9789179756765

LIN HALLBERG

vilda hästkärlek

90 O + P a A s Serien om hästviskaren S Indra Larssons inte helt perfekta hästliv 2018 d Indra Larssons inte särskilt lyckade ridlektioner 2019 D Indra Larssons rätt osannolika hästdagbok 2020 f FG hästkärlek 2021 Indra Larssons vilda g H h J j s K k hästviskaren del 4 L l Text © Lin Hallberg 2021 Z Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag 2021 z Illustration på omslag och i inlaga samt omslagsformgivning X av Li Söderberg x C Fotema, Corlaffra samt Fotografier på omslaget: Shutterstock: c Getty Images: Natalie Alexeeva/Anakonda V Tryckt av ScandBook, EU 2021 v isbn 978-91-7975-676-5 B www.bonniercarlsen.se b NN n M m Q Indra Larssons vilda hästkärlek

Till Sandra som inspirerat och visat att kärleken till en häst kan få mirakel att hända, hur man tålmodigt bygger ett förtroende och får ett underverk i retur.

Till hennes häst Impala som förvandlades från en ful ­ankunge till en svan.

L D Z X GF C H V D J GF B K H NN M LJ K Z v LX Z b C X n C Vm V Q B NN NN B M M x

f

H J j K K K J g kL K L h L K lZ LL j Z Z X k zX Z Z X C l xX X C C handlar om en häst V Det här är en bok som z C CX c V som vände upp och ner på mitt liv. Den handlar Vär en bok xom sommaren dåv ALLT B om kärlek. Det C V V B förändrades. B c Utan min bästa vän, Ruben, hade jag aldrig b vå- V B N B N v att hjälpa djurNoch då hade NNförmåga gat tro på min N n BNN det här blivit en helt annan historia.M M NN M Ruben och jag b har svurit på att M vår vänskap ska m vara för evigt. där -nVad som än händer-så finns viM för varandra. Ruben VET att jag är knäpp Q och m att jag ljuger rätt friskt (skulle inte kalla detljuga egentligen Q) när saker och ting krånglar till sig.

Det är nog bara Ruben som förstår min kärlek till djur på RIKTIGT. Men det betyder inte att han alltid tycker att jag gör rätt och han är inte rädd för att säga det. ”Om ett djur är i fara går det inte att stoppa dig”, sa Ruben. ”Det kan ärligt talat bli rätt farligt ibland.”

z

7

z

Q

”Jag skulle göra allt för att hjälpa dig också”, protesterade jag. ”Visst”, fnissade Ruben och det SÅ hördes att han inte trodde på mig.

Om jag gör allt för att se efter djuren så gör Ruben detsamma för att få till sina filmprojekt. Att han vann tävlingen för unga dokumentärfilmare i våras var ju helt otroligt och det var som om det satte fart på en lavin av spännande grejer.

Flickan med kaninöronen, som filmen heter, svepte typ över världen (eller i alla fall Europa). Eftersom det var jag som hade huvudrollen, tillsammans med djuren som var högst på min ”ta hand om”-lista just då, så drogs jag med. När Ruben och filmen fick en inbjudan till en filmfestival i Amsterdam tackade han ja, men bara om han fick ta med mig!

Festivalen pågår samma vecka som vi börjar skolan, men vi har fått specialtillstånd för att kunna åka. Såklart kom det med en massa krav på grejer vi skulle göra, som att bara prata engelska på ­resan, läsa Anne Franks dagbok på lovet och besöka huset där hon gömde sig med sin familj

z

8

z

­ nder andra världskriget och reflektera över hur u det hade varit att som ung flicka leva instängd under så lång tid (två år!!!). ”DET vill vi se en film om sen”, sa Birgitta, vår rektor.

Såklart lovade vi allt och lite till för att få åka.

Hur svårt kunde det vara? Läsa en bok mot att få åka nattåg tillsammans med Rubens pappa genom Europa. Lite engelskplugg mot att äntligen få träffa Rubens farmor som bor i Amsterdam.

Just då, när allt bestämdes, var det svårt att tänka på något annat. Men sen var det som om sommaren tog över och resan blev något som skulle hända långt fram i framtiden. Nuet var jobbet med hästarna och Ruben som var igång med ett nytt dokumentärfilmsprojekt. Det var jag som var flickan i Flickan med de stora drömmarna, och hans kamera följde varje framgång och bakslag när jag jobbade med att få ridskoleponnyn Dexter att tycka att livet var roligt och försökte skapa förtroende mellan vildhästen Ruby och mig.

När Barnens Tidning sett Flickan med kaninöronen, ringde de och ville göra ett reportage om mig. De

z

9

z

sa att mitt djurintresse skulle bli en inspiration för deras unga läsare! Jag sa ja (påhejad av Ruben) och en solig dag precis i början av juni kom reportern och fotografen till Ändstugan (Rakels stall där Cosmo, Dexter, Ruby, Lajka och Rune = hästarna bor) för att hälsa på. De ville hänga med oss en typisk ”Indra-dag” så vi sågs i stallet och avslutade i mitt rum.

Intervjun började med en enda röra av namn (alla hästarna, Ninen = min kanin, Bruno och ­Silas = råttorna, zebrafinkarna = forskningsprojekt, slöjfiskarna = avkopplingsdjur) när jag skulle beskriva hur min vardag ser ut. Mitt i tidningen satte de en stor bild där Silas tittar upp ur h­alsringningen på min tröja (han gillar att krypa i trånga utrymmen ). Men före det så hängde vi i stallet och reportern bombade mig med frågor medan jag fixade med Dexter. ”Så Indra, kan du berätta lite mer om hur det gick till när du bestämde dig för att satsa på ­hästar?”

Jag berättade om ridskolan som stängt samtidigt som Rakel flyttade till Ändstugan med Cosmo, Lajka och Rune. Sen öste jag på med att det hade

z 10 z

känts som ÖDET och att jag varit TVUNGEN att överdriva lite (= ljugit) när jag erbjöd Rakel hjälp med hästarna. Att Ruben och jag googlat oss fram till alla de där grejerna Rakel ville och trodde att vi kunde göra fick reportern att gapskratta och säga sånt som att vi var: ”Sååå sköna”.

Egentligen hade de ju följt allt det som hände i Rubens film, men de ville ändå höra mig berätta om det. ”I filmen får vi se Cosmo förvandlas, från att vara på gränsen till att bli utdömd för lynnesfel, till en riktig drömponny. Kan du berätta hur det gick till?”

Allt det där var ju rätt jobbigt att prata om.

Maktlösheten jag känt. Panikattackerna som fick Cosmo att spränga staketen i hagen och fly. Rakel som börjat tro att han var ett hopplöst fall och som sa att hon inte kunde ha honom kvar längre. ”Jag visste att han var rädd för något”, sa jag. ”Det var crossen som brukade köra runt här i skogen som triggade Cosmo”, sa Ruben. ”Men det tog rätt lång tid innan jag kom på det”, sa jag. ”Rena detektivjobbet”, log reportern.

z

11

z

”Ja och det var vår kompis Teas moster som löste gåtan”, sa jag. ”Hon fick tag i dem som fött upp Cosmo.” ”Han och flera andra unghästar blev jagade i hagen av några crossåkare”, la Ruben till. ”De andra hästarna klarade sig, men Cosmo blev skadad och han kom aldrig över sin rädsla.” ”Inte förrän vi fick hjälp av Sander”, sa jag. ”Så vem är Sander?” frågade reportern. ”Ruben hittade honom på nätet”, sa jag. ”Han har en webbsida”, nickade Ruben. ”Sander är hästkommunikatör och westerntränare och hjälper dem som har problemhästar.” ”Utan Sander hade vi aldrig kunnat bota Cosmo”, sa jag. ”Men du gjorde mycket av jobbet själv, eller hur?” sa reportern. ”Ja, och jag fick vara med när Sander tränade honom.” ”Vad hände sen då?” ”Sen träffade jag Dexter på en clinic som Sander höll i och det kändes som om han bad mig om hjälp, Dexter alltså. ”Vad var Dexters problem?”

z 12 z

”Han hade tröttnat på att vara lektionshäst och var deprimerad.”

Det är klart att jag var stolt över att vara den som fått Dexter att vakna till och tycka att livet var roligt igen. Nu, när de skulle fota honom, pekade de långa grå öronen framåt och ögonen lyste busigt när han sträckte sig fram för att kolla om kameralinsen gick att äta. De ville fota när vi tränade tricks så jag gömde morotsbitar lite varstans som Dexter fick leta efter. ”Vad gullig han är”, sa reportern. ”Bäst!”

Jag la armarna om Dexters huvud och han pustade nöjt. ”Så Dexter är din häst nu?” frågade reportern. ”Nej, han ska säljas”, sa jag. ”Hur känns det då?” ”Jobbigt”, svarade jag. ”Finns det någon chans för dig att köpa ­honom?” ”Kanske”, sa jag. ”Men jag har Ruby att jobba med nu också.” ”Så du väljer Ruby?” ”Nej, det är väl mer som om hon har valt mig”, svarade jag.

z

13

z

Kändis

”Flickan som tämjde vildhästen”, löd rubriken under bilden på mig och Ruby på tidningens fram­sida, och den första herregud vad pinsamtkänslan byttes ganska snart mot stolthet. Det VAR ju rätt spännande och när Tea ringde och var SÅ upphetsad över att se mig i tidningen kändes det nästan som att ha vunnit ett pris.

Morgonen efter det att tidningen landat i vår brevlåda hade mamma och jag mysfrukost under äppelträdet i vår trädgård. Vi satt vid zebra­ finkarnas voljär (= utebur) och njöt av solen medan de gjorde sin morgongymnastik (snabba glidflygningar hit och dit ). Och jag ville såklart prata om reportaget i tidningen och bredde på om hur STORT det var. ”Till och med Hästsvansarna (= super­­ryttare och mina klasskompisar) är imponerade”, ­berättade jag.

z 14 z

”Du får lite väl mycket uppmärksamhet just nu”, tyckte mamma (förstås ). ”Jag hoppas du håller dig på jorden.” ”Klart jag gör”, sa jag. ”Och allt de skrev var ju sant.” ”Visst”, sa mamma. ”Men de skriver inget om konsekvenserna av att älska djur som du gör, inget om alla tårar, inget om alla tokiga beslut du fattar när du blir involverad i ett nytt djur som du anser behöver dig.” ”Huvudsaken är väl att det blir bra”, sa jag. ”Det känns som om det byggs upp någon sorts övertro på att du klarar vilket djur som helst”, sa mamma. ”Vad händer den dagen då du faktiskt inte kan hjälpa?” ”Hallå, jag är ju den nya doktor Dolittle (bokkaraktär som kan tala med ALLA djur)”, sa jag för att skoja till det lite. ”Upp som en sol ner som en pannkaka”, mumlade mamma (hon har lite svårt att ge sig ). ”Guuud vad du är tråkig!”

Mamma försökte hålla sig allvarlig trots mina knasiga grimaser, men det gick inget vidare. Snart låg vi en hög i gräset och skrattade så vi tjöt.

z

15

z

”Din uppblåsta mallgroda!” skrek hon och kittlade mig tills jag bad om nåd. ”Åh, vad det är mysigt att bara vara vi två”, sa jag när vi lugnat ner oss. ”Tycker du att det är jobbigt med Arvid?” frågade mamma förstås. Hon är verkligen superkänslig vad det gäller Arvid (mammas gubbkompis) och hur jag KÄNNER och TÄNKER om att de ses så mycket. ”Han är ju här mer och mer”, sa jag. ”Vi kan ta en paus om du vill”, sa mamma. ”Klart ni inte ska, men det vore bra om ni bestämde hur det ska bli så att jag vet.” ”Vad tror du om iblandbor?” frågade mamma. ”Blir inte det rätt hattigt?” ”Kanske det”, log mamma.

Mamma cyklade iväg till jobbet medan jag tog tag i hemmadjuren och städade både burarna och ­akvariet. Bruno och Silas verkade lite rastlösa så jag fyllde en låda med jord. Sen tryckte jag ner lite olika grejer i jorden och lät dem gå på skattjakt.

För en gångs skull hade jag inte särskilt bråttom (äntligen sommarlov ) och satt kvar för att titta

z 16 z

när de snodde runt i lådan. Krafs, krafs med tassarna, böka runt med nosen och vips! En morotsbit, en smutsig strumpa, ett litet gosedjur …

Bruno och Silas blev toklyckliga varje gång de drog upp något ur jorden och det syntes att de kände sig som världens bästa skattletarråttor. Det är alltid intressant att studera dem och se hur de löser olika problem. Som när Silas fick tag i ena änden på en smörkniv i trä samtidigt som Bruno fick tag i den andra. ”Va!” såg det ut som om de tänkte när de ilsket glodde på varandra. Men sen kom de på att det var ganska kul att ha dragkamp så det gick bra. Men för säkerhets skull kastade jag ut lite pellets på golvet och passade på att plocka bort smörkniven medan de åt (råttslagsmål är rätt läskigt).

Sen ringde Tea och ville veta om jag skulle till stallet. ”Måste ju börja min hästterapi”, skojade hon.

Tea är rädd för hästar efter att ha varit med om en olycka. ”Okej”, sa jag. ”Jag har lovat Rakel att mocka ur hästarnas vinterbäddar så det kan du börja med.” ”Låter mer som stinkterapi”, skrattade Tea. ”Man måste börja någonstans.”

z

17

z

Bruno och Silas fick gå in i sin bur igen. De kollade på mig med sorgsna ögon och slokande morrhår. ”Överge oss inte”, såg det ut som om de försökte säga och jag fick såklart himla dåligt samvete. Det är DET som är grejen när man har djur. De är beroende av en och det kan vara rätt jobbigt ibland.

Jag förstod ju deras längtan efter att vara vilda råttor, att få gräva riktiga gångar i stället för att rota runt i en leksakslåda. Men att förstå räckte liksom inte och att berätta om råttlandet som Arvid och jag byggde i trädgården var också rätt meningslöst, men jag gjorde det ändå medan jag tog fram stallkläderna ur garderoben. Sen exploderade lukten av häst i rummet och råttornas slokande morrhår började vippa intresserat. Men då ropade Ruben nerifrån hallen och ville att jag skulle skynda mig så Bruno och Silas fick klara sig själva. ”Tea kommer också”, sa jag när vi väl var på väg mot Ändstugan. ”Värst vad hon är på helt plötsligt”, sa Ruben. ”Du kan väl börja ett filmprojekt om henne”, föreslog jag. ”Flickan som blev botad från hästskräck, kan den heta.” ”Låter rätt tråkigt och förutsägbart”, sa Ruben.

z 18 z

”Det är säkert jättemånga som kan känna igen sig”, sa jag.

Sen låtsasbråkade vi om vad som var värt att göra film om hela vägen till stallet. Det är klart att det bara var på skoj. Lika klart som att jag var rätt nöjd med att det var mig Ruben ville filma och ingen annan.

z 19 z

Sommarjobbet

Dexter och Ruby betade längst bort i hagen. Jag behövde bara öppna grinden för att förstå att Ruby var på sitt ”aldrig i livet att jag vill vara nära människor”-humör. Det syntes så tydligt på de misstänksamma blickarna. Det rastlösa betandet. När jag kom närmre höjde hon huvudet och stirrade på mig med uppspärrade näsborrar.

Hon skrapade ena framhoven i marken som för att varna mig. Sen försökte hon få med sig Dexter i sin ”kolla där kommer fienden”-kampanj och när det inte funkade stack hon iväg i full galopp.

Upp mot skogen och ner på andra sidan kullen. Så långt ifrån mig som hon kunde komma.

Dexter, däremot, ville hemskt gärna bli kliad under ­manen. ”Du borde ta ett snack med Ruby”, sa jag och Dexter nickade.

z 20 z