9789179756963

Camilla Lagerqvist

Barnhemmet i ­Brooklyn

flykten till A mer ik a Barnhemmet i Brooklyn av Camilla Lagerqvist, utgavs ursprungligen som en Storytel original 2020 Copyright © Camilla Lagerqvist, 2020 © Omslagsfoto: TT bild, IStock, Shutterstock, Getty Images Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2021 Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2021 ISBN 978-91-7975-696-3 www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1 Inredningen i teatersalongen gick i två färger, mörkrött och guld. Kristallkronorna fick förgyllningarna att glänsa och jag strök över sammetssätet innan jag satte mig ner mellan Ellinor och Lilibeth. Sorlet av röster steg mot taket, som hade så vackra utsmyckningar att jag var tvungen att luta huvudet bakåt för att se allt. Efter en stund började det värka i nacken.

– Ingrid, det börjar nu! sa Ellinor och böjde sig över mig för att hjälpa Lilibeth med att trassla loss glasögonen som fastnat i hennes burriga, röda hår.

Ljuset släcktes och det gick ett sus genom publiken. Bara sekunder senare hördes höga knäppningar och strålkastarna slogs på. Jag tittade på de små dammpartiklarna som dansade i det starka ljuset.

– Vad spännande det ska bli! utbrast Lilibeth som fått på sig glasögonen. Hon hyssjades av Ellinor.

– Kom ihåg att inte jubla för högt. Och absolut inga busvisslingar!

Lilibeth tittade på mig och blinkade. Hon brydde sig inte det minsta om Ellinors förmaningar. Jag såg mig omkring, det verkade vara fullsatt. Föreställningarna på Palace Theatre var populära och ofta utsålda. Det pirrade till av stolthet 3

när jag tänkte på Hedvig som snart skulle stå på den stora scenen och sjunga inför alla dessa människor.

– Det är vaudeville! Det finns ingen röd tråd eller handling utan det är olika artister som uppträder. Det är allt från sångnummer till akrobater och trollkonstnärer, hade hon sagt när jag frågat vad föreställningen handlade om.

Ellinor kallade det för varieté, ett lika konstigt ord, och det gjorde mig inte klokare. Däremot var jag omåttligt stolt över Hedvig. På bara ett par månader hade hon gått från att sjunga i baren på ett hotell, till att uppträda på en av de mest kända scenerna i New York. Nu behövde hon inte längre stå i receptionen mellan sina sångnummer, hon kunde försörja sig som sångerska! Ännu en strålkastare tändes. Den här lyste upp en rundel mitt på den röda ridån.

Jag rätade på ryggen när tonerna från en ensam fiol slog hål på tystnaden. Snart fick den sällskap av fler instrument och salongen fylldes med musik. Nu såg jag orkesterdiket där de satt och spelade, det hade jag helt missat innan. Ridån gick sakta upp och avslöjade en bondgård och jag hörde Lilibeth frusta till. Ellinor lutade sig över mig och daskade till henne med sin teaterkikare.

Det var en oväntad scen. Framför kulissens röda bondgård syntes målade kor, grisar och höns i papp. Orkestern började spela en glad, medryckande melodi och samtidigt sprang två män i blå byxor, rutiga skjortor och halmhattar ut på scenen.

4

Först trodde jag att de skulle sjunga, men sedan hissades en lövklädd gunga ner från taket och en av männen gjorde en snabb volt och hamnade mitt på gungan som drogs upp igen. Den andre mannen tog tag i hans vader och följde med upp i luften. Medan gungan sakta steg allt högre gjorde männen olika akrobatiska konster. Till slut var de så högt upp att publiken drog efter andan. Jag höll händerna framför ögonen och kikade genom glipan mellan fingrarna, säker på att de skulle ramla ner och slå ihjäl sig.

När deras nummer var slut andades jag ut och applåderade lika intensivt som resten av publiken. Jag lutade mig tillbaka när scenen intogs av en dansgrupp som gjorde synkroniserade rörelser till musiken. När ridån gick upp för tredje gången var scendekoren utbytt mot en blå himmel och träd som såg ut som björkar. En liten, kutryggig man i frack skuttade plötsligt in på scenen.

– Vi befinner oss nu i vackra Norden och ska få njuta av Sveriges vackraste röst, sa han innan han försvann in bakom draperiet igen.

Sedan stod hon där – Hedvig. I en vacker rosa sidenklänning som jag inte hade sett förut. Det ljusa håret var uppsatt i korkskruvslockar. Fastän jag satt en bit ifrån, såg jag pärlhalsbandet som hon fått av Ellinor och Lilibeth glittra i strålkastarskenet.

Hennes röst gav mig gåshud när den steg. Klar och hög nådde den ut till varje hörn av den stora salongen. När hon var färdig sved det under ögonlocken och jag hade en klump 5

i halsen. I ögonvrån såg jag hur Ellinor baddade kinderna med en näsduk medan Lilibeth satte fingrarna i munnen och busvisslade.

Så började publiken applådera. Det var som ett crescendo – jag upptäckte att flera i raden bredvid mig stampade med fötterna i golvet. Hedvig tackade med händerna mot bröstet och fast jag satt så långt ifrån såg jag att hon strålade av lycka. När applåderna till slut tystnade började hon sjunga igen. Den här gången var det Oh, my darling Clementine, en melodi som publiken uppenbarligen gillade, för de jublade när orkestern spelade de första tonerna.

När vi en timme senare följde den ringlande kön av människor ut från teatersalongen kändes det som om jag svävade en bit ovanför golvet. Det hade varit en fantastisk föreställning, och allra bäst hade Hedvig varit.

– Där är ni ju! Vad tyckte ni?

Hedvig kom springande mot oss genom foajén. Hon hade bytt om från den rosa klänningen till den mörkblå hon hade haft på sig när hon gick hemifrån i morse.

– Du är en stjärna! sa Lilibeth och höll ut armarna för att krama om henne.

– Helt otrolig! fyllde Ellinor i.

– Åh, Hedvig, var det enda jag lyckades få fram när det var min tur att ge henne en kram.

När hon lösgjorde sig från omfamningen hade vi tårar i ögonen alla fyra. Precis då var det någon som harklade sig 6

bakom oss. Hedvig tittade upp och ett leende spred sig över hennes ansikte.

– Sander! sa hon.

Jag vände mig om. En ung kille, kanske nitton-tjugo år och med cendréfärgat hår log mot henne. Han verkade inte se oss andra. Var han en beundrare?

– Det här är Sander, han är också med i föreställningen, sa Hedvig som fortfarande strålade av glädje.

Nu såg jag den rutiga skjortan som spände över de vältränade armmusklerna.

– Är du en av akrobaterna?

– Ja, svarade han på svenska och lyckades till slut slita blicken från Hedvig.

– Är du från Sverige? frågade jag förvånat, också på svenska.

Sander spärrade upp ögonen och tittade frågande på Hedvig.

– Sanders mamma var norska, svarade hon på engelska.

Fast Sander är född här i USA, han kan bara ett par norska ord.

– Sorry, sa Sander och höll ursäktande ut händerna.

– Har du en tvillingbror? frågade Lilibeth intresserat.

– Nej, bara en lillasyster, svarade Sander och leendet försvann.

– Jag trodde att du och den där pojken som du uppträdde med var tvillingar?

Sander skakade på huvudet.

7

– Sebastian och jag är inte släkt … Där är han förresten, sa han och nickade mot en ung kille som kom gående mot oss.

När han kom närmare såg jag att de inte alls var särskilt lika. Sebastian var kortare än Sander och hans näsa var plattare, precis som om den blivit knäckt vid något tillfälle.

Dessutom hade Sander bruna ögon medan Sebastians var blå. Han verkade väldigt ivrig att få prata med Sander, så ivrig att han inte verkade lägga märka till oss.

– Dom tror att dom har sett henne! sa han och rösten steg en oktav.

– Norah? frågade Sander och följde efter Sebastian mot ett tomt hörn av foajén.

Hedvig rynkade ögonbrynen och följde dem med blicken.

– Vad var det där om? frågade jag.

– Norah, Sanders lillasyster, är försvunnen, svarade hon.

– Försvunnen? ekade jag och såg i ögonvrån hur ett medelålders par gick fram till Lilibeth och Ellinor. De verkade känna varandra väl, för de började genast prata ivrigt med varandra.

– Ja, hon var borta när han kom tillbaka från turnén, sa Hedvig, som fortfarande tittade bort mot Sander och Sebastian. När jag följde hennes blick såg jag att de var på väg ut från teatern.

– Hur gammal är hon?

– Sju år.

– Sju år!

8

– Ja, det är fruktansvärt, suckade hon.

– Men han lämnade väl inte henne ensam när han åkte bort? frågade jag upprört och tillräckligt högt för att Lilibeth, Ellinor och paret de pratade med skulle vända sig mot oss.

– Kom, sa Hedvig och gjorde en gest mot de andra. Ingrid följer med och hämtar min kappa i logen.

Lilibeth och Ellinor nickade och Hedvig drog med mig tillbaka mot scenen igen, men istället för att gå in i salongen fortsatte hon förbi den och fram till en dörr märkt med ”Sceningång”.

Vi kom in i en lång, fönsterlös korridor. Jag hade aldrig varit på en så här stor teater tidigare, och det kändes spännande att få följa med in bakom scenen.

– Norah var hemma med sin mamma. Deras pappa är död, sa Hedvig och stannade vid en liten trappa som verkade leda upp till logerna. Jag kunde höra röster och skratt och det låg ett doftstråk av puder och parfym i luften.

– Sander var borta i tre veckor. Eftersom dom turnerade runt i landet gick det inte att nå honom, fortsatte Hedvig.

Hon pausade och hejade glatt när två yngre kvinnor med hjälmliknande hattar och kappor i klara färger svepte förbi oss i ett moln av söt parfym.

Hedvig väntade tills de försvunnit ut genom dörren innan hon började berätta igen.

– När Sander kom hem fick han reda på att deras mamma blivit svårt sjuk och dött. Grannarna berättade att represen9

tanter från ett barnhem varit där för att hämta Norah, men att hon redan då var försvunnen.

– Var hon ensam med sin döda mamma? frågade jag och tyckte att korridoren krympte och att det blev svårare att andas.

En hastig minnesbild blixtrade förbi. Mamma, stilla och blek i sängen, jag med huvudet mot hennes bröst. Det blöta lakanet under min kind. Men jag hade inte varit ensam. Det hade funnits en arm om mina axlar. Hedvig hade varit där.

– Ja, i nästan ett dygn. Läkaren konstaterade dödsfallet, och sedan tog det ett tag innan dom kom och hämtade kroppen.

– Stackars lilla Norah, sa jag med grötig röst.

– Ja, det är hemskt! Hon måste ha känt sig så ensam och övergiven, sa Hedvig och pressade sig närmare väggen för att släppa förbi en kort man som skyndade nerför trappan.

Jag kände igen honom. Det var den äldre mannen som varit konferencier.

– Du var strålande i kväll miss Hedvig, sa han och lyfte sedan han på hatten åt mig.

– Miss, sa han och bugade sig lätt.

Jag nickade till svar och han försvann snabbt vidare.

– Tack, Conrad! ropade Hedvig efter honom. Sander har letat efter Norah överallt, men det är inte lätt att hitta någon i New York, det är en stor stad, fortsatte hon.

– Det förstår jag, sa jag och tänkte på den där gången när Hugo och Axel letat efter mig.

10

Jag hade rest från Sverige och precis kommit till Amerika när jag blivit kidnappad. Tillsammans med flera andra flickor hade jag hållits som slavarbetare på ett tvätteri. Som tur var hade jag lyckats rymma och därefter träffat Lilibeth och Ellinor. De hade hjälpt mig att hitta Hedvig och nu hade vi båda fått ett nytt hem hos dem. Tiden på tvätteriet var inget jag ville tänka på, inte på Axel heller, även om minnena av honom gjorde sig påminda hela tiden. Särskilt när jag skulle sova.

– Fast nu verkar någon ha sett Norah. Jag hoppas verkligen att Sander hittar henne, sa Hedvig.

Hon började gå uppför trappan, och jag följde efter henne.

Vi befann oss bakom scenen nu och jag kunde se det tunga sammetsdraperiet och arbetarna som flyttade kulisserna och sopade scenen. Vi kom fram till ytterligare några trappor och så en korridor till, men den här var upplyst och hade dörrar som stod på glänt på båda sidor.

– Här är min loge, sa Hedvig stolt och knuffade upp en av dörrarna.

Vi kom in i ett litet rum där största delen upptogs av ett långsmalt sminkbord med en lika lång spegel ovanför. En rosa fjäderboa var draperad över spegeln, som lystes upp av säkert tjugo små lampor.

– Jag delar loge med Martha och Violet, dom som steppade, sa Hedvig och plockade upp en behå som låg på golvet. Martha är inte världens mest ordningsamma, tillade hon 11

och nickade mot ena änden av bordet där det låg smink huller om buller.

– Fast ändå, tänk att du har en loge! Det tar nog inte lång tid förrän du har en helt egen med ditt namn i en stjärna på dörren, sa jag.

– Äh, log Hedvig, men hon blev lite rödare om kinderna.

Hon tog ner sin blå kappa och den söta ljusblå hatten med en blomma på från hängaren. Hatten hade hon fått i födelse­ dagspresent av Ellinor och Lilibeth.

– Kom, så går vi tillbaka. Dom andra undrar nog varför vi varit borta så länge, sa Hedvig och krokade sin arm i min.

12

Kapitel 2 Det visade sig att de inte alls funderat över var vi tagit vägen, för när vi kom tillbaka stod de fortfarande och pratade med paret som de träffat när vi kom ut från föreställningen. Ellinor sken upp när hon fick syn på oss.

– Hedvig och Ingrid, kom så får jag presentera er. Det här är James och Abigail Johnson. Dom driver en helt fantastisk stiftelse som hjälper gatubarn att hitta nya föräldrar.

Båda vände sig mot Hedvig och log. De berömde hennes framträdande så översvallande att Hedvig till slut såg obekväm ut. Därför skyndade jag mig att räcka fram handen mot mannen som hade örnliknande näsa och gråsprängt hår. Han log vänligt och skakade min hand.

– Trevligt att träffas. Jag har hört så mycket bra om dig, sa han och nickade som för att understryka orden.

– Så det här är alltså Ingrid, sa Abigail och sedan fick jag en smackande puss på varje kind.

Jag motstod impulsen att gnugga där hon precis pussat och tvingade istället fram ett leende.

Abigail var lång, jämnlång med sin man som måste vara en bra bit över en och åttio. Hennes bruna hår var uppsatt i en konstfull knut, de blå ögonen satt tätt ihop och gav henne ett stirrigt utseende, men den rödmålade munnen log.

13

– God dag, trevligt att träffas, svarade jag artigt och hoppades att hon skulle backa några steg för hon stod alldeles för nära för att det skulle kännas bekvämt.

Kanske märkte Lilibeth det för hon ställde sig bredvid mig och la armarna om mina axlar.

– Det är nog dags att tänka på hemfärd. Den här unga damen har läxor som väntar, sa hon och drog med mig ett par steg bakåt.

Abigail såg besviken ut, men sedan rättade hon till ansiktsdragen och pressade fram ett nytt leende.

– Vi ses alldeles säkert snart igen, sa hon och nickade som för att bekräfta det.

– Var det ett hot? frågade Lilibeth lågt medan vi gick mot utgången.

– Lilibeth! Det är ett jättetrevligt par, tänk på allt arbete dom gör för gatubarnen, bannade Ellinor henne.

Lilibeth fnyste till.

– Det är något med den där kvinnan jag inte tycker om och det beror inte bara på att hon ser ut som en hungrig opossum.

Ellinor suckade och skakade sedan på huvudet.

– Jag tycker i alla fall att dom är väldigt sympatiska, sa hon sedan.

När vi kom ut på gatan blåste en isande vind. Ett gult löv singlade ner framför mina fötter. Jag tog upp det och tittade upp på trädet som skiftade i olika nyanser av gult och orange.

14

– Det här skulle Hugo tycka om att fotografera, sa jag och kom på att vi hade bestämt att vi skulle träffas nästa dag, då det var lov från skolan. Vi skulle vara lediga en hel vecka.

Det var bara Hugo som gick i skolan. Jag fick hemundervisning av Ellinor som var pensionerad lärare, men hon var noga med att jag också fick lov när skolorna hade det. Hugo var som min lillebror och även min bästa vän. Han var också från Sverige och hade rest hit med samma båt som jag.

– Titta på stjärnorna, sa Hedvig och pekade upp mot den nästan svarta natthimlen där man kunde se de starkast lysande stjärnorna. De glittrade som diamanter. I Sverige kunde höstkvällarna vara så mörka att man knappt såg handen framför sig om man gick ut, men i New York blev det aldrig riktigt mörkt. Hur svart natthimlen än var lystes staden alltid upp av tusentals lampor och ljus. Staden som aldrig sov, hade någon sagt. Jag tyckte om det.

– Kan vi inte ta tunnelbanan hem? frågade jag när vi gick förbi en skylt där det stod Subway Terminal.

Trots att jag varit i New York i ett och ett halvt år nu hade jag fortfarande inte åkt tunnelbana. Ellinor ryste till.

– Inte så här sent på kvällen, jag har hört att det pågår allt möjligt skumt där på nätterna, sa hon.

Jag tittade längtansfullt mot den utsirade skylten och nedgången till tunnelbanan. Det verkade så spännande att färdas under jord.

– Så sent är det inte, vi kan se det som ett äventyr, sa Lilibeth och puffade henne i sidan.

15

– Ja, snälla, bad jag och Hedvig nickade ivrigt.

– Okej då, men jag kommer i alla fall att hålla hårt i min väska, sa hon och tryckte den demonstrativt mot bröstet.

– Kom nu så gör vi en resa i underjorden, sa Lilibeth med spöklik röst.

Både jag och Hedvig började skratta medan Ellinor ryste till. Men jag såg att det ryckte lite i hennes mungipor.

Att gå ner i tunnelbanan var nästan lika fantastiskt som att komma in på teatern. En välvd tunnel ledde ner under jorden. Vissa delar av taket hade vackra mönster i mosaik och det fanns lampor längs hela vägen. Det var gott om människor som var på väg ner till och upp från tunnelbanan.

– Det är inte det minsta kusligt, sa jag och stack armen under Ellinors.

– Nej, inte här, men det ska finnas övergivna tunnlar där man inte vill vistas nattetid, sa hon och tryckte min arm hårdare.

– Jag hade ju en sån tunnel som mordplats i min femte bok, kommer du ihåg det? Mordoffret låg mitt på den gamla rälsen, sa Lilibeth och nickade för sig själv.

– Ja, jag kommer ihåg, men jag vill inte tänka på det nu, sa Ellinor och började gå fortare.

Vi hade precis kommit nerför en lång trappa när jag upptäckte att mitt ena skosnöre gått upp. Jag släppte Ellinors hand och böjde mig ner för att knyta det. Då såg jag något i ögonvrån som glimtade till som en solreflex. När jag vände på huvudet fick jag syn på vad jag först trodde var en ventila16

tionstrumma, men sedan såg jag att det var någon slags tunnel. Det satt galler för och brädor på sidorna, och framför gallret fanns en skylt som det stod Danger på. Längre bort hörde jag ljudet av tåget som närmade sig plattformen. Trots det gick jag närmare hålet. Det prasslade till – plötsligt såg jag ett blekt barnansikte som stirrade förskräckt på mig på från andra sidan gallret.

– Hallå! ropade jag, men min röst dränktes av ljudet från tunnelbanetåget som bromsade in på perrongen.

Barnet drog sig bakåt och slukades av skuggorna.

17

Kapitel 3 Cricket började springa, precis som de äldre pojkarna sagt åt honom att göra om någon vuxen person upptäckte honom.

Dom kastar dig i en fängelsehåla om dom får tag i dig. Sedan får du sitta där tills du ruttnar bort! Orden ringde i hans öron. Det var pojken som kallades Raccoon som hade sagt det. Raccoon hade så konstig röst. Ibland var den ljus som en flickas och ibland mörk som en mans, och däremellan svängde den som när någon spelade falskt på en fiol.

Cricket backade ytterligare en bit tills han kände den kalla stenväggen i ryggen. Flickan som tittat in genom gallret hade sett så snäll ut och hennes hår hade varit lika fint som änglahår. För en kort stund hade han funderat på att gå fram till henne och be om hjälp. Fast Raccoon sa att en vuxen kunde se ut att vara hur snäll som helst, under alla leenden och vänliga ord kunde det fortfarande finnas en genomrutten människa. Det fanns till och med såna som dödade barn, och oftast tog de flickorna först. Han ryste till.

Det var därför det var så viktigt att ingen fick veta vem han var på riktigt, han var en annan nu.

– Cricket!

Rösten var svag, men han visste att hon fanns någonstans där längre in i mörkret. Han kunde inte lämna henne. Hon 18

hade en så otäck hosta, som fick hela hennes kropp att skaka.

Ibland orkade hon inte ens gå efter ett sånt anfall. De stora pojkarna kallade henne Ant, eftersom de sa att hon var liten som en myra, men hon tyckte inte om det namnet, så han sa Nonna istället. Det hade hennes mamma kallat henne.

Alla barn som bodde i tunnlarna fick nya namn efter ett tag.

De yngre, som han och Nonna, fick insektsnamn medan de äldre kunde välja vilket djurnamn de ville. Cricket gick väl an, de sa att han såg ut som en syrsa med sina magra ben.

Han kanske var mager, men han orkade mycket trots att hungern rev i magen för det mesta.

– Hittade du något att äta? frågade Nonna och hennes röst var svag. De hade inte ätit något sedan i morse.

– Nej, men jag ska gå tillbaka snart. Tåget kom och det var så mycket människor där. Vet du, att jag såg en flicka som påminde om en ängel, sa han och sedan började han berätta om flickan med det ljusa håret, som upptäckt honom bakom gallret. *** Hedvig drog med mig in i vagnen trots att jag protesterade.

– Nästa tåg går inte förrän om en timme och jag är vrålhungrig, sa hon.

– Men, jag såg ett barn inne i en tunnel.

Jag pekade på rutan när tåget började åka, men det enda som mötte mig var min egen och Hedvigs lätt förvrängda 19

spegelbilder. Några sekunder senare lämnade vi den upplysta plattformen och åkte in i mörkret.

– Ett barn? frågade Hedvig och tittade misstroget på mig.

Jag sneglade bort mot Lilibeth och Ellinor som satt sig på de två lediga säten som fanns i vagnen. De verkade vara helt inne i en diskussion och tycktes inte höra vad vi pratade om.

– Ja, det är säkert. Jag såg ett barn bakom gallret i en sån där igenbommad tunnel.

Hedvig rynkade pannan.

– Sander pratade om att det finns många föräldralösa barn som lever på gatorna här i New York. Han brukar vara ute på nätterna och leta efter Norah, men han har inte sagt något om barn som bor i de gamla tunnlarna.

– Det kanske är jättebra ställen att gömma sig på. Lilibeth sa ju att det finns gamla, övergivna tunnlar lite här och var, sa jag och vände mig mot Lilibeth och Ellinor.

– När byggdes det första underjordiska tunnelbane­ spåret? frågade jag.

Lilibeth ryckte på axlarna.

– Det var Lexington Avenue Line. Den öppnade i oktober 1904 mellan City Hall – Grand Central Station och 42nd Street, sa en man med valrossmustasch som satt mitt emot Ellinor.

– Jag jobbar som tunnelbanechaufför, tillade han och log så att mustaschen nästan nuddade hans örsnibbar.

– Men den är ju fortfarande igång, suckade jag besviket.

– Ja, fast man gjorde försök tidigare som inte blev så lyck20