9789179755843

Maria Frensborg

Illustrationer av Kalle Landegren

Böckerna om Morris Mohlin Morris Mohlin på iskallt uppdrag (2019) Morris Mohlin är levande måltavla (2020) Morris Mohlin på djupt vatten (2020)

morris mohlin är levande måltavla © Text: Maria Frensborg 2020 © Omslagsbild och illustrationer: Kalle Landegren 2020 Omslagsformgivning: Alexis Holmqvist Utgiven av Bonnier Carlsen bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av ScandBook AB, Falun 2020 isbn 978-91-7975-584-3

www.bonniercarlsen.se

Dödar dig om du golar

M

en åh …” Jag suckar och smäller boken mot bänken.

Min kompis Johar tittar upp från sitt mattehäfte. ”Vad är det?” ”Jag tog fel”, säger jag och reser mig upp. ”Fel bok.

Måste gå till skåpet och byta. Kommer snart.” ”Det man inte har i huvvä får man ha i bena”, svarar Johar ironiskt och med någon konstig dialekt.

Jag traskar ensam genom den tysta skolbyggnaden, stannar framför mitt skåp och börjar fippla med hänglåset. Då hör jag röster i slutet av korridoren. Jag vrider på nacken och får syn på Kringlan.

Du undrar: Vem är Kringlan?

Jag svarar: Han med sjukt stora biceps som har rökt

7

gräs och kräkts i älven nedanför Rådhusparken. Enligt vissa rykten har han också fyllekört en Porsche. (Men det kan eventuellt ha varit en Peugeot.)

Okej, här kommer alltså Kringlan, tillsammans med två av sina nästan lika muskliga polare. Alla tre är sjukt flamsiga och dunkar varandra i ryggen, som om de just har vunnit en kroppsbyggartävling eller något. Jag försöker ignorera dem.

När de nästan är framme vid mitt skåp är det någon som ropar åt dem från andra änden av korridoren: ”Hallå där, grabbar!”

Det är Eva, hemkunskapstanten. Och hon låter ovanligt arg för att vara Eva. Plötsligt stelnar Kringlan till, och innan jag hinner fatta vad som händer har han pressat upp mig mot den öppna luckan så att jag nästan trycks in i mitt eget skåp. ”Dödar dig om du golar”, väser Kringlan i mitt öra. ”Och din mamma!”

Sedan tar han ett steg åt sidan och börjar gå mot hemkunskaps-Eva, med sina polare i släptåg. Jag hör att Eva skäller på dem, men jag kan inte riktigt urskilja vad hon säger.

Allt är rätt skumt och jag fattar verkligen noll. Hallå, liksom … vad ville Kringlan mig? Mest är jag ändå

8

nöjd över att ha kommit ur hans klor utan värre skador än ett par rispor på vänsterarmen.

Fast … vad är det egentligen jag ska hålla tyst om?

Kanske att Kringlan var i korridoren under lektionstid?

Men det är ingen hemlighet, direkt. Hemkunskaps-Eva såg honom ju.

Jag fortsätter att grubbla, och just som jag ska stänga mitt skåp upptäcker jag något på botten. Långsamt böjer jag mig fram och plockar upp en plastpåse som är full av något … Ett vitt pulver!

Snabbt kastar jag tillbaka påsen i skåpet och smäller igen luckan, som om det vita i påsen var ebola. Jag är helt spak och illamående, för med ens fattar jag ju – Kringlan tänker använda mig för att gömma sitt kokain! Och om den informationen läcker ut blir jag dödens lammunge!

9

Chewbacca vägrar hångel

P

å kvällen ska Mirre och jag gå och se den senaste Star Wars-filmen.

Mirres och min relation är inte helt okomplicerad.

För några månader sedan kysste jag henne (frivilligt) och mosade hennes katt (ofrivilligt). Men det är lite av en annan historia. Hon har förlåtit mig för det och vi är vänner nu. Bara vänner. Även om jag själv skulle önska att vi var betydligt mer än så.

När jag traskar ner mot Filmstaden ser jag henne på håll. Hon står lutad mot tegelväggen i en svart knälång jacka och tittar bort mot älven. I profil liknar hon en skådis från någon fransk indie-film.

Jag ställer mig några meter bort för att kunna titta på henne utan att bli sedd. Näsan med fräknarna är extremt snygg, även om jag inte precis gillar hennes näsring.

10

”Morris!” ropar hon när hon upptäcker mig. ”Hej!” Vi kramas som vi brukar och jag drar in hennes lukt.

Hon doftar sött och hoppfullt. Lite som våren, trots att det bara är december.

Inne på bion köper Mirre en popcorn extra large och killen i kassan ger henne typ en hink. ”Tror du att det här räcker?” Hennes ljuvliga näsa rynkar sig när hon ler mot mig. ”Eller ska jag köpa en till?”

Jag skrattar. ”Säg till om du behöver hjälp att bära. Du skulle behöva en skottkärra, egentligen.” ”Gaffeltruck, snarare”, flinar Mirre.

Så slår vi oss ner på våra platser längst bak i salongen.

Reklamen startar och allt är frid och fröjd.

Under första halvan av filmen viskar vi Star Wars­-­­ citat till varandra: ”You were my brother, Anakin. I loved you.” ”If you’re not with me, then you’re my enemy.” ”Great, kid. Don’t get cocky!”

Typ så. Och när Mirre härmar Chewbacca och säger: ”Uuuur ahhhhrrr uhrrr ahnnnnr aaaargh …” samtidigt som hon lägger armen runt mig, är jag helt säker på att hon vill kyssas. Alltså kastar jag mig i hennes famn och gör mig redo för biohångel.

11

Problemet, och nu kommer det jobbiga, är att hon tror att jag skämtar.

Hon brottar bort mig samtidigt som hon väser: ”May the force be with me!” Sedan skrattar hon så högt att en kille med basker vänder sig om. ”Vänligen dämpa er, tack, om jag får be!” väser han.

Under resten av filmen sitter jag som värsta R2-D2 och sneglar stelt åt hennes håll medan hon glatt fortsätter att proppa i sig popcorn som om ingenting har hänt.

Fejkar hon? Eller är hon så oberörd som hon verkar?

Who knows? Jag har i alla fall ingen aning.

När filmen är slut skyller jag på illamående och drar snabbt därifrån på min elcykel. Jag får lite ruttet samvete över att jag bara dumpar henne där, utanför bion. Särskilt eftersom vi hade bestämt att vi skulle ta en milkshake på Max efteråt. Men det går inte att vara kvar i hennes sällskap längre. Jag kan inte bära skammen! För

12

tänk om hon märkte vad jag försökte göra …? Tänk om hon bara spelar att allt är som vanligt?

Jag som verkligen hoppades att vi – alltså Mirre plus Morris – äntligen skulle bli lika med solnedgångar, doftljus och hjärt-emojis. I själva verket är vi … *paus för sorglig trumvirvel* … fortfarande bara vänner.

Nydumpad är vad jag känner mig. Nydumpad och dessutom intrasslad i smutsiga knarkaffärer.

Livet har sett betydligt ljusare ut för Morris Mohlin.

13

Älskade vandrande bajsmaskin

E

ftermiddagssolen letar sig in i mitt rum genom glipan under rullgardinen. Hela dagen har jag legat i sängen och vridit mig som en metmask med ångest.

Fram till igår hade jag inte legat sömnlös särskilt många timmar i mitt snart fjortonåriga liv. Men det har jag hunnit kompensera nu, kan man lugnt säga.

Välkommen till min lilla world of fun, med ögon svullna av sömnbrist.

Du undrar: Varför har du inte gått till skolan idag, Morris?

Jag svarar: Har du över huvud taget lyssnat? Jag sa ju att jag har Big Problems Deluxe! Dessutom kan man inte gå till skolan när det sitter en påsögd bassethund där det vanligtvis brukar finnas ett ansikte. En finnig

14

påsögd bassethund, till och med.

Fast … jag antar att livet måste gå vidare.

Det säger i alla fall Johar, min bästa polare.

Jag har inte vågat berätta för honom om Kringlans kokain. Inte än. Ärligt, jag vet inte hur Johar skulle ta det. Kanske skulle han övertala mig att anmäla, vilket i så fall skulle vara lika med min egen död. Och min mammas.

Däremot har Johar fått lyssna på en hel del gnäll om mitt kärleksliv de senaste veckorna. Själv tycker han att jag borde släppa tanken på Mirre nu, och istället spana in någon ny. Någon som kan tänkas vara lite mer intresserad.

Men hey, kan någon berätta hur det skulle gå till när jag tänker på henne varje sekund? Mirre … viskar jag innan jag somnar. Mirre! ylar jag när jag vaknar. Jag andas hennes namn, jag dricker minnet av hennes doft, jag hackar in hennes initialer i min blödande handflata.

Mirre, varför vill du inte ha mig?

Shit, nu ringer det på dörren också. Jag hasar nerför trappan men redan innan jag hinner öppna står Johar på dörrmattan. ”Morris! Där är du ju. Du ser ut som skit!” ”Jag är skit. Jag är själva ur-skitens ursprungs-skit.

15

Bildgoogla ’skit’ och du får hundra varianter av mitt ansikte.”

Johar sprätter av sig sina vita sneakers och går mot köket. Han öppnar kylskåpsdörren och pratar vidare rakt in, som om osten och smöret också var med i samtalet. ”Du måste glömma henne. Om hon inte vill kyssa dig är det kört. Forget her. Okej om jag tar lite fil, förresten?

Jag är svinhungrig. Det var fiskpanetter till lunch.” ”Glömma henne?” ropar jag. ”Man kan inte glömma meningen med livet.”

Samtidigt inser jag att jag inte har käkat något på hela dagen. Alltså plockar jag fram två tallrikar och det stora paketet Frosties som vi enligt pappa ”bara äter till helgen”, men som vi i praktiken aldrig äter till helgen, eftersom det brukar ta slut redan torsdag kväll.

Vi sätter oss mitt emot varandra och slevar i oss under tystnad. Det enda som hörs är mina snörvlingar. Okej, jag erkänner: jag fejkar de flesta. Men ibland behöver man faktiskt lite sympati.

Johar lutar hakan i handen och granskar mig noga. ”Hur länge var ni ihop, Morris?” ”Vi var aldrig ihop. Vilket du mycket väl känner till.” ”Ursäkta om jag säger det, men det är ju kanske inte det längsta förhållandet i världshistorien.”

16

Jag borrar blicken i Johar. ”Längden har ingen betydelse …” ”… that’s what she said.” Johar flinar och öser upp ett nytt berg med flingor. ”Förresten har vi fått en ny tjej i klassen.”

Jag smäller skeden mot tallriken. ”Det finns inga andra tjejer!” ”Tur för dig, för hon verkar vara en loser. Hon kal­ l­ade mig bög.” ”Och? Du är ju bög.” ”Men hon sa det som om det var nåt fel med det. Är du alltid lika bög, sa hon. Och så skrattade hon. Fast …”, Johar lassar in en tugga och fortsätter prata med munnen full av Frosties, ”hon kan ha schagt trög också … Men jag tror hon sha bög. Näschtan helt shäker.” ”Varför sa hon det, då?”

Johar pausar för att svälja. ”Hon stod efter mig i matkön och jag kunde inte bestämma mig för vad som passade bäst till fiskpanetterna. Skulle jag ta vitkålssallad eller morötter, liksom. Och så kom det bara: Är du alltid lika bög. Och så skrattade hon.” ”Shit, vad bögigt. Att inte kunna välja sallad. Du är verkligen så himla bög, Johar.” ”När jag tänker närmare på saken så sa hon kanske trög ändå. Ja, det gjorde hon nog … Synd att jag är bög,

17

för hon var ganska het, faktiskt. Lite Rihanna-look, fast med afro.”

Inte ens en millimeter av den hormonstinna tonåringen Morris blir intresserad av att det har kommit en snygg tjej till klassen. Då kanske du kan fatta hur illa läget är. Det är endast och enbart Mirre som spelar någon roll. Det är henne jag vill hångla upp, och det är henne jag vill få barnbarn med.

Alltså ärligt. Jag nämner barnbarn. Inse allvaret. ”Tänk så här, då”, börjar Johar när han märker hur ointresserad jag verkar. ”Att Mirre faktiskt är ganska äcklig. Tänk på allt hon har bajsat, till exempel. Hur mycket kan hon skita varje dag i genomsnitt? En korv på tio centimeter?” ”Käften, ditt snuskiga barn”, säger jag.

Johar ignorerar mig och pratar vidare. ”Tio centimeter per dag … Och Mirre är typ fjorton år … Gånger 365 …” Han plockar upp sin mobil och klickar fram kalkylatorn. ”Det ger 474 meter. En halv kilometer, du. Nästan som från mitt hus till ditt. Du kan inte vara kär i henne, Morris. Hon är en vandrande bajsmaskin! Och då har jag ändå inte räknat med skottåren. Glöm henne!”

Sedan tar vi en promenad och mäter upp 474 meter, bara för att jag ska få se avståndet i verkligheten. Vi

18

hamnar ända borta vid parkeringen till Coop. Men det hjälper inte det minsta. Bajsmaskin eller inte – jag älskar henne!

Och som om kärleksterrorn inte var tillräckligt kommer jag att tänka på ytterligare en jobbig grej: I mitt skåp ligger fortfarande en påse kokain! Tanken får mig nästan att kräkas.

19

Knarkångest och kärlekskval

N

ästa morgon är jag redo att möta världen. Fortfarande skulle jag helst av allt vilja kliva ner i en djup flod till tonerna av smäktande fiolmusik med fickorna fulla av stenar. Men i brist på både floder och fioler går jag till skolan.

Innan jag sätter nyckeln i hänglåset och öppnar skåpet tänker jag att jag kanske har inbillat mig alltihop – att påsen med kokain bara är ett resultat av min tonårsförvirrade hjärna.

Men … nej. Där ligger eländet och lyser vitt i skåpets mörker. Jag skyndar mig att ställa ryggsäcken över, rafsar snabbt åt mig böckerna och går till klassrummet med en stor känsla av knarkångest.

Jag ser henne direkt, den nya tjejen. Hon sitter som en

20