9789179755867

Katharina Vittenlind

Magiska sagor Illustrerad av Moa Wallin

innehåll Drakregn 5 Källarens hemlighet 23 Nattvaka 39 Den osynliga hästen 57 Det magiska provrummet 75 I snårets djup 91 Katten, hunden och den osaliga anden 107 Sjöodjuret 125 Natt på förskolan 141 Den vita fågeln 155

Drakregn

”Vacker tass”, sa Kajsa och sträckte fram handen mot Poppe. I den andra handen höll hon en hundgodis som han skulle få om han var en duktig hund och lyfte tassen. Det gjorde han inte. Istället försökte han pressa in sin blöta nos in i Kajsas hand och gnaga åt sig godisbiten. ”Det kommer aldrig att gå, gumman”, sa Majas mamma från soffan. ”Poppe är inte så smart.” ”Det är han visst. Poppe är världens smartaste hund.”

Kajsa rufsade Poppes trassliga päls, och han passade på att knycka godisbiten ur hennes hand. Sedan smet han iväg in bakom julgranen som den tjuv han var.

5

”Kom, så får jag testa på dig”, sa mamma och fiskade upp en pepparkaka ur burken. Kajsa fnissade och satte sig på golvet framför soffan. ”Vacker tass”, sa mamma och höll ut handen. Kajsa lade lydigt sin hand i hennes. ”Duktig Kajsa! Spring och ta den då!” Mamma kastade pepparkakan över halva vardagsrummet så att den landade på golvet vid dörren och gick i tusen bitar. ”Men mamma, vad du skräpar ner!” suckade Kajsa. ”POPPE!” ropade mamma, och fem sekunder senare hade Poppe slickat i sig varenda pepparkakssmula. ”Vilken tur att vi har honom, eftersom dammsugaren är trasig”, fnissade hon.

Då hördes en smäll mot fönstret, och sedan ännu en. Båda tittade förvånat dit. Det var mörkt ute, och julstjärnan gjorde inte mycket för att lysa upp trädgården utanför. ”Vad var det?” undrade Kajsa. ”Det måste vara hagel.”

Duns. Duns – duns. ”Det låter inte riktigt som hagel.”

6

Duns – duns.

Mamma gick fram till fönstret och kikade ut. Duns. Hon hajade till. ”Oj då!” ”Vadå? Vad var det?”

Duns – duns – duns. ”Jag tror … det måste vara fåglar eller något. Vänta, jag går ut och tittar.”

Nu lät det jättemycket, och Kajsa hörde att något träffade fönstret i köket också. ”Men mamma, tänk om det är något farligt? Du kanske inte ska gå ut?” ”Äsch då. Kan du komma på en enda farlig sak som dunsar mot fönster?”

Kajsa kunde faktiskt inte komma på något som dunsar mot fönster överhuvudtaget, varken något snällt eller något farligt. Hon följde efter mamma ut i hallen. Mamma drog på sig stövlarna och sin tjocka jacka innan hon tände utelampan och försiktigt stack ut 7

huvudet genom ytterdörren. Duns – duns – duns – ”Aj!” Mamma stack in huvudet igen. Hon höll handen mot pannan. ”Något träffade mig.” ”Vadå ’något’? Vad träffade dig?”

Mamma rynkade ögonbrynen, och sedan försvann hon ut i mörkret med armen över huvudet som skydd. Kajsa smög fram till den öppna dörren, precis i tid för att se en liten boll, ungefär lika stor som en knuten hand, komma farande från himlen, slå ner i den tunna snön på gräsmattan och sedan veckla ut sig och försvinna in i buskarna, snabbt som en pil.

Hon spärrade upp ögonen. Mamma duckade för en boll och sträckte ut handen för att fånga en annan. Hon missade och sträckte sig efter en till. ”Kom, Kajsa, hjälp till!”

Kajsa tvekade bara en liten, liten stund, sedan drog hon på sig stövlarna och gick ut.

Där ute regnade det bollar. De träffade taket, fönsterrutorna, rabatten och gräsmattan, och allihop vecklade sedan ut sig och 8

försvann. Mamma for omkring som en galning och försökte fånga bollar i luften.

Plötsligt sköt Poppe förbi Kajsa som ett skott, vilt skällande. Även han försökte fånga en springande liten boll, men Poppe var inte särskilt bra på att fånga saker heller.

Då fick Kajsa syn på något som låg i rabatten nedanför köks­ fönstret. Hon duckade för ett par bollar och smög fram. Saken var liten och grön och rörde sig inte alls. Försiktigt tassade Kajsa närmare, tills hon såg vad det var. ”Ehh, mamma …?” sa hon.

Mamma ställde sig bredvid henne, fortfarande med båda armarna över huvudet som skydd mot bollregnet.

I rabatten framför dem låg en liten, grön drake. Den flikiga svansen var hoprullad mellan bakbenen, som hade tre små tår på var tass med tre ännu mindre klor. Frambenen låg utsträckta på varsin sida om draken, och den visade magen, precis som Poppe brukade göra när han ville bli kliad. Den verkade ha svimmat. ”Det var som tusan! Det regnar drakar!” utbrast mamma och 9

tittade upp mot himlen. Sedan plockade hon upp den lilla draken. ”Den måste ha tuppat av när den träffade fönstret.”

Kajsa upptäckte två andra, alldeles vakna drakar bakom en kal buske. De tittade med runda ögon på mamma och på den lilla draken som låg i hennes hand. Kajsa drog mamma i ärmen och pekade. ”De där två känner nog den här.” ”Det verkar så. Men du, vi måste ta in den här lilla krabaten och se om vi kan få igång honom igen.”

När mamma gick in genom dörren ilade de två små drakarna efter henne uppför trappan och försvann in i hallen. Poppe såg dem inte, tack och lov. Han sprang fortfarande omkring och försökte nosa reda på smådrakar i buskarna.

Vid det här laget hade det slutat regna drakar. Kajsa ropade in Poppe och låste in honom i badrummet så länge.

Mamma hade lagt den gröna lilla draken på en kökshandduk.

Bredvid den på köksbordet satt de andra två drakarna och tittade på. En av dem var också grön, fast blekare och lite svartfläckig, och 10

den andra var mörkbrun. De hade långa nosar med stora näsborrar, ungefär som minikrokodiler, och på ryggarna satt det små, små, små vingar. ”Hur kan de flyga med så små vingar?” undrade Kajsa. ”Det kan de tydligen inte, eftersom allihop ramlade ner på marken. Vingarna kanske växer och blir större sen?” sa mamma.

Hon virade försiktigt in den lilla draken i handduken och masserade den mjukt på huvudet. ”Ska man massera drakar på huvudet när de har svimmat?” undrade Kajsa. ”Ingen aning. Den kanske behöver lite vatten? Eller mjölk, tror du drakar dricker mjölk? Vi testar, vet jag. Hämta mjölken i kylen, är du snäll.”

Kajsa hällde upp lite på ett fat och ställde det på bordet. Mamma doppade i ett finger och nuddade sedan vid drakens lilla mun så att en droppe rann ner mellan läpparna.

De två andra drakarna kilade genast fram till fatet och började dricka. Det var supergulligt. De slafsade och försökte buffa undan 11

varandra. De skvätte överallt, och snart fanns det mer mjölk på bordet än på fatet. Kajsa hällde upp lite till.

Draken i kökshandduken rörde lite på sig. ”Hej, vännen”, sa mamma mjukt och strök den över det lilla huvudet. Den krånglade sig ut ur handduken och ruskade på sig.

Den bruna draken kastade sig omedelbart över den och de började brottas, fast snällt. Mamma skrattade. ”Så himla skadad är han nog inte.”

Borta vid det tomma mjölkfatet hade den tredje draken, nu med betydligt rundare mage, rullat ihop sig till en liten boll och somnat. ”Ska jag fixa en liten säng eller något?” frågade Kajsa. ”Bra idé”, tyckte mamma.

Kajsa gick till vardagsrummet och tömde ut äpplena ur frukt­ skålen som stod på soffbordet. Sedan hämtade hon en lurvig dockfilt som hon lade i botten av skålen. Den hängde ut lite över kanterna, men det såg ändå ganska bra ut, tyckte hon. Hon bar ut draksängen i köket och ställde den på bordet. ”Perfekt”, sa mamma och sträckte sig efter den sovande draken.

12

”Får jag?” undrade Kajsa. ”Såklart.”

Fast drakens hud var hård och lite skrovlig kändes den ändå mjuk och varm i Kajsas händer. Den andades lugnt, och det lilla hjärtat pickade mot hennes finger. Hon lade försiktigt ner den på filten i skålen, och den vaknade inte ett dugg.

De andra två drakarna försökte också klättra upp i fruktskålen, men det gick väldigt dåligt, så mamma hjälpte den ena och Kajsa den andra. De kröp ner bredvid sin vän, och somnade även de som stockar. Små, små stockar.

13

”Åååh …”, sa mamma och lade huvudet på sned. ”De är underbara.” ”Kan vi behålla dem?” frågade Kajsa hoppfullt. ”Vi kan väl se när de vaknar? Om de vill stanna, menar jag.”

I samma stund darrade köksgolvet till under dem. De såg på varandra. ”Jordbävning?” viskade Kajsa. ”Varför viskar du?” viskade mamma tillbaka. ”Jordbävningar kan väl inte höra. Eller?”

Golvet skakade igen. Mamma gick fram till fönstret och kikade ut. ”Du tänker väl inte gå ut igen …?” frågade Kajsa oroligt. ”Jag ser ingenting”, svarade mamma och försökte kika runt knuten, trots att det var en fönsterruta i vägen framför hennes näsa.

I nästa sekund lyste någonting upp mörkret utanför. Ett varmt, orange sken, och i ljuset av det såg både mamma och Kajsa något avteckna sig mot himlen. Något stort. Väldigt stort. Definitivt inte en bebisdrake.

Mamma backade tills hennes rygg stötte emot köksbänken. ”Okej … Vi kanske borde …”

14

Något dundrade runt husknuten till gräsmattan på baksidan. ”Kajsa, stanna här. Jag måste gå och titta vad som händer.”

Kajsa stod osäkert kvar i köket och såg mamma försvinna ut i vardagsrummet. Hon bet sig i läppen och kikade oroligt ut genom köksfönstret. Det var beckmörkt ute. Hur kunde hon vara säker på att det inte stod något stort och farligt där ute som gjorde sig beredd att kasta sig in genom fönstret och sluka Kajsa i ett enda glufs? Ju mer hon tänkte på det, desto säkrare blev hon på att det var så. Visst var det något som rörde sig utanför köksfönstret?

Visst hörde hon något liksom grymta eller väsa? Inte en chans att hon tänkte stanna här i köket ensam och bli uppäten. Hon rusade efter mamma ut i vardagsrummet.

Genom glasdörren ut mot trädgården syntes ingenting, bara den svarta natten. Marken skakade inte längre, och inga sken lyste upp himlen. ”Det kanske försvann igen …?” viskade mamma.

Men det hade inte försvunnit, upptäckte Kajsa. Det låg där ute, mitt på gräsmattan. En svart skugga, stor som en buss, eller kanske 15

ännu större. Det kom ett lågt ljud från den, som sakta växte i styrka.

Först lät det som om någon kurrade, men ju högre ljudet blev, desto mer lät det som ett morr. Ett argt morr. ”Vi borde nog inte stanna i vardagsrummet, mamma …” ”Jag är faktiskt lite nyfiken”, svarade mamma. ”Är inte du det?” ”Jag är mest rädd.” ”Jo. Jag också”, erkände mamma. ”Göm dig bakom soffan.”

Precis när Kajsa hunnit in bakom soffan övergick det höga morret till ett rytande, och sedan ett till vrål. Ett stort huvud kastades mot de höga fönstren, och över soffans ryggstöd såg Kajsa ett gigantiskt, gult öga med en avlång, svart pupill i mitten. ”Ner!” väste mamma, som plötsligt satt bredvid Kajsa bakom soffan. Kajsa duckade snabbt, och tur var det, för just då hördes en hög smäll och rummet fylldes med ett skarpt ljus, som om solen lyste rakt in. När det blivit mörkt igen kikade de försiktigt upp över soffkanten.

Båda fönstren var helt svarta av sot, som om någon hade eldat på dem.

16

”Det var som tusan!” sa mamma för andra gången ikväll. ”Det där var en drake! Med svans och eld och allt! Tror att du den har stora vingar?”

Mitt i allt det läskiga verkade mamma lite upphetsad, tyckte Kajsa. Det fick henne att känna sig lugnare. Hur farligt kunde det vara om mamma tyckte det var spännande? Men när drakens eld slog emot fönsterrutorna ännu en gång såg mamma bara rädd ut.

Hela vardagsrummet blev varmt som i en bastu. ”Vi gömmer oss i badrummet med Poppe”, viskade hon till Kajsa.

De kröp på alla fyra bort mot vardagsrumsdörren. Där krockade de nästan med de tre små drakarna, som försökte krångla sig över den ganska låga tröskeln.

De två första tog sig över rätt snabbt, men den tredje – den som druckit för mycket mjölk – hade det lite svårare. Drakar var verkligen inte särskilt bra på att klättra, tänkte Kajsa. Hon buffade försiktigt på svansen så att lilldraken föll på nosen på andra sidan tröskeln. Sedan for den iväg över golvet efter de två andra. När de kom fram till glasdörren ställde sig alla tre på baktassarna och 17

krafsade med sina små klor på glaset och utstötte små ivriga tjut. På andra sidan trycktes två enorma näsborrar hårt mot rutan. Och på gräset bredvid näsborrarna ilade andra små drakar, säkert femtio – nej, hundra! – stycken. ”Åh. Det är såklart deras mamma”, sa Kajsa häpet. ”Och deras syskon.” ”Nämen. Hon är en mamma …”, sa mamma förundrat och ställde sig upp. Försiktigt gick hon fram mot altandörren. Drakmamman öppnade munnen och väste som för att spruta eld igen, men tvekade.

Hon ville nog inte bränna sina ungar. ”Lugn, jag vill bara hjälpa”, sa mamma med sin snällaste röst, fast drakmamman nog inte kunde höra henne genom glaset.

Mamma gick några steg närmare med lyfta händer för att visa för drakmamman att hon inte ville något ont. Kajsas hjärta slog hårt nu. Vad tänkte mamma egentligen göra? Så tog hon tag i dörrhandtaget. ”Nej, mamma!” viskade Kajsa. ”Öppna inte dörren!”

Men mamma lyssnade inte på henne. Försiktigt sköt hon upp 18

altandörren på vid gavel och tog två snabba steg bakåt. De tre drakungarna pilade förbi henne och ut genom dörren som små blixtar. Drakmamman sänkte huvudet så att de kunde klättra upp på hennes nos och vidare upp på den väldiga ryggen. Efter dem följde en ström av smådrakar i olika färger, och alla klättrade de upp på mammans rygg. När gräsmattan var tom på små myllrande drakar reste sig den jättestora draken upp i hela sin prakt och slog ut sina enorma, flikiga vingar, stora som på ett flygplan. ”Ser du! De blir mycket större!” sa mamma.

Draken slog med vingarna. Vinddraget genom dörren fick mamma att stappla bakåt ett par steg, men hon ramlade åtminstone inte.

Så lyfte drakmamman mot himlen, med alla sina ungar på ryggen, och försvann. Det blev väldigt tyst i vardagsrummet. Från badrummet hördes Poppe gnälla och krafsa på dörren. ”Det där var väldigt märkligt”, sa mamma.

Kajsa tog mod till sig och gick fram till altanfönstret för att titta efter drakarna. Himlen var mörk och tom. Men det låg något i gräset utanför den öppna glasdörren. Det var ett underligt, skimrande klot, 19

täckt av rubinröda fjäll med vassa flikar. Hon lyfte upp det, och det kändes varmt i hennes hand. Det kom ljud inifrån. Hon höll det närmare örat och lyssnade. Ljuden var dämpade och buffliga, som om något rörde sig där inne.

Kajsa förstod direkt vad det var hon höll i sina händer.

Det var ett drakägg. Ett alldeles verkligt drakägg, med en drakunge inuti.

De skulle få en egen drake!

21