9789179753863

Rita hette en grå liten råtta. Hon satt gömd bakom en papperskorg och kikade. Någonting lite längre bort i parken hade fångat hennes intresse. Det var de små barnen som sjöng: ”Ekorr’n satt i graaaaneeeen!

Skulle skaaaala kottar …”

Barnen stod och tittade på en söt liten ekorre som satt högt uppe i trädet. Hennes yviga svans böjde sig likt en elegant tulpan över det fina lilla huvudet. De blanka ögonen plirade vaket. ”Ingen har någonsin sjungit en sång om mig”, tänkte den lilla råttan. Hon såg upp på ekorren som åmade sig på sin tallegren. Ekorren var älskad av alla. Stora som små. Rita kunde inte ens föreställa sig hur det kändes att vara så där … populär. ”Fick hon höra baaaarnen … … då fick hon så bråttoooom …”

Rita orkade inte höra mer utan skyndade vidare hem genom stadens gränder. Hon började gnola på en egen liten visa. ”Råttan satt i dungen, skulle gnaga korvar.

Fick hon höra ungen. Det var lille Orvar!

Slängde han en jättesten, landa ut på råttans ben.

Och den långa kala svansen.”

Rita bodde på vinden i ett av stadens äldsta hus.

Människorna i huset gick in genom porten, skramlade med nycklar och åkte hiss upp till sina stora våningar.

Den lilla råttan hade egna vägar. Hon kilade uppför väggarna, klättrade över fönsterbleck och klämde sig in genom smala springor, alldeles som det behagade henne.

I ett gammalt vitrinskåp på vinden hade Rita, som var mycket påhittig, gjort det bekvämt för sig.

Väl hemma på vinden satte hon sig att fundera: Varför kunde ingen älska en liten råtta? Människorna ville inte veta av henne. De tyckte att hon var tjuvaktig och smutsig. Många var till och med rädda för henne!

Nej, av människorna skulle Rita aldrig bli älskad.

Hon saknade innerligt sina syskon som alla hade blivit skeppsråttor på ett fartyg som seglade på Engelska kanalen. De var mer äventyrliga av sig.

Rita trivdes bättre i sitt lilla hem, men saknade någon att prata med – en vän.

Rita speglade sig fundersamt i en kapsyl. Precis som ekorren hade hon pigga, nyfikna ögon och en nos med känsliga morrhår. Ändå var skillnaden stor; den raggiga pälsen, det uppdragna tandköttet och den där gräsligt nariga svansen.

Plötsligt stod det klart för henne; det var svansens fel! Ekorrens svans var fyllig och blank. Ritas var hårlös och liknade mest en mager daggmask. Den såg inte ut att duga till annat än att piska mattor med.

Vem skulle kunna älska en liten råtta med en så ful svans?

En stor, grumlig tår rullade nerför Ritas kind. ”Lika bra att hålla sig undan som vanligt”, tänkte hon och kröp ner i sin säng och somnade.

Nästa morgon vaknade Rita hungrig och begav sig av för att leta efter frukost i det gamla huset.

Andra råttor snodde runt i soprummet, men Rita trivdes bättre i människornas kök. Där var det varmt och ombonat. Det slängdes dessutom så mycket god mat som det inte var något fel på.

Tant von Franz bodde ensam i en våning högst upp i huset. Hos henne kunde Rita alltid hitta något gott.

Precis som den lilla råttan hade den gamla damen en faiblesse för delikatesser. En gång hade Rita hittat en halv gräddtårta i soporna!