9789179754266

ASYNJA

ÖSTNÄS

N E I D E S TA M

K u n g e n s g r av DEL 1

SUNNA Völvan Urd står redo. När Sunna kommer in i ­Surtshel­lir, grottans stora kammare, ser hon upp. Ögonen är all­ varliga. Sunna kan höra porlandet från de vattenfyllda tunnlarna längre in. Tunnlar som löper kors och tvärs genom berget. Urds röst skär ge­nom tystnaden.

– Först var eld, sedan is, så steg Islandet ur havet. Gu­ darna fanns, och de skapade världen. De dräpte Ymer, den första jätten, och av hans kropp blev resten av värl­ den till. De gamla föll och gudarna styrde över männi­ skorna. Oden var den högsta guden och han fjättrade vulkanjätten Surt i berget med tre toppar. Snart ska Surt vakna och befria världen från gudarnas tyranni.

Hell Surt!

– Hell Surt! De församlade stämmer in. Ropen ekar mellan grottans väggar. De blivande krigarna kliver fram. Sunna vet vad som ska hända.

13

Några av de mindre barnen håller för ögonen. Völvan slår med staven nio gånger och sjunger galdrar med gäll röst.

Stenväggarnas ristade runor glöder och skug­ gorna börjar rinna. Någonstans i grottans inre mull­ rar det. Tiden är inne för det första offret. En efter en går pojkarna mot stupet. En får ledas av sin mor. Sunna hör skriken när öga efter öga slits ut och kastas över kanten.

Efteråt, när portarna öppnas och folk strömmar ut, vänder sig völvan Urd till kungen som sitter på sin tron.

Hon viskar, bara Sunna hör vad hon säger.

– Jag har drömt, och drömmen är en varning! Nå­ gonstans i världen finns ett barn med två ansikten. Det barnet är på väg och när barnet kommer hit ska himmel och jord byta plats.

Kung Sindre rynkar pannan.

Sedan viskar han: – Det barnet måste jag ha nära.

Völvan Urd nickar, och Sunna ser att hon är rädd.

Det har aldrig hänt förr. Hennes mor är den ­modigaste 14

kvinnan på hela Islandet. Till och med hennes far, kung Sindre, lyssnar på henne. Men nu ger Urd sin dotter en snabb blick.

– Min flicka, säger hon.

Bara det. Min flicka.

15

UPPÅKRA

1

Krigarna Jag heter Disa. Min bror heter Odd. Vi låg i vår mam­ mas mage samtidigt och kom ut samma natt. Men jag kom först och är den starkaste av oss.

Den dagen när allt började, då var vi ute och red. Vi hade var sin häst och red ut så ofta vi kunde. Många gånger smög vi upp tidigt om morgonen, innan mor hunnit ge mig några sysslor. Odds liv var friare eftersom han var pojke. Han skulle bli krigare. Själv skulle jag gifta mig med en krigare.

Det var inte vad jag ville. Jag ville kriga själv, och jag visste att jag var bra på det.

Vi var i ravinen, våra hästar betade, och vi låg på marken och såg upp i himlen. Ravinen var djup och ängen full av gräs, hästarna åt och ljudet från deras käkar var lugnande. Mitt hjärta slog snabbt efter rid­ 19

turen. Jag hade vunnit, som vanligt. Odd var alltid för­ siktigare än jag.

Han låg bredvid mig med ena foten över det andra knäet. Mellan tårna hade han stuckit in ett långt gräs­ strå. Han viftade med strået, fram och tillbaka. Det hade varit en kall vår och idag var den första varma dagen.

Jag blundade och höll på att somna när något kittlade mig på näsan. Jag såg upp. Det var Odds grässtrå som han fortfarande höll mellan tårna. Han skrattade åt mig.

– Du ser ut som en nyvärpt kyckling, sa han. Rufsig och tufsig. Som om du inte har en aning om vad som väntar dig.

Han visste inte då hur rätt han hade.

Jag slet grässtrået från min bror och kastade mig över honom. Sedan brottades vi tills vi rullade nedför slänten till bäcken vid ravinens botten. Odd skrek till för han hamnade underst. Vattnet var isande kallt, det fanns fortfarande frusna kanter här och där.

– Ger du dig? skrek jag och tryckte ned honom under vattenytan.

Jag höll honom nere under vattnet tills jag blev rädd.

Tänk om han dog? Så jag släppte, men han låg stilla kvar 20

under ytan. Ögonen var slutna och håret böljade kring hans ansikte. Jag slet honom ur vattnet och drog upp honom på den leriga stranden.

– Odd? ODD! Jag lutade mig fram för att höra om han andades. Det enda jag hörde var mina egna hjärtslag som dånade i öronen. Jag gav honom en örfil, ruskade honom, skrek.

Då for han upp och vattnet rann om honom.

– Jag är ett spöke! skrek han och grep tag i mig.

Jag slog bort honom och kom på fötter. Odd skrat­ tade och gjorde en grimas som skulle se hemsk ut men mest såg ut som om han hade ont i magen. När jag sa det skvätte han vatten på mig.

– Akta dig du, varnade han. Ett förstoppat spöke vill du inte stöta på!

Sedan var det dags att rida hemåt. Vi huttrade i våra våta kläder. Himlen hade mörknat och vi var hungriga.

På tunet tog mor emot oss. Hon var arg, och sa att far var ännu argare. Det hade kommit främmande krigare till vår hall, och de ville träffa Odd. Nu kom han hem blöt och lerig. Det syntes tydligt att vi slagits. Så mor ruskade om mig ordentligt och drog med mig in. Odd 21

skulle visa upp sig. Han var fars enda son och skulle bli Uppåkras kung en dag. Därför var krigarna intresserade av att träffa honom.

Mig struntade de i. Jag var ju bara en flicka.

Krigarna var tatuerade över hela kroppen, och i pan­ nan såg man konturerna av tre bergstoppar. I tänderna blänkte guld och i öronen hade de ringar. Flera av dem hade en klut knuten om pannan som om de saknade ett öga. Det såg otäckt ut och jag rös.

Den kvällen blev det gille. Odd satt vid fars högra sida och jag och mor längre ned. De främmande krigar­ na gav mig inte ens en blick. Jag spetsade öronen för att höra allt de sa till far.

– Vår kung vill försäkra sig om ert samarbete, sa en av männen. Vi kommer från Islandet, och vår kung vill knyta till sig alla kungar i världen. Då ska vi gemensamt kunna styra.

– Under Iskungens fana? frågade far.

När krigarna nickade skrattade far. Krigarna mulna­ de. En av dem rynkade pannan och lekte med sin kniv som han hade kört in i bordsskivan för att ha redo om någon ville bråka.

22

– Jag är en småkung, sa far. Jag vill inte ha makt, jag vill bara leva i fred.

De svarade inte. Far sträckte fram mjödhornet mot den som var ledaren. Han tog det och drack, länge. Jag såg det rinna nedför bröstet på honom. Han drack vän­ skål med far, och det gjorde mig lugn.

Odd och jag var nöjda med fars envishet. Han vägra­ de ofta gå med på saker. Ibland kunde det vara jobbigt, som när jag ville bli en krigare och han sa nej. Men här och nu var det skönt.

Mor sa till mig att gå och lägga mig efter maten och jag lydde utan protester. Odd skulle sitta kvar hela kväll­ en. Han gav mig en blick när jag försvann och jag flina­ de till svar. Jag visste att han var lika trött som jag. Men han var kungason och tvungen att göra far sällskap.

23

2

Varför är det så tyst?

När jag vaknade kittlade solen mig i ansiktet. Jag drog ur tussarna jag hade i öronen när jag sov. Fars gillen var högljudda men jag var van. Med tussar i öronen sov jag gott. Sedan famlade jag efter Odd. Han brukade sova hos mig, eller så sov jag hos honom. Men hans varma kropp låg inte bredvid mig. Bädden var tom.

Jag mindes gårdagen, hur de främmande krigarna kommit, och att far bjudit på gille.

Men jag hade inte tyckt om dem.

Jag klev upp och sträckte på mig. Sedan rynkade jag näsan. Det luktade konstigt. En stark lukt av bränt kött.

Kanske hade de låtit grisbenen ligga kvar för länge på elden igår?

Jag såg mig omkring. När jag gått och lagt mig 24

fanns ingen annan i sovkammaren. Far och hans kri­ gare festade med våra gäster, och mor hade fullt upp.

Hon och trälarna passade upp vid bordet. Jag hade somnat ensam. Men att ingen sov nu var konstigt.

I vanliga fall hördes getter som bräkte, hundar som skällde, mor som ropade och Odd som skrattade. Men nu var världen tyst. Och den där lukten stack i näsan.

Min sovplats låg längst bort i vår långa hall. Det fanns en vägg mellan sovplatserna och stora hallen, där far och mor sov. Jag gick in i hallen där vi festat kvällen innan.

Det enda som syntes var en svag glöd på härden. Här brukade det krylla av människor. Det gjorde det ofta efter en fest. Fars krigare somnade där de stod eller satt.

Det var helt tyst. Ingen andades. Ingen grymtade.

Ingen snarkade. Inte en människa fanns i hallen, utom jag, och några hundar som yrvaket hälsade på mig. På golvet såg jag mörka fläckar, som om något spillts.

Det var tidig morgon och luften disig. Ute på tunet såg jag ut över Uppåkra, fars by. Den var liten, bara en handfull hus och så hallen. Uppåkra låg vid en smal flod som ledde mot havet men jag hade aldrig varit där.

På tunet framför mig fanns resterna av ett bål. Svarta 25

grenar sträckte sig mot himlen. Det var därifrån lukten kom. När jag närmade mig blev lukten allt starkare och jag kände kväljningar. Varför hade jag inte vaknat när de tänt bålet? Tussarna dämpade ljud, men ändå.

De mörka fläckarna fanns här också, och ledde mot bålet. Vad hade de bränt? Bålet glödde fortfarande och dimman som låg tung var full av rök. Rökslingor letade sig mot himlen och fick det att bli tjockt i halsen. Runt bålet syntes en massa fotspår i leran. Fullvuxna mans­ fötter, krigarfötter.

Bålet var högre än jag. Och det jag trott var trädgre­ nar var armar. De hade bränt människor! Långsamt för­ stod jag vad som hänt.

De främmande krigarna som far gett mat och mjöd, de hade betalat tillbaka genom att döda och släpa upp folk på bålet. Det måste vara så. Jag såg brända kroppar, såda­ na jag annars bara såg när någon dött och skulle brännas inför sin begravning. Bålet måste ha brunnit hela natten, medan jag sov djupt. Det fanns inga spår efter strid men jag visste att fars krigare var gamla och skröpliga. De kan inte ha hunnit dra sina svärd ens. De främmande krigar­ na var fler än tio och de måste ha kastat sig över fars män.

26

Jag visste av fars historier hur mycket en enda stark man med ett svärd kunde åstadkomma.

Jag stod bredvid de brända resterna och grät så att tårarna droppade ned på marken. Det fanns inte en människa i fars hall utom jag. Alla var döda.

Något glänste i leran. Odds fibula! Spännet som höll ihop hans mantel. Han hade en, och jag hade en liknan­ de. Hans fibula var hästskoformad med ett drakhuvud i var ände. Min egen var ett soltecken. Jag famlade efter min när jag tog upp Odds. Nålen på spännet hade gått sönder, antagligen när de burit iväg med honom. Jag ­föreställde mig dunsen av Odds kropp mot bränslet.

Jag stod inte ut med tanken. Min bror på ett gravbål!

Han var lika gammal som jag! Mor och far var gamla, de var gamla redan när vi föddes. Men min bror?

Min mage mullrade och det smakade surt i munnen.

Plötsligt kräktes jag. Kunde de verkligen ha dödat och bränt alla i fars hall? Det var svårt att tro. Men jag såg benrester på bålet och stanken av människokött var tung.

Mina ben vek sig. Jag låg med ansiktet mot jorden och skrek, så högt jag kunde.

27

Så kände jag en hand mot min nacke. En varm hand, en vänlig.

Det var en kvinna som log mot mig. Jag kände igen henne men hade aldrig talat med henne. Hon var en vanlig bondkvinna, ingen viktig.

– Stackars liten, sa hon och hjälpte mig upp. Kom med mig, så ska jag hjälpa dig. De säger att främmande krigare gjorde det här. Och ingen i din familj finns kvar.

Några togs som slavar, men inte din far eller mor.

– Odd då?

Jag såg på henne. Hans namn var en snyftning, djupt inifrån.

Hon skakade på huvudet.

– Ingen såg en ung pojke undkomma, sa hon med låg röst. Jag är så ledsen för din skull.

Hon gav mig en säng och mat, och hon sjöng för mig om kvällarna. Hon hette Gerd och vi bodde i hennes stuga som var full av getter. De gav oss mjölk och ost, och bröd fick vi av de andra byborna. Jag bodde hos henne i flera veckor.

De första dagarna minns jag inte ens. Feber brände i 30

min kropp och alla minnen är förvrängda. Jag minns en sval hand på min panna – men också fasan från en dröm som var så verklig att jag trodde den var sann. Det var en grotta. Där fanns en närvaro, en röst. Den talade till mig, den skrek, men utan ord. Det enda jag visste var att jag ville bort för rösten skrämde mig mer än något annat.

De andra byborna visste vem jag var och att min fa­ milj var död. Alla lovade att inte berätta för någon att jag fortfarande levde. Då kanske krigarna skulle komma tillbaka. Vår by var liten och väl gömd och inte många reste till den, eller därifrån.

En kväll sjöng inte Gerd som hon brukade. I stället sa hon: – Nu måste du bestämma dig. Vad ska du göra? Vill du bli min dotter eller ska du ge dig av?

Jag tänkte efter. En av getterna buffade på mig. Den ville leka.

– Jag önskar att jag kunde stanna här, för alltid. Men jag måste få veta vad som hänt. Någon är ansvarig för att min familj är död och det är min plikt att leda dem till Valhall. Om ingen straffas för detta kommer min bror att 31

gå vilse. Far och mor också. Det är jag som måste straffa den som dödat dem. Jag vill inte men jag måste hämnas.

Gerd nickade men tårar rann nedför hennes kinder.

– Du hade gärna fått stanna, sa hon.

Mina ögon var torra. Sorgen var inte borta men den hade förändrats. Det var inte längre som en kniv i hjär­ tat, utan en brinnande ilska i magen.

Gerd hjälpte mig. Hon tog en sax och klippte av mig håret. En slinga sparade hon. Så gav hon mig pojkkläder som hon hade i en kista.

– De är min sons, sa hon. Han dog för många år se­ dan.

Med kortklippt hår såg jag ut som Odd. – Ingen kommer att känna igen mig nu, sa jag. Och när jag fått min hämnd kommer jag tillbaka.

Gerd nickade.

– Ge dig av till Björkö och Alsnö­kungen. Han har en hird, och unga pojkar som kan slåss tränas till krigare.

Där kommer du att hitta en plats. Sedan kan du göra det du måste. Du är alltid välkommen tillbaka. När din mor och far och bror kommer till Valhall, då kan du komma tillbaka hit.

32

Jag nickade, fast jag inom mig inte trodde på det hon sa. Framtiden var en mörk dimma. Allt som varit värde­ fullt var borta.

Bara ilskan fanns kvar.

Den kvällen somnade jag sent. Gerds andetag var långa och lugna. Getternas rörelser prasslade. Glöden blinkade, som ett enda rött öga.

Dagen därpå gav jag mig av. Gerd gav mig bröd och ost, och några silvermynt.

– Så att du kan betala färden till Björkö, sa hon och kramade mig.

33