9789179757052

Av Jakob Wegelius har tidigare utgivits: Spionerna i Oreborg 1994 Herr Balders hemlighet 1995 Esperanza 1999 Legenden om Sally Jones 2008 Bland vågor och moln 2009 Mördarens apa 2014 Den falska rosen 2020 På annat förlag: Teckningar från Antarktis 2009

esperanza

© Text och bild © Jakob Wegelius 1999 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag Tidigare utgiven i annat format Grafisk form Jakob Wegelius Tryckt av Livonia Print, Lettland 2021 isbn: 978-91-7975-705-2 www.bonniercarlsen.se

första

kapitlet

H ALI D O N

H

ans namn var halidon

och han gjorde

konster. Han cyklade på enhjuling och han

jonglerade med silver­ färgade bollar. Om publi­ ken var bra, och han själv hade lust, gjorde han båda konsterna sam­tidigt. Han välte aldrig med en­hjulingen och han tappade ald­rig några bollar.

Halidon kunde sina konster.

Om eftermiddagarna uppträdde han utanför saluhallen vid Rådhustorget. Folk som gick förbi brukade stanna till och lägga en slant i papp­ lådan som han hade lagt ut på marken. Bra dagar 5 5

blev lådan helt full och d ­ åliga dagar var det bara lite skrammel på botten.

Den här dagen hade varit ganska bra. När Råd­ husets klocka slog halv sex var lådan mer än halvfull. Halidon tömde pengarna i jackfickan, tog enhjulingen över axeln och gick in i salu­ hallen. Där var det varmt och luktade starkt av rökt kött, färsk fisk från hamnen och kryddor som hade kommit med båtar från fjärran länder.

Halidon fortsatte genom labyrinten av smala ­ gångar, tills han kom fram till ståndet där det sål­ des marmelader och sylter.

Han valde länge och väl och köpte sedan en burk apelsin­ marmelad med vacker etikett som det stod Old Cornwall på. Vad Old Cornwall be­ tydde visste han inte, men det lät precis som nå­ got Kaptenen skulle tycka om. Innan Halidon betalade, såg han till att få burken inslagen i present­papper.

Vid Långgatans hållplats tog Halidon spårvagn­ en och höll sig fast i en ledstång medan vagnen rasslande kämpade sig uppåt genom staden. Utan­ för hade det börjat skymma. Gatlyktorna var tända och på trotto­a­rerna skyndade människor hit och dit med uppfällda rockslag och bleka ansikten.

6

7

Ointresserat såg Halidon dem passera förbi med­ an tankarna vandrade. Värmen i vagnen fick ho­ nom att känna sig lite dåsig och han vilade huvu­ det mot den vibrerande ledstången.

Så plötsligt stelnade han till.

Han hade fått syn på sin egen spegelbild i vagns­fönstret. Det gulaktiga lysrörsljuset fick ho­ nom att se ännu lite konstigare ut än vanligt. Med ens kände H ­ alidon hur folk tittade på honom. De satt där med ­sina matkassar och portföljer och försökte låtsas som om de lät bli, men Halidon visste nog. Folk tittade alltid. De glodde på hans sneda ögon, hans stora öron och hans trubbiga näsa. Ibland hände det att någon pekade och ropade högt: ”Titta där, en sådan konstig liten figur!” medan andra viskade bakom hans rygg ­ och vände sig bort, när han mötte deras blickar.

Hali­don tyckte inte om att vara bland folk. Utom när han uppträdde förstås. Då fick de gärna stirra och gapa med munnarna. För Halidon visste att det var hans konster som de såg på. Och inte det där andra.

På krönet av en lång backe steg Halidon av. Han satte sig på enhjulingen och cyklade hårt en bit för att bli av med obehaget från spårvagnen. Här 8

var gatorna redan öde och genom fönstren kunde Halidon se familjer som hade samlats kring sina middags­bord. Han började fundera på vad Kap­ tenen hade tänkt laga för middag idag. Fiskpin­ nar, kanske; det var ett tag sedan sist. Efter maten skulle han ge Kaptenen marmeladburken, så att de kunde smaka på den till efterrätt. Och sedan skulle de dricka kaffe och kanske spela ett parti Gin Rummy …

När Halidon kom fram till huset hoppade han av enhjulingen i farten och sprang uppför de knarrande trapporna till översta våningen och vred om handtaget till dörren.

Den var låst.

Kaptenen var inte hemma.

Halidon kände ett ögonblicks besvikelse innan han låste upp och gick in i den mörka tamburen.

Han häng­de upp enhjulingen på en krok, häm­ tade tändsticks­asken vid kokhörnan och ställde sig på en stol för att nå lampan över bordet. Kap­ tenen hade en ovana att stoppa tillbaka använda stickor i asken och Halidon fick pröva flera styck­ en innan han fick fyr i lampan.

Ett varmt ljus fyllde rummet. Det var litet och trångt, men prydligt ordnat och Kap­tenen sade 9

ibland att det påminde om kajutan på ett fartyg.

Varje sak h ­ ade sin egen plats och det som inte fick rum någon annan­ stans, hissade Kaptenen upp med rep till krokar som han hade skruvat fast i taket. Han var bra på att hitta på finurlig­ heter, Kaptenen.

Halidon steg ner från stolen och kände på kami­ nen. Den var knappt ljummen. Kaptenen hade nog inte varit hemma på hela eftermiddagen. Halidon häm­tade några vedklabbar ur en stor trälår i trapp­ huset och när det sprakade muntert i kaminen, hängde han av sig jackan och öppnade skafferiet för att ta en liten bit korv före maten.

Då fick han se att där stod en kastrull med en lapp instucken under locket.

10

I kastrullen fanns en portion fiskpinnar med potatis och ärtor.

Halidon suckade och ställde kastrullen på kok­ plattan. Det var trist att äta själv. Fast Kaptenen skulle säk­ert komma ganska snart. Han brukade inte bli så värst sen hos Ella Jansson. Hon hade ett jazzkafé i närheten och Kaptenen tittade in där ibland för att prata lite och lyssna på några skivor.

Fiskpinnarna smakade gott. När Halidon hade dukat av och diskat sin tallrik satte han på radi­ on. Han hittade en kanal med dansbands­låtar och lade sig i sin hängmatta. Halidon gillade inte jazz, det var musik som han av någon anledning blev sorgsen av. Dans­bands­låtar var mycket bättre.

Kroppen var trött efter en hel dags jonglerande i kylan. Innan Halidon slumrade in hann han tän­ ka på att det skulle bli roligt när Kaptenen kom hem. Han skulle nog bli glad för marmeladen.

a nd r a

kapitlet

U T I N ATTE N

H

alidon vaknade

och satte sig tvärt upp i

hängmattan. Runtomkring honom var det

svart och han visste först inte var han var. Hjär­ tat slog hårt i bröstet och han var alldeles kall i magen.

Han hade drömt. Det var samma dröm som han ­hade drömt så många gånger förut. Han var på en järnvägsstation och det snöade. Halidon sprang så fort han förmådde efter ett tåg som höll på att rulla ut från per­rong­en. Kaptenen var redan ombord på tåget. Halidon såg honom genom 12

ett kupéfönster. Ögonen var ledsna och de såg åt ett annat håll. Halidon skrek men Kaptenen hörde honom inte. Och tåget rullade allt snabbare …

Bilderna ur drömmen tonade bort. Halidon såg sig omkring i mörkret, lyssnade och vädrade. Radion bru­sade svagt och det luktade falnad glöd från ka­ minen. En blek strimma månljus föll in från fönst­ ret och någon­stans långt borta hördes en klocka slå: dang-dang-dang …

Halidon svängde benen över kanten och gled ur häng­mattan. Golvbrädorna var hårda och svala under fötterna. Med ljudlösa steg tassade han för­ bi bordet och fram till dörren som stod på glänt mot Kaptenens rum. Inte en snusning eller snark­ ning hördes där ini­från.

Det var helt tyst.

Halidon öppnade dörren försiktigt och kika­ de in. Det stora klädskåpet tornade upp sig som en enorm svart skugga och där bakom skymtade Kaptenens säng. Den var bäddad och tom.

Han blev stående i mörkret medan rädda och yr­vakna tankar for hit och dit i hans huvud. Kap­ tenen borde ha varit hemma för länge sedan. Det var ju mitt i natten. Var höll han hus?

Halidon tog sig samman och tände lampan som 13

14

hade slocknat medan han sov. Ljuset jagade in de hotfulla skug­gorna i vrårna och Halidon kände värmen så sakta komma tillbaka i magen. Det var drömmens fel att han hade blivit så där rädd. Kap­ tenen var ju på Ella Janssons jazzkafé och skulle säkert komma hem alldeles strax! Och då skulle de dricka te och äta en nattsmörgås medan Kapte­ nen berättade vad han hade varit med om. Så som de alltid brukade göra när Kaptenen hade varit ute sent.

Halidon satte en kanna vatten på kokplattan och slog sig ner vid bordet. Där låg de vanliga sa­ kerna framme: Kaptenens pärmar och skrivböck­ er, pipan som han aldrig rökte i och så kortleken, förstås. Halidon blandade och lade ut en patiens.

När den gick ut kokade tevattnet. Han stängde av plattan, gick några varv runt bordet och lade sedan ut korten på nytt.

Den andra patiensen gick inte ut, trots att Halidon fuskade lite grann. Så fort det lät som om någon gick förbi på gatan nedanför, lystrade han och hoppades att få höra Kaptenens tunga steg i trappan. Men varje gång var det någon annan, på väg någon annanstans.

När klockan slog midnatt reste sig Halidon och 15