HANIF AZIZI FöRORTSSNuTEN OCH MARKUS LUTTEMAN
Det är bullrigt och trångt. Massor av föräldrar är här med sina barn. Trafiken väsnas. Bilar tutar. Bredvid oss står en dammig buss med motorn på. Vi har bott flera veckor i hotellets källare, men nu vi vet inte var vi ska bo.
– Hanif, säger hon. Du klarar det här. Du är stor nu. Nu har du ansvaret för din lillebror.
Irak, 1991 Jag har en väska i ena handen. I den andra handen håller jag min lillebror Saleh. Jag är nio år gammal och han är sex. Tillsammans med mamma står vi på en trottoar utanför ett hotell i Bagdad, Iraks huvudstad.
Jag är stor nu
3
Jag Mammanickar.leder mig och Saleh mot en av
Bussdörrarna öppnas. Mamma vänder sig mot mig, böjer sig ner och tittar på mig med sina vackra ögon. Som vanligt är hon klädd i gröna militärkläder. Hon tar mina händer i sina.
4 bussens dörrar. Jag och lillebror går in i den dammiga bussen, men inte mamma. Hon står kvar på trottoaren med de andra föräldrarna. Jag vet att vi ska skiljas åt nu. Det är trångt och varmt i bussen men jag hittar lediga platser där jag och Saleh kan sitta. Det är många barn ombord, en del gråter högt. Utanför bussen står föräldrarna och vinkar. Bussen börjar rulla. Jag vinkar till mamma. Efter några sekunder kan jag inte längre se henne. Bussen har fått upp farten. Vi vet inte vart vi är på väg, bara att det är till något land där det inte är krig. Jag tittar på Saleh. Tårarna rinner nerför hans kinder. Jag trycker hans hand lite hårdare i min.
– Det är ingen fara, säger jag. Det kommer att gå bra. Snart får vi träffa mamma igen. Jag önskar att det jag säger kunde vara sant. Jag vet att det inte är det.* Min mamma heter Zohreh och pappa Abbas. De träffades i slutet av 1970-talet när de studerade vid ett universitetet i västra Iran. Båda var aktiva i Folkets Mujahedin, en politisk rörelse som
Där föddes min lillebror Saleh. Sedan flyttade vi till Rinkeby. Jag minns inte mycket från den tiden.
5 kämpade för ett mer jämlikt och demokratiskt Iran.Efter revolutionen 1979 tog den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini makten i Iran. Medlemmarna i Folkets Mujahedin blev förföljda, sattes i fängelse och torterades. Mamma och pappa flyttade hela tiden runt mellan olika ställen för att inte åka fast.
Det var för kampens skull som vi hade flytt
I denna oroliga tid föddes jag den 5 november 1981. Några månader senare greps mamma och blev satt i fängelse. Pappa flydde över gränsen till Pakistan. Jag bodde hos släktingar. Efter ett halvår fick mamma permission. Hon kunde lämna fängelset under en kort tid. Då hämtade hon mig, flydde till Pakistan och letade rätt på pappa. * Jag var bara lite över två år när jag kom till Sverige första gången. Jag bodde med mamma och pappa på en flyktingförläggning i Västmanland.
6 till Sverige. Och det var för att fortsätta kämpa för Folkets Mujahedin, som mina föräldrar bestämde sig för att lämna Sverige. 1986 flyttade vi till Irak. Ett krig mellan Irak och Iran hade pågått i flera år. Iraks ledare Saddam Hussein ville att Folkets Mujahedin skulle delta i hans krig mot Iran. Det gjorde de också. Saddam Hussein erbjöd Folkets Mujahedin vapen och en stor militärbas, Camp Ashraf, nära gränsen mot Iran. Där bosatte sig vår familj och flera tusen andra medlemmar av organisationen. En hel stad växte fram. * Vi bodde på en militärbas i öknen i Irak. Saddam Hussein hjälpte oss i kampen mot den onde Ayatollah Khomeini. Det var Khomeinis fel att vi inte fick bo hemma i Iran. Han var elak, särskilt mot barnen. För barnens skull måste vi få bort honom. Det sa de vuxna hela tiden. Pappa var ofta borta. Ibland tog det flera veckor innan han kom hem igen. En kväll sa mamma att hon hade något viktigt att berätta för mig och Saleh.
– Pappa kommer aldrig mer hem, sa hon. Han har offrat sitt liv för kampen. Sedan minns jag inget mer, varken från den kvällen eller de följande dagarna. Jag minns inte om jag blev ledsen, om jag grät eller skrek, om vi hade någon begravning. Jag minns ingenting. Det är konstigt. Jag var ändå sex år Vigammal.barnfick
7
tidigt lära oss att inte sörja de föräldrar som dog i kampen. Vi skulle vara stolta och hylla dem för att de vågade offra sig. Efter en tid fick jag en ny pappa. Han hette Hamid och var egentligen min farbror. Mamma gifte sig med honom. Hamid var snäll. Han blev nästan aldrig arg på mig och Saleh.
* Några månader innan jag fyllde sju år flyttade jag hemifrån. Det var inget konstigt med det. Så gjorde alla barn på militärbasen när de skulle börja i första klass. Huset som jag flyttade till låg inte så långt från skolan. Vi var tjugo pojkar som bodde i samma sovsal. Vi blev väckta tidigt på morgnarna. Det var alltid kö till toaletterna. Man var tvungen att
Jag tyckte om att leka och spela fotboll med mina kompisar, men jag hade svårt för själva skolarbetet. Ofta kunde jag inte koncentrera mig. Det var roligare att busa och göra hyss. Det var jag bra på. Ibland blev jag skickad till rektorn, som hade allvarliga samtal med mig.
inte skärper sig kan han inte gå kvar här, sa rektorn strängt. Jag fick svårt att andas. Jag tyckte inte särskilt bra om skolan, men om jag inte fick gå kvar, vart skulle jag då ta vägen? Vem skulle jag leka med? Jag sneglade på mamma och hoppades att hon skulle försvara mig.
– Jag förstår, svarade hon. Jag ska se till att Hanif börjar sköta sig bättre.
Vi gick ut från rektorns rum och skildes åt. Jag ville så gärna att mamma skulle krama mig. Mamma ville så gärna att jag skulle få bra betyg.
Jag blev besviken när mamma inte sa emot rektorn. Men för mamma var utbildning det viktigaste som fanns, det tjatade hon alltid om.
8 ta på sig skoluniformen innan man gick till matsalen och åt frukost.
En gång blev både jag och mamma kallade till–rektorn.OmHanif
Tiden gick alltid långsamt där nere i mörkret. Det fanns inget att göra, bara att vänta och vänta. Det var USA:s fel att vi måste sitta i skyddsrummen så ofta. Jag visste redan tidigare att USA var ett dåligt land, för det
9*
Lektionen hade just börjat när flyglarmet började tjuta. Fröken behövde inte ens säga något. Vi elever visste vad vi skulle göra. Men skräcken blev inte mindre för det. Vi reste oss från bänkarna, tog med oss gasmaskerna och rusade ut på skolgården. Sedan sprang vi till skyddsrummet, som luktade fuktig jord. Någon stängde öppningen bakom oss och allt blev svart. Några yngre barn snyftade i mörkret. Så hörde vi de amerikanska flygplanen dåna fram. Det lät jättehögt, som om de flög precis ovanför marken.
– Ska vi dö nu? frågade en flicka. Planen försvann. Deras dån hördes inte längre, men flyglarmet fortsatte att tjuta. Hur länge måste vi sitta kvar i skyddsrummet? Skulle vi få gå ut igen efter någon timme? Eller skulle vi bli kvar i nästan ett dygn, som förra veckan?
– Vi ska resa bort, sa mamma en kväll. Gå och packa dina saker. Vi åkte nästa morgon. Jag, mamma och Saleh steg ombord på en buss tillsammans med andra barn och föräldrar. Vi lämnade militärbasen. Efter nästan två timmars färd på dammiga vägar i öknen kom vi in i Bagdad. Bussen stannade utanför ett hotell. Alla bar ner sina väskor i källaren. Där fanns flera stora rum med många sängar. De flesta verkade glada och nyfikna på vad som skulle hända. Det var något på gång, vi kände det allihop, något spännande och oväntat.
flyglarmet. Vi kunde gå upp till klassrummet igen. Läraren fortsatte lektionen som om inget hade hänt. *
Vi skulle åka utomlands, ge oss ut på äventyr. Jag var osäker på om utomlands var ett eget land, eller om det bara betydde att vi skulle lämna Irak.
10 hörde man alltid de vuxna säga. De kom hit och släppte bomber över människorna i Irak, till och med över barnen. Det var farligt att bo på militärbasen.Tillsluttystnade
11 Mamma, jag och Saleh bodde på hotellet i flera veckor. Jag trodde att mamma skulle följa med mig och min bror utomlands, men hon stannade kvar i Irak. Hon gjorde det för kampens skull. Det var bara jag och Saleh som gav oss i väg. Det var bara vi som klev ombord på nästa dammiga buss.
ISBN 978-91-7971-264-8 9 7 8 9 1 7 9 7 1 2 6 4 8 Hanif Azizi är bara nio år gammal när han flyr med sin lillebror från Irak till Sverige. Han har svårt att känna sig hemma i det nya landet.Som tonåring dras han till rebellrörelsen Folkets Mujahedin, som hans föräldrar kämpat för. Men Hanif börjar tvivla på rörelsen och till slut lämnar han den. Istället bestämmer han sig för att bli polis och börjar arbeta i Rinkeby. Snart får han vara med om saker han aldrig trodde kunde hända i Sverige. Förortssnuten bygger på en verklig historia om flykt, utanförskap och att söka efter en gemenskap. Hanif Azizi arbetar som polis i Rinkeby med bland annat att få ungdomar att lämna kriminaliteten. Markus Lutteman är journalist och författare. Johan Werkmäster har gjort bearbetningen till lättläst.
