Kapitel 3: Skänk en bok, ta en bok

KAPITEL 3

Skänk en bok, ta en bok

NÄR JAG VÄL kommer ner på nedervåningen morgonen därpå har mamma redan åkt till sitt jobb på sjukhuset. Danica står vid matbordet och tar bilder på alla brownies som hon och mamma bakade. De är upplagda i en pyramid på ett av mammas nya tjusiga kakfat. Danica tillhör den sneda vinkelns fotoskola. Hon lutar mobilen, går runt browniepyramiden och tar den ena sneda bilden efter den andra.

Jag häller upp flingor i en skål och sätter mig bredvid henne. Vi har bott i den här lägenheten i ett halvår, men den känns fortfarande tillfällig, som om jag bara är på besök. Jag väntar hela tiden på att få komma tillbaka till mitt riktiga liv.

Lägenheten är liten jämfört med vårt gamla hus. Jag saknar att ha en egen trädgård. Nu delar vi en gårdsplan med tolv andra lägenheter. Vårt hus hade två badrum, men nu har vi bara ett. Men framför allt saknar jag att varje rum innehöll våra minnen.

Danica bestämmer sig för en bild och skjuter över mobilen till mig så att jag kan se hennes inlägg. ”Det syns inte ens att de är brända”, säger hon stolt.

16

Hon har rätt. De ser verkligen perfekta ut. Jag skrollar igenom hennes inlägg. Där är en selfie på henne och mamma, fullständigt nermjölade. De håller i en stor chokladkaka och skrattar, och bilden får mig att önska att jag hade stannat hemma och hjälpt till. Jag läser igenom hashtaggarna – #morochdotterbakkväll #svarttjejbakmagi #perfektabrowniesärperfekta – innan jag föser tillbaka mobilen till henne. ”Varför är du inte ute och brunchar?” frågar Danica.

I vanliga fall tillbringar jag söndagsförmiddagarna med mina bästa kompisar på Surf City Waffle, det absolut bästa våffelstället i hela Los Angeles. Men inte den här dagen. ”Alla de andra är upptagna med annat”, säger jag. ”Så då tänker du bara hänga här, då?” frågar hon, och inte på ett sätt som får mig att tro att hon vill att jag ska hänga här.

Jag släpper ner skeden i skålen och tar en ordentlig titt på henne. För det mesta ser hon ut som en supermodell från 1970-talet med sitt enorma afro, sin glittriga sminkning och sina vintagekläder.

Just nu är hon till och med vackrare än vanligt. Om jag måste gissa skulle jag säga att hon har en dejt. Men jag behöver inte gissa, för en sekund senare ringer det på dörren. Ett enormt leende brer ut sig över hennes ansikte och hon springer till dörren med ett tjut.

Under det senaste året har Danica haft åtta olika pojkvänner, vilket ger ett genomsnitt på 0,667 pojkvänner i månaden eller 0,154 pojkvänner i veckan. Mitt problem är i och för sig varken kvantiteten eller ens kvaliteten på hennes pojkvänner (för tydlighetens skull måste jag säga att kvaliteten kunde ha varit bättre. Jag vet inte varför hon väljer killar som är så

17

mycket mindre intressanta och smarta än vad hon är), utan att hon över huvud taget dejtar. Varför är jag den enda som lärde mig något av mammas och pappas skilsmässa?

Jag lämnar min skål på bordet och försöker smita i väg genom vardagsrummet, så att jag slipper säga hej. Sådan tur har jag inte. ”Hej Evie”, säger killen. Han säger ”hej” som om ordet har fler än en stavelse. ”Hej”, svarar jag och försöker komma ihåg vad han heter. Han är klädd i surfingshorts och en ärmlös T-shirt, som om han tänkte gå till stranden eller precis varit där. Han är vit, lång och vältränad med långt, rufsigt blont hår. Om han var en inredningsdetalj skulle han vara en riktigt snygg ryamatta.

Vi står där i några besvärade sekunder innan Danica gör slut på vårt lidande. ”Ben och jag tänker gå på bio”, säger hon. ”Du kan följa med om du vill.”

Men deras ansiktsuttryck säger mig två saker: 1: De tänker inte gå på bio. De tänker stanna här. Ensamma. I lägenheten. Så att de kan hångla. 2: Om de skulle gå på bio, så skulle de inte vilja ha med mig.

Varför frågade hon ens? Tycker hon synd om mig? ”Kan inte. Men ha så kul”, säger jag. Det enda jag ska göra i dag är att gå till biblioteket och bli av med mina böcker, men om jag berättade det skulle jag känna mig patetisk. Jag går upp på övervåningen och klär mig.

När jag går säger jag hej då som om det har mer än bara två stavelser.

18

Jag har hunnit cykla halvvägs till biblioteket när jag kommer på att det är söndag. Mitt bibliotek är stängt på söndagar.

Att åka hem nu när Danica och Ben ”umgås” är inte direkt ett alternativ. Det är en sådan där vacker vårdag när morgondimman dröjer sig kvar och luften doftar vått och nytt. Jag bestämmer mig för att cykla till parken vid La Breas asfaltpölar och ta omvägen genom Hancock Park.

Hancock Park ligger bara tio minuter från lägenheten, men det kunde lika gärna ha varit en annan värld. Här är husen så stora att de är mer som slott. Det enda som saknas är vallgravar, fällgaller, drakar och damer i nöd. Varenda gång vi kör igenom här säger mamma att det är rent kriminellt att det finns sådana här hus i en stad med så utbredd hemlöshet. Hon behandlar många hemlösa på akutmottagningen.

Jag cyklar långsamt och slingrar mig fram på den ena gatan efter den andra, stirrar på de enorma perfekta gräsmattorna och de enormt dyra bilarna.

Till slut kommer jag till en gata där det växer jasminbuskar och förvuxna jakarandaträd på båda sidor. Grenarna hänger ut över gatan och bildar en baldakin av purpurfärgade kronblad. Det känns som om jag cyklar genom en tunnel i ett sagoland.

Solen glider in bakom ett moln och luften blir plötsligt svalare. Jag stannar vid trottoarkanten och tar fram jackan ur ryggsäcken. Precis när jag ska cykla i väg igen får jag syn på en sådan där liten bokbytarlåda som folk sätter upp där de bor. Den är klarblå och ser ut som ett miniatyrhus med brutna

19

gavlar och väderbitna vita dörrar som är stängda med en hake. På en liten skylt står det ”Bokbytarlåda”. ”Du har verkligen många böcker åt oss, lilla vän”, säger en kvinnoröst när jag precis ska fälla ner stödet på cykeln.

Jag skriker till och snurrar runt. Det står en gammal tant bakom mig, inte ens en halvmeter bort. ”Men för i helvete”, säger jag och sedan slår jag handen för munnen. ”Förlåt, det var inte meningen att svära. Jag såg dig inte.”

Hon skrattar åt mig och flyttar sig närmare. Hennes tunna hud har en matt brun nyans, som gammalt papper. ”Ingen fara”, säger hon. ”Men man undrar ju om det är dit du vill.”

Jag ler, men ser över hennes axel. Varifrån kom hon ens? ”Är det din boklåda?” undrar jag. ”Jo, det var ju jag som satte upp den, men den är så klart till för alla. Tanken är att få folk att läsa och faktiskt prata med sina grannar.” Hon gnider sina händer. ”Nå, få se vad du har med dig.”

Jag slänger ner ryggsäcken på marken och tar fram ett fång böcker.

Hon tar ifrån mig några och håller dem hårt mot bröstet. ”De här är väldigt omtyckta”, säger hon och ser på titlarna. Hon är en sådan där som mimar orden när hon läser. Det ser ut som om hon mässar en egendomlig trollformel: Knappt närvarande, Cupcakes och kyssar, Ödets hand, Love – Set – Match, Tigerhjärta. ”De är bra allihop”, säger jag. Min röst är bara en hes viskning. Jag harklar mig. ”Du borde läsa dem.”

20

”Varför ger du bort dem?” frågar hon.

Nu står hon ännu närmare, fortfarande med ett stadigt grepp om böckerna hon tog av mig.

Jag tar upp fler böcker ur ryggsäcken och funderar på att berätta sanningen för henne. Att det inte känns som om böckerna tillhör mig längre. Att kärleksromaner är som sagor: det är inte meningen att man ska tro på dem för alltid.

Jag slutade tro på dem samma dag som pappa flyttade.

Det är lustigt att en dag kan börja som vilken annan dag som helst och sluta så fullständigt annorlunda. Ibland önskar jag att det fanns en väderleksrapport för livet. Prognosen inför morgondagen visar på den vanliga highschooldramatiken på förmiddagen, med ett dramatiskt föräldraförräderi sent på eftermiddagen, som slutar med ursinnig förtvivlan framåt solnedgången. Mer information efter nästa reklampaus.

Jag var i chocktillstånd hela dagen i skolan och kunde inte riktigt fatta att pappa inte skulle vara kvar när jag kom hem. När det var dags för lunch var jag säker på att jag kunde övertyga honom om att det här var ett misstag från hans och mammas sida. Efter skolans slut cyklade jag hela vägen till Santa Monica och humaniorabyggnaden där han har sitt kontor. Jag tog två trappsteg i taget och tänkte på vad jag skulle säga. Problemet var kanske att han inte förstod hur mycket mamma älskade honom. Hon är inte alltid så tydlig. Eller så kanske de behövde mer barnfri tid tillsammans, en dejtkväll i veckan eller någonting. Eller skaffa en gemensam hobby så att de kunde ”hitta tillbaka” till varandra så där som relationsexperter alltid pratar om.

Jag sprang genom korridoren till hans kontor och tänkte att han skulle förstå. Vi förstod alltid varandra.

21

Jag knackade inte på dörren. Det borde jag ha gjort, men det gjorde jag inte. Jag bara öppnade dörren, störtade in och hoppades på att han skulle vara där. Det var han. Och han kysste en kvinna som inte var mamma.

Jag såg från den ena till den andra. Jag försökte övertyga mig själv om att det här förhållandet kanske var nytt, att det bara hade pågått under de senaste två dagarna. Men det var givetvis bara dumheter. Det var inte en första kyss och det var inte en sista. Det här var en kyss som sa att deras förhållande hade en historia. Det var en av många kyssar som krossade vår familj och krossade mammas hjärta och mitt med.

Pappa drog med handen över ansiktet. ”Evie, raring”, sa han. ”Du knackade inte.”

Jag är inte säker på om han förebrådde mig.

När han och mamma berättade att de skulle separera sa de att de helt enkelt hade vuxit isär. Att de fortfarande älskade varandra och älskade oss. Men det var en lögn. Här stod anledningen till att pappa lämnade oss, iförd en jadegrön klänning och med stora ringar i öronen och tryckte händerna mot läpparna som om det på något sätt kunde få mig att o-se vad jag hade sett.

Jag drog mig baklänges bort från dem och sprang ut genom dörren och genom korridoren och nerför trapporna tills jag var ute. Pappa ropade efter mig, men vad fanns det att säga? Det fanns ingenting alls att säga längre.

På kvällen sa mamma att pappa hade ringt och berättat vad som hade hänt. Hon sa att hon var ledsen för att jag hade behövt se det där. Hon bad mig att inte säga något till Danica. Hon sa att hon inte ville prata om det fler gånger.

22