9789178034338

Salamandergåtan

Cecilia Gaathe bor på Pensionat Pärlan med sin pappa, Alan W. Gaathe, som äger och driver stället. Hennes mamma Iselin Gaathe drunknade under mystiska omständigheter i Skutbukten förra sommaren.

Leo Bast har nyligen flyttat till Skutbukten. Han bor i pensionatets privata del tillsammans med sin mamma, Rebecka, som är nyanställd som hotellchef.

Hans föräldrar är skilda. Hans pappa är journalist och bor i Dubai.

Une Flaker bor med sina föräldrar och två bröder i en gammal lotsbostad på östra sidan av Skutbukten. Där har hon bott ­sedan hon var liten. Hennes pappa, Widar Flaker, är fiskare och hennes ­mamma är lärare i skolan inne i staden.

Egon är Unes hund. Han heter Egon för att han är så egen och envis och mer eller mindre gör som han vill. Han är en knähög blandrashund med brun, lockig päls, lång svans och fuktig nos. Det sägs att hans pappa var polishund.

Pensionat Pärlan Pensionat Pärlan byggdes av Cecilias gammelfarfar för mer än hundra år sedan. På den tiden kom gästerna med ångbåt till djupvattenskajen eller med tåg till staden och vidare därifrån till kusten med häst och vagn. Under kriget togs egendomen i beslag av tyskarna som lät sina officerare bo där. Sedan dess har pensionatet haft flera olika ägare ända tills Cecilias mamma och pappa köpte tillbaks det, renoverade det och började hyra ut rum till gäster.

Cecilia och hennes pappa bor i en privat del på andra våningen i pensionatet. Det gör även Leo och hans mamma. Ett tornrum reser sig högt över resten av pensionatet.

Andra böcker i CLUE-serien: Maltesergåtan Undervattensgåtan (utkommer 2021)

Jørn Lier Horst Salamandergåtan Översättning: Barbro Lagergren

clue: salamandergåtan Originalets titel: Salamandergåten © Jørn Lier Horst 2012 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Omslagsdesign: Niklas Lindblad Omslagsbilder: Shutterstock För- och eftersättsblad: Typeline Översatt av Barbro Lagergren Tryckt av ScandBook AB, Falun 2020 isbn: 978-91-7803-433-8 www.bonniercarlsen.se

Innehåll 1 Mannen på stranden 7 2 Spår i sanden 14 3 Salamandern 21

4 Vraket 26

5 Nio rum 31 6 Objudna gäster 39 7 Två män i en båt 43 8 Utom synhåll 49 9 En oanmäld gäst 53 10 Förbjudet område 58 11 Sen ankomst 65 12 Aftonrodnad 69 13 Par i hjärter 75 14 Lugnet före stormen 80 15 Quiz 86 16 På djupt vatten 91 17 Det ligger i luften 98 18 Stormig natt 104 19 Man överbord 109 20 Fångade 114 21 Varm choklad med vispgrädde 121 22 En misstänkt klänning 125

»Allt jag vet är att jag inget vet.« sokrates, 470–399 f.kr.

kapitel 1

Mannen på stranden

Cecilia Gaathe hade aldrig sett en död människa. Inte förrän nu.

De hade inte velat låta henne se sin mamma när hon dog förra året. Det var Gamle-Tim som hade hittat mamman bland stenarna på stranden vid Åludden. Hon hade hört honom berätta för de andra på pensionatet att det inte var någon vacker syn. Att ålarna hade varit på henne.

Mannen framför henne låg på mage med huvudet ­begravt i sanden. Drivtång och sjögräs hade snärjt sig fast i honom. Fötterna låg fortfarande i vattnet, som om han hade krupit i land och fallit ihop på stranden.

Det hon såg fick hennes puls att bulta i halsen och hon fick svårt att andas. Kroppen började darra, som om någon skakade henne. Hon kände det i både armar och ben, och till och med i munnen.

7

Hon tog ett par steg bakåt, blundade och vände bort ­ansiktet. ”Är han död?” frågade någon bakom henne.

Hon snurrade runt. Det stod en pojke där. Han hade brun hy, höll ett par hörlurar i ena handen och använde den andra som skärm mot det starka morgonljuset. Hon kunde inte riktigt se hans ögon, men han var lite längre än hon och kanske tretton år.

Hon svalde och tog ett djupt andetag. ”Vad ser det ut som?” sa hon.

Rösten var ostadig och hon lät inte alls lika cool som hon hade tänkt sig.

Pojken tog ett par steg fram och stannade bredvid ­henne.

Han skakade på huvudet och fick Cecilia att vända sig mot den döda mannen igen. Han låg med armarna ut åt sidorna. Ena jackärmen hade glidit upp så att en ­tatuerad ödla kommit fram. ”Sorry”, sa pojken och lindade ihop sladdarna runt hörlurarna. ”Det var en dum fråga.”

Han tog upp en Iphone ur fickan på shortsen. ”Har du sagt till någon?” frågade han.

Cecilia skakade på huvudet.

Istället för att ringa lyfte killen upp mobilen och tog en bild. Sedan gick han ett par steg närmare och tog en till. ”Ska du inte …”, började Cecilia. ”Jodå, jodå”, sa killen och började knappa på mobilen.

8

”Vem ringer du till?” ”Min mamma”, förklarade han medan han letade fram ett nummer. ”Hon är chef uppe på pensionatet”, tillade han med en nick inåt land.

Plötsligt förstod Cecilia vem den främmande killen var och knep hårt ihop munnen. Det var hennes mamma som hade haft jobbet som daglig ledare. Efter att hon dött förra året hade Cecilias pappa försökt driva pensionatet själv. Det hade gått bra under hösten och vintern när de inte hade så många gäster, men inför sommaren hade han blivit tvungen att anställa någon som kunde ta hand om allt det som hennes mamma hade brukat sköta.

Killen hette Leo. Hans mamma hette Rebecka. Leo och Rebecka Bast. De skulle komma idag och bo i den privata delen av pensionatet.

Cecilia hörde att Leo berättade i mobilen om den döda mannen. Han lät alldeles lugn och stadig på rösten. Sedan lade han på utan att säga något mer.

Vågorna rullade sakta in över den vita stranden och gled långsamt ut igen. De drog i byxbenen på mannen som låg där helt orörlig.

Cecilia försökte låta bli att titta på honom. Hon lät blicken glida längs klipphällarna som blanka och rundslipade sträckte sig ut på var sida om bukten. Ett par måsar flög i loja, vida cirklar. Längre ut var en fiskebåt på väg mot land. Det hade stormat under kvällen och natten men nu 9

låg havet så lugnt att klipporna och bergknallarna ute vid fyren speglades i vattnet.

Hon hade egentligen bestämt sig för att inte prata med den nya killen eller hans mamma som kom för att ta över ansvaret på pensionatet. Den döda mannen hade ändrat på allt. ”Vad tror du har hänt?” frågade hon.

Leo ryckte på axlarna. Hans mörka, tjocka lugg vippade fram och tillbaka. ”Han måste ha drunknat”, sa han. ”Det är folk som har drunknat här ute förr.”

Cecilia svarade inte. Hon visste bara alltför väl att han hade rätt. ”Men hur hamnade han här?” skyndade hon sig att fråga innan Leo hann säga något mer. ”Vem är han? Och var kommer han ifrån?”

Leo tittade rakt på henne. Hans ögon var klara och gröna såg hon nu. Med lite brunt som stack ut som smala trådar från de små pupillerna. ”Hur ska jag veta det?” frågade han.

Cecilias pappa var den som hann först ner till strand­ en. Han hade sprungit och andades tungt. Det tjocka, grå ­håret hade fallit fram i pannan. Han drog fingrarna ­genom det och rättade till glasögonen. Namnskylten på hans bröst hade hamnat snett. Alan W. Gaathe, direktör.

10

Bakom honom kom en kvinna i knälång kjol, tajt tröja och med kortklippt, ljusblont hår. De högklackade skorna hade gjort att hon inte hunnit fram lika fort.

Cecilias pappa stannade och gned sig i nacken. Leos mamma ställde sig framför dem och stod och tittade på liket en stund innan hon vände sig mot dem. ”Ni får gå härifrån”, sa hon och höll ut armarna från kroppen för att göra det svårt att se förbi henne.

Cecilias pappa instämde. ”Gå och hämta ett lakan i linneförrådet”, sa han till ­Cecilia. ”Sedan kan ni sätta er däruppe”, föreslog han och pekade på grässlänten ovanför stranden. ”Det var jag som hittade honom”, försökte Cecilia protestera.

Hennes pappa lade armen om henne. ”Jag vet det”, sa han. ”Men vi kan inte låta honom ligga så här.”

Hon nickade och sprang iväg.

En halvtimme senare var stranden full av folk. Från grässlänten som Cecilias pappa hade skickat upp dem till hade de bra sikt. Solen glittrade i vattnet och Cecilia måste kisa med ögonen för att inte bli bländad.

En polisbil hade kört ända ut på den sommargröna ängen ovanför sandstranden och två uniformerade polis­ er stod på var sin sida om det vita lakanet som Cecilia hade hämtat. En av dem pratade med en journalist med 11

en kamera hängande över axeln. Flera av gästerna på ­hotellet hade också kommit ner och stod i små grupper.

Vaktmästaren och hans fru var också där, liksom Edgar från köket. Christian Lasson som bodde i Strandhuset hade kommit i sin fläckiga målarrock. Gamle-Tim stod lite på avstånd och stödde sig på sin käpp med båda händerna medan han iakttog det som försiggick.

Cecilia ställde sig upp. Une och hennes pappa kom ­gående längs stranden fram till de andra. Une höll ­kopplet med Egon tätt intill sig. Han gav ifrån sig ett par korta skall och fick alla att vända sig om. ”Vart ska du?” frågade Leo. ”Ner till Une.” Leo reste sig och följde efter henne.

Une var tolv år. Hon hade fräknar och brunt, krusigt hår, och hade en yngre och en äldre bror. De hade alltid bott i Skutbukten. Deras hus låg ovanför vågbrytaren på östra sidan om bukten.

Unes pappa var fiskare. Han hette Widar och var klädd i en rejäl regnjacka, höghalsad tröja, oljebyxor och stora gummistövlar. ”Båtvraket ligger på utsidan av Stenholmen”, sa han till dem som stod där och pekade mot den lilla ön utanför bukten. ”Han hade klarat sig om han haft flytväst. Den ligger kvar där ute tillsammans med vrakresterna.”

12

En av poliserna gick fram till honom. ”Han måste ha gått rakt på land i mörkret och ovädret i natt”, fortsatte Unes pappa. ”Gudarna vet vart han var på väg.”

Cecilia tittade ut mot Stenholmen. En olycka, tänkte hon. Det hade hänt en olycka. Ändå var det något hon inte tyckte stämde. Fotspåren. Nu var de nertrampade av alla nyfikna, men de hade funnits där. Fotspår i sanden efter någon som hade varit framme vid den döda mannen före henne.

13

kapitel 2

Spår i sanden

Pärlan var ett passande namn på det gamla pensionatet.

Den vitmålade huvudbyggnaden vilade på en hög, murad källargrund, hade två hela våningsplan med flera glasverandor, altaner, vindskupor på gavlarna och ett fyrkantigt torn. Det hände fortfarande att Cecilia gick vilse i de många korridorerna.

Den gamla byggnaden låg sjuttio meter från stranden med utsikt så långt ögat kunde nå och var omgiven av höga ekar. På baksidan låg det gamla åkrar, lador och björkskog. Närmast pensionatet hade stenar plockats upp ur marken och staplats till en låg mossbevuxen mur mellan en gammal äppelträdgård med vitklöver och lila mjölkört och en stor äng. Längst bort höjde sig en skogklädd ås upp mot den runda, sockertoppsliknande bergsformationen i öster.

14

Stället var en gammal kurort. För hundra år sedan hade gästerna kommit med ångbåt till djupvattenskajen eller med tåg till staden och vidare därifrån till kusten med häst och vagn. I badstugorna längs stranden kunde man få sin stela kropp behandlad i stora kar med våt lera och slappna av i varma tallbarrsbad. På kvällarna bjöd kulturpersonligheter och musiker från huvudstaden på underhållning i salongen eller festsalen.

Det var Cecilias gammelfarfar som hade byggt stället.

Under kriget lade tyskarna beslag på egendomen och lät sina officerare bo där. Sedan dess hade det varit flera ­olika ägare ända tills Cecilias mamma och pappa köpte till­ baka det för sex år sedan. De hade lagt ner mycket tid på att ­renovera det så att de kunde börja hyra ut rum, men det stod fortfarande byggnadsställningar och halvtomma färgburkar både här och där.

Pärlan var ett ställe man reste till, brukade Cecilias mamma säga. Det stämde, för det fanns bara en väg hit ut.

Det gick inte att komma längre.

Vägen slingrade sig längs bondgårdar med ­inhägnade hästhagar och svartplöjda åkrar, svängde förbi djup­ vattenskajen där Une bodde i det gamla, vitmålade ­lotshuset, och följde stranden innan den till sist slutade uppe vid parkeringen framför pensionatet. De som hade nyckel till bommen kunde följa grusvägen vidare till ­fyren ute på Åludden eller köra upp till Kvarndammen.

15

Framför pensionatet ledde en bred trätrappa upp till en rymlig veranda med gungstolar, småbord och en stor hammock i trä som var upphängd i takbjälkarna på utbyggnaden ovanför.

Cecilia gick före uppför trappan. Bakom henne kom Leo och Une med Egon i koppel.

Vid sidan om den dubbla entrédörren stod en oval bur med en färggrann papegoja. ”Vad heter den?” frågade Leo. ”Arthur”, svarade Cecilia. ”Är den din?” ”Nej, den är döpt efter sin ägare. Han reste bara ifrån den.” ”Reste han ifrån den?” ”För över tjugo år sedan”, förklarade Une och fäste kopplet vid en av verandastolparna. ”Är den över tjugo år gammal?”

Une nickade. ”De kan bli över hundra.”

Leo plockade upp en blå fjäder från verandagolvet och stack in den genom gallret runt buren. Papegojan nafsade efter den. ”Varför reste ägaren bara ifrån den?”

Cecilia ryckte på axlarna. ”Det är ingen som vet.” ”Kan den prata?” ”Lite.”

Cecilia gick fram till buren och gjorde ett par visslande ljud. Papegojan lade huvudet på sned.

16

”Sitter du dääär?” kom det från näbben. ”Arthur. ­Arthur.

Sitter du dääär?”

Alla tre skrattade.

Stora fönster gjorde det ljust och luftigt i receptionen.

Cecilias pappa stod tillsammans med Leos mamma bakom disken. ”Är allt okej, Cecilia?” frågade hennes pappa och tittade upp från pappren. ”Jadå. Vi går upp i tornet en stund.”

Tornet var Cecilias ställe. Hon hade också ett eget rum i den privata delen där hon och hennes pappa bodde, men det var litet och det fanns knappt plats för mer än en säng.

I det fyrkantiga tornrummet hade hon alla sina saker och det var där hon brukade vara på dagarna eller på kväll­ arna. Trappan upp från biblioteket var smal och trång och inga gäster fick bo där på grund av brandskydds­reglerna. ­Cecilia hade inrett det som hon ville, och det var en ­oskriven regel att hennes pappa aldrig kom dit.

Tornrummet hade fönster åt alla håll. De ställde sig vid fönstret som vette mot söder. Alla människor som hade samlats kring den döda mannen på stranden var borta och högvattnet var på väg in och skulle radera ut alla spår. ”Ledsen för det jag sa”, sa Leo. Cecilia vände sig mot honom. ”Vadå?”

17

”Det där om att det hade drunknat folk här förut”, sa Leo. ”Jag visste inte att det var din mamma som drunknade här förra året.” ”Det gör inget”, försäkrade Cecilia. ”Jag visste inte att det var din mamma som skulle börja jobba här heller.” ”Vad var det som hände med henne?”

Det var Une som svarade. ”Det vet vi inte”, sa hon och pekade på en vägg med tidningsurklipp. ”Hon försvann bara en kväll. Det tog en vecka innan man hittade henne.”

Leo gick bort till väggen. ”Är det hon?” frågade han och pekade på ett urklipp med en bild av en kvinna som log med vita tänder. Hon hade klara, blå ögon och ljust hår som låg i mjuka lockar över axlarna. ”Hon är söt”, kommenterade han när Une nickade.

Cecilia rodnade. Alla sa att hon var lik sin mamma. Det gällde inte bara utseendet. Hon spelade piano som hon, och teckningarna på väggarna som såg ut som små konstverk var det hon som hade gjort. ”Mystiskt försvinnande”, läste Leo högt.

Artikeln var daterad den 30 juli året innan.

En av ägarna till Pensionat Pärlan i Skutbukten har anmälts saknad efter en sommarfest vid strandhotellet i onsdags kväll. På torsdagsmorgonen inleddes omfattan­ de eftersökningar. Iselin Gaathe, 34, sågs senast strax före midnatt. Anställda och gäster letade i flera timmar efter 18

den populära hotellchefen innan polisen kopplades in.

Leo Basts blick gled vidare till nästa tidningsurklipp som hade rubriken Spårlöst försvunnen. Texten innehöll inga andra upplysningar än att polisen saknade spår ­efter Iselin Gaathe. Det sista urklippet visade en bild av fyra män som lyfte upp en bår från strandstenarna. ­Själva båren var täckt av en tjock filt, men man kunde se att det låg en människa där. Delar av en röd klänning hängde ner över kanten på båren och snuddade vid sten­ arna. Tidningsartikeln berättade att den saknade Iselin Gaathe hade hittats i vattnet av en man som var ute på promenad. Polisen betraktade ärendet som en drunkningsolycka. ”Det enda vi vet är att vi inte vet vad som hände”, sa Une. Cecilia ville prata om något annat. ”Får jag se på bilderna du tog?” frågade hon. ”Vilka bilder?” frågade Leo. ”De som du tog med mobilen. Av den döda mannen.”

Leo drog upp mobilen. Den hade en stor skärm. Une lutade sig fram mellan dem. ”Undrar vem det där är”, kommenterade hon när Leo hade plockat fram en bild.

Cecilia andades in och höll andan. Fotspåren syntes.

Bilden var tagen innan alla människorna kom och hon kunde skymta dem på skärmen. ”Kan du förstora det där?” frågade hon.

19

Leo strök med två fingrar över skärmen och fick upp en del av bilden i dubbel storlek. ”Jag kan förstora den ännu mer i datorn”, sa han. ”Det behövs inte”, sa Cecilia.

På bilden kunde hon tydligt se spår i sanden längs vatten­brynet och fram till liket innan de stannade till och gick i en båge runt den döda mannen. ”Det var någon där före mig”, sa hon. ”Någon som inte gjorde något, utan bara gick vidare.” ”Så konstigt”, kommenterade Une. ”Undrar vem det kan ha varit.”

Leo bläddrade igenom de andra bilderna. ”Kanske det var han”, sa han och pekade på en mörk gestalt ute på en av klipporna. Han såg liten ut jämfört med människorna som stod på stranden, men det gick ändå att se kikaren han höll framför ögonen.

20