9789179757984

SAKER MAN INTE VILL VETA

NICOLA YOON

Översättning: TORUN LIDFELDT BAGER

SAKER MAN INTE VILL VETA Copyright © Nicola Yoon 2021 Originalets titel: Instructions for Dancing Published by arrangement with Rights People, London Produced by Alloy Entertainment, LCC Översättning: Torun Lidfeldt Bager Omslagsbild: Stina Wirsén Omslagsformgivning: Caroline Linhult Sättning: Eva Andreasson Tryckt i Litauen av ScandBook UAB, 2021 ISBN 978-91-638-9326 -1

www.bonniercarlsen.se

Till min mamma som fortfarande ler, trots allt.

Och till min svärfar som log genom alltihop.

INNEHÅLL Kapitel 1: En bättre version av mig............................................................................9 Kapitel 2: (Tidigare) romantiska favoritgenrer....................................................14 Kapitel 3: Skänk en bok, ta en bok..........................................................................16 Kapitel 4: Danica och Ben..........................................................................................25 Kapitel 5: Elden...............................................................................................................27 Kapitel 6: Inte en häxa..................................................................................................33 Kapitel 7: Shelley och Sheldon.................................................................................39 Kapitel 8: Zoltar...............................................................................................................41 Kapitel 9: En så ödesdiger smitta............................................................................45 Kapitel 10: Klassiska drag hos killar i kärleksromaner, en ofullständig lista.................................................................................56 Kapitel 11: Recept på krossade hjärtan.................................................................57 Kapitel 12: Att lära sig läxan.......................................................................................60 Kapitel 13: Låta sig svepas med................................................................................66 Kapitel 14: Dans nummer ett.....................................................................................72 Kapitel 15: Dans nummer två, ett utdrag............................................................. 84 Kapitel 16: Dans nummer tre.....................................................................................85 Kapitel 17: Dans nummer fyra................................................................................... 86 Kapitel 18: En strikt definition...................................................................................95 Kapitel 19: Inte en dejt, del 1 av 3............................................................................97 Kapitel 20: Andra akten............................................................................................105 Kapitel 21: Inte en dejt, del 2 av 3..........................................................................107 Kapitel 22: Svarta lådan, text av Evie Thomas och Xavier Woods.......... 119 Kapitel 23: Fantastiskt, utomordentligt och toppen...................................... 121 Kapitel 24: Inte en dejt, del 3 av 3........................................................................ 122 Kapitel 25: Det man inte kan förutse, del 1........................................................ 132 Kapitel 26: Sophie och Cassidy............................................................................. 136 Kapitel 27: Det man inte kan förutse, del 2.......................................................138 Kapitel 28: Fallet........................................................................................................... 139 Kapitel 29: Det man inte kan förutse, del 3......................................................146

Kapitel 30: Falla hårt...................................................................................................149 Kapitel 31: Garanterat en dejt................................................................................. 156 Kapitel 32: Ingen fara på tacot................................................................................166 Kapitel 33: Den tid vi får.............................................................................................176 Kapitel 34: Jag fattar, älskling..................................................................................186 Kapitel 35: Bachata-måndag..................................................................................... 191 Kapitel 36: Salsa-tisdag.............................................................................................. 193 Kapitel 37: West coast swing-onsdag................................................................... 195 Kapitel 38: Hustle-torsdag........................................................................................199 Kapitel 39: Argentinsk tango-fredag...................................................................202 Kapitel 40: Tillkännagivanden................................................................................205 Kapitel 41: Glädje-emoji.............................................................................................. 211 Kapitel 42: Pinsamma tystnader............................................................................ 213 Kapitel 43: Underhåll oss......................................................................................... 224 Kapitel 44: Archibald och Maggie........................................................................ 229 Kapitel 45: Uppfinnandet av språket.................................................................. 233 Kapitel 46: Danstävlingen........................................................................................ 235 Kapitel 47: Blir ett hav...............................................................................................244 Kapitel 48: X och jag..................................................................................................249 Kapitel 49: Borta, del 1.............................................................................................. 253 Kapitel 50: Kärlek och dess motsats.................................................................. 254 Kapitel 51: Borta, del 2............................................................................................... 255 Kapitel 52: Förlåtelse..................................................................................................257 Kapitel 53: Ljuset och mörkret.............................................................................. 266 Kapitel 54: En miljon åttahundrafjortontusen fyrahundra sekunder...........................................................................267 Kapitel 55: Fisken och vattnet.................................................................................271 Kapitel 56: Gång på gång..........................................................................................276 Kapitel 57: Två klänningar.......................................................................................... 281 Kapitel 58: Svar............................................................................................................ 285 Kapitel 59: Skiljer oss åt............................................................................................. 291 Kapitel 60: Framtiden...............................................................................................298 Författarens tack..........................................................................................................301

The book of love is long and boring No one can lift the damn thing It’s full of charts and facts and figures And instructions for dancing But I I love it when you read to me And you You can read me anything – The Magnetic Fields, The Book of Love

”Nästan ingen tar sig ur kärleken med livet i behåll.”

– Helen Fisher

K APITEL 1

En bättre version av mig längre sin magi på mig. Förr brukade jag, om jag var rädd eller befann mig i det ödsliga landskapet mellan sorg och galenskap, kunna ta vilken bok som helst från någon av favorithyllorna och slå mig ner i min lurviga rosa fåtölj för en trevlig lässtund. När jag väl kom till kapitel tre – eller åtminstone kapitel fyra – kändes det bättre.

Nu för tiden är böcker ingenting annat än bokstäver uppställda som korrekt stavade ord, ordnade i grammatiskt korrekta meningar, noga sammansatta stycken och sammanhängande kapitel med tema. De är inte längre magiska och hänförande.

I ett tidigare liv var jag bibliotekarie, så mina böcker är sorterade efter genre. Innan jag började ge bort dem var sektionen för samtida romantik den största. Min absoluta favorit är Cupcakes och kyssar. Jag tar ner den från hyllan och bläddrar igenom den, ger den en sista chans att vara magisk. Den bästa scenen är när den rättframma kökschefen och den sexiga, ständigt grubblande kocken med ett mystiskt förflutet har matkrig i köket. Till slut är båda täckta med mjöl och glasyr.

Det haglar kyssar och efterrättsrelaterade ordlekar: Sockrade piller.

BÖCKER UTÖVAR INTE

9

Söta saker.

Sega samtal.

För ett halvår sedan skulle den här scenen ha gjort mig sliskigt sentimental. (Ser du vad jag gjorde där?)

Men nu? Ingenting.

Och eftersom orden inte har förändrats sedan sist jag läste dem, så måste jag erkänna att problemet inte ligger hos boken.

Det är jag som är problemet.

Jag slår igen boken och lägger den ovanpå de andra som jag ska ge bort. En sista tur till biblioteket i morgon och alla mina kärleksromaner är borta.

Precis när jag börjar stoppa ner dem i ryggsäcken sticker mamma in huvudet i mitt rum. Hennes blick går ett varv från mitt ansikte, ner till traven med böcker, upp till de fyra tomma raderna i bokhyllan och sedan tillbaka till mitt ansikte.

Hon ser ogillande ut, som om hon vill säga någonting, men hejdar sig. I stället sträcker hon ut handen med sin mobil mot mig. ”Det är din far”, säger hon.

Jag skakar så häftigt på huvudet att mina flätor piskar runt ansiktet.

Hon räcker fram mobilen igen. ”Ta den. Ta den”, mimar hon. ”Nej, nej, nej”, mimar jag tillbaka.

Jag har aldrig sett två mimare gräla, men föreställer mig att det är ungefär så här det skulle se ut.

Hon lämnar dörröppningen och kommer in i rummet. Det finns precis tillräckligt med utrymme för att jag ska kunna kila runt henne, så då gör jag det. Jag rusar ut i den lilla korridoren och låser in mig i badrummet.

10

Mammas oundvikliga knackning på dörren kommer efter tio sekunder.

Jag öppnar dörren.

Hon ser på mig och suckar.

Jag suckar tillbaka.

Vår kommunikation består numera mest av dessa små utandningar. Hennes är frustrerade och tålmodigt lidande och förbittrade och otåliga och besvikna.

Mina är förvirrade. ”Yvette Antoinette Thomas”, säger hon. ”Hur länge ska du hålla på så här?”

Svaret på frågan – och jag tycker att det är rimligt – är för alltid.

För alltid är hur länge jag tänker vara arg på pappa.

En bättre fråga är egentligen: Varför är inte hon det?

Hon stoppar ner mobilen i förklädesfickan igen. Hon har mjöl i pannan och lite i sitt kortklippta afrohår, så att det ser ut som om hon plötsligt har blivit gråhårig. ”Tänker du ge bort fler böcker?” undrar hon.

Jag nickar. ”Du älskade dem”, säger hon. Hon säger det på ett sätt som får det att låta som om jag sätter eld på dem i stället för att skänka dem till biblioteket.

Jag möter hennes blick. Det känns som om vi kanske har ett ögonblick av samförstånd. Om hon är beredd att prata om att jag ger bort mina böcker, så är hon kanske beredd att prata om något viktigt, som pappa och skilsmässan och hur allting har varit sedan dess. ”Mamma …”, börjar jag.

11

Men hon vänder bort blicken, torkar av händerna på förklädet och avbryter mig. ”Danica och jag ska göra brownies”, säger hon. ”Kom ner och hjälp till.”

Det här bakandet är nytt. Hon började samma dag som pappa flyttade ut ur vårt gamla hus och har inte slutat sedan dess. När hon inte jobbar skift på sjukhuset, så bakar hon. ”Jag ska träffa Martin och Sophie och Cassidy i kväll. Vi ska planera vår resa.” ”Du är sällan hemma nu för tiden”, säger hon.

Jag vet aldrig vad jag ska svara när hon säger sådana där saker. Det är inte en fråga och inte en anklagelse, men innehåller lite av båda. I stället för att svara stirrar jag på hennes förkläde. Det har texten Kyss kocken och en bild föreställande en enorm pussmun.

Det är sant att jag inte är hemma mycket numera. Tanken på att baka med mamma och min syster Danica fyller mig inte direkt med förtvivlan, men någonting i den stilen. Danica kommer att ha den perfekta klädseln – ett förkläde i vintagestil med matchande kockmössa mitt på sitt afrolockiga huvud. Hon kommer att prata (väldigt) entusiastiskt om sin senaste pojkvän.

Mamma kommer att berätta blodiga historier från akutmottagningen och envisas med att spela reggaemusik, något gammalmodigt som Peter Tosh eller Jimmy Cliff. Eller så – om Danica får som hon vill – kommer de att spela triphop medan Danica dokumenterar alltihop på sociala medier. Båda kommer att låtsas som om allt är fullständigt okej i vår familj.

Allting är inte okej.

Mamma suckar igen och gnuggar sig i pannan. Mjöldammet sprider sig.

12

”Du har mjöl där”, säger jag och försöker torka bort det.

Hon viker undan för min hand. ”Låt det vara. Det är snart mjöl där igen.” Mamma kommer ursprungligen från Jamaica, och flyttade hit med mormor och morfar när hon var fjorton år.

Hon talar bara med jamaicansk accent när hon är nervös eller upprörd. Just nu är den knappt märkbar, men den finns där.

Hon vänder på klacken och går ner igen.

Medan jag klär på mig försöker jag låta bli att tänka på vårt gräl som inte är ett gräl, men det slutar med att jag tänker på det i alla fall. Varför blev hon så upprörd över att jag ger bort mina sista kärleksromaner? Det är som om hon är besviken över att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan.

Men jag är givetvis inte samma person. Hur skulle jag kunna vara det? Jag önskar att jag var lika opåverkad av skilsmässan som hon och Danica. Jag önskar att jag kunde baka med dem, vara bekymmerslös. Jag önskar att jag kunde återgå till att vara flickan som trodde att hennes föräldrar, och särskilt då hennes pappa, inte kunde göra fel. Flickan som hoppades på att få uppleva en kärlek som var exakt som deras när hon blev vuxen. Jag brukade tro på det där att leva lyckligt i alla sina dagar, eftersom de gjorde det.

Jag vill gå tillbaka och o-veta allt det där jag nu vet.

Men man kan inte o-veta saker.

Jag kan inte o-veta att pappa var otrogen mot mamma.

Jag kan inte o-veta att han lämnade oss för en annan kvinna.

Mamma saknar den version av mig som älskade de där böckerna.

Det gör jag med.

13

K APITEL 2

(Tidigare) romantiska favoritgenrer Samtida 1. Från fiender till kärlekspar – Ställer den eviga frågan om de kommer att döda varandra eller kyssa varandra? Jag skojar bara. Givetvis kommer de att kyssas.

2. Triangeldrama – Alla älskar att hata triangel­ dramer, men de är faktiskt toppen. De finns för att huvudpersonen ska kunna välja mellan olika versioner av sig själv: vem hen brukade vara och vem hen håller på att bli. Notering: Om du någonsin måste välja mellan en vampyr och en varulv, välj vampyren. Se punkt 1 nedan för mer information om varför du (givetvis) ska välja vampyren.

3. En andra chans – Numera inser jag att detta är den mest orealistiska varianten. Om någon sårar dig en gång, varför skulle du ge hen chansen att göra om det?

14

Övernaturligt 1. Vampyrer – De är sexiga och kommer att älska dig för evigt.

2. Änglar – De har vingar som de sveper in dig i, eller använder för att föra dig vart du än ska.

3. Hamnskiftare – Mest jaguarer och leoparder, men egentligen allt som ingår i familjen ”stora katter”.

En gång läste jag om dinosauriehamnskiftare.

T-Rex, Pteranodon, Apatosaurus med mera. De är lika läskiga som man tror.

15

K APITEL 3

Skänk en bok, ta en bok kommer ner på nedervåningen morgonen därpå har mamma redan åkt till sitt jobb på sjukhuset. Danica står vid matbordet och tar bilder på alla brownies som hon och mamma bakade. De är upplagda i en pyramid på ett av mammas nya tjusiga kakfat. Danica tillhör den sneda vinkelns foto­skola. Hon lutar mobilen, går runt browniepyramiden och tar den ena sneda bilden efter den andra.

Jag häller upp flingor i en skål och sätter mig bredvid henne. Vi har bott i den här lägenheten i ett halvår, men den känns fortfarande tillfällig, som om jag bara är på besök. Jag väntar hela tiden på att få komma tillbaka till mitt riktiga liv.

Lägenheten är liten jämfört med vårt gamla hus. Jag saknar att ha en egen trädgård. Nu delar vi en gårdsplan med tolv andra lägenheter. Vårt hus hade två badrum, men nu har vi bara ett. Men framför allt saknar jag att varje rum innehöll våra minnen.

Danica bestämmer sig för en bild och skjuter över mobilen till mig så att jag kan se hennes inlägg. ”Det syns inte ens att de är brända”, säger hon stolt.

NÄR JAG VÄL

16

Hon har rätt. De ser verkligen perfekta ut. Jag skrollar igenom hennes inlägg. Där är en selfie på henne och mamma, fullständigt nermjölade. De håller i en stor chokladkaka och skrattar, och bilden får mig att önska att jag hade stannat hemma och hjälpt till. Jag läser igenom hashtaggarna – #morochdotterbakkväll #svarttjejbakmagi #perfektabrowniesärperfekta – innan jag föser tillbaka mobilen till henne. ”Varför är du inte ute och brunchar?” frågar Danica.

I vanliga fall tillbringar jag söndagsförmiddagarna med mina bästa kompisar på Surf City Waffle, det absolut bästa våffelstället i hela Los Angeles. Men inte den här dagen. ”Alla de andra är upptagna med annat”, säger jag. ”Så då tänker du bara hänga här, då?” frågar hon, och inte på ett sätt som får mig att tro att hon vill att jag ska hänga här.

Jag släpper ner skeden i skålen och tar en ordentlig titt på henne. För det mesta ser hon ut som en supermodell från 1970-talet med sitt enorma afro, sin glittriga sminkning och sina vintagekläder.

Just nu är hon till och med vackrare än vanligt. Om jag måste gissa skulle jag säga att hon har en dejt. Men jag behöver inte gissa, för en sekund senare ringer det på dörren. Ett enormt leende brer ut sig över hennes ansikte och hon springer till dörren med ett tjut.

Under det senaste året har Danica haft åtta olika pojkvänner, vilket ger ett genomsnitt på 0,667 pojkvänner i månaden eller 0,154 pojkvänner i veckan. Mitt problem är i och för sig varken kvantiteten eller ens kvaliteten på hennes pojkvänner (för tydlighetens skull måste jag säga att kvaliteten kunde ha varit bättre. Jag vet inte varför hon väljer killar som är så 17

mycket mindre intressanta och smarta än vad hon är), utan att hon över huvud taget dejtar. Varför är jag den enda som lärde mig något av mammas och pappas skilsmässa?

Jag lämnar min skål på bordet och försöker smita i väg genom vardagsrummet, så att jag slipper säga hej. Sådan tur har jag inte. ”Hej Evie”, säger killen. Han säger ”hej” som om ordet har fler än en stavelse. ”Hej”, svarar jag och försöker komma ihåg vad han heter.

Han är klädd i surfingshorts och en ärmlös T-shirt, som om han tänkte gå till stranden eller precis varit där. Han är vit, lång och vältränad med långt, rufsigt blont hår. Om han var en inredningsdetalj skulle han vara en riktigt snygg ryamatta.

Vi står där i några besvärade sekunder innan Danica gör slut på vårt lidande. ”Ben och jag tänker gå på bio”, säger hon. ”Du kan följa med om du vill.”

Men deras ansiktsuttryck säger mig två saker: 1: De tänker inte gå på bio. De tänker stanna här. Ensamma. I lägenheten. Så att de kan hångla.

2: Om de skulle gå på bio, så skulle de inte vilja ha med mig.

Varför frågade hon ens? Tycker hon synd om mig? ”Kan inte. Men ha så kul”, säger jag. Det enda jag ska göra i dag är att gå till biblioteket och bli av med mina böcker, men om jag berättade det skulle jag känna mig patetisk. Jag går upp på övervåningen och klär mig.

När jag går säger jag hej då som om det har mer än bara två stavelser.

18

— Jag har hunnit cykla halvvägs till biblioteket när jag kommer på att det är söndag. Mitt bibliotek är stängt på söndagar.

Att åka hem nu när Danica och Ben ”umgås” är inte direkt ett alternativ. Det är en sådan där vacker vårdag när morgondimman dröjer sig kvar och luften doftar vått och nytt. Jag bestämmer mig för att cykla till parken vid La Breas asfalt­ pölar och ta omvägen genom Hancock Park.

Hancock Park ligger bara tio minuter från lägenheten, men det kunde lika gärna ha varit en annan värld. Här är husen så stora att de är mer som slott. Det enda som saknas är vallgravar, fällgaller, drakar och damer i nöd. Varenda gång vi kör igenom här säger mamma att det är rent kriminellt att det finns sådana här hus i en stad med så utbredd hemlöshet. Hon behandlar många hemlösa på akutmottagningen.

Jag cyklar långsamt och slingrar mig fram på den ena gatan efter den andra, stirrar på de enorma perfekta gräsmattorna och de enormt dyra bilarna.

Till slut kommer jag till en gata där det växer jasminbuskar och förvuxna jakarandaträd på båda sidor. Grenarna hänger ut över gatan och bildar en baldakin av purpurfärgade kronblad. Det känns som om jag cyklar genom en tunnel i ett sagoland.

Solen glider in bakom ett moln och luften blir plötsligt svalare. Jag stannar vid trottoarkanten och tar fram jackan ur ryggsäcken. Precis när jag ska cykla i väg igen får jag syn på en sådan där liten bokbytarlåda som folk sätter upp där de bor.

Den är klarblå och ser ut som ett miniatyrhus med brutna 19

gavlar och väderbitna vita dörrar som är stängda med en hake.

På en liten skylt står det ”Bokbytarlåda”. ”Du har verkligen många böcker åt oss, lilla vän”, säger en kvinnoröst när jag precis ska fälla ner stödet på cykeln.

Jag skriker till och snurrar runt. Det står en gammal tant bakom mig, inte ens en halvmeter bort. ”Men för i helvete”, säger jag och sedan slår jag handen för munnen. ”Förlåt, det var inte meningen att svära. Jag såg dig inte.”

Hon skrattar åt mig och flyttar sig närmare. Hennes tunna hud har en matt brun nyans, som gammalt papper. ”Ingen fara”, säger hon. ”Men man undrar ju om det är dit du vill.”

Jag ler, men ser över hennes axel. Varifrån kom hon ens? ”Är det din boklåda?” undrar jag. ”Jo, det var ju jag som satte upp den, men den är så klart till för alla. Tanken är att få folk att läsa och faktiskt prata med sina grannar.” Hon gnider sina händer. ”Nå, få se vad du har med dig.”

Jag slänger ner ryggsäcken på marken och tar fram ett fång böcker.

Hon tar ifrån mig några och håller dem hårt mot bröstet. ”De här är väldigt omtyckta”, säger hon och ser på titlarna.

Hon är en sådan där som mimar orden när hon läser. Det ser ut som om hon mässar en egendomlig trollformel: Knappt närvarande, Cupcakes och kyssar, Ödets hand, Love – Set – Match, Tigerhjärta. ”De är bra allihop”, säger jag. Min röst är bara en hes viskning. Jag harklar mig. ”Du borde läsa dem.”

20

”Varför ger du bort dem?” frågar hon.

Nu står hon ännu närmare, fortfarande med ett stadigt grepp om böckerna hon tog av mig.

Jag tar upp fler böcker ur ryggsäcken och funderar på att berätta sanningen för henne. Att det inte känns som om böckerna tillhör mig längre. Att kärleksromaner är som sagor: det är inte meningen att man ska tro på dem för alltid.

Jag slutade tro på dem samma dag som pappa flyttade.

Det är lustigt att en dag kan börja som vilken annan dag som helst och sluta så fullständigt annorlunda. Ibland önskar jag att det fanns en väderleksrapport för livet. Prognosen inför morgondagen visar på den vanliga highschooldramatiken på förmiddagen, med ett dramatiskt föräldraförräderi sent på eftermiddagen, som slutar med ursinnig förtvivlan framåt solnedgången. Mer information efter nästa reklampaus.

Jag var i chocktillstånd hela dagen i skolan och kunde inte riktigt fatta att pappa inte skulle vara kvar när jag kom hem.

När det var dags för lunch var jag säker på att jag kunde övertyga honom om att det här var ett misstag från hans och mammas sida. Efter skolans slut cyklade jag hela vägen till Santa Monica och humaniora­byggnaden där han har sitt kontor. Jag tog två trapp­steg i taget och tänkte på vad jag skulle säga. Problemet var kanske att han inte förstod hur mycket mamma älskade honom.

Hon är inte alltid så tydlig. Eller så kanske de behövde mer barnfri tid tillsammans, en dejtkväll i veckan eller någonting. Eller skaffa en gemensam hobby så att de kunde ”hitta tillbaka” till varandra så där som relations­experter alltid pratar om.

Jag sprang genom korridoren till hans kontor och tänkte att han skulle förstå. Vi förstod alltid varandra.

21

Jag knackade inte på dörren. Det borde jag ha gjort, men det gjorde jag inte. Jag bara öppnade dörren, störtade in och hoppades på att han skulle vara där. Det var han. Och han kysste en kvinna som inte var mamma.

Jag såg från den ena till den andra. Jag försökte övertyga mig själv om att det här förhållandet kanske var nytt, att det bara hade pågått under de senaste två dagarna. Men det var givetvis bara dumheter. Det var inte en första kyss och det var inte en sista. Det här var en kyss som sa att deras förhållande hade en historia. Det var en av många kyssar som krossade vår familj och krossade mammas hjärta och mitt med.

Pappa drog med handen över ansiktet. ”Evie, raring”, sa han. ”Du knackade inte.”

Jag är inte säker på om han förebrådde mig.

När han och mamma berättade att de skulle separera sa de att de helt enkelt hade vuxit isär. Att de fortfarande älskade varandra och älskade oss. Men det var en lögn. Här stod anledningen till att pappa lämnade oss, iförd en jadegrön klänning och med stora ringar i öronen och tryckte händerna mot läpparna som om det på något sätt kunde få mig att o-se vad jag hade sett.

Jag drog mig baklänges bort från dem och sprang ut genom dörren och genom korridoren och nerför trapporna tills jag var ute. Pappa ropade efter mig, men vad fanns det att säga?

Det fanns ingenting alls att säga längre.

På kvällen sa mamma att pappa hade ringt och berättat vad som hade hänt. Hon sa att hon var ledsen för att jag hade behövt se det där. Hon bad mig att inte säga något till Danica.

Hon sa att hon inte ville prata om det fler gånger.

22