9789179754112

MINA FEM REGLER FÖR LIVET

Copyright © Conny Palmkvist 2021 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Bokomslagsformgivning av Lisa Zachrisson Författarporträtt av Mickael Tannus Tryckt av ScandBook EU, 2021 ISBN 978-91-7975-411-2 www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1 Där jag förklarar att jag är en sådan som bölar hela tiden och inte står ut en enda sekund till.

Jag har inte bajsat på mig än? Check.

Jag är inte helt död … än? Check.

Det kunde varit värre? Check.

Då så, allt ser bra ut, tänker jag. Men jag har fel.

Jag hör ju dem ropa, jag hör dem alldeles bakom mig.

Men kanske är jag snabbare, tänker jag.

Jag är snabb som vinden.

Och efterhand blir faktiskt deras röster avlägsna. Och sedan hör jag dem inte alls längre. Mina fötter har lyft från marken.

Raksträckan är en baggis för en sådan som jag.

Jag springer för livet, flyger nästan.

Det är jag sanslöst fin på.

5

Vägen delar sig, och först då tvekar jag. Tar sedan åt vänster. Och väl inne i nästa sväng kan jag sakta ner och vända mig om igen. Det syns inte ett spår av dem.

Jag lunkar ändå vidare, håller bra tempo och hoppar högt av förvåning när jag kommer runt hörnet till vår gata. Det sitter en kråka på elskåpet och ser trött på mig. Den blir sittande när jag rusar förbi den.

Kall, fuktig vind mot ansiktet. Det hänger ett vinterregn i luften, himlen mellan husen är grå.

Helsingborgs centrum, halv tre.

En onsdag, december 2019.

Jag är snart hemma, och jag är svettig som en gris, alldeles förtvivlat blöt rakt igenom kläderna.

Jag slår in portkoden (2959, säg det inte till någon bara) och kliver upp för de tre trappstegen. Vi bor på den nedersta våningen, dörren är olåst.

Det är nu exakt arton timmar tills jag ska tillbaka till skolan.

Jag räknar varje minut, tyst för mig själv.

Röv-Anton har en klocka inuti.

Det är så det är.

Innanför dörren där hemma är det mörkt, taklampan släckt.

Jag blir stående en stund på dörrmattan och fun6

derar på om killarna kanske ändå följt efter mig ända hit. Men kanske spelar det ingen roll. In i lägenheten vågar de sig inte.

Jag hänger av mig, släpper väskan i ett hörn. Går in och hittar farsan sittande i fåtöljen med blicken på tv:n. Han har inte haft ett jobb på flera år, och har suttit i den där stolen så länge jag kan minnas. Eller nej, förstås. Jag minns en del andra saker också. Han var bra på fotboll innan, faktiskt. Och han kunde vika grymma pappers­flygplan som flög tjugo meter när vi testade dem på gatan. Sådant gör han inte längre. ”Hej, farsan”, säger jag, och först då ser han mig, höjer handen och nickar i min riktning. ”Hur är det, Anton?” säger han och kisar genom dunklet som svävar mellan oss. Alla lamporna i rummet är släckta. ”Det är fint”, säger jag och går bort till fönstret för att se ut på gatan. Där är ingen. De har gett upp. ”Du ser … varm ut”, säger farsan. ”Har du kokat?”

Han skrattar åt sitt eget skämt. ”Sprang hem”, säger jag. ”Sprang hem?” säger han. ”Ville se hur fort det gick”, säger jag och rycker på axlarna.

7

Jag går ut i köket och dricker ett glas kallt vatten. Blir stående där ute med ryggen mot kyl­skåpet, försöker svalka mig.

På köksbordet står en av farsans uppfinningar.

Det är en röd och grå låda av stål med en lång arm som sticker ut ur den, längst ner en linjal. Det är Robo-Read, som ska göra det lättare att läsa genom att man bara kan se en rad text åt gången.

Den har … aldrig fungerat, precis som den automatiska telefonsvararen, som bestod av en robot­ arm den också. Armen skulle trycka på telefonens svaraknapp och sätta på högtalarläget. Sedan kunde man höra den i hela lägenheten och svara där man befann sig. Det var allt den gjorde. Han har klistrat upp den på väggen. Robo-Phone. Den slog sönder tre telefoner, och det är den sista som sitter kvar på väggen, med sprucket glas. ”Allt bra med dig, Anton?” ropar farsan. ”Allt bra”, säger jag.

Jag har aldrig sagt något om killarna i skolan och tänker inte göra det nu heller. De kan få finnas där borta, i det livet. Här hemma finns ett annat liv. Man ska inte blanda dem.

Blandar man liven sprängs man till slut i luften?

Check.

Så varje liv är ett liv för sig? Check.

8

Och det är kanske inte så farligt. Det är mest att killarna finns överallt. Jag startade ett Instagramkonto trots att jag bara är tolv år gammal.

Alla i klassen lade till mig som vän, men de flesta skickade bara en massa skit till mig.

En gång fick jag en bild på en röv.

Vem skickar sin röv till någon annan? tänkte jag då.

När jag frågade sa de att det var för att jag var sådan.

En röv.

Då skickar man en röv till röven? Check.

Eller något.

Och ja, de taggar mig hur som helst. På rövar och på andra sorters kroppsdelar. Jag vet inte varför.

Jag behöver kanske inte fatta heller.

Det räcker att jag hatar det.

Det finns förstås ett bra trick jag använder.

Om jag inte loggar in når de mig inte här.

I vår lilla lägenhet på tre rum och kök. Morsan, farsan och jag. Det är här vi bor, på Julaftons­ gatan. Sjukaste gatan. Den är urkorkad alla andra dagar utom just den tjugofjärde december varje år.

Vem kommer på något så dumt?

En gata som bara är bra en enda dag av 365?

9

Och vem gör något så dumt som att bo här?

Det gör vi.

Familjen Persson. Inte för att jag bestämde något.

Jag fick bara flytta in, som en i gänget.

Mitt rum är litet. Fyra gånger fyra meter.

En del affischer på väggarna. De är en av orsakerna till att jag inte någonsin tar hem någon hit.

Jag lyssnar mycket på musik, men det är musik som ingen annan bryr sig om.

De andra i skolan har inte ens hört talas om Wham!. Eller George Michael. George fick skägg och sjöng i Wham!, och gjorde sedan en solokarriär på stenåldern, på 1980-talet.

Det var farsan som lyssnade på honom först.

Jag kom tvåa, det bara blev så.

Jag snodde hans skivor.

Och spelaren.

Bara att förklara riktiga skivor för någon annan är nästan omöjligt. Jag brukar säga så här: Tänk dig ett porslinsfat, fast alldeles svart, och med små spår i. Det lägger man på en apparat som snurrar runt, och sätter sedan en nål i spåren.

Musiken kan börja.

Men ja, förresten. Jag glömde något viktigt.

George dog för tre år sedan. Då var han inte 10

skäggig längre och hade blivit så fet och full av hjärta att det bara inte gick längre. Han var … olycklig, tror jag. Hjärtat blev för stort och sprängdes.

Det kan hända.

Den dagen stängde jag in mig på mitt rum och bölade utan att säga det till någon. Morsan stod utanför och bankade på dörren i flera timmar.

Hon är sådan.

Hon är en sådan som oroar sig. Och bankar.

Jag är en sådan som bölar.

Och lyssnar på George.

Vad ska man annars göra, när allt är skit på Julskitsgatan?

Vad ska man göra?

Jag sätter på stereon, surfar på nätet. Undviker sociala medier: Instagram, Snapchat och så vidare.

Det tar tjugo minuter, sedan tröttnar jag på det och tar fram läxan ur väskan. Två sidor matte, femton glosor på engelska. Ett par sidor samhällskunskap, om färjetrafiken i Helsingborg genom tiderna och alla hemska saker som hänt färje­ trafiken.

Herregud. Det är ungefär lika roligt som att dra ut en tand eller behöva sitta jättelänge på dass.

Och som om inte allt det räcker har vi fått en 11

hemuppgift också. Skriv tre sidor om valfritt ämne i era berättarböcker. Hälsningar, er fröken Tjofräs.

Eller ja, hon heter egentligen Agneta. Men vi kallar henne fröken Tjofräs eftersom hon svarade så en gång när hon fick frågan om hon hade någon pojkvän: Nej, minsann, tjofräs.

Idag har hon klistrat en särskild lapp i mitt häfte.

Skriv om något annat den här gången.

Inte bara om hjältar och sådant.

Jag nickar när jag ser det, och tar sedan en penna och börjar skriva precis tvärtemot vad hon bett mig om.

Varför skulle jag inte skriva om hjältar?

Ta bara Temar Boggs till exempel. Han var en vanlig, ung kille som fick syn på en misstänkt bil.

Han följde efter den och fick den att stanna och då släppte brottslingen den lilla flickan som han kidnappat.

Hon räddades. Temar blev en hjälte.

Och den där fina Timmy Miles då, som räddade sina syskon ur en brinnande bil, i New Mexico.

Eller den där Angelica Riggins som räddade sin pappa från ett brinnande hus.

Folk behöver räddas när saker brinner.

Då kommer sådana människor fram.

12

De heter inte Röv-Anton.

Men jag önskar att de gjorde det.

Till slut har jag skrivit klart och driver bort i ­tan­karna.

Det är femton timmar tills rymdfarkosten ska lämna rampen och färdas ut i bajsrymden.

Det är exakt femton timmar tills jag ska tillbaka till skolan och sätta mig längst fram i klassrummet på höger sida och hata precis allting med min klass.

Femton jävla timmar.

Tillåt mig att svära.

Det behövs när allt stinker så jävligt som livets röv.

Nu har jag sagt ordet röv för många gånger. Det är fel av mig. Morsan säger till mig att jag inte ska säga sådant. Men som sagt, livet kan inte bli värre.

Röv, röv, röv.

Vid femtiden ger jag mig ut i lägenheten, sicksackar mig fram mellan farsans alla lådor med spännande saker, som han kallar dem, och sätter mig i soffan hos honom.

13

”Kolla på det här”, säger han utan att vända sig mot mig. ”Det fanns en snubbe på 1500-talet som kunde se in i framtiden.” ”Äh”, säger jag. ”Det kan inte vara sant.” ”Min lille skeptiker”, säger han, och skrattar och rufsar om mig i håret. ”Klart att det är sant.

Kolla!”

Men det gör jag inte, inte direkt. Först tittar jag på honom, degklumpen som är min farsa. Kort och tjock, nästan inget hår. En mustasch som får honom att likna en bandit. T-shirten har åkt ur byxorna och en bit av hans bleka mage syns. Den sväller ut över skärpet som degen i en för liten degbunke. ”Inte hittat några jobb idag?” säger jag. ”Nä”, säger han, och fortsätter: ”Men kolla nu här istället. Ser du inte, Anton? Hur kan du säga att det inte är sant?”

Jag suckar, och tar de sista tre popcornen i påsen. Han har säkert ätit fyra hela påsar idag.

När han inte vänder sig mot mig slänger jag ett öga på tv:n, och blir sittande.

Det handlar om Nostradamus. En snubbe som levde på just 1500-talet. Han kunde se hundratals år in i framtiden. Han kunde berätta om sådant som skulle hända. Rätt häftigt. Han såg Hitler, och franska revolutionen, långt innan de hände.

14

Och atombomben i Hiroshima. Och månlandningen 1969.

Bergis hade han mardrömmar hela tiden.

Men ja, vad är poängen, tänker jag sedan. Det hade varit en annan grej om han kunnat se vad som skulle hända nästa dag bara. Det hade jag gillat. Då hade jag kunnat se vad för skit som skulle dyka upp i skolan imorgon. Eller vad som skulle hända på stan. Jag kunde varna folk och bli en hjälte.

Då skulle folk gilla mig. Och inte bry sig om att jag lyssnar på George Michael. De skulle inte kalla mig för XXX-Anton.

Jag hade varit hundra procent mindre röv. ”Hundratals år in i framtiden”, säger jag. ”Det är för långt. Då är man ju död när det händer och vet inte om man hade rätt eller inte. Någon har hittat på det.” ”Anton, du fattar inte”, säger farsan och skrynklar ihop popcornpåsen. ”Det är för mänsklighetens bästa. Inte något man använder för sig själv.”

Runt halv sju kommer morsan hem från sitt jobb på banken i Malmö, som är Skånes huvudstad.

Hon pendlar. Det tar typ sju tusen timmar dit, och sju tusen timmar hem, varje dag. Och det är ­samma 15

visa varje gång hon kommer in genom dörren.

Hon öppnar, tar av sig skorna, säger att det luktar instängt, tänder lamporna, tittar in på pappa utan att säga något, går ut i köket, sätter på spisen, tömmer diskmaskinen, tittar på pappa utan att säga något, steker eller kokar något (eller beställer hem pizza) och efter det tittar hon på pappa igen, utan att säga något. Sedan hämtar hon mig och sätter mig på en köksstol.

Precis det gör hon nu också. ”Hur har du haft det idag, min käre Anton”, säger hon, öppnar ett paket pyttipanna och häller i stekpannan. ”Hur har du haft det i skolan? Var allt bra, var Agneta snäll?”

Mitt svar är samma varje gång, det också. ”Det var superroligt, vi lärde oss mycket.” ”Och dina kompisar?”

Jag skrattar tillgjort. Men hon kan inte höra någon skillnad. Hon tror att jag skrattar på riktigt, som åt ett skämt. ”Kompisarna var super, de också. Vi hade jätteroligt hela dagen och spelade fotboll på rasten och sedan var det en kille som snubblade i matsalen och all mat flög ut över hela golvet och så var det någon som kallade honom för röv.”

Mamma slår en hand för munnen. ”Nej, men herregud”, säger hon. ”Ni skrattade 16

väl inte åt honom, hoppas jag? Var det någon som hjälpte honom? Och ni andra … ni säger väl inte sådana saker till varandra?” ”Äh, men morsan”, säger jag och reser mig. ”Det var skitroligt, fattar du väl. Maten var överallt.”

Hon nickar, ser bekymrad ut. Typiskt henne att bara tänka på hur det gick med den stackars ungen.

Jag går in på toaletten, sitter tyst på toalettstolen en stund. Bölar lite, så klart. Bara pyttelite. För att jag är en sådan som bölar och har sig när någon har puttat honom i matkön och kallat honom röv.

Maten som flög ut över golvet.

Aldrig i livet att jag säger till morsan att det var jag och att det tog tjugo minuter att städa upp alltihop.

Jag missade början på engelskan.

Då skrattade alla en andra gång.

När jag öppnade dörren, och steg in, sa förlåt, det hände något i matsalen, Jesus fällde mig.

Ingen tyckte det där om Jesus var roligt, ingen skrattade.

Jo, de skrattade åt mig, förstås.

17

Men inte med mig.

Det är nu exakt tolv timmar tills jag ska tillbaka till skolan.

18

Kapitel 2 Där jag nämner att jag inte vill vara en sådan som klagar på allt men sedan klagar på allt, och historien börjar på riktigt.

Så här: Jag vill inte vara en sådan som klagar på allt, jag vill inte det. Men … det var bättre här hemma innan.

Lugnare och så. Nästan stillsamt.

När jag var i skolan och allt var skit där kunde jag längta hit, och känna att jag ville hem. När jag sprang hit efter skolan var stegen fjäderlätta, och himlen kändes klarblå och vacker trots att den var grå och regnig, som idag.

Nu för tiden har farsan varit arbetslös i åratal.

Morsan är borta hela dagen, kommer sent.

Maten är bränd, hon är trött.

19