9789179757250

I Islandets mörker döljer sig den som nu växer.

Han lever av elden längst där inne.

Den som brinner vit och evig.

Hans vilja är tjock som tjära.

Den skapades den dag han blev till och har flutit mörk sedan dess.

Han blir större och starkare.

Han äter och sover.

Snart skall han vakna.

Jätten Surt drömmer om is och eld.

Men ett barn stör hans drömmar och han skakar av vrede

så att jorden spricker.

Det är b o rta!

Jag heter Disa och jag har berättat om hur jag fick mitt svärd och när jag blev kidnappad av diserna.

Massor av saker hände, och jag drömmer fortfarande mardrömmar. Men under min fångenskap insåg jag att jag är gudinnan Freja, fast född i en mänsklig kropp.

Ingen utom Idris och Sunna vet om det. De vet också att jag är flicka, fast alla andra tror att jag är min bror Odd.

Min familj är död, och jag tänker fortfarande hämnas på Iskungen. Men livet är märkligt och saker förändras hela tiden.

Jag förändras också. Just nu är det viktigaste att mina bröst inte börjar växa och avslöjar att jag är flicka. Och att Iskungen får betala för det han gjort …

Jag hade bara sovit en enda natt i Hirdhall efter tiden hos diserna, och allt var redan kaos! Heid var på Björkö, och hon skrek.

Inne i hallen höll ungarna på att vakna och Heid drog

ut mig och Idris, så att ingen skulle höra vad vi sa.

Mitt svärd var borta och jag hade precis förstått att det var Sunna som stulit det!

Jag skymtade någonting vitt i ögonvrån, men när jag tittade ordentligt var det vita borta. Och jag hann inte

tänka på det mer eftersom Heid fortsatte att skrika på

mig:

–Va?! Menar du att svärdet är borta?

Hon såg rasande ut. Spott flög från munnen. Hon tog

ett steg mot mig och höjde handen, som om hon tänkte

slå mig.

Utan att jag hann tänka efter flög min egen hand upp och blockerade hennes. Heid stannade och stirrade på mig.

Styrkan i min hand förvånade oss båda. Jag var så väldigt mycket starkare än vad hon var. Och så mycket starkare än vad jag borde vara.

Heid flämtade till, av ilska och kanske av rädsla?

Mitt blod pulserade. Heids hand kändes som en liten kvist i min. Kraften var enorm – men var kom den ifrån?

Idris tittade på oss.

–Släpp henne, Odd, sa han med låg röst.

Heid gned handen och fortsatte stirra på mig.

–Du … är hon, viskade hon. Du är asynjan. Krigsgudinnan. Freja. Jag ser det på dig. Och jag känner det!

Det förklarar också varför svärdet – Brisingamen – ville till dig.

Heids röst var full av förundran och jag var lika överraskad som hon. Inte för att hon såg gudinnan Freja i mig, utan för att jag plötsligt blivit så stark.

–Jag förstod att jag är Freja hos diserna, svarade jag.

När de hängde mig i trädet. Då insåg jag vem jag är.

Heid såg förbryllad ut. Hon visste ju inte vad som hänt hos diserna. Heid hade också varit på resa. Så jag började berätta, men ryckte sedan på axlarna.

–Strunt samma. Jag är jag, vem jag nu är. Men svärdet är borta. Sunna har tagit det och jag måste få tillbaka det!

Heid nickade.

–Ja, det måste vi verkligen. Det är farligt, vem som än bär det. Och om det är i händerna på Iskungens dot-

ter så är vi riktigt illa ute. Då är Iskungens makt snart total.

Heid tittade på mina händer.

–Du måste lära dig kontrollera den där styrkan. Och svärdet, när vi återfunnit det.

Idris rös.

–När jag bar svärdet, då gjorde det mig jättearg. Jag

kände inte igen mig själv. Och jag knuffade Tumme utför ett stup, sa han.

Han fick tårar i ögonen och jag klappade honom på axeln.

–Såklart, sa Heid. Svärdet skapar oreda i skallen på

den som bär det. Så om Sunna har lagt beslag på det, då går världen säkert under.

Idris log, som om han trodde att Heid skämtade. Men

Heid skämtade aldrig. Och jag drog inte på munnen. Snart kroknade Idris leende och han såg fundersam ut.

–Menar du allvar? frågade han.

Heid nickade med rynkad panna.

–Ja, sa hon surt. Sunna är kungadotter. Hon har dessutom krafter som völva. Att hon stulit svärdet är en katastrof!

–Jag ska hämnas på Iskungen, sa jag. Och dessutom ha mitt svärd tillbaka. Ingen ska få röra det igen!

Heid suckade irriterat.

–Förstår du fortfarande inte? För att vara en gudinna är du ovanligt dum. Det här är så mycket viktigare än din hämnd. Med svärdet kan du stoppa Surt, vulkanjätten. Han som gör Iskungen mäktig och hotar att göra slut på allt. Du kan rädda oss alla!

–Jag bryr mig inte om alla, fräste jag. Jag är trött på gamla tanter och kungar!

–Jag tror inte hon har stulit svärdet, sa Idris. Det är ett missförstånd. Vi åker till Drakön genast, hon kan säkert förklara allt. Självklart ska Odd ha sitt svärd tillbaka, men han behöver inte rädda världen exakt just nu!

Både jag och Heid fnös, högt och ljudligt. Heid skakade på huvudet. Hon öppnade munnen, men hann inte säga något, för just då kom Dag ut från Hirdhall. Han såg missnöjd ut.

–Vad gör du här? frågade han Heid.

–Jag har nyss kommit hem från min resa och behöver någon som, eh, lagar ett hål i taket på min stuga. Odd och Idris har lovat att hjälpa mig.

Dag frågade inte hur Heid kunde veta att det var hål i taket på stugan, när hon befunnit sig på resa. Antingen var han dum, eller så lyssnade han inte så noga på henne. Han ryckte bara på axlarna.

Jag sprang in för att hämta ormen bland mina fällar.

Ormen följde svärdet, så den skulle leda mig rätt.

Men ormen var borta! Jag insåg med ens att det vita jag skymtat när Heid gapade och skrek som mest, var ormen som försvann i riktning mot sitt svärd. Mitt svärd. Och jag hade låtit den slippa undan!

–Skynda er tillbaka. Vi ska träna svärdsdansen! ropade Dag efter oss när vi följde Heid mot hamnen. Det är

viktigt att alla ungar är med!

Vi sa inte ett ord till varandra när vi rodde mot Drakön.

Men min skalle snurrade.

Svärdet! Frejas svärd, mitt svärd, var borta!

Heid muttrade för sig själv och slängde arga blickar

åt vårt håll. Jag brydde mig inte om henne. Jag hade fått nog av gamla tanter som försökte tvinga mig att göra saker jag inte hade lust med.

S u nna

Sunna väver. Hon mår illa. Det där pulvret som hon kastade på elden i Hirdhall får henne att vilja kräkas.

Men det söver bra. Ingen vaknade när hon smög in och tog svärdet. Tumme blinkade bara några gånger.

Nu står det lutat mot väggen bredvid vävstolen. Hon ser fram emot att få ge det till sin far. Han kommer att bli häpen, och lika glad som han brukade vara förr när hon var liten. Han är på väg hit nu, det vet hon. Då ska han få den finaste presenten i hela världen.

Sunna kan inte låta bli att snegla på svärdet. Det ser ganska vanligt ut, inte särskilt fint.

Men det är gammalt. En gång i urtiden smiddes det av svartalver i eldarna långt under jordskorpan. På Frejas begäran. Surt tvingades av svärdet till underkastelse. Nu sover han under berget med tre toppar.

Svärdet fjättrade Surt och därför är det en enorm risk i händerna på någon annan än Iskungen. Den som bär

svärdet har makt över vulkanjätten, även om Sunna inte vet exakt hur det fungerar.

Men att hennes far kommer att bli överlycklig över presenten, det vet hon säkert. Och det gör större nytta hos honom än hos den där Odd, trots att hon är en gudinna.

Sunna fnyser högt. Hon vet att gudarna ibland vandrar bland människorna. Men en gudinna som väljer

Odd måste vara en fånig och obetydlig gudinna, så det är bättre att hennes far får svärdet.

Sunna ler, fast hon mår illa. Ormen, som verkar vara svärdets väktare, ligger hoprullad på golvet och väser då och då mot henne. Den kom inringlande i stugan för en stund sedan, och kurade ihop sig bredvid svärdet. Sunna bryr sig inte om den. Ormen verkar vakta, men det får den gärna göra.

Sunna har skickat iväg sina livvakter till Alsnö. Hon gav dem i uppgift att hämta vejde, som hon sa att hon skulle använda för att färga sin bröllopstunika inför giftermålet med Dag. Livvakterna visste inte ens hur vejde

såg ut, men hon skrek på dem tills de gav sig av.

Sunna vet att vejde bara växer på en enda plats på

Alsnö. Det kommer att ta tid innan de hittar det och

kommer tillbaka. Hon är nöjd med sin finurlighet. Liv-

vakterna är stora och dumma, som de flesta vuxna. Heid

är inte på Drakön, hon har varit borta länge. Om Sunna har tur kommer hon aldrig tillbaka.

Väven framför henne flimrar.

Dödskallarna som tjänar som vävtyngder dinglar i vävens nederkant.

Hon för inslaget fram och tillbaka genom varpen.

Garnet är blått, och hon blir yr.

Väven växer framför ögonen på henne.

Sunna kisar. Väven är inte stor, bara ett smalt stycke. En bit blå väv, med ett grönt fält i mitten. När hon kisar ser hon det gröna, som ser ut som vatten, bli något annat. Ett hål, en öppning. En väg någonstans? Hon känner den skarpa doften av sten och iskallt regn.

Väven visar gölen bakom huset. Den hon låg i när

hon skulle invigas. Den är ett klart öga som inte blinkar.

Vattenblänk bland snåriga träd.

Hon ska dit. Sunna vet det, med en bestämdhet som kommer inifrån.

Hon tar svärdet, håller det hårt med båda händerna, och går på bara fötter mot gölen. Hon vågar inte lämna svärdet i stugan. Om Odd kommer innan hon är tillbaka, så blir hon av med svärdet.

Marken är kall och lerig. Hon lämnar spår efter sig.

Gölen är blank och stilla. Sunna lutar sig över den, ser ned. Vattnet är svart och ogenomträngligt. Som mörkt glas. Några blad flyter runt på ytan. Sunna sträcker fram ena handen för att ta bort dem.

Då far en annan hand upp genom vattnet. Mänsklig, men klolik. Den är snabb som ett ormhuvud som hugger och Sunna skriker när den fattar tag om hennes högra hand – och drar henne med sig.

Sunna faller framåt, med huvudet först. Hon kramar svärdet så hårt hon kan i den vänstra handen. Hon faller genom det iskalla, klara, får vatten i näsan och storknar.

Handen som drar henne har ett grepp så hårt att det pulserar. Sunna känner sitt eget blod, sitt hjärta, bulta.

Hon öppnar munnen och vill skrika men får in ännu mer vatten i munnen och näsan.

Sunna ser en vit blixt

bredvid sig. Det är ormen. Den lämnar inte svärdet.

Hon dras nedåt. Snabbare och snabbare. Det är alldeles svart runt henne.

Vattnet är isande kallt. Hon hör det frysa och isen brista när hon färdas genom. En hög, skärande ton.

Sunna dyker, som när en falk slår sitt byte. Hon faller i en evighet och när botten till slut tar emot henne är det med en mjuk duns. Den kloliknande handen håller henne fortfarande hårt, men så lossnar greppet …

Gölens botten är mjuk och gräsbetäckt. Ovanför sig ser Sunna grå himmel.

Hon har landat på händer och knän. Sunna reser sig sakta. Hon befinner sig i en ny, annan, värld.

I Dödens rike!

Att det är där Sunna är, det vet hon med hela sin varelse.

Och i Hel, i gudinnans land, där kan vad som helst hända.

isen

Heid hoppade ur båten så fort skrovet skrapade mot botten. Hon var på väg mot stugan innan Idris och jag ens hunnit dra upp båten på land.

Vi skyndade efter. Idris försökte hålla jämna steg med mig samtidigt som han hela tiden sa åt mig att ta det lugnt, att andas, lugna ned mig.

Han lät precis som Odd brukade göra! Min bror var

den lugna av oss, och jag tröttnade ofta på hans förnuft. Då slog jag honom.

Men jag ville inte slå Idris, så jag stängde bara öronen för hans tjat.

Stugan såg ut som vanligt utifrån. Men det rykte inte från skorstenen. Vi hörde Heid rumstera om. Saker slog mot golvet och hon svor.

När vi klev in genom dörren såg Heid upp.

–Titta! sa hon och pekade mot vävstolen som stod lutad mot väggen. Ser ni vad hon påbörjat? En väv som jag aldrig någonsin skulle vågat mig på att väva. En väv som är en tunnel, en ingång. Fattar ni?!

Heid var vildögd och det rann fradga ur hennes mungipor.

Idris och jag skakade båda på huvudena.

–Eh nej, sa Idris.

Väven såg ut som en vanlig väv. Den var blå och grön i olika fält som övergick i varandra. Jag fattade ingenting.

–Sunna är borta och hennes väv ser ut såhär, fortsatte Heid. Hon är inte dum. Jag har lärt henne massor. Och med hjälp av den kunskapen har flicksnärtan gett sig av med svärdet. Det är gölen hon har vävt, gölen på min ö!

Heids ord skar i mig men jag vägrade tro att det var sant.

Jag rusade ut ur stugan. Heid och Idris följde efter.

Vi tog oss mot öns mitt och den lilla runda dammen som låg där. När vi kom fram upptäckte vi att gölen var istäckt.

–Så kallt är det inte än, sa Idris och såg fundersam ut.

Luften var kylig men inte snökall. Det fanns ingen is någonstans, utom just här.

Jag la mig på knä och försökte knacka hål på isen.

Jag slog så hårt jag orkade, och mina knogar sprack.

Det gick inte.

–Konstigt, sa Idris.

–Fotspår, sa jag och pekade. Hon har gått här.

–Ja, det är Sunnas spår, nickade Idris. Hon har så små fötter.

–Där finns flickan, sa Heid och pekade mot isen.

Gölen är ingången till Dödens rike. Flickan har begett sig till gudinnans land! Hon är vassare än ett grässtrå, den.

Sedan skrattade hon. Men det var inte ett glatt skratt.

Det lät snarare ilsket. Eller sorgset. Och insikten kom till mig som ett slag.

Sunna hade tagit sig ned i gölen, med mitt svärd.

Idris ögon blev stora. Vi stirrade på varandra, och på fotspåren.

Sunna var kvar där, under istäcket. Med mitt svärd.

Jag skrek rakt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont. Med händerna om magen sjönk jag ned på knä.

Mitt svärd var utom räckhåll, och antagligen snart i händerna på den jag hatade mest av alla!

Min ilska förvandlades till djup sorg. Sunna, som redan hade allt man kunde önska sig. Nu hade hon det enda som var bara mitt.

Jag slog händerna för ansiktet och grät. Mina trasiga knogar bultade.