9789179711375

TIGGY ÄLSKAR DJUR. Det verkar som att hon

MÅNSYSTERN

Månsystern är femte delen i Lucinda Rileys succéserie om de sju systrarna.

Hanna Wallsten har gjort bearbetningen till lättläst.

LU C I N D A R I L E Y

både kan förstå och bota dem. När ett jobb som viltvårdare dyker upp på den snygga läkaren Charlie Kinnairds gods i Skottland tar hon chansen.

Under sin tid på godset träffar Tiggy en gammal romsk man som ger henne ledtrådar till hennes familjehistoria. Ledtrådarna leder henne till flamencodansösen Lucia och romerna i spanska Granada.

Kommer Tiggys sökande ge henne svaren om hennes förmågor? Kan Tiggy vinna både Charlies hjärta och en egen familj?

LUCINDA RILEY

MÅNSYSTERN Tiggys bok

ISBN 978-91-7971-137-5

9 789179 711375

O__Riley_Månsystern.indd 3

17/12/2021 13:50

Tiggy Edinburgh, Skottland November 2007

1 – Jag minns exakt var jag var när jag fick veta att min far hade dött, sa jag.

Charlie såg på mig med intensiva blå ögon medan jag talade. Jag kände ett förälskat pirr i hela kroppen. Jag måste skärpa mig. Han var gift. Men jag kunde inte låta bli att stirra på hans bruna, vågiga hår och den smala kroppen som utstrålade en självklar ledarstil.

– Var någonstans? frågade han nu och avbröt mina tankar.

– Vad då? frågade jag tankspritt.

– Var befann du dig när du fick veta att din far hade dött?

– Jag skyfflade hjortbajs på Margrets reservat, skyndade jag mig att säga.

Jag rodnade.

Doktor Charlie Kinnaird var hjärtläkare och godsägare. Han intervjuade mig eftersom 6

jag hade sökt arbete på hans gods. Margret var min förra arbetsgivare, som hade tipsat Charlie om mig. Hon ägde ett reservat som låg nära Kinnaird och hon hade varit god vän med Charlies far, Angus Kinnaird. Margret ville att jag skulle börja arbeta hos Charlie och ta med mig tre skotska vildkatter som hon hade försökt sätta ut på sina marker. Själv skulle hon gå i pension.

Charlie hade just berättat att hans egen far dött och nu var det hans uppgift att ta över godset uppe på de skotska högländerna. Vildmarken kändes dock långt borta här, i en öde kafeteria på huvudstadens sjukhus. Godset var något Charlie försökte sköta på fritiden. Om nu en hjärtläkare hade någon fritid. Jag hoppades få arbeta med att skydda de vilda djuren på hans mark. Det skulle vara en dröm att få följa djuren från början, till att de förökade sig och släpptes fria igen.

– Jag beklagar din fars död, sa Charlie.

– Tack, sa jag. Jag saknar honom. Han var egentligen min adoptivfar. Han adopterade mig och mina fem systrar och vi växte upp på ett slott i Schweiz. Men det märkliga är att jag 7

inte känner det som att han har lämnat mig.

Det känns som att han finns kvar.

Jag ångrade mig. Jag brukade inte tala om att jag ”kände” saker och såg syner. Folk kunde tro att jag var knäpp. Särskilt folk som var läkare.

Men Charlie bara nickade sakta som om han förstod.

– Jag känner i alla fall att min far har lämnat mig, sa han med en suck. Han tog inte så bra hand om godset. Jag skulle vilja driva ett modernt gods, med många vilda djur. Det finns väldigt mycket att göra men hemskt lite pengar.

Han reste sig när hans personsökare började pipa.

– Ta kontakt med min skogvaktare, Cal MacKenzie. Du får gärna komma upp till oss och se om du och vildkatterna kan trivas.

Jag kan inte ge dig någon bra lön, men din kompetens behövs absolut.

Jag satt kvar när han skyndade iväg. Det verkade som om jag hade fått jobbet.

8

2 Två veckor före jul mötte Cal MacKenzie mig på tågstationen i det lilla samhället Tain.

– Ta i allt du kan! hojtade han när jag försökte stänga passagerardörren på bilen. En mycket sliten gammal pickup av märket Land Rover.

– Den här bilen har sett bättre dagar, precis som allt annat på Kinnaird, muttrade han.

Bilen skumpade ut ur byn och vidare bland kullarna på den skotska landsbygden.

Jag sneglade på Cal medan han körde. Han var stor och grov. Hans rödlätta hår hade börjat bli tunt men han var nog inte mer än trettiofem.

När vi kom fram möttes vi av hushållerskan Beryl. Hon visade sig vara en smal kvinna i sextioårsåldern. Hon var klädd i en svart klänning.

9

– Välkommen. Du måste vara trött efter resan, sa hon. Vi fick veta att du är vegan, så jag har gjort en grönsakssoppa.

– Tack, sa jag. Jag vill bara sköta om katterna först.

Jag hade vildkatterna med mig i en stor låda som stod i bakluckan på Cals bil. Cal lyfte ner lådan och ställde den i en av ladorna bakom det stora huset. När jag stack ner händerna i lådan fräste katterna. De var inte vana vid att vara instängda så här länge. Jag lugnade dem och gav dem mat.

– Ni kommer att få det bra här, viskade jag.

När jag kom tillbaka till huset doftade det nybakat bröd.

– Här inne, ropade Cal. Jag följde ljudet och doften genom en korridor bort till godsets kök. Beryl och Cal satt vid det stora träbordet mitt i rummet. Där var varmt och hemtrevligt.

Jag satte mig vid bordet och Beryl gav mig en tallrik varm soppa.

– Tack så mycket, sa jag och vände mig till Cal: Jag måste släppa ut katterna någonstans imorgon.

10

– Charlie gav mig instruktioner. Jag har byggt ett vindskydd och en hage som jag hoppas de ska tycka om.

– Åh, tack, sa jag förvånat.

Cal log.

– Allt ska vara perfekt för dem enligt vår godsägare. Han vill satsa på att försöka få hotade vilda djur och växter att trivas här igen.

Han vill återställa godset, marken och djurlivet till hur det en gång var.

Jag åt av det nybakade brödet och soppan. Det smakade ljuvligt. Och när jag hörde Cal berätta om Charlie Kinnairds planer för godset visste jag att jag skulle trivas här.

– Är Charlie ofta här? frågade jag och kände att jag rodnade.

– Så ofta han kan, men det är tyvärr inte så ofta, sa Beryl.

– Och hans familj?

– Hans dotter Zara är 15 år. Hon älskar naturen och djuren och skulle gärna bo här. Men hennes far vill att hon går på internatskola. Det har alla barn i släkten Kinnaird gjort i hundratals år, förklarade Beryl.

11

Hon tog en sked soppa och hennes ansikte blev hårt när hon fortsatte: – Frun har jag bara sett en gång, när de gifte sig för 16 år sedan. Ulrika trivs inte här. Jag vet inte om den prinsessan trivs någonstans.

När vi ätit färdigt visade Cal mig tjänstebostaden. Det var en stuga en bit ifrån stora huset. Han bodde där själv och nu skulle vi dela.

– Jag är ledsen att jag tränger mig på, sa jag.

– Ingen fara. Det blir skönt med lite sällskap, sa Cal och jag kände att han menade det.

Han visade mig upp till mitt rum. Det var enkelt möblerat med en säng och en liten byrå.

När jag blev ensam tog jag på mig nästan alla kläder jag packat ner i resväskan, drog det tjocka ylletäcket över mig och somnade genast.

12

3 Nästa dag hjälpte Cal mig att flytta katterna till hagen. Den var mycket fint byggd och låg i en sluttning i närheten av det stora huset.

Vildkatter är skygga djur och om de skulle kunna föröka sig måste de få lugn och ro. Cal hade satt ett lås på grinden så att ingen kunde komma in utan att jag visste om det.

De tre katterna vägrade komma ut ur lådan när jag ställde ner den på marken.

– Jag hoppas att de finner sig till rätta, viskade jag.

Cal nickade.

– Jag är säker på att du kommer göra ett bra jobb, sa han.

När jag kom till stora huset hade Beryl ställt fram frukost.

– Bor du här? frågade jag.

13

– Nej, jag har en egen stuga på andra sidan dalen, svarade hon. Kommer du från Frankrike? Jag tänker på ditt uttal.

– Franska är mitt modersmål. Jag växte upp i Schweiz. Jag och mina fem systrar är adopterade. Jag vet inte var jag egentligen kommer ifrån.

– Så spännande, sa Beryl. Har dina adoptivföräldrar aldrig berättat det?

– Jag hade en adoptivfar men han dog för några månader sedan. Han lämnade en del ledtrådar, så att vi kunde söka våra biologiska rötter om vi vill.

– Tänker du göra det?

– Jag vet inte, svarade jag ärligt. Jag är väldigt nöjd med hur mitt liv är. Jag är nog lite rädd att förstöra det.

Beryl nickade och reste sig.

– Det kommer nog en dag när du vet hur du ska göra, sa hon. Nu måste jag få tag i Cal. Han ska köra upp till Chilly med ved.

– Chilly?

– En gammal romsk man som bor i en stuga på godsets mark. Han är alldeles för gammal och svag för att klara sig själv. Men varje gång socialtjänsten åker upp till honom har han 14

hunnit ut i skogen och gömt sig. Jag begriper inte hur han kan veta att de ska komma.

Beryl suckade och började duka av.

Jag tyckte att Chilly verkade vara en spännande man.

– Jag kanske kan köra dit med ved, föreslog jag.

Beryl skrattade.

– Det är nog bäst att Cal följer med ändå.

Chilly släpper aldrig in främlingar. * Efter några dagar kände vi oss hemma på Kinnaird, både jag och vildkatterna. När jag kom till hagen för att ge dem mat vågade de i alla fall visa sig. Men de höll sig på avstånd.

På julaftons morgon satt jag och tittade på dem när de smög fram för att äta. Jag hade haft med mig lite extra godsaker åt dem.

Plötsligt blev de rädda för något och försvann in i buskarna.

Jag vände mig om och fick se en lång, smal kvinna komma gående nerför slänten, mot katterna. Jag reste mig och höll upp handen för att få henne att stanna. Samtidigt gick jag mot henne.

15

– Stanna, sa jag när jag var så nära att jag inte behövde ropa.

Kvinnan gjorde som jag bad henne. Men samtidigt gav hon mig ett föraktfullt leende.

– Jag gör nog som jag vill här, sa hon.

– Ingen får störa vildkatterna. Charlie Kinnaird som äger godset vill att de ska föröka sig.

Kvinnan bar en stor kappa med pälskrage och såg ut som en filmstjärna. Jag kände mig väldigt liten när vi stod mittemot varandra.

– Jaha, det vill han, sa hon spydigt. Och vem är du?

– Jag heter Tiggy och arbetar här, svarade jag.

Kvinnan fnös och vände sig om utan att säga något mer. Hon seglade iväg över den frostiga gräsmattan.

När jag kom tillbaka till tjänstebostaden satt Cal och Beryl vid köksbordet.

– Jag såg att du träffade godsägarfrun, Ulrika.

Hon har minsann dykt upp för årets julmingel.

Fråga mig inte varför, sa Beryl.

– Åh, nej, suckade jag. Jag var nog lite otrevlig. Vad är det för julmingel?

Cal skrattade belåtet.

16

– Godsägaren bjuder sina anställda och grannar på drinkar på julaftons kväll. Det har varit en tradition så länge jag kan minnas, och jag har varit här sedan jag föddes.

– Åh, nej, sa jag igen. Jag har inga kläder.

Jag klädde nästan aldrig upp mig. Mest för att jag brukade arbeta utomhus och då behövde jag praktiska kläder. Men även för att jag aldrig känt mig vacker. Jag var väldigt kort och mitt smeknamn, Tiggy, hade jag fått eftersom mitt hår alltid spretade åt alla håll, som på en igelkott.

Cal la huvudet på sned.

– Jag tycker det ser ut som att du har kläder, sa han.

Jag gjorde en grimas.

– Även om du är man så förstår du vad jag menar, spela inte dum.

– Du kan låna en tartan av mig, erbjöd Beryl.

Jag såg oförstående på henne.

– Det är kvinnornas traditionella sjal här i Skottland. Har du en tartan så kan du ha vad som helst till. Eller hur, Cal? – Du är nog fin i vad som helst, sa Cal. Om du bara får bada av dig den värsta smutsen.

Han la huvudet bakåt i ett smittande skratt.

17

– Tack Beryl, men jag är inte skotska, så jag får nog hålla mig till mina egna kläder, sa jag med ett leende.

18

TIGGY ÄLSKAR DJUR. Det verkar som att hon

MÅNSYSTERN

Månsystern är femte delen i Lucinda Rileys succéserie om de sju systrarna.

Hanna Wallsten har gjort bearbetningen till lättläst.

LU C I N D A R I L E Y

både kan förstå och bota dem. När ett jobb som viltvårdare dyker upp på den snygga läkaren Charlie Kinnairds gods i Skottland tar hon chansen.

Under sin tid på godset träffar Tiggy en gammal romsk man som ger henne ledtrådar till hennes familjehistoria. Ledtrådarna leder henne till flamencodansösen Lucia och romerna i spanska Granada.

Kommer Tiggys sökande ge henne svaren om hennes förmågor? Kan Tiggy vinna både Charlies hjärta och en egen familj?

LUCINDA RILEY

MÅNSYSTERN Tiggys bok

ISBN 978-91-7971-137-5

9 789179 711375

O__Riley_Månsystern.indd 3

17/12/2021 13:50