårt att veta varifrån rösten kommer. Ganska nära är den. Tror jag. Och vi är nog på väg åt rätt håll i alla fall. Tror jag.
Vi börjar smyga långsamt längs korridoren med ett oändligt antal dörrar på båda sidorna. Eller okej, inte oändligt, men många är det. Fast det är bara några som står på glänt. Det måste vara ett av de rummen. Jack kan inte öppna dörrar.
Försiktigt går vi vidare. William sträcker på halsen och kikar in genom en dörrspringa.
”Hallå-å!”
”Men se, William …”
”… du kommer i …”
”… rättan tid.”
Även om rösterna flyter in i varandra, och även om de är till förväxling lika, vet jag att det är tre röster.
William öppnar dörren helt.
Där sitter tre gummor som är exakta kopior av varandra: fastrarna. Jag vet inte om någon har koll på vems fastrar de är, men de kallas så. I dag har de på sig likadana, mörkblå klänningar knäppta ända upp i halsen och med vit spets längst ut på ärmarna och i halslinningen. De sitter på rad i en mossgrön sammetssoffa som troligen var det senaste i möbeldesign för trehundra år sedan. I knäet har de ett stort, svart tygstycke som de alla broderar på samtidigt.
”Ser du trådrullen …”
”… under sekretären …”
”… där bakom dig.”
Jag är inte riktigt säker på vad en sekretär är, men när jag vänder mig om ser jag direkt en stor trådrulle med guldfärgad tråd under en byrå. Jag hämtar den och ger den till fastern längst till vänster.
”Tack ska du ha …”
”… Miranda. Det är så trevligt att …”
”… se dig här igen.”
Jag har varit här nästan varje dag i två veckor nu, men de har väl inte märkt det. De brukar vara väldigt inne i sin egen värld. Det är visserligen sant att jag höll mig borta från Sunnanvinda ett tag, men nu är jag här igen. Hälften av mig vill stanna för evigt, trots allt som hänt, den andra hälften vill springa härifrån och aldrig ens se mig om.
”Ni har inte sett … något särskilt här?” frågar William.
Han vill verkligen inte att någon får reda på att han har klantat sig.
”Nej, vad skulle …”
”… det ha varit …”
”… menar du?”
William skakar på huvudet.
”Äsch, det var ingenting. Hej då.”
Han tar mig i armen och drar mig ut ur rummet. Jag ser mig om över axeln och vinkar hej då till fastrarna.
”De hade nog märkt om han hade varit där inne”, viskar han till mig.
Jag är inte hundra procent säker på det, men okej.
William fortsätter genom korridoren och jag följer med.
”Hallå-å!” ropar han lite halvhögt.
Inget svar.
”Hallå-å!” ropar han med en aning högre röst.
Inget svar nu heller.
”Hallå-å!!!”
Dörren precis till höger om oss flyger upp. En äldre kvinna med stort lockigt, rödbrunt hår tittar ut. Ester, Williams farmor. Hon är inte att leka med.
”Ja hallå, ja! Vad är det som pågår egentligen? Kan ni inte vara lite tysta?”
Hon tittar på oss som om vi hade trampat omkring på en antik matta med leriga skor.
”Förlåt”, säger William, utan att låta särskilt ledsen. Själv försöker jag liksom gömma mig bakom honom. Ester är faktiskt rätt läskig ibland. Även om jag inte sett henne bita någon, hittills.
”Ja ja”, säger hon. ”Bara ni håller tyst nu.”
Hon smäller igen dörren framför näsan på oss.
”Han kanske smet förbi när vi var inne hos fastrarna”, säger jag.
William suckar.
Vi går tillbaka genom korridoren. Vid den stora stentrappan som leder till undervåningen stannar vi. Frågan är om han skuttade ned där eller vidare genom korridoren som fortsätter åt andra hållet, förbi trappan.
”Hallå-å!”
William ropar väldigt tyst nu. Han vill väl inte heller ha mer skäll av farmor Ester.
”Hallå-å!”
”Där nere!”
William rusar nedför trappan. Hans steg ekar i den jättelika hallen och kristallkronan i taket skallrar. Det är inte första gången jag är lite orolig för att den ska lossna och rasa ned i golvet. Man skulle behöva sopa bort glassplitter i två veckor.
Jag avskyr glassplitter, för övrigt. Jag har fått nog av det för ett helt liv. När jag tänker på det kan jag inte hjälpa att jag minns natten då William kastade sig in genom mitt fönster. Eller inte William egentligen. Det var demonen i honom som gjorde det. Jag hittar fortfarande rester av glassplitter i mitt rum.
Jag följer efter så gott det går, men William har sådan fart att han nästan krockar med Tyra.
”Hej!” säger hon. ”Vad gör ni?”
”Ingenting.”
William tränger sig förbi henne. Hon skuttar genast efter honom med flätorna hoppande över axlarna. Typiskt småsyskon. Får jag för mig. Jag har ju inga syskon själv, så jag vet egentligen inte så mycket om hur det är.
Det känns alltid lite underligt att gå förbi alla porträtt på väggarna i det här huset – det är som om människorna på tavlorna stirrar på mig och inte direkt gillar det de ser.
William går vidare, in i matsalen. Tyra och jag följer efter.
Om man är nervös för fallande kristallkronor ska man inte titta upp i taket här – det finns så många att det är helt stört.
Kring matbordet finns det plats för sjukt mycket folk. Och det är rätt bra när man bor typ femton personer i samma hus (eller kanske närmare tjugo för tillfället – det är lite olika, för folk kommer och går). Jag har lite dåligt samvete för att jag har så usel koll på familjen, men för mig är de liksom en del av den stimmiga bakgrund som hör till Sunnanvinda: farbröder, gammelfarfäder och mostrar. Fast alla vet vem jag är. Ibland känner jag mig som en sorts sevärdhet.
Just nu är det ingen som sitter vid bordet, men Barlac har redan dukat till middagen med guldkantat porslin och tunga silverbestick.
William stannar till.
”Hallå-å!” ropar han försiktigt.
”Hallå-å!” hörs alldeles nära.
William och jag ser på varandra. Han pekar mot bordet. Det kom därifrån. Sakta, sakta, som i slowmotion, hukar vi oss för att titta under bordet – duken når nästan ända ned till golvet.
”Vad håller ni på med?” frågar Tyra.
Någonting far i väg mellan benen på William och vidare ut mot köket.
Jack.
”Har han rymt?” säger Tyra. ”Ni kommer aldrig att få tag i honom.”
Hon skrattar. Det gör inte William.
”Du får hålla tyst, okej? Säg inget till någon. Jag fixar det.”
William smyger mot köket. Tyra är honom hack i häl, som en liten svans med flätor. Jag hänger på jag med.
Dörren står på glänt.
”Hallå-å”, nästan viskar William.
”Hallå-å”, kommer svaret inifrån köket.
William vänder sig mot Tyra och mig och sätter fingret mot läpparna. Sedan öppnar han dörren, försiktigt, försiktigt, så ljudlöst det bara går. Så ser jag hur han slappnar av i kroppen. Han öppnar dörren på vid gavel, utan att vara det minsta försiktig.
Nu ser jag det han ser: gammelfarmor Aurelia i sin rullstol. I hennes knä sitter Jack. Han slickar ivrigt på ett litet glas med någonting orangebrunt i.
Aurelia tecknar med handen som inte håller i glaset.
”Jackaloper älskar whisky.”
Hjärtat hoppar till när jag hör Barlacs skrovliga röst tolka Aurelias teckenspråk. Han lyckas som vanligt bara vara där, utan att jag först märker honom. Han följer för det mesta Aurelia som en skugga, så jag borde vara förberedd. Nu ser jag honom, en bit bort vid spisen. Han rör i en gryta, och jag fattar inte
ens hur han såg vad Aurelia tecknade. Jag tror att han bara tolkar när jag är här, för alla andra i huset kan teckenspråk. Han ser längre och smalare ut än någonsin med sitt dödskalleliknande ansikte och är lika grå i hyn som alltid. Gengångare brukar vara det, tror jag.
Aurelia stryker den lilla kaninliknande varelsen över ryggen och sedan över hans horn, som ser ut som ett pyttelitet hjorthorn. Hon är noga med att inte komma åt såret där det andra hornet har suttit. Någon har sågat av det för att suga ut magin som fanns där.
Jag blir alldeles stel. Jag har inte träffat Aurelia på länge. Inte sedan allt hände.
Sedan hon tvingade mig att välja mellan min mamma och William. Och jag valde William. Jag gjorde det eftersom William hade dött annars och eftersom mamma redan var död. Bara hennes själ eller spöke, eller vad man ska kalla det, var kvar hos mig.
Nu är hon inte kvar längre. Hon är i demonens dimension. Den demon som Aurelia råkade släppa ut och som sedan satte sig i William. Min mamma ledde demonen tillbaka till dess egen dimension och så blev hon kvar där.
Jag har ingen aning om vad det innebär. Jag vet inte om det faktiskt bokstavligen är helvetet hon är i. Jag vet ingenting. Ingenting mer än att det är Aurelias fel, allt det som hände.
Jo, en sak till vet jag: Jag ska rädda min mamma. Jag ska hämta hem henne från demonens dimension.
Aurelia möter min blick. Det är svårt att tolka hennes min. Jag vet att hon känner sig skyldig för vad hon orsakade och jag vet att William har sagt att hon verkar så annorlunda. Tom, liksom, säger han.
Nu vet även han vad det var som hände. Han vet att hon gjorde så att jag blev tvungen att välja mellan honom och min mamma.
Det är Aurelia som tittar bort först. Jag vägrar att göra det.
William tecknar någonting åt henne. Hon ler och skakar på huvudet. Hon låter William lyfta upp Jack ur hennes knä. Han får det lilla glaset med whisky också. Jackalopen fortsätter att slicka i sig med sin snabba, rosa tunga. Sedan hejdar den sig och tittar på William.
”Hallå-å”, säger den.
William kan inte hjälpa att han ler så brett att mungiporna hamnar någonstans vid öronen.
”Hallå-å”, säger han. Han ger tillbaka whiskyglaset till Aurelia. Sedan kliar han Jack på huvudet, försiktigt, för att inte röra vid såret.
Tyra sträcker fram handen och klappar Jack hon också.
”Akta”, säger William. ”Du kan komma åt såret.”
”Låt mig hålla i honom då”, säger hon.
”Nej.”
Hon är tyst en liten stund.
”Hur lyckades han rymma?” frågar hon.
William blir röd om kinderna.
”Jag vet inte.”
”För vi får ju absolut inte ta ut honom ur buren.”
Williams kinder blossar.
”Men ta honom då”, säger han och trycker Jack i famnen på Tyra.
Aurelia tecknar.
”Nej, jag ska inte säga något”, säger Tyra, som har händerna fulla med Jack. Aurelia kan läsa på läppar om det kniper, så även om Barlac inte är med kan till och med jag prata med henne lite grann.
Inte för att jag tänker göra det någonsin mer.
KAPITEL 2
”Han borde inte vara instängd alls”, säger William när han har lyckats slita stackars Jack ur Tyras famn och satt honom i buren igen. Han tar en morotsstav och sticker in den genom gallret. Jack kommer genast fram och börjar tugga i sig på kaniners vis, så där metodiskt och målmedvetet. ”Det är så hemskt med en bur.”
Buren är nästan lika stor som hela rummet, som i sin tur är större än mitt rum hemma, men jag vet vad han menar. Jag tycker inte heller om att ha djur i bur.
Jag får dåligt samvete för att jag har min hamster, Captain Marvel, i bur, men hon skulle försvinna i väg annars. Och även om min katt Medusa inte någonsin visat något intresse för henne, så kan man inte riktigt lita på katter i det fallet. Om Captain Marvel sprang fritt skulle nog Medusas jaktinstinkter gå i gång. Plus att en hamster är så liten att man kan råka göra den illa – typ trampa på den, eller klämma den. Det går en våg av obehag genom kroppen på mig när jag tänker på alla tusentals hemska
saker som skulle kunna hända med Captain Marvel om hon rymde.
När morotsstaven är uppäten, pillar jag in en genom gallret jag också och Jack är genast där och gnager. Jag passar på att stoppa in ett finger och klappar honom försiktigt på nosen, som är det enda jag kommer åt – det är första gången jag lyckas klappa honom över huvud taget. William är den enda han låter sig klappas av frivilligt annars.
William har typ bott här sedan Jack kom hit. Tydligen har han alltid velat ha en jackalope, fast han aldrig hade sett en i verkligheten förut. ”Jackihopp”, sa han när han var liten (han tyckte inte att det var lika roligt som jag när Felicia berättade det).
Så fort Jack har jobbat sig igenom min morotsstav sticker Tyra in en ny. Jack gillar morot nästan lika mycket som han gillar whisky.
”Jag önskar att vi fick behålla honom”, säger hon.
”Men det fattar du väl att vi inte kan”, nästan snäser William åt henne. Han gör det inte för att han är irriterad på henne, det vet jag. Han gör det för att han är ledsen för att Jack ska tillbaka till USA, där han kommer ifrån – så fort fastrarna har läkt honom helt och hållet ska han dit igen. Jag tror att Tyra förstår det också, så hon tar inte åt sig.
Om William kunde skulle han hålla fastrarna på en mils avstånd från Jack. Inte för att han vill att Jack
ska lida, men det verkar han heller inte göra nu. Det är knappt ett sår där hornet har suttit längre. Mer en knöl med en tjock skorpa som ser ut att skydda bra.
När fastrarna läkte Vitvinds horn gick det superfort för det att växa ut. Hon är visserligen en enhörning, så det kanske inte är samma sak. Hur som helst blev hon frisk och flyttade härifrån för några veckor sedan. Jag saknar henne, men jag är samtidigt glad att hon mår bra nu.
Jag önskar också att William kunde få behålla Jack. När de skickar honom till USA tror jag att det kommer att kännas för William nästan som det gjorde för mig när Medusa var borta och jag trodde att hon kanske var ihjälbiten. Nästan, alltså.
Jag vet inte hur Jack lyckades rymma från vem det nu var som tog hans horn, men när de hittade honom var han utmärglad och med kala fläckar i pälsen. Jackaloper är jättekänsliga, och om ett horn skadas blir den alldeles svag och hjälplös. Förlorar den båda dör den. Fastrarna har läkt honom så gott de har kunnat, med sin speciella läkemagi som tydligen extremt få människor kan använda. Ingen annan i Williams familj kan.
De flesta kan bara ”vanlig” magi, som William kallar det. Helt sjukt att man ens kan tänka på det sättet, men han har ju alltid haft magi omkring sig. För mig är det fortfarande så nytt.
Och det som alla verkar tro här, att jag skulle ha det – en magisk gen, eller något – det tror jag inte själv på. Även om jag ser Verdandi, och även om Vitvind pratade bara med mig, känns det inte som om jag har någon magi i mig. Aurelia har till och med sagt till mig att jag har en mycket speciell förmåga. Vad det nu skulle vara.
Jag litar inte en sekund på henne. För min del kan hon gärna hålla sig borta, som hon gjort ända till i dag, när hon plötsligt dök upp i köket.
”Hej mina raringar”, säger en mjuk och varm röst. Williams mamma, Felicia, lutar sig mot dörrkarmen.
”Vad var det som hände här egentligen?”
”Inget”, säger William och Tyra på samma gång, lite för snabbt.
Felicia skrattar.
”Ni är så dåliga på att ljuga.”
Hon går fram till William och Tyra där de sitter på knä intill buren. Hon pussar dem på huvudet i tur och ordning.
Till sist pussar hon mig också. Det känns skönt och samtidigt hemskt. Jag har så dåligt samvete över att jag trots allt vill att hon ska vara lite som en mamma för mig, när min mamma är i en främmande, fruktansvärd dimension – dit jag skickade henne.
”Han är verkligen gullig, så jag fattar”, säger
Felicia, och samtidigt som hon tittar på Jack stryker
hon mig över håret, lite omedvetet så där, känns det som. Som om det är det mest naturliga i världen för henne. Hon har sagt till mig att deras familj är min familj nu också. Om du vill ha oss, sa hon.
Jag vet inte vad jag vill. Allt är så skruvat och konstigt – både inuti mig och runtomkring.
Det är självklart pappa som är min familj. Det har bara varit han och jag i över två år nu, sedan dagen då polisen kom hem till oss och berättade det ofattbart fruktansvärda som hade hänt: Mamma hade dött i en cykelolycka.
Men pappa är kvar, och även om vi båda kämpar med sorgen efter mamma, så har vi varandra. Samtidigt döljer jag en hel värld för honom. Vi har både kommit närmare och längre ifrån varandra, på samma gång.
”Hallå-å!” säger Jack inifrån buren. Han har lagt sig ned så att man inte ser en enda tass – han ser ut som en ljusbrun boll. En boll med ett horn.
William lägger pannan mot buren.
”Hallå-å”, säger han mjukt.
”Hallå-å”, svarar Jack i samma ton.
Jackaloper kan göra det: härma mänskligt tal.
”William”, säger William sedan. ”William”, upprepar han långsamt. Han har försökt få Jack att säga hans namn ända sedan han kom, men det har inte funkat.
Jag hade aldrig hört talas om jackaloper förrän Jack kom hit till Sunnanvinda. Förutom när fastrarna har läkt honom har han varit instängd i buren, stackaren. Och William har typ bott här med honom sedan dess.
När vi inte har varit i biblioteket, förstås.
Under flera veckor efter allt det hemska med mamma hände satte jag inte en fot på Sunnanvinda. William fattade inte varför. Han visste inte allting om vad som hände när han blev fri från demonen, bara att min döda mamma hjälpte till. Ända tills
Henning berättade för honom exakt vad som hade hänt. Han tyckte att det var bättre om William fick veta sanningen.
Det var det. Det som var som om en vägg mellan honom och mig försvann när han äntligen visste allt. Och han lovade att hjälpa mig att hämta tillbaka mamma. Nu känns det som vanligt mellan oss igen, och han hjälper mig att leta efter någonting som kan berätta för oss hur det skulle gå till att komma åt dimensionen där mamma är.
Aurelia är den enda som vet hur man gör när man öppnar en portal till andra dimensioner. Allt var hennes fel, så det är helt galet att hon inte försöker göra någonting åt det själv. William har pratat med henne, och det enda hon säger är att hon har förstört grejerna hon behövde för att kunna öppna en portal:
den gamla telefonen och radion. Hon säger att det är för farligt att experimentera med andra dimensioner. Det kanske hon kunde ha tänkt på lite tidigare.
Men jag ska rädda mamma. Om det så är det sista jag gör.
KAPITEL 3
Det har hunnit bli mörkt när jag är på väg hem och går över Sunnanvindas innergård, med den stora grusplanen. Ljuset från fönstren gör skuggorna runt byggnaden ännu svartare.
Men någonting mycket svartare än skuggorna sitter vid foten av trappan. Under en sekund får jag för mig att det är Medusa som sitter och väntar på mig, men sedan ser jag ögonen: en udda blågrå färg, inte gula som Medusas.
Verdandi. William sa en gång att hon var det mest magiska djur de hade på Sunnanvinda – och då hade de ändå en enhörning, en drake och en grip här. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad hon är. En hamnskiftare, säger William, som kan byta utseende som hon vill. Förutom ögonen – de är alltid desamma. Jag har bara sett henne som jag ser henne nu: en svart katt. Det är inte första gången jag tror att det är Medusa jag ser, trots att hon saknar en bit av sitt ena öra medan båda Verdandis är hela.
Hon sitter alldeles stilla och tittar på mig. Jag har stannat till jag också.
”Hej”, säger jag.
Det låter dumt. Men jag är säker på att hon förstår. Faktiskt tror jag att hon förstår mer än jag, åtminstone av allt det obegripliga på det här stället: magi, andra dimensioner och underliga varelser.
Hon ser på mig en lång stund. Sedan vänder hon ryggen till och tassar i väg över gårdsplanen. Hon stannar upp och ser sig om. Vill hon att jag ska följa med?
När jag börjar gå mot henne verkar hon nöjd och fortsätter dit hon var på väg.
Mot Hennings stall, där det lyser i fönstren.
Henning är Williams kusin och han är mycket äldre än vi. Han vill säkert inte att jag hänger där. Han tycker väl att jag är en småunge, som bara går i sexan.
Men jag följer Verdandi, mot stallet. Henning har faktiskt kattungar där, så det är inget konstigt med att jag vill hälsa på dem. Jag älskar katter. Alltså, jag älskar alla djur, men jag kanske gillar katter lite extra, eftersom jag har en själv. Medusa är kastrerad, så det kommer aldrig att bli några kattungar hemma hos oss. Det är ju bra, men också lite synd.
Jag knackar på stalldörren. Hjärtat slår fortare än det brukar. Så kan det faktiskt bli när man ser fram emot att träffa kattungar.
”Kom in!” ropar Henning.
Jag gläntar på dörren. Och där sitter han, på det halmtäckta golvet. Det är djur precis överallt omkring honom: höns och får och andra vanliga husdjur, men ovanliga också, som en lokatt och en älgkalv.
Trots alla djur är det mest hans isblå, svartsminkade ögon jag ser.
”Hej”, säger jag. ”Får jag hälsa på kattungarna?”
Jag ser inte hans ansiktsuttryck i skuggan av det svartfärgade håret som är längre på ena sidan än på andra.
”Visst.”
Han låter inte jättelycklig över att jag är här, men jag vet att han tycker att jag är okej. Det var han som fick William att till slut berätta för mig om allt som pågår här på Sunnanvinda. Han var också den som talade om för William vad det var som verkligen hände när jag var tvungen att välja mellan William och mamma.
Jag spanar efter katter bland alla djuren, men jag ser ingen – inte ens Verdandi syns till. Följde hon inte med in?
Så upptäcker jag att Henning har något i knäet. Någonting ganska litet och brungrått.
”Vad är det där?”
Han lyfter försiktigt upp djuret.
En fågel. Stor som en kråka ungefär. Det ser ut som
om den har tappat typ hälften av alla fjädrar och de som är kvar är tufsiga och sitter lite hur som helst.
”Oj! Vad har hänt med den?”
”Jag vet inte riktigt. Hon dök upp i går. Hon satt här utanför.” Han nickar mot dörren. Hans örhänge, format som ett spindelnät, dinglar när han rör huvudet.
Henning har någon sorts förmåga som gör att djur dras till honom. Medusa flyttade typ in på Sunnanvinda på grund av honom – det var det som ledde mig hit första gången. Jag antar att det är någon form av magi, men alla hans djur är vanliga, inte magiska.
Vanligare än den här fågeln kan ett djur knappast bli. Förutom att hon är ovanligt skruttig.
”Hon kanske bara är gammal”, föreslår jag och
ångrar med en gång att jag sa något, som om inte han visste mycket bättre än jag.
Men han nickar.
”Jag tror det. Fast fåglar brukar dö innan de blir så här risiga.”
Hon ser så eländig ut. Men hennes ögon. Så himla vackra. Guldbruna och liksom … själfulla. Ett bra ord, som jag nog aldrig använt förut. Hon tittar på mig. Verkligen tittar. Jag har inte mött en fågels blick på det här viset tidigare.
”Få jag hålla henne?”
Jag tror att Henning ska säga nej, att han tror att jag ska vara för klumpig. Men det gör han inte. I stället håller han fram henne mot mig.
Hon är så lätt. Det känns som om hon är av papiermaché. Vi fick bygga figurer av det på bilden. Jag gjorde en katt. Den blev inget vidare.
”Vad är det för art?”
Henning rycker på axlarna och örhänget dinglar.
”Ingen aning.”
I vilket fall som helst är det kärlek vid första ögonkastet. Precis som med William och Jack.
”Vad heter hon?”
”Jag har inte gett henne något namn än. Har du något förslag?”
Fast jag inte tittar på honom, utan på fågeln, känner jag att han ler.
Jag ser in i fågelns ögon och jag vet med en gång vad hon ska heta.
”Alma.”
”Alma?”
”Ja. Det betyder ’själ’ på spanska.”
Min mamma älskade spanska och jag har börjat med det i skolan, så jag kan lite grann.
”Vad fint”, säger Henning, och jag känner mig varm inuti.
Alma ger ifrån sig ett litet kraxigt läte. Jag får för mig att hon är nöjd med namnet.
Så dumt. Men det känns så ändå. Först på vägen hem kommer jag på att jag aldrig hälsade på kattungarna.