9789179751494

Mali n och Alexander Kari m

rikast

I VARLDEN

Illustrationer av Andrea Femerstrand

Till Alba, Elias och Louie – utan er inget liv

rikast i världen © Text: Malin och Alexander Karim 2021 © Omslag och illustrationer: Andrea Femerstrand Omslagsformgivning: Greta Nordin Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Tryckt av Interak Printing House, Polen 2021 ISBN 978-91-7975-149-4

www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1

en liten smal flicka kilade snabbt som en vessla mellan stenar och buskar. Hon gömde sig bakom och under. Hon kastade sig ner på marken och kröp blixtsnabbt in under en träveranda. Med beslutsamma rörelser tog hon sig framåt med verandans golv som tak.

När hon kom fram till gränsen där gräs mötte grus tvärstannade hon. Rakt framför henne dök en stor skugga upp som från ingenstans. Den såg ut som en jättelik noshörning och flickan tvekade. Hon var rädd, men samtidigt fast besluten att nå sitt mål.

Skuggan kom allt närmare. Då sprack hon upp i ett 3

leende, la ett finger över munnen och viskade: – Men Yanko, är det du? Skynda dig, ingen får se oss.

Hon kastade sig ut från verandans skydd och smygsprang på snabba ben mot ett stort träd i hörnet av trädgården. Flickan, som hette Alba, och Yanko, som var hennes get, visste precis vad de skulle göra.

Geten ställde sig nedanför trädet och flickan klättrade vigt och vant upp på hans rygg. Snart nådde hon grenarna, som var fulla med saftiga persikor, och plockade snabbt på sig så många hon fick plats med i sin uppvikta tröja.

Hukad över sin skatt hoppade hon ner från getens rygg. Persikor rullade iväg över marken och hon böjde sig ner för att plocka upp dem. Då hördes fotsteg närma sig inifrån huset. Yanko buffade på henne med nosen för att få henne att skynda på. Han spetsade sina små öron och hörde hur stegen kom närmare och närmare.

Alba plockade upp en persika och tappade en.

Famnen var överfull, men hon ville inte lämna någon. En mörk skugga dök upp i dörröppningen.

4

Yanko bet tag i hennes tröja och försökte dra henne med sig.

– Sluta, fräste hon tyst. Jag ska bara …

Hon plockade upp den sista persikan och klämde fast den under hakan högst upp i högen. Då hördes ett knirrande ljud och dörren till huset slogs upp. I samma stund som skuggan klev ut på verandan ryckte Yanko tag i Albas tröja igen och slet iväg henne.

Persikorna flög ur famnen när de kastade sig bort från den ilskna mannen som kom stormande ner från verandan.

– LÅT BLI MINA PERSIKOOOOR! vrålade han.

Geten och flickan sprang så snabbt de kunde. Benen trummade mot den torra marken och de försvann längre och längre bort från den vrålande mannen.

Först när de kommit på tryggt avstånd från sin brottsplats saktade Alba och Yanko in. De gick tysta bredvid varandra på en lång grusstig som ledde upp till ett stort hus. Det liknade huset där de just pallat persikor, men det här låg vid stranden och hade inga 5

träd på tomten. De gick förbi huset, som var Albas hem, och fortsatte ner mot stranden där de kröp in i en koja, delvis inne i stammen på en stor palm. Taket av bast stod ut som en markis och hölls upp av kraftiga pinnar som borrats ner i sanden. Där, på en mjuk filt, satte de sig till rätta bredvid varandra.

– Jag lyckades få med mig en persika, sa Alba och hämtade flämtande andan.

Hon delade den i två lika delar och gav Yanko halvan med kärnan. Den var hans favoritdel eftersom den krasade så gott mellan tänderna. De slurpade och sörplade på den söta frukten och saften rann nerför kinder och getskägg medan de kikade ut över det stora havet framför sig. Alba stack in handen innanför tröjan och klappade försiktigt på pipan som hängde där.

Den var det enda minne hon hade kvar av sin pappa, som var ute på de stora haven och jobbade. När hon saknade honom som värst brukade hon känna på pipan, som hon bar närmast hjärtat.

Sedan sträckte hon in handen i ett litet hål i stammen på palmen och fiskade fram en kikare. Det 6

gjorde henne lugn att titta på de mjuka vågorna som smekte sanden och solen som började gå ner. Himlen gick från blå till rosa och vid horisonten, där världen tog slut, såg det nästan ut som att den brann.

Alba funderade på allt som hade hänt de senaste tre månaderna. Hur hon hade lämnat byn för att hitta sin pappa efter att vattnet i byn blivit förgiftat av Yankos syrliga bajs. Det hade varit hennes fel men det hade hon fortfarande inte vågat erkänna. Hur hela byn blivit förstörd av den hemska regnstormen.

Hon slöt ögonen och var nästan tillbaka i djungeln där hon blivit tillfångatagen av tre tjuvar. Hon tänkte på hur hon hade sökt sitt mod och tagit sig genom Öknen utan sand och över Vida sjön. Hur hon hade träffat den underliga gubben Enok Mattson och tagit sig uppför de Knapphändiga bergen. Och hur de sedan äntligen kom fram till Staden vid Norra Udden och alla äventyren där. Hur hon hade hittat sitt mod och vågat hoppa i vattnet, det allra läskigaste av det läskigaste. Men hon hade vågat. Hon hade simmat, och det hade hon varken vågat göra förr eller senare.

7

Varje gång hon tänkte på allt som hon och Yanko hade varit med om kändes det nästan som att det handlade om en helt annan liten flicka. För hon kände sig fortfarande rädd och inte alls särskilt modig.

När hon och Yanko kommit tillbaka från sin långa resa hade hela byn varit på plats igen. Det var nästan som om inget hade hänt. Förutom att alla hus var trasiga på olika sätt och att det fortfarande var blött överallt, förstås. Hennes syskon hade virvlat runt huset precis som innan hela Albas värld förändrades.

– Var har du varit? hade de hojtat när hon och Yanko klev upp på verandan.

Men innan hon hann svara hade de börjat prata i mun på varandra för att berätta om vad de själva hade varit med om. Hur de hade blåst iväg till grannbyn, till en liten ö utanför kusten och upp i ett magiskt träd som skyddat dem från att ens bli blöta om fötterna. Sedan hade alla spridits för vinden och upplevt stora äventyr, som de nu villigt delade med sig av.

De försökte överrösta varandra med den ena historien värre än den andra. Historierna ändrades med 8

tiden skulle Alba märka senare. De blev värre och värre. Alba, som haft sin egen beskärda del av äventyr, lyssnade bara tyst på sina syskon. Hon varken ville eller kunde dela med sig av det hon hade varit med om eftersom hon inte hade hunnit smälta allt än. Hon ville bära sina äventyr inom sig medan de sjönk till ro och liksom blev en del av henne.

Den enda hon pratade med var Yanko. Men såklart hade syskonen blivit nyfikna på Enok Mattson och vad han var för en typ. Vart kom han ifrån och hur hade Alba lärt känna honom? Men Alba bara ryckte på axlarna till svar. Nu när hon var hemma igen och alla andra också var tillbaka så behövde hon inte prata så mycket. Hon var den tysta, som hon alltid varit. Hon var inte riktigt lika rädd som innan men hon tyckte fortfarande att världen var alldeles för stor för någon som var så liten som hon.

När syskonen frågade Enok, som numer också bodde i byn, fick de inte heller några svar. Han fräste mest och gick och hummade med händerna bakom ryggen medan han mätte stenar och bräder med blicken. I tysthet planerade han bygget av sin 9

stolthet: En stor, stor borg av trä med en vallgrav av stenar runt om.

Yanko rapade söt persikodoft, där han låg och blundade bredvid henne. En härlig omväxling från hans vanliga, syrliga gräsrapar.

– Vet du, Yanko, ibland undrar jag om jag gjorde rätt som lät pappa åka, sa Alba Albas pappa Louie var hennes stora trygghet. Hon brukade sitta i hans skugga och känna att inget ont i världen kunde komma åt henne där. Ändå hade hon låtit honom gå när hon väl hittade honom. Just då behövde nämligen hennes vän Elias all hjälp han kunde få. Men nu i efterhand hände det att hon funderade på det där och kanske ångrade sig lite.

Nu när Louie var borta så var byn Albas stora trygghet. Hon älskade varenda sten, stig, kotte och grässtrå. Varenda buske och alla träd som stod i givakt runt byn och kastade sina trygga skuggor över alla som bodde där.

Ibland klev hon in i trädens skugga och försökte känna samma lugn som pappa Louies stora skugga brukade ge henne. Byn var så bekant, hon kände till 10

alla gömställen och varenda kurva. Hon hade gett namn åt alla stigar, trots att Stig som hade anlagt dem hade motsatt sig det. Han tyckte att alla stigar var lika viktiga eftersom de alla ledde till byns centrum och Den helige vattenbuffelns koja. Fast folket i byn var säkra på att han bara sa så och att han i själva verket njöt av att de bara hette stig eller stigen eftersom de på så sätt var uppkallade efter honom själv.

Alba brydde sig inte om vilket. Hon hade i alla fall namn på dem alla och hennes fötter kände dem så bra att de hittade hur mörkt det än var.

Alba pratade halvt för sig själv, halvt med den småslumrande geten. Yanko tuggade lite vid minnet av persikan. Hans små getläppar gav till ett pysande ljud som för Alba lät som: ”Klart du gjorde rätt.” Ändå undrade hon. Halva vägen hem hade hon varit så uppfylld av att hon klivit ut ur sin pappas skugga och att hon klarade sig själv. Hon hade varit så stolt över att ha hjälpt Elias att hitta sitt mod att hon knappt tänkt på det där med pappa.

Men när de hade lämnat av Elias och hans mamma hemma hos den lilla, lilla mamman med den halva 11

verandan så hade allt hunnit i kapp henne. Hon började tvivla på om hon hade gjort rätt. Och värre hade det blivit när hon kom tillbaka till byn och såg vad regnstormen gjort med den. Alba suckade högt och Yanko snarkade till. Hon la sig tätt intill geten och drog den mjuka filten runt sig. Hon somnade och drömde om vad som kunde ha varit.

Kapitel 2

– det där är min sten!

En ilsken man med högt hårfäste höll krampaktigt fast i en stor stenbumling som låg på marken. På andra sidan stenen stod en annan ilsken man med en trumpet runt halsen.

– Nä! Tänk för att den inte är det, den är min, vrålade han och försökte slita åt sig stenen.

– Nä! fortsatte mannen med det höga hårfästet.

Den är min, kolla här, jag har skrivit mitt namn på den.

Han pekade på stenen och mannen med trumpeten böjde sig fram för att titta.

13

– Det där är fågelbajs. Så om du inte heter Fågel Bajs så är det INTE din sten.

Mannen med hårfästet gav upp. Han sparkade på den stora stenen och hulkade till av smärta.

– Ta den då, muttrade han med tårar i ögonen.

Jag hoppas att den bringar olycka över den där fula muren du försöker bygga runt ditt fula hus.

Han försvann in mot några smala träd som vajade bräckligt i vinden och började argt hugga ner några ynkliga grenar.

– Mitt hus ska i alla fall ha ett fint staket av trä, ingen hemsk stenmur, muttrade han för sig själv medan han högg.

Alan med trumpeten, som mannen som vunnit bråket om stenen kallades, knuffade frustande iväg den stora stenen i riktning mot ett snett hus lite längre fram på vägen. Alba och Yanko stod en bit bort och iakttog de två männen.

– Folk är som galna nuförtiden, sa Alba. Ända sedan vi kom tillbaka från Staden vid Norra Udden har det varit bråk överallt. Vi kommer aldrig att kunna bygga upp byn igen.

14

Alba såg sig om. Runt omkring dem låg fallfärdiga hus. Vissa hade stora hål i väggarna där någon granne hade snott plankor eller stenar för att använda till sitt eget hus. På nätterna smög folk ut ur sina hus och tog allt de kunde för att bättra på sina egna hem. Hela byn var kantig, sned och trasig. Allt höll på att falla samman.

Egentligen var byn inte särskilt mycket fattigare än den varit innan. Men efter regnstormen hade alla blivit påminda om hur lätt det var att förlora saker.

Därför höll alla nu krampaktigt fast i det de ägde och vägrade att dela med sig.

Yanko såg ut att både lyssna och nicka instämmande. Fast egentligen nickade han mest för att få loss några saftiga löv från en buske. Alba klappade geten på huvudet.

– Jaja, vi har inte tid att tänka på det nu. Vi måste gå och hämta mjöl.

Hon slängde upp sin säck på getens rygg. Han frustade surt till över den extra tyngden men vågade inte protestera. Bara tyst för sig själv svor han över mjöl, säckar och getens lott i livet.

15

De började gå längs den breda stigen som löpte genom byn. Överallt hördes höga röster, bråk och gräl.

– Du har stulit min hammare!

– Ge hit min kniv!

– Vem har ätit upp alla mina inlagda gurkor?!

Folk kikade misstänksamt på varandra, övertygade om att någon när som helst skulle stjäla något från dem. De försökte bygga hus med höga murar och staket runt om, satte galler för fönstren och stängde om sig. Det lilla de ägde höll de hårt i för att slippa dela med sig. Stämningen var hård och kantig, kall som metall.

När Alba kom hem släpade hon upp säcken med mjöl för trappan och satte den på verandan. Deras hus hade klarat sig ganska bra efter regnstormen. Det var bara taket på verandan som behövde lagas och några hål i väggen ner mot stranden. De flesta andra hus i byn hade spolats bort av regnet och förstörts helt och hållet.

Alba klättrade upp för en stege som stod lutad mot verandan och satte sig tillrätta på taket, där hon 16

började fläta och laga det som var trasigt. Syskonen fladdrade runt, alldeles för upptagna av sina lekar för att ens reagera på att lilla rädda Alba satt uppflängd på ett tak. Hon flätade och funderade. Funderade och flätade. Ända tills det var dags för kvällsmat och ännu en dag hade gått i den lilla byn där inget längre var som det skulle satt hon så.