Kapitel 1: En bättre version av mig

KAPITEL 1

En bättre version av mig

BÖCKER UTÖVAR INTE längre sin magi på mig. Förr brukade jag, om jag var rädd eller befann mig i det ödsliga landskapet mellan sorg och galenskap, kunna ta vilken bok som helst från någon av favorithyllorna och slå mig ner i min lurviga rosa fåtölj för en trevlig lässtund. När jag väl kom till kapitel tre – eller åtminstone kapitel fyra – kändes det bättre.

Nu för tiden är böcker ingenting annat än bokstäver uppställda som korrekt stavade ord, ordnade i grammatiskt korrekta meningar, noga sammansatta stycken och sammanhängande kapitel med tema. De är inte längre magiska och hänförande.

I ett tidigare liv var jag bibliotekarie, så mina böcker är sorterade efter genre. Innan jag började ge bort dem var sektionen för samtida romantik den största. Min absoluta favorit är Cupcakes och kyssar. Jag tar ner den från hyllan och bläddrar igenom den, ger den en sista chans att vara magisk. Den bästa scenen är när den rättframma kökschefen och den sexiga, ständigt grubblande kocken med ett mystiskt förflutet har matkrig i köket. Till slut är båda täckta med mjöl och glasyr. Det haglar kyssar och efterrättsrelaterade ordlekar:

Sockrade piller.

9

Söta saker.

Sega samtal.

För ett halvår sedan skulle den här scenen ha gjort mig sliskigt sentimental. (Ser du vad jag gjorde där?)

Men nu? Ingenting.

Och eftersom orden inte har förändrats sedan sist jag läste dem, så måste jag erkänna att problemet inte ligger hos boken.

Det är jag som är problemet.

Jag slår igen boken och lägger den ovanpå de andra som jag ska ge bort. En sista tur till biblioteket i morgon och alla mina kärleksromaner är borta.

Precis när jag börjar stoppa ner dem i ryggsäcken sticker mamma in huvudet i mitt rum. Hennes blick går ett varv från mitt ansikte, ner till traven med böcker, upp till de fyra tomma raderna i bokhyllan och sedan tillbaka till mitt ansikte.

Hon ser ogillande ut, som om hon vill säga någonting, men hejdar sig. I stället sträcker hon ut handen med sin mobil mot mig. ”Det är din far”, säger hon.

Jag skakar så häftigt på huvudet att mina flätor piskar runt ansiktet.

Hon räcker fram mobilen igen. ”Ta den. Ta den”, mimar hon. ”Nej, nej, nej”, mimar jag tillbaka.

Jag har aldrig sett två mimare gräla, men föreställer mig att det är ungefär så här det skulle se ut.

Hon lämnar dörröppningen och kommer in i rummet. Det finns precis tillräckligt med utrymme för att jag ska kunna kila runt henne, så då gör jag det. Jag rusar ut i den lilla korridoren och låser in mig i badrummet.

10

Mammas oundvikliga knackning på dörren kommer efter tio sekunder.

Jag öppnar dörren.

Hon ser på mig och suckar.

Jag suckar tillbaka.

Vår kommunikation består numera mest av dessa små utandningar. Hennes är frustrerade och tålmodigt lidande och förbittrade och otåliga och besvikna.

Mina är förvirrade. ”Yvette Antoinette Thomas”, säger hon. ”Hur länge ska du hålla på så här?”

Svaret på frågan – och jag tycker att det är rimligt – är för alltid.

För alltid är hur länge jag tänker vara arg på pappa.

En bättre fråga är egentligen: Varför är inte hon det?

Hon stoppar ner mobilen i förklädesfickan igen. Hon har mjöl i pannan och lite i sitt kortklippta afrohår, så att det ser ut som om hon plötsligt har blivit gråhårig. ”Tänker du ge bort fler böcker?” undrar hon.

Jag nickar. ”Du älskade dem”, säger hon. Hon säger det på ett sätt som får det att låta som om jag sätter eld på dem i stället för att skänka dem till biblioteket.

Jag möter hennes blick. Det känns som om vi kanske har ett ögonblick av samförstånd. Om hon är beredd att prata om att jag ger bort mina böcker, så är hon kanske beredd att prata om något viktigt, som pappa och skilsmässan och hur allting har varit sedan dess. ”Mamma …”, börjar jag.

11

Men hon vänder bort blicken, torkar av händerna på förklädet och avbryter mig. ”Danica och jag ska göra brownies”, säger hon. ”Kom ner och hjälp till.”

Det här bakandet är nytt. Hon började samma dag som pappa flyttade ut ur vårt gamla hus och har inte slutat sedan dess. När hon inte jobbar skift på sjukhuset, så bakar hon. ”Jag ska träffa Martin och Sophie och Cassidy i kväll. Vi ska planera vår resa.” ”Du är sällan hemma nu för tiden”, säger hon.

Jag vet aldrig vad jag ska svara när hon säger sådana där saker. Det är inte en fråga och inte en anklagelse, men innehåller lite av båda. I stället för att svara stirrar jag på hennes förkläde. Det har texten Kyss kocken och en bild föreställande en enorm pussmun.

Det är sant att jag inte är hemma mycket numera. Tanken på att baka med mamma och min syster Danica fyller mig inte direkt med förtvivlan, men någonting i den stilen. Danica kommer att ha den perfekta klädseln – ett förkläde i vintagestil med matchande kockmössa mitt på sitt afrolockiga huvud. Hon kommer att prata (väldigt) entusiastiskt om sin senaste pojkvän. Mamma kommer att berätta blodiga historier från akutmottagningen och envisas med att spela reggaemusik, något gammalmodigt som Peter Tosh eller Jimmy Cliff. Eller så – om Danica får som hon vill – kommer de att spela triphop medan Danica dokumenterar alltihop på sociala medier. Båda kommer att låtsas som om allt är fullständigt okej i vår familj.

Allting är inte okej.

Mamma suckar igen och gnuggar sig i pannan. Mjöldammet sprider sig.

12

”Du har mjöl där”, säger jag och försöker torka bort det.

Hon viker undan för min hand. ”Låt det vara. Det är snart mjöl där igen.” Mamma kommer ursprungligen från Jamaica, och flyttade hit med mormor och morfar när hon var fjorton år. Hon talar bara med jamaicansk accent när hon är nervös eller upprörd. Just nu är den knappt märkbar, men den finns där.

Hon vänder på klacken och går ner igen.

Medan jag klär på mig försöker jag låta bli att tänka på vårt gräl som inte är ett gräl, men det slutar med att jag tänker på det i alla fall. Varför blev hon så upprörd över att jag ger bort mina sista kärleksromaner? Det är som om hon är besviken över att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan.

Men jag är givetvis inte samma person. Hur skulle jag kunna vara det? Jag önskar att jag var lika opåverkad av skilsmässan som hon och Danica. Jag önskar att jag kunde baka med dem, vara bekymmerslös. Jag önskar att jag kunde återgå till att vara flickan som trodde att hennes föräldrar, och särskilt då hennes pappa, inte kunde göra fel. Flickan som hoppades på att få uppleva en kärlek som var exakt som deras när hon blev vuxen. Jag brukade tro på det där att leva lyckligt i alla sina dagar, eftersom de gjorde det.

Jag vill gå tillbaka och o-veta allt det där jag nu vet.

Men man kan inte o-veta saker.

Jag kan inte o-veta att pappa var otrogen mot mamma.

Jag kan inte o-veta att han lämnade oss för en annan kvinna.

Mamma saknar den version av mig som älskade de där böckerna.

Det gör jag med.

13