9789179757991

Martin Widmark & Pelle Forshed

h e lt n E ul j g li v an ed m

fa

n e j l mi

N O S S N JA

Kära läsare! Låt oss presentera …

pa p pa ja n s s o n

Jobbar på bank. Önskar sig en snöslunga i julklapp.

m a m m a ja n s s o n

Är mäklare och säljer hus och lägenheter.

Hennes bästa vän heter Samsung.

… f amiljen JANSSON! En ganska vanlig familj, tänker du kanske.

Men vänta du bara …

a lv i n ja n s s o n

Går i trean. Undrar hur han och Kajsa ska ha råd med julklappar.

k aj s a ja n s s o n

Går på sexårs. Kajsa och Alvin får ofta hjälpa mamma och pappa.

ge n e r a le n

Pappa Janssons farfar.

Skjuter med sin bössa och äter körv med räksallad.

EN J ULGRAN

– Schh, väser mamma som smyger först.

Bakom henne kommer pappa Jansson med en ryggsäck, sedan pulsar Kajsa och Alvin i den djupa snön.

De tittar sig oroligt omkring i mörkret mellan träden.

– Men, säger Alvin. Får vi verkligen göra så här?

– Självklart, konstaterar pappa över axeln. Det är ju vår skog.

– Vår? undrar Kajsa.

Familjen Jansson smyger fram i snön i skogen som ligger nära deras hus. Mamma håller en yxa i handen.

De ska hugga sig en julgran.

8

– Ja, vår! säger pappa bestämt. Betalar vi inte skatt, kanske?

– Jo, men …, protesterar Kajsa. Den här skogen är ju till för alla.

– Jag betalar jättemycket i skatt! säger pappan.

Så de flesta träden ni ser borde vara mina.

– Jag betalar mer än du, säger mamman över axeln.

– Göru junte!

– Gör jaju!

Alvin skakar på huvudet. Det här är så typiskt deras föräldrar. De tävlar om allt.

Häromdagen tävlade de om vem som kunde hålla andan längst. De satte sig på varsin stol i köket och så drog de varsitt djupt andetag. De blev rödare och rödare i ansiktet, men ingen ville ge upp.

Det slutade med att mamma Jansson föll avsvimmad till golvet. När de lyckades få liv i henne hoppade hon upp och frågade: ”Vann jag!”

Kajsa hade tittat uppgivet på sin mamma och svarat: ”Ja, fast du kanske fick en hjärnskada för livet! Ni är ju inte kloka!”

9

– Här! väser mamma plötsligt i mörkret framför dem.

Pappa tar fram en ficklampa ur jackfickan och lyser på granen som mamma har hittat.

– Äsch! säger han. Vilken fis!

– Det är ingen fis! protesterar mamma. Det är ju en jättefin julgran.

– Äre junte!

– Äre ju!

Pappa sätter händerna i sidorna och ser sig omkring bland granarna. Så tittar han uppåt och nickar glatt.

Han kränger av sig ryggsäcken och öppnar den.

– Vad gör du? viskar Alvin oroligt.

– Du ska få se, säger pappan nöjt och drar upp en motorsåg ur ryggsäcken!

10

– Nej! stönar Kajsa. Du kan väl inte …

Längre kommer hon inte. För pappa Jansson drar igång motorsågen som startar med ett vrål.

– Backa! kommenderar pappa Jansson som älskar farliga maskiner av alla de slag.

Så låter han motorsågens tänder tugga sig igenom den stora granens stam.

– Timber! skriker han när det väldiga trädet börjar falla med ett knakande och brakande.

Alvin, Kajsa och mamma får hoppa åt sidan för att inte hamna under granen. Pappa Jansson klappar den knattrande motorsågen ömt.

Mamma Jansson tittar listigt på sin man.

– Får jag fråga en sak? säger hon.

– Visst älskling, svarar pappa Jansson, uppenbarligen mycket nöjd med sig själv.

– Hur hade du tänkt att få in den där granen i vårt hus?

Nu är det pappa Janssons tur att titta listigt tillbaka på sin fru. Så tar han några kliv längs granens stam och ger åter gas på motorsågen. Med ett snabbt snitt kapar han granens topp.

11

– Här, säger han och håller upp toppen. Det här är vad jag kallar en julgran!

– Men …, säger Kajsa. Sågade du ner det här stora trädet för att komma åt den där lilla toppen?

– Jepp, svarar pappa Jansson.

– Du är ju inte klok! säger Alvin. Vad ska vi göra med resten av trädet?

– Ingenting, svarar pappa Jansson.

– Ingenting? frågar Alvin. Ska det bara ligga här?

– Ja-a, stönar pappa otåligt. Fattar ni ingenting?

– Näe, svarar mamma.

– Hackspettsmat! förklarar pappa och skiner upp.

Nu slipper ju hackspettarna springa upp och ner längs stammen. Nu kan de ju sitta här i långa rader och äta av trädet.

– Äter hackspettar trä? frågar Kajsa tvivlande.

– Mmmm, svarar pappa Jansson och stuvar ner motorsågen i ryggsäcken igen.

Så går han fram till den fällda granen.

– Titta här, säger han. De hackar och bankar på trädet för att liksom mjuka upp det. Det blir godare då.

Pappa Jansson böjer huvudet bakåt för att visa.

– Nej! skriker Alvin.

Men det är för sent! Med full kraft dunkar pappa Jansson huvudet i det liggande trädet. Hans panna träffar stammen med ett dovt klonk och han faller sedan baklänges i snön och svimmar.

Alvin och Kajsa tittar med öppna munnar på sin pappa.

– Jag dör! vrålar mamma Jansson av skratt. Vilken underbar man jag har! Jag älskar honom!

Alvin och Kajsa skyndar sig fram och gnuggar snö i pappans ansikte. Snart vaknar han till liv igen.

– Var är jag? frågar han.

– Du är i skogen, svarar Kajsa oroligt.

– Åh, svarar pappan och känner sig i pannan. Vad hände?

– Du skulle visa hur hack­pettarna mjukar upp trädet innan de börjar äta på det! tjuter mamma Jansson av skratt.

Pappa Jansson reser sig på vinglande ben. Mamma tar upp grantoppen och puffar sin man i rätt riktning.

Sedan börjar de gå hemåt.

15

När de kommer ut från skogen ser de hur en julstjärna lyser hemtrevligt i ett av fönstren på deras hus.

– Varför lyser det en stjärna i det där fönstret? frågar pappa.

– För att det är jul snart, dumbom, svarar mamma.

Kom nu, säger hon och drar i pappans arm.

– Jag vill inte, säger han.

Mamma Jansson, Kajsa och Alvin tittar bekymrat på honom.

– Vad är det du inte vill? frågar Kajsa.

– Gå in i det där huset, säger pappa.

– Men du bor ju där, stönar Alvin.

– Gör jag? svarar pappa tvivlande. I det där lilla skithuset? Och vem är du förresten?

– Jag är Alvin, din son, förklarar Alvin.

– Har jag en son! tjuter pappa Jansson. Hur många har jag?

Pappa Jansson ser sig vilt omkring, som om det fanns gömda söner överallt bland snödrivorna.

– Bara en son, vad jag vet, svarar Alvin och tittar frågande på sina mamma som blinkar knipslugt tillbaka.

– Man vet ju aldrig, svarar hon hemlighetsfullt.

16

– Och en dotter, säger Kajsa till sin pappa. Känner du igen mig?

– Näe, svarar pappa Jansson. Men du ser rolig ut.

Som ett litet troll.

– Och jag är din fru, säger mamma Jansson. Och nu är det bäst att du gör som jag säger.

Hon knuffar sin man i ryggen i riktning mot familjen Janssons hus.

– Det här kommer att bli en underbar jul! strålar hon lyckligt när hon öppnar ytterdörren.

– MIT T LIV ÄR SLU T …

När de kommer hem sparkar mamma och pappa Jansson av sig vinterskorna i hallen. Sedan bäddar de alla ner pappa Jansson i föräldrarnas sovrum.

Bulan i hans panna lyser nu illröd.

– Gör den mycket ont, frågar mamma och petar nyfiket på bulan.

Pappa Jansson illtjuter till svar.

Utanför fönstret har det börjat snöa.

– Han behöver nog bara vila sig en stund, säger Alvin. Sedan blir han nog som vanligt igen.

– Hoppas inte, svarar mamma Jansson.

De vänder sig om för att lämna pappa i fred. Alvin släcker i taket.

– Ställ motorsågen i garaget, sluddrar pappa Jansson bakom deras ryggar.

Mamma, Alvin och Kajsa vänder sig förvånat om.

– Så den kommer du ihåg i alla fall …, säger Kajsa och tittar mistänksamt på sin pappa.

Pappa Jansson öppnar ögonen till smala springor.

– Kanske …, mumlar han. Jag kanske kommer ihåg motorsågen.

Kajsa blinkar i smyg till sin storebror. Man vet aldrig med pappa Jansson. Han har fler än en räv bakom varje öra.

Mamma tar på sig tv-tofflorna och slänger sig över armstödet till soffan i vardagsrummet. Hon ser ut att njuta av att ha hela soffan för sig själv.

Kajsa letar i en garderob och hittar till slut julgransfoten. Hon fyller den med vatten, sedan hjälps hon och Alvin åt att sätta granen i den och få det hela rakt. Tills vidare får den stå i rummet där pappa brukar leka med sin tågbana.

19