9789179710125

ISBN 978-91-7971-012-5

STINA JACKSON

Spänningsromanen Silvervägen har vunnit flera priser. Nu finns den i lättläst bearbetning.

S I LVE R VÄ G E N

Lelles sjuttonåriga dotter Lina är försvunnen.

Ingen har sett henne på tre år. Lelle letar fortfarande efter henne. Han kör på väg 95 som går från Skellefteå i nordväst förbi Arvidsjaur, Arjeplog och ända till norska gränsen. Den väg som kallas för Silvervägen.

När ännu en ung kvinna försvinner blir Lelle mer bestämd i sitt letande. Han måste fortsätta vara stark. Även när det känns som mest hopplöst och ingen tror på honom. För Lelle vet att Lina finns någonstans längs med Silvervägen.

STINA JACKSON

Gustavs grabb

En berättelse om min klassresa.

9 789179 710125

O_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 3

2020-07-01 09:20:02

Lelle

Lelle rökte bara när han letade efter Lina.

Sommartid var det nästan varje natt. När midnattssolen sken var det lika ljust på natten som på dagen. Ändå var nätterna lugnare, få människor var ute.

Och alla var misstänkta, menade Lelle. Han körde längs Silvervägen, riksväg 95 som går mellan norska gränsen och ut till Skellefteå vid Bottenviken.

Lina skulle inte ha gillat att han rökte, men han kunde inte låta bli. Lelle kunde se hur hon skakade på huvudet. Hennes blonda hår, fräknarna som hon hade börjat dölja med smink och så ögonen som såg allt.

Hon var lika vacker som Anette. Folk hade alltid vänt sig om efter Lina, redan när hon var mycket liten. Hon fick de mest livströtta människor att le. Men nu var det ingen som 7

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 7

2020-06-29 19:01:43

tittade efter henne längre. Ingen hade sett henne på tre år.

Lelle hade kört längs Silvervägen så många gånger att han kunde varje sväng och varje backe. Han berättade inte för någon hur ofta han körde. Ingen frågade. Inte Anette heller.

Anette hade sagt att det var hans fel redan från början. Det var han som hade kört Lina till bussen den där morgonen. Det var han som bar ansvaret. Anette hade lämnat honom. Nu levde han ensam.

Det tog en halvtimme att köra till bensinstationen i Arvidsjaur. Lelle hann röka sex cigaretter på den tiden. Det var inga andra kunder i butiken när Lelle klev in.

Kippen stod med ryggen till och moppade golvet. Hans rakade huvud glänste under lysrören. Lelle gick fram till kaffemaskinen och fyllde en pappersmugg.

Kippen lutade den tunga kroppen mot moppskaftet.

– Jag kokade nytt kaffe bara åt dig, sa han vänligt.

– Det tackar jag för, sa Lelle. Hur är läget?

– Man ska inte klaga. Du då?

8

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 8

2020-06-29 19:01:43

– Jag lever.

Kippen bjöd på en kanelbulle innan han återvände till moppandet.

– Du kör ikväll, ser jag.

– Jo, ikväll blir det att köra.

Kippen nickade, såg sorgsen ut.

– Dagen börjar närma sig.

Lelle såg ner på det våta golvet.

– Tre år. Ibland känns det som om det var igår och ibland känns det som ett helt liv har passerat.

– Och vad gör polisen?

– Det vete fan.

Kippen ryckte lite uppgivet på axlarna.

– Behöver du hjälp med någonting så finns jag här.

Kippen hade varit med från början. Han och Lelle hade tittat i timmar på filmer från bensinmackens övervakningskameror efter försvinnandet. De ville se om Lina kanske hade fått skjuts av någon eller blivit bortförd. Det fanns en chans att personen hade stannat för att tanka. Men de hade inte hittat något. Lelle visste att Kippen aldrig slutade att hålla utkik trots att tiden gick.

9

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 9

2020-06-29 19:01:43

Tillbaka i Glimmersträsk saktade Lelle in vid busshållplatsen och parkerade. Det var tidigt på morgonen och första bussen hade inte gått ännu. Lelle klev ur bilen och gick fram till den slitna träbänken.

Midnattssolen blänkte i regnpölarna. Lelle ställde sig på platsen där Lina hade stått när han lämnade henne. Lutade axeln mot det smutsiga glaset precis som hon hade gjort. Hon skulle åka till det första riktiga sommarjobbet.

Plantera granskog i Arjeplog. Tjäna gott med pengar innan skolstarten.

Det var Lelles fel att de var tidiga. Han var rädd att hon skulle missa bussen och komma för sent på sin första arbetsdag. Lina hade inget emot att vänta ensam. Kanske hade hon vinkat eller slängt en kyss efter honom. Han mindes inte. Det var inte viktigt. Inte då.

När bussen kom var hon inte där. Det var busschauffören säker på.

Poliserna hade ställt tusentals frågor. De ville veta exakta klockslag, vilket humör Lina hade varit på den morgonen. Trivdes hon hemma?

Hade de bråkat?

10

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 10

2020-06-29 19:01:43

Till slut hade Lelles tålamod tagit slut. Han hade kastat en köksstol mot en av poliserna.

Lelle kunde fortfarande känna de svala golvplankorna mot kinden när de satte sig över honom och drog på handfängsel. Han hörde Anettes gråt när de bar iväg honom.

Men hon hade inte försvarat honom. Varken då eller nu. Deras enda barn var borta och hon hade bara honom att skylla på. Dagen då Lina försvann var sista gången han och Anette rörde vid varandra.

Anette sökte sig till vänner och psykologer och tidningsreportrar. Till arbetsterapeuten Thomas som stod redo för tröstande sex.

Hon startade en facebooksida om Linas försvinnande, ordnade träffar och gav intervjuer som fick Lelle att rysa. Hon berättade saker om deras familj och om Lina, som han inte ville att någon skulle veta.

Lelle pratade inte med någon. Han letade efter Lina. Letandet var allt som spelade någon roll. Han körde längs Silvervägen och lyfte på varje soptunnelock, grävde sig igenom containrar, nedlagda gruvor och myrmark med bara händerna.

11

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 11

2020-06-29 19:01:43

Polisens teori var att någon som hade åkt längs Silvervägen hade stannat vid busshållplatsen och fört bort Lina. Antingen hade personen erbjudit henne skjuts eller tvingat in henne i sin bil med våld.

Det fanns inga vittnen. Men det var den enda förklaringen till hur hon hade kunnat försvinna så snabbt och spårlöst. Lelle hade lämnat Lina vid busshållplatsen tio i sex.

Bussen hade kommit femton minuter senare.

12

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 12

2020-06-29 19:01:43

Meja

Silje hade lovat att det här var sista gången de flyttade. Mannen som Silje hade träffat hette Torbjörn och ägde en egen gård i en by som hette Glimmersträsk. De hade träffats på nätet och pratat många timmar i telefon.

Tågresan tog mer än tio timmar. De satt hela vägen. Någon sovvagn hade Silje inte råd med.

När de äntligen klev av blev de stående på en perrong mitt ute i skogen. Stationshuset var låst. Ingen annan hade klivit av.

Silje tände en cigarett och började dra resväskan över den slitna plattformen. Meja stod kvar och lyssnade till surret från miljoner nykläckta mygg. Hon kände hur ett skrik började ta form i maggropen. Hon ville inte följa efter Silje, men vågade inte heller stå kvar.

Skogen var tät, som en svartgrön vägg. Hon såg inga djur, men tyckte att hundratals ögon stirrade på henne.

13

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 13

2020-06-29 19:01:43

På parkeringen väntade Torbjörn. Han stod lutad mot en rostig Ford och rätade på sig när han såg dem komma. En stor, svart snus syntes på tänderna när han log.

Silje släppte väskan och kramade honom som om han var en livboj och hon höll på att drunkna. Meja såg ner i asfalten där ett par maskrosblad letat sig fram i en spricka. Hon kunde höra att de kysstes. Hörde tungorna som grävde runt.

– Det här är min dotter, Meja, sa Silje till sist.

De åkte länge i bilen. Långt utanför byn.

Torbjörns hus låg ensamt i en glänta. En raggig hund stod kedjad och skällde på dem när de klev ur bilen.

Silje var alldeles för glad. Hon älskade gården, skogen, tystnaden. Hon tyckte huset var charmigt och hon sa att hon skulle plocka svamp och frysa in.

Meja fick ett eget rum på andra våningen.

Det var länge sedan hon hade haft ett eget rum. För det mesta hade hon bara haft de egna händerna att dämpa ljuden med. Ljuden av vuxna elakheter och kroppar som stötte i 14

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 14

2020-06-29 19:01:43

varandra. Det spelade ingen roll hur långt de flyttade, ljuden hann alltid ikapp.

Hon stannade på rummet så länge hon kunde. Men till slut var hon tvungen att hitta något att äta. I gryningen smög hon sig ner i köket.

Silje satt vid köksbordet. Meja såg att hon hade röda märken runt halsen.

– Vad har du gjort där?

Silje log snett.

– Spela inte dum.

Meja tog en cigarett.

– Ska vi verkligen bo här?

Silje hängde benet över armstödet så att de svarta trosorna syntes. Hon vickade rastlöst med foten.

– Vi måste ge det en chans.

– Varför det?

– För att vi inte har något val.

Silje såg inte på henne. Glädjen från dagen före var borta. Ögonen lyste inte längre av lycka. Men rösten var bestämd.

– Torbjörn har pengar. Han har en gård, han har ett fast jobb. Vi kan leva gott här utan att behöva oroa oss för nästa månads hyra.

15

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 15

2020-06-29 19:01:44

– Ett ruckel mitt ute i ingenstans. Jag kallar inte det att leva gott.

Rodnaden steg upp på Siljes hals.

– Jag orkar inte annat, sa hon. Jag är trött på att vara fattig. Jag behöver en karl som tar hand om oss och Torbjörn är villig att göra just det.

– Är du säker på att han är villig?

Silje drog upp mungipan.

– Jag ska se till att han är villig, oroa dig inte för det.

Meja släckte cigaretten.

– Finns det något att äta?

Silje tog ett djupt bloss och log.

– Det finns mer mat i det här rucklet än du har sett i hela ditt liv.

Frampå dagen fick Silje tillbaka lite energi. Hon tog fram staffliet och penslarna. Torbjörn log när hon sa att hon skulle måla sina bästa verk med hjälp av det vackra nattljuset. Siljes utrop följdes av kramar och pussar. Torbjörn skrattade lite blygt men verkade nöjd.

Meja var långt ifrån nöjd. Siljes sätt fick rädslan att krypa längs ryggraden på Meja.

Att Silje tyckte hela världen var fantastisk var ett säkert tecken. Snart skulle hon falla ner i 16

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 16

2020-06-29 19:01:44

ett svart helvete av missbruk och depression.

Redan den andra kvällen slängde Silje medicinen i soporna.

Meja var van vid att hålla sig undan Siljes män. När de tröttnade på Silje brukade de vilja pröva dottern istället. Men Meja förstod direkt att Torbjörn inte skulle försöka något med henne. Han bjöd på kaffe och korvmackor och ville att hon skulle använda fiskegrejerna och cykeln som stod i garaget.

Tredje kvällen tryckte Silje en tjuga i Mejas hand och viskade: – Ta cykeln och åk ner till byn. Köp en glass eller nåt. Jag och Torbjörn vill ha egentid.

Meja tog pengarna och gick ut. Silje stängde dörren bakom henne och så stod hon där. Det susade i skogen. Solen sken fastän det var sent på kvällen.

17

I_Jacksson_Silvervägen_9789179710125.indd 17

2020-06-29 19:01:44