9789179754105

nina & willem källmodin

salen

salen © Text: Nina och Willem Källmodin 2021 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Omslagsformgivning av Mystical Garden Design, Niclas Lindblad Tryckt av ScandBook UAB, Litauen 2021 isbn 978-91-7975-410-5 www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1

A

llting började med vårt nya skolbibliotek.

Eller, det som skulle bli vårt nya skolbibliotek.

Innan skolavslutningen i juni hade vi fått veta att det nya biblioteket skulle vara helt klart när höstterminen började. Men när vi kom tillbaka efter sommarlovet fanns det bara ett stort hål, täckt av byggplast, där det tidigare varit en vägg i matsalen.

Det såg helkonstigt ut, som om skolan inte var färdigbyggd trots att den egentligen var jättegammal.

Jag, Johanna och Harry utbytte besvikna blickar.

Inte nog med att det inte fanns något skolbibliotek, bakom väggen som rivits hade dessutom bokrummet funnits. Det var egentligen mer som en skrubb med några bokhyllor, men det hade ändå varit vårt ställe. Dit kom aldrig någon annan och vi fick vara ifred. Vi hade tiggt till oss en liten soffa från vaktmästeriet och hängt upp bilder på väggarna, över 5

den slitna tapeten med blekröda blomslingor.

Harry hade ritat en bild av Harry Potter, förstås.

Han tröttnar aldrig på att berätta att hans mamma döpte honom efter de böckerna. Det var superlikt, för Harry är riktigt bra på att rita. Johanna hade satt upp några hundplanscher, eftersom en egen hund är hennes högsta önskan. Hon får ingen för sin pappa, så hon brukar passa granntantens strävhåriga lilla tax, som är så tjock att den ser ut som en korv och går ungefär lika snabbt som en snigel. Dessutom stannar han och pinkar en gång per meter.

Själv hade jag radat upp några av mina modellbyggen på en hylla som var tom på böcker. Sådana som jag inte var så rädd om men ändå gillade.

Men nu fanns ingenting annat än byggdamm kvar. Soffan och de gamla hyllorna var säkert körda till tippen vid det här laget.

Före första lektionen samlade rektorn alla elever inne i matsalen för att välkomna oss tillbaka. Längst fram satt lärarna med raka ryggar och såg sådär pigga och glada ut som de alltid gör i början av läsåret. Inte svarta under ögonen och zombieaktiga, som de brukar vara strax innan jul.

Rektorns röst malde på. Ingen verkade egentligen lyssna. Felicia satt med mobilen och visade bilder från sin Thailandsresa för Noor. Noah vickade av och an på stolen, precis på gränsen till att ramla 6

baklänges. Själv sneglade jag hela tiden mot det igenplastade hålet, och jag såg att Johanna och Harry gjorde likadant. Plasten var tjock och bara lite genomskinlig. Bakom den såg allting svart ut.

Jag kände en suck byggas upp inuti mig. Var skulle vi nu hänga på innerasten? En enorm fördel med bokrummet hade varit att Noah aldrig skulle sätta sin fot där frivilligt.

Rektorn avslutade med att slå ihop händerna i en entusiastisk klapp som fick alla att vakna till. Det var konstigt, för hon såg egentligen ganska bister ut. Ändå sa hon med väldigt hurtig röst: – Ja, som ni ser har vi inte riktigt fått färdigt vårt nya, fina skolbibliotek. Tyvärr har byggjobbarna råkat ut för lite …

Här avbröt sig rektorn och tittade på lärarna. Det var som att hon väntade på att de skulle tala om för henne vad hon skulle säga. Men de satt bara tysta, så hon harklade sig och fortsatte: – Ja. De har alltså råkat ut för lite förseningar, kan man säga. Men det kommer att bli så toppenfint när det är klart. Jättefint, verkligen. Det ser vi fram emot!

Sedan gick rektorn ut från matsalen utan att säga något mer. Ingenting om när det skulle bli klart eller varför ingen ens var där och jobbade. Ingen utom vi verkade bry sig heller.

7

Noah spottade ut ett tuggummi på golvet och reste sig upp, sedan följde resten av skolan efter, som en våg. Så hade det varit ända sedan dagis. Det Noah gjorde skulle alla andra göra också. Det blev ett fasligt liv när alla skrapade med stolarna och trängdes för att komma ut först.

Jag, Johanna och Harry väntade tills stormen hade lagt sig och gick sist av alla. Till och med lärarna hade försvunnit vid det laget.

Precis när vi gick ut genom matsalsdörrarna tyckte jag att jag såg en av skuggorna bakom byggplasten röra sig.

Kanske var det någon där och jobbade ändå?

8

Kapitel 2

M

edan de andra i klassen drog på sig skorna och dundrade nerför trapporna och ut på första rasten försökte jag dra med mig Harry och Johanna åt andra hållet. Jag ville kolla in bygget.

– Men Lo, om det nu är någon där och jobbar vill de nog inte bli störda?

Harry höll mig i armen och försökte få mig att stanna.

– Jag vill bara veta när de blir klara. Vill inte ni det?

Johanna tvekade med foten halvvägs ner i sin sneaker, som var så kritvit att jag var säker på att hon fått skorna nu, inför skolstarten. Jag såg att hennes nyfikenhet höll på att få övertaget. Hon sparkade av sig skon igen.

– Fast Jemina sa att det är uterast nu, invände Harry.

9

Jemina har varit vår lärare i ett år nu. Hon är bra, men det är något med hennes sätt när hon blir irriterad som får mig att vilja ta skydd under ett bord. Hon skriker aldrig åt oss. Istället vrider hon händerna så hårt mot varandra att knogarna blir alldeles vita, samtidigt som hon blir knallröd i ansiktet. Hon ser ut att vara på väg att explodera.

Tanken på att reta upp Jemina fick mig att tveka.

Men Johanna kastade en blick över axeln och sa tyst: – Hon har följt med Noor till gitarrlektionen.

Om vi skyndar oss ser hon inte att vi går.

Precis när vi hade börjat röra oss med snabba steg bort mot matsalen hörde vi en sträng röst.

– Hallå där! Vart tror ni att ni ska då?

Vi vände oss om och såg Noah stå där och flina. I luften höll han ena pekfingret, som för att läxa upp oss. Som tur är så är Harry snabbtänkt.

– Jag glömde matteboken i matsalen när vi hade samling, sa han. Hurså? Ska inte du gå ut nu, innan Jemina kommer tillbaka och ser dig i korridoren?

– Var precis på väg, muttrade Noah och slank nerför trappan.

När han var ensam var han inte särskilt tuff.

Johanna flinade.

– Du är kung, Harry.

Det kändes som om vi precis vunnit en seger när 10

vi skyndade oss in i matsalen. Den tjocka byggplasten hängde tung och helt stilla. Inte ett ljud hördes från bygget därinne.

– Kanske har de också rast, sa jag.

Johanna klev fram och lyfte en flik av plasten.

– Nej, sa hon. Här är helt tomt.

Innan jag och Harry hunnit reagera hade Johanna slunkit in bakom plasten. Vi följde tvekande efter.

Om byggjobbarna inte ville bli störda när de arbetade skulle de nog ännu mindre vilja att vi gick in till bygget när de inte var där.

Innanför fanns det bara ett tomt golv, förutom en del verktyg som låg samlade i högar. Hade det inte varit för den blekblommiga tapeten som fortfarande satt kvar i det bortre hörnet så hade det varit svårt att avgöra vad som en gång varit bokrummet.

Allt såg helt annorlunda ut nu när flera väggar var rivna. Ett tunt, vitt lager av byggdamm låg över allting. Det verkade inte ha varit någon där på länge.

Luften stod stilla och var varm och kvav.

När Johanna gick tvärs över golvet lämnade hon en rad med fotspår efter sig.

Vi såg genast vad hon var på väg mot.

Längst in mot väggen stod en av bokhyllorna kvar, täckt med plast. Johanna ryckte ner plastskynket och blottade alla bokryggarna. Det var den hyllan som alla uppslagsverk stod i. När vi först 11

hade hittat bokrummet hade vi roat oss med att slå upp ord i en gammal ordbok. »Oomkullrunkelig« fick oss att ligga dubbelvikta av skratt. Men vi hade snart tröttnat och ingen annan rörde någonsin de långa raderna av böcker.

– Undrar varför den fortfarande står kvar, sa Johanna och gav hyllan en knuff från sidan.

Den rörde sig inte.

Hon tryckte till lite hårdare.

– Nä, sa hon. Den verkar sitta fast.

– Låt mig, sa jag och klev fram.

Trots att jag gav hyllan en så hård knuff att jag fick ont i axeln, stod den kvar på samma ställe.

– Äh, veklingar. Här ska ni få se, sa Harry.

Han gick bort och tog sats från ena hörnet, sprang mot hyllan och gav den en riktig karatespark från sidan. Med ett brak föll flera rader med böcker i golvet. Harry såg förskräckt ut över röran han hade lyckats åstadkomma. Själva hyllan hade inte flyttat sig alls.

– Vi har tränat på stunttrick på teaterkursen, sa Harry och blev röd om kinderna. Fast det är förstås meningen att man ska stoppa sparken någon centimeter framför, så att det bara ser ut som en träff.

– Schhhh, väste jag bakom pekfingret. Vill du att hela skolan ska upptäcka oss?

Vi stod stela och lyssnade en lång stund, men det 12

enda som hördes var radion, som var högt uppskruvad inne hos mattanterna. Den verkade ha räddat oss.

Johanna gick ner på knä, sköt undan böckerna som ramlat ner på golvet och kände längs kanterna på hyllan.

– Inte konstigt att de låtit den stå kvar. Den verkar vara fastspikad både uppe och nere, med de där breda listerna.

Hon tittade på hyllan med en fundersam min.

– Men hörni, vad är det där?

Johanna började skjuta undan några böcker som vält omkull i mitten av hyllan. Hon trevade mot väggen bakom dem. Just då hördes Jeminas röst bakom oss.

– Harry. Johanna. Lo. Vad tror ni att ni håller på med?

Hon föste ut oss därifrån med händerna bestämt om mina och Johannas axlar och Harry framför sig.

Men hon var inte arg. Istället stannade hon till i matsalen och såg allvarligt på oss, en i taget.

– Ni förstår väl att det kan vara farligt att vara därinne? De som jobbar har alltid hjälm på sig. När man väl börjar riva kan annat rasa. Det är ingen plats för elever att vara på.

Hon såg faktiskt riktigt rädd ut.

– Vi lovar att inte göra om det, sa Harry.

13

– Bra, sa Jemina. För i så fall måste jag kontakta era föräldrar.

Vi nickade med blicken ner i golvet.

Vi trodde nog att vi skulle kunna hålla det löftet också.

Men det var innan vi visste vad Johanna hade upptäckt.

– Jag svär, viskade hon när vi hade kommit ut på skolgården. Det var något därbakom. Som en platta av metall. Vi måste dit igen.

14

Kapitel 3

V

år skola har funnits länge och är full av gamla grejer. Planscher med djur på som lärarna gillar att ha i sitt personalrum, kartor som fortfarande hänger från taket och går att dra ner med hjälp av snören. Ungefär som en projektorduk, fast inte slät och vit utan full av gult och grönt och blått. Bergen är bulliga och står ut, precis som att de ska likna riktiga berg. På kanterna står det små hälsningar i blyerts från elever som gått i skolan före oss.

Fast allra tydligast märks skolans ålder på hur slitna trappstegen upp till skolans entré är i mitten. Alla elevers steg har slipat ner den hårda stenen till en sluttande kant. Det måste ha tagit väldigt lång tid.

Mina föräldrar oohade och aahade när de kom upp till mellanstadiekorridoren första gången. Lågstadiet håller till på bottenvåningen, som har blivit renoverad. Den har vitmålad väv på väggarna och 15

släta dörrar. Jag vet inte vad som hände när det var dags för andra våningen. Kanske tog pengarna slut.

För där är det lite som om tiden har stått stilla, och det gjorde mina föräldrar alldeles saliga. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl, som de höll på.

– Alla originaldetaljer, suckade mamma hänfört.

Men titta, vilka lampor. Och bänken! Tänk att ha en sådan i hallen.

Hon strök med handen över den väggfasta bänken som sträcker sig längs hela ena sidan av korridoren. Ovanför den finns våra fack och krokar.

Spegeldörrarna till klassrummen är en annan grej mina föräldrar gick igång på. Först fattade jag inte ens vad de menade. Ända tills mamma förklarade att det var fyrkanterna som bildades av listerna på dörren som kallades speglar. Harry hade säkert fattat på en gång vad de pratade om. Han kan alla konstiga ord.

Så alltså, skolan är gammal. Men jag visste inte att skolan var riktigt så gammal som Jemina berättade första dagen efter sommarlovet.

– I höst ska vi göra en utställning till Öppet hus, sa hon. Nästa år fyller skolan nämligen 150 år. Här har jag samlat ihop en del gamla bilder som ni får använda fritt. Ni väljer själva vilken tidsepok ni vill göra er presentation om. Glöm inte att ni ska redovisa inför klassen också.

16

På det runda bordet framme vid tavlan la Jemina en hög med fotografier, tillsammans med saxar, stora pappersark och lim. Från skolans dammiga förråd hade hon hämtat flera pärmar med gamla register. Hon visade oss prislistor på skrivböcker och pennor, där priserna stod angivna i ören, och listor med telefonnummer som gått till lärare och rektorer som jobbat på skolan förr. På vissa av listorna hade telefonnumren inte mer än tre siffror.

– 150 år, viskade Harry i mitt öra. Det är ju rena Hogwarts.

– Kanske är Harry Potter med på någon av bilderna, sa jag, reste mig och plockade upp ett foto från högen.

Bilden var svartvit och föreställde en skolklass som satt uppradad framför en stor, svart tavla.

På tavlan stod det skrivet Klass 3 och 1946 med vit krita. Bokstäverna och siffrorna var snirkliga och lite svåra att läsa. Längst bak stod en kvinna i en stram blus med stor krage och såg allvarlig ut, medan barnen framför henne log försiktiga leenden. Alla pojkarna hade prydligt kammat hår och stickade tröjor eller skjorta, och flickorna hade rosetter i håret och kjol eller klänning allihop.

– Titta där, sa Johanna och pekade på en figur längst till höger på bilden.

Ett par bara ben stack fram ur en kjol och för17

svann ner i ett par blanka skor. Det gick också att ana ett par händer som vilade stillsamt i knät. Men själva ansiktet var liksom suddigt och det gick inte att se hur personen egentligen såg ut.

Jemina stannade till bakom oss.

– Varför ser fotot så konstigt ut här? frågade Johanna.

– Det kan vara så att hon inte satt tillräckligt stilla. Äldre tiders kameror var känsligare. De som blev fotograferade var tvungna att hålla sig stilla länge, annars blev det suddigt, sa Jemina. Eller så har det hänt något vid framkallningen.

Det förklarade inte varför alla andra på bilden var knivskarpa.

– Visst är det där deras lärare? sa jag och pekade på kvinnan längst bak.

Varenda barnunge kunde väl räkna ut att den enda vuxna på fotot var klassens lärare, men jag ville hålla mig väl med Jemina efter att hon kommit på oss med att snoka runt inne på byggplatsen.

Det bästa sättet verkade vara att visa intresse för uppgiften, nu när hon gjort sig så mycket besvär med att gräva i förråden. Jag tog pennan i handen, beredd att anteckna flitigt.

– Ja. Ja, precis. Det är deras lärare. Eller lärarinna som man sa på den tiden. Jag vill minnas att det har pratats om …

18

Jemina tog upp fotot och granskade det närmare med en liten rynka i pannan.

– Ja, hon var visst tvungen att sluta, tror jag, fortsatte Jemina. Eivor hette hon, om jag minns rätt.

Det var något som hände.

Fundersamt la hon ner fotografiet igen.

Eivor, skrev jag i mitt block. Fick sluta.

Varför? skrev jag sedan, och ringade in det med pennan.

19

Kapitel 4

S

å fort Jemina sagt tack för idag försvann alla iväg, skyndade nerför trappan och kastade sig ut genom porten. Det var som en tromb som drog fram och sedan lämnade skolan öde, med några enstaka papper, pennor och skor kringströdda efter sig. Det vill säga, alla utom vi tre. Vi stod kvar utanför klassrummet. Johanna tog upp mobilen.

Hon fick alltid en ny modell i julklapp och trots att den här alltså var nästan ett år gammal var den bättre än någon telefon jag någonsin ägt. Vilket i och för sig bara var två stycken.

– De låser inte skolan förrän om en halvtimme, sa hon efter en blick på skärmen. Hänger ni på?

Jag såg hur Harry kastade en längtansfull blick genom fönstret ovanför trappan, ut mot friheten.

Jag förstod honom. De sista dagarna i augusti kändes alltid lite som sommarlov, trots att skolan hade 20

börjat. Solen lyste därute. Jag ville hem och se om min senaste flygplansmodell skulle lyckas flyga från balkongen eller bara krascha. Harry ville förmodligen hem till sin bok.

– Ok, då. Men vi gör det snabbt i så fall, sa jag. Vi bara kollar vad det är, så sticker vi sedan.

– Visst.

Harry ryckte på axlarna. Det är så det brukar vara, att han hänger på till slut i alla fall.

Jag och Johanna var redan vänner när Harry började vara med oss på rasterna. Då var han helt ny i skolan. Det var sommaren före fyran som Harry flyttade in med sin mamma i lägenheten ovanpå den gamla bilverkstaden. Den hade stått tom länge.

Ja, både lägenheten och verkstaden. Jag tyckte alltid att det såg ödsligt och spöklikt ut där, med de stora portarna och de dammiga små fönsterrutorna, det övergivna kontoret som det gick att kika in i från ett fönster på baksidan. Alla konstiga saker som bara hade lämnats inne på verkstadsgolvet och förvandlats till svarta skuggor. Jag undvek att gå förbi där mörka vinterkvällar.

Första gången jag hälsade på hemma hos Harry blev jag förvånad över hur ljust och prydligt det var uppe i lägenheten. En lång, smal trappa innanför husets ena gavel ledde upp dit. Precis nere i hallen 21

luktade det fortfarande olja men däruppe doftade det bara av blommor.

Harrys mamma, Louise, går inte ut så ofta. Hon sitter hemma och översätter tv-serier. Först tyckte jag att det lät som ett drömjobb, men efter att ha sett det lilla rummet där hon tittar på datorn hela dagarna har jag nog ändrat mig. Jag trivs bättre ute i vardagsrummet, som är stort och fyllt med böcker. Till och med ovanför dörren sitter en hylla med böcker. Louise säger att hon behöver fylla hjärnan med något vettigt efter alla dåliga tv-serier hon måste kolla på.

Harry pratar aldrig om varför de flyttade. Men jag har ändå förstått att det har med hans pappa att göra. En gång sa han nämligen att hans pappa var mest lik Voldemort av alla karaktärer i Harry Potter. Efter en stunds tystnad la han till att en av de saker han gillade mest med böckerna är att även om Harry Potter bär med sig en del av ondskan genom ärret i pannan så besegrar han Voldemort i slutkampen.

Så jag tror inte att hans pappa är särskilt snäll.

Kanske är det därför hans mamma helst stannar hemma.

– Ni har det så fint här, sa Louise en gång när jag hälsade på.

Hon stod i vardagsrummet och plockade med 22

blommorna i fönstret. Först trodde jag att hon menade att det var fint hemma hos mig, och undrade hur hon kunde veta det eftersom hon aldrig varit där. Sedan förstod jag att hon menade byn som hon såg från fönstret. Bergen i bakgrunden, sjön som glittrade, alla de faluröda husen. Hon sa det på ett sätt som fick det att kännas som att allt tillhörde mig. Att hon bara hade lånat det. Det gjorde mig både stolt och lite orolig, för jag fick känslan av att Harry kanske bara var på genomresa.

Att han kunde försvinna ifrån mig lika snabbt som han dykt upp.

Först trodde jag att Harry började hänga efter oss på rasterna för att han var kär i Johanna, och jag retade honom för det. Ända tills jag förstod att han egentligen var kär i Tim i klassen över oss och faktiskt bara gillade att vara med mig och Johanna.

Vilket är bra, för jag gillar att vara med Harry också.

Han är nog den smartaste person jag känner.

Som nu, när vi skulle kolla upp vad Johanna hade hittat bakom hyllan i det gamla bokrummet. Då var det han som kom på att vi kanske borde turas om att vakta, så att vi inte blev påkomna igen. Därför ställde han sig och tog första passet medan jag och Johanna smet in.

– Kolla här, sa hon och petade med fingret på tapeten bakom hyllan.

23

Hon drog loss en tapetbit. Bakom den satt en brun väggskiva av masonit. Johanna tog upp telefonen och lyste med den. Jag kisade. Skenet från mobillampan kastade skuggor och gjorde det svårt att se ordentligt. Kanske gick det att urskilja något därbakom. Fast jag hade svårt att tänka mig att det skulle finnas något spännande där som vi inte redan upptäckt under alla timmar vi tillbringat i bokrummet.

Johanna verkade i alla fall säker på sin sak. Hon krafsade med fingrarna på väggen och kanten av masoniten smulades sönder som kex.

När Harry hade knuffat till hyllan hade den rivit med sig en del tapet, som nu gick att dra loss i sjok som föll ner på hyllplanet. Jag tyckte mig se något blankt som glimmade i ljusskenet. Mitt hjärta började dunka. Kunde det verkligen stämma? Jag försökte se skolan i huvudet, som en ritning. Jag är bra på sådant, att försöka passa ihop bitarna.

Fram till det ögonblicket hade jag alltid tagit för givet att bokrummet låg vägg i vägg med toalettbåsen ute i korridoren. Det regelbundna forsandet av vatten i ledningarna inuti väggen när vi satt i bokrummet hade tytt på det. Dessutom kunde vi ibland höra mummel från samtalen inne på toaletten. Men nu insåg jag att toaletten var alldeles för långsmal för att räcka ända ut till ytterväggen.

24

Så vad var det som fanns däremellan?

Det knastrade när Johanna krafsade med fingertopparna runt kanten av väggskivan.

Det fanns mycket riktigt någonting av metall där.

Mer och mer av metallen blev synlig. Den var guldbrunaktig och lite flammig, som gammal mässing.

Det verkade vara en cirkel. Jag anade med ens vad det var men kunde inte tro det.

– Harry! Harry, kom och kolla, ropade jag lågt.

Han kom trevande mot oss i dunklet.

– Här, hjälp mig att dra, sa jag.

Jag satte fingrarna runt kanten och försökte böja upp väggskivan så att vi kunde se bättre. Harry tog också tag och ryckte till. Med en skarp smäll gick skivan av. Med ens var hela metallplattan synlig.

I mitten fanns ett nyckelhål. Ovanför fanns ytterligare en cirkel där det verkade ha suttit ett handtag, men nu var det borta. Nyckelhålet såg ut att passa till en gammeldags nyckel, det var samma sorts lås som vi har till rummen i vårt hus. Jag lutade mig fram och försökte titta in, men såg bara mörker. Harry sträckte fram handen mellan hyllplanen, strök med handflatan över träet som nu blivit synligt bakom masoniten. Det var en del av en gammal och sliten spegeldörr i en murrig, senapsgul färg.

När Harry tog bort handen var han svart i handflatan och mitt på dörren syntes en text: 25

Sal 3 Vi blev stående alla tre. Egentligen hade vi nog inte trott att det skulle vara något där. Det var mer som en spännande lek, bara. Men nu hade det plötsligt blivit allvar.

Varför fanns det en gömd sal på skolan?

– Skit också, sa Johanna så högt att både jag och Harry ryckte till.

Hon höll mobilen i handen och kollade på den lysande skärmen.

– De låser porten nu, vi måste skynda oss ut.

26