9789178036578

Gravplundrargåtan

Cecilia Gaathe bor på Pensionat Pärlan med sin pappa, Alan W. Gaathe, som äger och driver stället. Hennes mamma Iselin Gaathe drunknade under mystiska omständigheter i Skutbukten förra sommaren.

Leo Bast har nyligen flyttat till Skutbukten. Han bor i pensionatets privata del tillsammans med sin mamma, Rebecka, som är nyanställd som hotellchef.

Hans föräldrar är skilda. Hans pappa är journalist och bor i Dubai.

Une Flaker bor med sina föräldrar och två bröder i en gammal lotsbostad på östra sidan av Skutbukten. Där har hon bott ­sedan hon var liten. Hennes pappa, Widar Flaker, är fiskare och hennes ­mamma är lärare i skolan inne i staden.

Egon är Unes hund. Han heter Egon för att han är så egen och envis och mer eller mindre gör som han vill. Han är en knähög blandrashund med brun, lockig päls, lång svans och fuktig nos. Det sägs att hans pappa var polishund.

Pensionat Pärlan Pensionat Pärlan byggdes av Cecilias gammelfarfar för mer än hundra år sedan. På den tiden kom gästerna med ångbåt till djupvattenskajen eller med tåg till staden och vidare därifrån till kusten med häst och vagn. Under kriget togs egendomen i beslag av tyskarna som lät sina officerare bo där. Sedan dess har pensionatet haft flera olika ägare ända tills Cecilias mamma och pappa köpte tillbaks det, renoverade det och började hyra ut rum till gäster.

Cecilia och hennes pappa bor i en privat del på andra våningen i pensionatet. Det gör även Leo och hans mamma. Ett tornrum reser sig högt över resten av pensionatet.

Andra böcker i CLUE-serien: Salamandergåtan Maltesergåtan Undervattensgåtan

Jørn Lier Horst Gravplundrargåtan Översättning: Barbro Lagergren

clue: gravplundrargåtan Originalets titel: GravrØvergåten © Jørn Lier Horst 2013 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022 Omslagsdesign: Niklas Lindblad Anpassning till svenskt omslag: Richard Persson, RPform Omslagsbilder: Shutterstock För- och eftersättsblad: Typeline Översättning av Barbro Lagergren Tryckt av ScandBook EU, 2022 isbn: 978-91-7803-657-8

www.bonniercarlsen.se

Innehåll 1 Öppen grav 2 Kalla spår 3 Svart svärm 4 Det tyska guldet 5 Två spadar 6 I diket 7 Julia Tandberg 8 Kortfilm 9 Grottan 10 Underjordisk 11 Antingen eller 12 Nattvakt 13 Nr 3 14 Vissna rosor 15 Dödssiffror 16 Gammal nyhet 17 Husbilsjakt 18 Gamla sånger 19 Sten på sten 20 Instängda 21 Vägspärren 22 Nyckeln

7 13 18 24 29 34 40 47 53 57 62 67 74 79 85 90 95 100 106 111 115 120

»Livet måste levas framlänges, men förstås baklänges.« SØREN KIERKEGAARD, 1813–1855

kapitel 1

Öppen grav

Alla tre stod framför den tomma graven. En vindil drog med sig döda löv mellan gravstenarna och svepte ner dem i det fyrkantiga hålet.

Cecilia såg sig om. Det hade regnat hela natten och nu på morgonen hade en tät dimma lagt sig över Skutbukten.

Den gled runt de gamla spruckna gravstenarna och smög sig upp längs de mossbevuxna väggarna på stenkyrkan.

Varken den eller kyrkogården hade varit i bruk de senaste femtio åren. Ändå hade någon nyligen varit här och grävt.

Hålet i marken framför dem var nästan två meter långt och en meter brett. Precis som en grav som hade gjorts i ordning för att en kista skulle sänkas ner i den, bortsett från att den inte var mer än en meter djup.

Leo sparkade ner en jordklump i hålet. Det var han som hade sett ljusen. Han visste inte varför han vaknat klockan fyra på natten, men från fönstret i hans rum på pensionatet 7

hade han sett ljus uppe på kyrkogården. Nu hade han fått med sig de andra dit upp för att se var det hade kunnat vara. ”Vem kan ha gjort det här?” frågade han.

Une hukade sig ner bredvid Egon som satt i det våta gräset. ”Det kanske är Kutterprästen?” sa hon och kliade sin hund under hakan.

De andra tittade på henne. Une hade bott i Skutbukten hela livet och kunde många gamla historier. Cecilia hade flyttat hit för sex år sedan, när hennes föräldrar tog över det gamla pensionatet och började hyra ut rummen. Leo hade kommit i början av sommaren tillsammans med sin mamma som fått jobb på pensionatet. ”Vilken präst?” frågade Leo. ”Han som går igen här.” ”Menar du ett spöke?”

Une nickade. ”Han får inte frid”, förklarade hon. ”En gång för många år sedan blåste det upp till storm och en kutter höll på att gå i kvav utanför Åludden.” ”En kutter?” ”Ett litet segelfartyg. Alla andra gav sig ut för att rädda sjömännen, men prästen stannade vid altaret för att be för dem.” ”Hur gick det?”

8

”Alla drunknade. De som försökte rädda dem var inte tillräckligt många, men om prästen hade följt med ut hade det kanske gått bättre. Det är därför han går igen. Han får inte frid eftersom Gud inte hörde hans böner.”

Cecilia såg sig om. Dimman hade blivit ännu tätare. Den förändrade allt de kände igen och skapade nya former och skuggor. Den var som ett ljudlöst rovdjur som smög sig på en bakifrån, tänkte hon. ”Det är inte så många som har sett honom”, fortsatte Une. ”Men på nätterna kan man höra skrapljud inifrån kyrkan, dörrar som öppnas och stängs, hasande steg och psalmsång.” ”Varför skulle han hålla på och gräva upp gravar?” frågade Cecilia.

Une log och ryckte på axlarna. ”Vem som än har gjort det, så är frågan varför?” tyckte Leo. ”Varför i hela världen har någon grävt upp en grav?”

Cecilia bet sig i underläppen. Den kyliga och fuktiga luften innehöll en smak av salt från havet. En ny vindil drog förbi och fick henne att rysa till. Vare sig det fanns spöken eller ej så gillade hon inte att vara här. Hela kyrkogården låg insvept i mörker, som om den gömde sig i skuggan av de knotiga gamla träden runt omkring den.

Det var annorlunda med kyrkogården inne i staden där hennes mamma låg begravd. Även om det alltid gjorde ont att se namnet på gravstenen så var det något fridfullt över 9

mammans gravplats. Kyrkogården där var vacker och välskött, medan det nästan kändes otäckt här vid den gamla stenkyrkan.

Leo gick ett varv runt hålet i marken och jordhögen bredvid den. ”Fotspår”, sa han och pekade.

Han hade rätt. Det syntes rester av fotspår i marken, men regnet hade suddat ut dem och det var omöjligt att se hur mönstret på stövlarna eller skorna hade sett ut. Une tog fram sin mobil. Den var alldeles ny och hon hade just lärt sig hur den fungerade. Hon böjde sig fram och tog ett par bilder av fotavtrycken innan hon rätade på sig igen. ”Hur långt ner tror ni det är till kistan egentligen?” undrade hon. ”Den är borta nu”, sa Leo. ”Den har ruttnat och blivit till jord, precis som kroppen som låg i den.” ”Skelettet då?” frågade Une och tog en bild av den öppna graven. ”Benknotorna?” ”Det kan tänkas att de fortfarande finns kvar”, trodde Leo. Han hoppade ner i hålet och började sparka i det översta jordlagret. ”Gör inte så”, bad Cecilia. ”Men hur långt är det kvar ner till skelettet?” ville Une veta.

Leo ryckte på axlarna. ”Man begraver folk sex fot under marken”, sa han.

10

”Sex fot? Hur djupt är det?” ”Det ska vi ta reda på …”, försäkrade Une och letade sig fram på internet på den nya telefonen.

Cecilia kunde inte låta bli att tänka på sin mamma igen.

Om hela hennes kropp var borta nu, och om det bara var skelettet kvar.

Hon dog förra sommaren. Först försvann hon bara, men efter en vecka hade Gamle-Tim hittat henne nere bland strandstenarna vid Åludden. En olycka, hade alla trott, men alldeles innan skolan började hade Cecilia, Leo och Une hittat en filminspelning som visade att det inte var det. Det var ingen olycka. Någon hade knuffat henne ut över klippkanten. ”Fot är ett mycket gammalt längdmått som använts i stora delar av världen”, läste Leo högt från displayen på Unes mobil. ”Hos oss avvecklades sättet att räkna i fot när metersystemet infördes. Idag är en fot 30,48 cm.”

Cecilia räknade i huvudet. ”Sex fot är ungefär 180 centimeter”, sa hon. ”182,88”, rättade Une henne och stoppade ner mobilen i fickan igen innan hon sträckte ut handen och hjälpte Leo upp ur graven.

Ett skrik fick dem att stelna till mitt i rörelsen. Det var utdraget och lät olycksbådande.

Cecilia stod stilla och lyssnade med öppen mun. Det kom långt bortifrån, någonstans bortom kyrkan. Så hördes 11

det igen. Närmare den här gången. Cecilia lyfte på huvudet och vände sig mot ljudet. En stor, svart fågel dök upp bakom kyrktornet. Den flaxade med vingarna och skrek en gång till innan den landade på de stora rostiga järngrindarna som hängde på spruckna cementstolpar.

De stod och tittade på den tills den lättade och försvann bakom träden.

Cecilia böjde sig ner och tog en näve jord. Jorden var våt och klibbig. Hon lät den glida mellan fingrarna medan hon läste namnen som var inristade i gravstenen framför den öppna graven de hade upptäckt.

Astrid Hellenes född 1 juli 1913 – död 1 juli 1923 Anna Hellenes född 31 januari 1897 – död 1 juli 1943 Det gjorde nästan ont att se det som stod där. Astrid hade bara varit tio år när hon dog, på sin egen födelsedag. Anna måste vara hennes mor. Det som fick Cecilia att rynka pannan var dödsdatumen. Båda dog den 1 juli, men med exakt tjugo års mellanrum.

12

kapitel 2

Kalla spår

Ett långt, skälvande tjut från mistluren vid fyren ute på Åludden bröt stillheten som vilade över kyrkogården. ”Vad gör vi nu?” frågade Une och tittade ner i den öppna graven. ”Borde vi inte säga till någon?” ”Säga till vem då?” frågade Leo. ”Polisen, eller?” ”Polisen!” utbrast Cecilia och drog upp tröjärmen för att kolla klockan. Den var fem i nio. ”Jag måste skynda mig.”

Hon sprang före de andra nerför stigen mot Pärlan. Det gamla pensionatet låg delvis gömt i dimman som pressade sig in mot väggarna. Polisen hade kommit överens med hennes pappa om att de skulle komma klockan nio för att berätta hur det gick med utredningen i fallet med hennes mamma.

Det var mycket som hade verkat misstänkt kring mammans död. Cecilia hade till exempel sett ett foto som visade att hennes mamma haft en annan klänning på sig när 13

hon försvann från sommarfesten än den hon hade på sig när hon hittades. I dagboken hade hon skrivit om hemliga möten och en av gästerna som bott på pensionatet hade haft hennes mammas medaljong runt halsen. Men allt hade haft en naturlig förklaring. Men så hade de hittat filmen.

Det var Fågelmannen som hade spelat in den. Han hette egentligen Robert Malden och var fågelforskare. Från mitten av augusti och fram till att alla fåglar hade flyttat söderut bodde han i en stuga längst ut på Bergsudden.

Där hade han massor av teknisk utrustning som han använde när han registrerade och fotograferade olika fåglar.

Bland annat hade han en kamera på taket riktad ut mot Åludden. En sensor satte automatiskt i gång den när det dök upp fåglar eller något annat som rörde sig. Det var så han hade filmat mannen som knuffade ut hennes mamma över klippkanten och ner i havet. När polisen hade fått se filmen började de undersöka fallet igen.

Utredarens bil stod redan på parkeringen utanför pensionatet. Cecilia tog trappan i fyra skutt. Högst upp vände hon sig mot de andra. ”Vi ses sedan”, sa hon innan hon försvann in.

Det var två utredare. En man och en kvinna. Ingen av dem hade polisuniform, men de hade var sin id-bricka med foto och ett nummer hängande i en snodd om halsen. Mannen hette Anton Isaksen och kvinnan hette Unni Brekke.

14

De satt och väntade tillsammans med Cecilias pappa inne i konferensrummet på bottenvåningen. En kaffekanna och en vattenkaraff stod tillsammans med koppar och glas mitt på bordet.

Cecilia satte sig bredvid sin pappa.

Kvinnan log mot henne. Mannen rättade till slipsen. ”Hej Cecilia”, sa Anton Isaksen och plockade med några papper han hade framför sig. ”Så bra att du kunde komma.”

Cecilia bara nickade. ”Som ni vet har vi börjat utreda din mors dödsfall igen”, sa han och lade handen på pappersbunten. ”De här dokumenten låg i arkivet, men vi har hämtat fram dem igen.

Nu när vi sett filmen tror vi inte längre att din mors död berodde på en olycka. Vi tror att någon är skyldig till den.”

Cecilia nickade en gång till. Ingen trodde längre att det hade hänt en olycka. Någon hade knuffat hennes mamma. ”Har ni fått fram vem som gjorde det?” frågade Cecilias pappa.

Unni Brekke skakade på huvudet. ”Våra experter har tittat på filmen”, förklarade hon. ”Det är bra kvalitet på den, men inspelningen är gjord på natten och på långt håll. Vi känner oss helt säkra på att det är din mamma vi ser, det stämmer med att hon då och då gick en kvällspromenad ut till fyren, men det är omöjligt att se vem mannen är.”

Cecilia rätade på sig på stolen. Utanför fönstren började 15

allt det gråa lätta. Hon kunde se på träden att det hade börjat blåsa och vinden drev undan dimman.

Anton Isaksen klappade på pappersbunten igen. ”Här har vi namn på alla dem som vi vet befann sig i Skutbukten när din mor dog. Alla som var på sommarfesten, alla andra som bodde på pensionatet, de som bor året runt i husen här och övriga som vi har fått fram. Tack vare filmen vet vi att hon blev knuffad klockan 01.17. Ingen av dem vi har på vår lista var ute vid Åludden vid den tiden. ”Så vem gjorde det?” ”Det vet vi inte”, svarade Anton Isaksen. ”Vi kom för att förbereda er på att vi kanske aldrig kommer att få reda på det.” ”Har ni gett upp?”

Unni Brekke skakade på huvudet. ”Nej”, svarade hon. ”Men vi börjar få slut på sådant vi kan kolla och spåren börjar bli kalla.”

Cecilia öppnade munnen, men stängde den igen utan att säga något.

Anton Isaksen harklade sig. ”Vi vet alltså inte vem som gjorde det”, sa han. ”Men vi vet inte heller varför. Det hoppades vi att ni kanske skulle kunna hjälpa till med. Kan ni komma på någon anledning till att någon knuffade ut henne över kanten?”

Både Cecilia och pappan skakade på huvudet. ”Hände det något dagarna innan hon försvann?” frågade 16

Unni Brekke. ”Kan ni komma ihåg om hon sa eller gjorde något särskilt?”

Cecilia kom väldigt väl ihåg dagen då hennes mamma försvann, osäkerheten under dagarna som följde och när hon hittades. Men dagarna innan dess var som bortsopade ur minnet. Det var oväsentligt och betydelselöst. Dessutom var det över ett år sedan. Det måste vara likadant för hennes pappa. ”Jag kommer bara ihåg att hon försvann”, sa han. ”Ena dagen var hon här, nästa dag var hon borta.”

Så harklade han sig. ”Vad gör ni nu?”

Anton Isaksen lyfte upp pappersbunten framför sig. ”Tja”, sa han och lade tillbaks pappren i en mapp. ”Om vi ska komma vidare måste vi få in nya upplysningar.”

Cecilia vände sig mot fönstret igen. Det hade börjat regna. Det hängde som en tunn, grå slöja i luften. Från där hon satt kunde hon se stigen ut mot Åludden. Någonstans där ute fanns svaret på vad som egentligen hade hänt med hennes mamma.

17