9789178034239

I N NE H Å LL PERSONERNA 11 EN VARNING 33

FÖRSTA DELEN TIVOLI BROCKDORFF 1. Middagsgäster. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 2. Hyvelspån och terpentin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 3. En värld av nöjen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 4. Oväntade möten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 5. Sierskans bekännelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 6. Karantän. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 7. Fjädern. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 8. Kontraktsbrott. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 9. Det oseende ögat. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 10. Sparris och langustrar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 11. Tejos drottning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 12. Hudson Queens hemlighet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 13. Pinctada Margaritifera. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116

ANDRA DELEN SHETLAND JACK 14. Rombach & Rombach. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 15. Porslinsflickan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 16. Li Jing. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 17. Thursday Island. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 18. Mysteriet S/S Rose. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 19. Detektiven. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 20. Lord Kilvaird. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 21. Huset på Oswald Street. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 22. Straight flush. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 23. So long, Sailor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187

TREDJE DELEN SMUGGLARDROTTNINGEN 24. Källarhålan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 25. Stöldgods i lasten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 26. Lucky Lucy’s Social Club. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 27. Feber. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 28. Telegram. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 29. Shanley’s Bar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 30. Simmons. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236 31. Murgröna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 32. Acetylen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 33. Bernie the Butcher. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 34. På liv och död. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259 35. Varningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267

36. Tarantello. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 37. En hälsning från Glasgow. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280 38. Varm toddy. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 39. Hatten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290 40. Vandring i natten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295

FJÄRDE DELEN SKYMNINGSKAJEN 41. Stormar och krig. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 42. Razzia. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307 43. En djärv plan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 44. Utpressning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320 45. Chansen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 46. The Black Cart. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333 47. En objuden gäst. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 338 48. Den värsta sjöresan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 344 49. En notis och ett återseende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 352 50. Kingston Kings. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 51. Snart är du min. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 52. Ingen utväg. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 369 53. Brännflaskor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 374 54. Reträtt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 380 55. Förrädaren. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 385 56. Allting vänder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 391 57. Färdiglekt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 400

58. Skymningskajen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 404 59. Det brinnande huset. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 408 60. Hela vägen till Gourock. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 413

FEMTE DELEN DEN FALSKA ROSEN 61. Tubkikaren. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 419 62. Högvatten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427 63. En snäll och modig vän. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 433 64. Evig tur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 438 65. Om hajar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443 66. Kallt stål och heta kryddor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 448 67. Highland Orphanage. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 456 68. Ödets vindar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 460 69. Ett oväntat återseende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 467 70. Österut. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 475 71. Goodbye, fare-ye-well. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 480 72. Den gamla gungstolen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 486 73. Den falska rosen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 493 74. Livet går vidare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 500 ^â 75. Chateau Lafourcade. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 505

HEMMAHAMN 511

PERSONERNA

SALLY JONES First Engineer

d Un

e

o rw

od

Li Jing

En varning

Till Madame Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades för Shetland Jack. Och det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och jag skall berätta den hemska sanningen om hans våldsamma död.

Men historien om Shetland Jack tog inte slut när han dog.

Och nu har hans historia blivit en del av min egen. Om detta måste jag också skriva, även om det känns svårt. Mycket av det som har hänt mig det senaste året skulle jag helst bara vilja glömma.

Det kommer att ta flera veckor för mig att berätta klart.

Kanske en hel månad. Men Ni får gärna läsa efter hand som jag skriver. Varje kväll kommer jag att lägga de senast skrivna sidorna på det lilla mahognybordet bredvid flygeln i stora salongen.

Skrivmaskinen som Ni har lånat mig är mycket bra. Jag har aldrig skrivit på en Imperial förut. Själv har jag en gammal Underwood No. 5, fast den är kvar i Lissabon. Den ligger ned­ stuvad i min sjömanskista ombord på Hudson Queen.

Hudson Queen, det är Chiefens och min skuta, det. Vi köp­ te henne i New York en gång i tiden och sedan dess har hon 35

varit vårt hem. Och vår försörjning. Vi har korsat de flesta av världens stora hav och jag kan inte räkna alla hamnar som vi har lastat och lossat i.

För fem år sedan kom vi till Lissabon. Där fick vi i uppdrag att hämta en last med kakel i en liten hamn som heter Agiere.

Den ligger vid floden Zêzere, ett par mil inåt landet. Upp­ draget verkade enkelt, men det blev vår stora olycka. I Agiere kapades Hudson Queen av banditer och förliste på floden.

Jag och Chiefen klarade oss undan med livet i behåll. Men när vi kom tillbaka till Lissabon blev Chiefen arresterad av polisen. Han anklagades för att ha mördat en man som hette Alphonse Morro. Chiefen dömdes till ett 25 år långt fängelse­ straff.

Plötsligt var jag bara ett herrelöst djur i en stor och främ­ mande stad. På gatorna drev skrikande människor runt och letade efter mig. De kallade mig för Mördarens apa och ville göra mig illa.

Jag hade förlorat Chiefen. Och Hudson Queen var ock­ så borta. Jag hade ingenstans att ta vägen och ingenting att hoppas på. Men just som jag trodde att allt var över träffade jag Ana Molina. Om det inte vore för henne så hade jag inte levt i dag. Trots att alla andra sa att jag var en mördares galna apa gömde och skyddade hon mig.

Anas hem blev också mitt. Och hennes vän, instrument­ 36

makaren signor Fidardo, blev också min vän. Han lät mig arbeta i sin verkstad och han lärde upp mig i sitt yrke. Tack vare honom är jag nu en duktig dragspelsreparatör och jag kan även ta mig an att byta halsen på en gitarr om det skulle behövas.

Med Anas och signor Fidardos hjälp tog jag så småning­ om reda på sanningen bakom Hudson Queens förlisning och mordet på Alphonse Morro. Det tog fyra långa år. Men till slut blev Chiefen friad. Dagen då han släpptes ur fängelset var den lyckligaste i mitt liv.

En tid därefter återvände jag och Chiefen till Agiere. Vi lyck­ ades bärga Hudson Queen och få henne bogserad till Lissa­ bon. Efter fyra år på botten av floden var vår skuta ett vrak.

För att få ihop pengar till att rusta upp henne tog vi vartenda ströjobb som vi kunde hitta i Lissabons hamn. Men löning­ en var usel och nästan allt vi tjänade gick till mat och andra förnödenheter.

Hittills har vi hunnit bygga en ny inredning till kajutan och vi har påbörjat arbetet med att återställa styrhytten. Ändå är det så väldigt mycket kvar att göra. Det värsta är att den stora ångpannan förstördes av explosioner vid förlisningen. Hur vi skall få råd med en ny panna begriper jag inte. Därför undrar 37

jag ibland om Hudson Queen någonsin kommer att plöja de stora haven igen.

Jag berättar allt detta eftersom historien om Hudson ­Queen delvis är densamma som historien om Shetland Jack. Ni kommer senare att förstå vad jag menar.

Just nu känns Lissabon och Hudson Queen långt borta. Ge­ nom tornrummets fönster ser jag solen gå upp bakom de skogsklädda kullarna i öster. Hela dalgången färgas brandgul av det varma ljuset. Och nere vid åkanten driver morgon­ dimman in och ut mellan träden. Nyss såg jag Chiefen sätta sig på cykeln och trampa ner mot stora vägen. Jag tror att han är på väg till Lodève för att hämta den nya klingan till Er ångsåg. I så fall kanske jag är med och provkör sågen när han kommer tillbaka. Det skulle vara roligt.

Chiefen har ju berättat för Er om hur han och jag lärde kän­ na varandra. Det märktes att Ni först inte trodde honom. Men det gör inget. Ni är inte den första som tvivlar på att en gorilla kan lära sig att arbeta som fartygsmaskinist.

Men jag har levt nästan hela mitt liv bland människor, på människors villkor. Så jag är inte längre enbart ett djur. Men jag är inte heller en människa. Så vad är jag? Det vet jag inte riktigt. Det enda som jag är helt säker på, är att jag är mina 38

vänners vän. Och det räcker bra. Även om Ni och jag nyss har träffats, Madame, räknar jag nu Er till mina vänner. Därför måste jag varna Er. Historien som Ni har bett mig att berätta är otäck. Och sorglig. Var be­ redd på att Ni kommer att få läsa saker som Ni sedan kanske önskar att Ni aldrig hade fått reda på.

39

FÖRSTA*DELEN

TIVOLI BROCKDORFF

1 Middagsgästen Först skall jag berätta om Harvey Jenkins. Det var ju med honom som allt började. Och slutade.

Vi träffade Jenkins första gången i Lissabon. Det var en kväll i april förra året. Jag minns att Chiefen och jag hade burit is­ lådor i fiskhamnen hela den dagen. Som en del av lönen hade vi fått med oss ett halvkilo ansjovis till middag. Chiefen satte sig på däck och skalade potatis och jag såg till att få fyr i ka­ byssens vedspis. Trots att vi hade dåligt med pengar behövde vi inte snåla på bränslet. Vedlåren bredvid spisen var alltid full av rivningsvirke. Den här kvällen eldade jag upp några bräder från vår gamla kajutainredning.

Medan potatisarna kokade tog vi med oss en bit tvål och varsin handduk och gick i land. Vi kostade bara på oss att gå på badhus ett par gånger i månaden och tvättade oss annars i floden Tejo. En bit uppströms är vattnet någorlunda rent och där finns både brygga och en omklädningshytt på stranden.

43

Efter badet promenerade vi sakta tillbaka längs kajerna. So­ len stod lågt och fick floden att glittra i rött och guld. Chiefen visslade för sig själv. Han var på gott humör. Det hade han varit varje dag nu i nästan två veckors tid, ända sedan han fick veta att han hade fått jobb som andremaskinist på en passagerarångare som heter Funchal. Han skulle mönstra på om en knapp vecka och sedan bli borta i en månad.

Vi hade ett femtiotal meter kvar till vår kajplats, när jag såg att det var någon ombord på Hudson Queen. ”Vem kan det där vara?” sa Chiefen och skuggade ögonen med handen för att se bättre. ”Bara det inte är någon som vill ha pengar av oss. Har vi betalt hamnvakten för färskvattnet den här månaden?”

Jag nickade. Så vitt jag visste var alla våra räkningar betalda.

När vi kom närmare förstod vi att det nog inte var en hamntjänsteman som väntade på oss. Mannen var klädd i en lång, sjavig rock och bar en smalbrättad hatt som såg ett par nummer för liten ut. På hans axel satt en stor, gråaktig fågel av något slag.

Mannen höll på att syna Hudson Queens skeppsklocka, som hänger på mastens förkant. Han vände sig om när han hörde oss komma ombord. Utan brådska släppte han den slitna gamla bronsklockan och gick oss till mötes. ”Jaha”, sa Chiefen. ”Och vem är ni?”

44

Mannen var i 60-årsåldern gissade jag. Han log och sträck­ te fram en hand som var täckt av bleknade sjömanstatuering­ ar. Tusen och en rynka stramade i hans magra, väderhärjade ansikte. Fågeln på hans axel var en tupp, såg jag nu. Och den måste vara uråldrig. Fjäderdräkten var gles och det bleka skinnet lyste igenom här och var. Ögonen stirrade, vattnigt gråvita och blinda. ”Jenkins var namnet”, sa mannen med sträv röst och tydlig skotsk dialekt. ”Harvey Jenkins. Ursäkta att jag klev ombord utan lov. Är det du som är skeppare?” ”Jo”, sa Chiefen. ”Jag råkade bara gå förbi på kajen”, sa Jenkins. ”Och så såg jag din skuta. Det är ju en Clyde Puffer! Sådana finns det gott om längs den skotska västkusten. Jag jobbade faktiskt själv på en, som maskinist. Vi gick med post och allehanda för­ nödenheter mellan fastlandet och de hebridiska öarna. Fast det är länge sedan nu.”

Chiefen sken upp. Det är inte så ofta vi träffar på någon som vet vad Hudson Queen är för ett sorts fartyg. ”Man kan inte få ta en titt under däck?” frågade Jenkins. ”Gamla minnen … ja, du förstår …” ”Det är inte mycket att se”, sa Chiefen med en suck, ”båten har legat på botten av en flod i fyra år.” ”Jag tittar gärna ändå”, sa Jenkins. ”Bara roligt att få komma 45

ombord på en Puffer igen.”

Så kom det sig att Chiefen visade runt mannen som hette Harvey Jenkins i Hudson Queen. Jenkins ville se vartenda skrymsle i skutan, så det tog en stund. Under tiden stekte jag ansjovisarna. Chiefen frågade om Jenkins ville äta med oss och det ville han.

Vi blev sittande i ett par timmar vid bordet i kabyssen. Jen­ kins var väldigt nyfiken på hur en Clyde Puffer hade hamnat här i Lissabon. Så Chiefen berättade om hur vi hittade Hudson Queen i New York för ett tiotal år sedan och om alla resor som vi gjort med henne sedan dess.

Därefter berättade Harvey Jenkins sin egen livshistoria. ”Jag var till sjöss i en herrans massa år”, sa han. ”Men plöts­ ligt en dag fick jag nog. Jag gick i land för gott och köpte en liten gård i Oklahoma. Mitt i Amerika, så långt från havet jag kunde komma. Jag hade höns och grisar och ett par kor.

Och fem tunnland jord att odla på. En dag tog jag hästen och vagnen och åkte till South Bend för att köpa utsäde. När jag kom tillbaka ett par dagar senare, var gården borta. Grisarna och korna också. Och ladan som jag själv hade byggt. Allt var försvunnet. Det var en tornado som hade dragit förbi. Det är ju sådant som händer, där i Oklahoma. Bland spillrorna hittade jag tuppen, mer död än levande. Han var det enda tornadon hade låtit mig behålla. Jag tog honom med mig när 46

jag drog vidare och sedan dess har han och jag kuskat runt lite kors och tvärs här i världen.”

Tuppen öppnade näbben och Jenkins gav den en potatisbit. ”Nu för tiden jobbar vi på ett resande tivoli”, fortsatte Jenkins. ”Det är inte så illa. Man får se sig omkring. Hit till Lissabon kom vi för en vecka sedan. Våra tält och vagnar står uppställda på en ödetomt vid Cais do Sodré. Jag sköter ångmaskinen till karusellen och Tuppen … ja, jag har ald­ rig kommit mig för att ge honom något annat namn … han skrämmer barnen med sina vita ögon.”

Tuppen böjde sig framåt, lade huvudet på sned och spärra­ de upp sitt ena, blinda öga. Som belöning fick han en potatis­ bit till. ”Kom gärna och hälsa på oss någon kväll”, fortsatte Jen­ kins. ”Inträdet är gratis. Och karusellen får ni åka med hur mycket ni vill!” ”Tack skall du ha”, sa Chiefen, ”men jag skall mönstra på en linjeångare till Brasilien om några dagar. Och innan dess är det mycket att styra med. Vi får nog vänta med att åka karu­ sell tills ert tivoli kommer till Lissabon nästa gång.”

Jenkins såg från Chiefen till mig och sedan tillbaka på Chiefen igen. ”Jaha …”, sa han dröjande. ”Så Sally Jones blir ensam kvar på skutan … medan du är till sjöss, alltså?”

47

Chiefen nickade: ”Sally Jones klarar sig fint på egen hand skall du veta. Och dessutom har hon vänner här i staden.”

Jenkins såg tankfullt på mig. Jag fick känslan av att han just hade fått en idé av något slag.

Det blev lite mer småprat om det ena och det andra, innan Jenkins tackade för sig. Han önskade Chiefen en lycklig resa till Brasilien. När vi stod vid landgången, vände sig Jenkins till mig och sa: ”Det slog mig nu, att du skulle passa bra som karusell­ skötare. Både maskinist och gorilla … du är ju faktiskt som gjord för att arbeta på ett tivoli!”

Chiefen och jag bytte en hastig blick. Sedan sa Chiefen: ”Vi tar alla jobb vi kan få. För att spara ihop pengar till skutan.”

Jag nickade. Ett jobb som tivolimaskinist skulle jag inte tacka nej till. ”Så bra”, sa Jenkins. ”Men jag kan inget lova. Just nu finns det inte arbete åt dig hos oss. Men tivoliarbetare är ett rastlöst folk. De kommer och går lite som de vill. Ett, tu, tre, så blir det en plats ledig. Jag skall se vad jag kan göra. Det lovar jag!”

Och med det sa vi adjö till Harvey Jenkins. Jag och Chiefen hjälptes åt att sträcka upp skutans förtöjningar inför natten, medan Jenkins vandrade iväg längs kajen med Tuppen på axeln.

48

Jag såg fundersamt efter dem. Jenkins hade verkat hygg­ lig, tyckte jag. Men det var något med honom som inte hade stämt. Något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Inte förrän en halvtimme senare, när jag hade krupit ner i min hängkoj och blåst ut nattlampan, kom jag på vad det var som hade känts konstigt med vår gäst: Han hade inte verkat det minsta förvånad när han först fick se mig.

Folk som träffar mig för första gången blir alltid nyfikna.

De ställer frågor. Inte till mig, förstås, utan till Chiefen. Han får då förklara att jag visserligen är en gorilla, men att jag förstår vad människor säger och att jag är lika duktig på mitt jobb som vilken annan fartygsmaskinist som helst.

Men Harvey Jenkins hade inte ställt en enda sådan fråga till Chiefen. Hur kom det sig?

Svaret var kanske enkelt, tänkte jag. Jenkins hade väl sett så mycket av världen att inget längre kunde förvåna honom.

49

2 Hyvelspån och terpentin Fyra dagar senare var det dags för Chiefen att mönstra på S/S Funchal. Det regnade den morgonen. Lukten av spillvatten och kall gryning stack i näsborrarna när jag och Chiefen hjälptes åt att bära hans sjösäck till Funchals kajplats i Doca de Alcântara.

Det stora passagerarfartyget hade kommit in kvällen innan och redan om några timmar skulle hon kasta loss igen och sätta kurs västerut, mot Rio de Janeiro i Brasilien.

Chiefen var förväntansfull och kanske en smula nervös också. Under vintern hade han haft några påhugg som skep­ pare på en av hamnkontorets passbåtar, men det här skulle bli hans första riktiga sjöresa på nästan fem år.

Jag hade hoppats på att få ta en titt på Funchals maskin­ rum före avgång, men landgångsvakten hade order om att inte släppa förbi någon obehörig. Så Chiefen och jag fick ta adjö på kajen. ”Sköt om dig”, sa Chiefen och gav mig en klapp på axeln.

50

Jag nickade och sedan gick han ombord.

Ingen av oss är mycket för storstilade avsked.

Istället för att gå tillbaka till Hudson Queen korsade jag Comércio­torget och började vandra upp för Alfamas branta och slingrande backar. Regnet hade nu upphört och värmen från solen fick gatstenarna att ånga. Enstaka kaféer hade redan öppnat och i gränderna trängdes hästdragna kärror lastade med mjölk, frukt, fisk och kött som skulle levereras till affärer och krogar.

Signor Fidardo och Ana Molina bor i ett hus vid en liten namnlös park, just där den smala och mörka Rua do Salva­ dor möter den större och livligare Rua de São Tomé. Signor Fidardo har sin instrumentverkstad i gatuplanet. Dörrklock­ an plingade när jag steg över tröskeln. Det doftade av hyvel­ spån, terpentin och välsmorda stålverktyg. Signor Fidardo satt lutad över sitt arbetsbord. Taklampan hängde så lågt att hans vita hår såg ut att glöda i den varma ljuskäglan. ”Ett ögonblick, bara”, sa han utan att titta upp från sitt arbete.

Jag tassade in till min hörna av verkstaden. På mitt arbets­ bord låg ett litet, tvåradigt durspel nedmonterat i delar. Äga­ ren ville få det totalrenoverat och signor Fidardo hade gett uppdraget till mig. Han hade sagt att han själv inte hade tid, 51

men det var nog inte riktigt sant. Han visste ju att Chiefen skulle ut på sjön och tänkte säkert att det skulle vara roligare för mig att jobba i hans verkstad än att vara ensam på Hudson Queen. Och det hade han alldeles rätt i.

Bredvid mitt arbetsbord stod Hudson Queens fartygsratt lutad mot väggen. Det är en stadig ratt, helt byggd i ek och förstärkt med rejäla beslag av mässing. Men liksom allt annat ombord hade den farit illa under åren som Hudson Queen låg förlist i floden Zêzere. Fernissan hängde i flagor och träet hade svartnat fläckvis. För att få ratten i skick igen krävdes riktiga finsnickarverktyg och det var därför som jag hade ta­ git hit den. Men det var ju sannerligen inte ett arbete som brådskade. Hudson Queen låg där hon låg. Det skulle dröja innan hon behövde en ratt att styras med igen.

Efter en liten stund rätade signor Fidardo på ryggen och vände sig om. ”Godmorgon min vän”, sa han och såg på mig över kanten på sina brillor. ”Du kommer lagom till morgonkaffet.”

När signor Fidardo hade bytt om till sin vita kostym gick vi till Café Nova Goa på Rua do Salvador och drack en kopp stående vid disken. Signor Fidardo går aldrig utanför huset i arbetskläder. Han är mycket noggrann med sitt yttre. Jag undrar om det finns någon annan än han som byter om till pyjamas när han skall sova middag.

52

Många timmar senare, när klockorna i Graçakyrkan ringde kväll, lade jag och signor Fidardo ner våra verktyg för da­ gen. Jag städade undan och sopade golvet medan han hällde upp ett glas Campari åt sig själv och ett stort glas mjölk åt mig. Sedan satte vi oss ner och drack sakta under tystnad. Så avslutar signor Fidardo alltid sina arbetsdagar. Han är lika noga med sina rutiner som han är med sin klädsel.

Det knackade på fönstret över mitt arbetsbord. Ana tittade in med en välfylld tygkasse på armen. ”Vill ni ha mat?” sa hon. ”Jag har köpt kronärtskockor.

Och lite annat.” ”Tack gärna”, svarade signor Fidardo. ”Jag har inga andra middagsplaner.”

De vände sig båda frågande mot mig och jag nickade. ”Så bra!” sa Ana. ”Hur har det gått för Henry, förresten?

Kom han iväg som han skulle med den där båten i morse?”

Ana kallar alltid Chiefen för Henry. Det är hon nästan en­ sam om. Och ändå är det ju faktiskt hans riktiga namn.

Ana bor högst uppe i huset, med utsikt över Alfamas takåsar.

I hennes lilla lägenhet har jag upplevt några av mitt livs bästa 53

stunder, men också några av de allra värsta. Konstigt nog är det bara de bra stunderna som har satt sig i väggarna. Hos Ana känner jag mig nästan lika hemma som i Hudson Queen.

Den här kvällen var Ana gladare än på länge. Medan vi åt berättade hon att hon just hade tackat nej till att åka på en lång turné till Europas stora städer. Under hösten hade Ana sjungit på musikteatrar i både Paris och Madrid och nu tyckte hon att det kunde få räcka med stora, fina scener för ett bra tag framöver. Istället ville hon fortsätta att arbeta som vanligt på skofabriken i Alcântara och uppträda om helgerna med husorkestern på den lilla ruffiga fadokrogen Tamarind på Rua de São Miguel.

Det var på Tamarind som Ana en gång hade börjat sjunga för publik. Och det var också där som hon senare blev upp­ täckt av direktören för operateatern São Carlos, Vicomten av Oliveira. Vicomten övertalade henne att göra en konsert på São Carlos och sedan dess var Ana en stjärna. ”Du borde tacka ja till turnén, Ana”, sa signor Fidardo nu bestämt. ”En sådan chans är det inte många fadistor som får.”

Ana log. ”Det visste jag att du skulle säga, Luigi. Och det säger Vi­ comten också. Men jag är nöjd med mitt liv som det är. Var­ för skall man ändra på något som är bra, bara för att man kan? Jag trivs bäst med att sjunga här i min egen stad, för 54

mina grannar och vänner. Om förmöget folk i London och Paris också vill höra mina sånger, får de gärna komma hit. På Tamarind är alla välkomna.”

Signor Fidardo himlade med ögonen och ryckte uppgivet på axlarna. Ana skrattade: ”Var inte orolig, Luigi. Jag kommer säkert att åka på turné igen någon vacker dag. Och jag håller ju på att spela in en ny skiva. Det är du väl glad för? Ta nu en kronärtskocka till och smaka på fårosten från Beiras som jag köpte i saluhallen!”

Signor Fidardo tog lite motvilligt en bit ost. Smaken fick hans surmulna ansikte att mjukna. Och snart var han och Ana igång med att skvallra om bekanta och grannar. Jag kröp upp i kökssoffan och lyssnade på dem med ett halvt öra och kände mig lugn och glad. Och lite dåsig av den goda maten.

Ett par timmar före midnatt lämnade jag huset på Rua de São Tomé. Ana hade frågat om jag ville bo hos henne medan Chiefen var borta, men det tackade jag nej till. Det skulle inte kännas bra att lämna Hudson Queen helt utan tillsyn.

Nere vid floden drog en fuktig nattbris längs folktomma ka­ jer. Mellan de flackande gasljusen var natten mycket mörk. Jag raskade på stegen och såg mig emellanåt om över axeln. Man måste alltid vara på sin vakt när man rör sig i en nattlig hamn.

55

Eftersom det var lågvatten fick jag klättra ner för en trapp­ stege från kajkanten för att komma ombord på Hudson ­Queen. När jag skulle öppna till kabyssen såg jag att en hop­ vikt papperslapp var instucken under dörren. Jag stängde om mig och tände fotogenlyktan över bordet. Sedan vek jag upp lappen och läste: Jag har ett jobb åt dig på tivolit. Kom till Rua Moeda (nära Cais do Sodré) klockan 7 i morgon kväll.

Harvey Jenkins

56

3 En värld av nöjen Kvällen därpå lämnade jag signor Fidardos verkstad strax efter sex. Jag gick raskt genom folkvimlet i Mourarias branta backar och köpte mig en brödlimpa och en bit ost på vägen.

Nere vid Martim Moniz-torget sprang jag ikapp en spårvagn och klängde mig fast på den bakre påstigningsplattformen.

Fartvinden fläktade skönt i mitt ansikte när vagnen tog fart på Baixas breda affärsgator.

Skymningen föll och gatlyktorna tändes en efter en. Jag hoppade av vid Cais do Sodré och fortsatte till fots. Ljuden av skratt och musik ledde mig snart till en ödetomt som lys­ tes upp av öppna eldar i stora plåttunnor. Där stod ett tiotal färgglada tivolivagnar uppställda runt en karusell med slit­ na trähästar som snurrade runt i maklig takt under ett tak av tältduk. Slamret från maskineriet överröstades av vals­ melodin från ett stort positiv som halades av en kvinna i röd uniform.

57

En liten kö hade bildats framför kuren där man kunde lösa biljetter till karusellen. På kurens tak satt en stor skylt med texten: Tivoli Brockdorff – en Värld av Nöjen!

Det slog mig nu att jag kanske borde vara på min vakt. Var­ ken jag eller Chiefen kände Harvey Jenkins. Tänk om han hade skumma avsikter med att locka hit mig? Jag hade ju bli­ vit lurad förut i mina dagar.

Fast tivolit verkade inte vara det minsta skumt. Bara lite sjavigt och skamfilat, så där som resande tivolin brukar vara.

Från luckor i vagnarna kunde man köpa karameller och sockerdricka. En gammal kvinna gick runt och sålde nejlikor till förälskade par. I ett tält satt en skallig bjässe till karl och bröt arm med alla som vågade utmana honom. Han kallade sig François Le Fort och skröt med att vara Frankrikes star­ kaste man. I ett annat tält kunde man få sin framtid spådd av en sierska som hade kontakt med andevärlden. Hon hette Margosha och kom ända från Odessa vid Svarta havet.

Bakom ett staket stod den pysande och stånkande ång­ maskinen som fick karusellen att snurra. Intill satt Harvey Jenkins på en pinnstol och slumrade med hatten vilande på näsryggen. Tuppen höll vakt på hans axel och började 58

trampa på stället när jag klättrade över staketet. Jenkins slog upp ögonen. ”Godkväll på dig”, sa han och sköt bak hatten i nacken.

Han slog ut med händerna, som för att presentera tivolit. ”Ja, här är det, vårt resande nöjesetablissemang. Vad tycks?”

Jag ryckte på axlarna. Jenkins skrattade hest. ”Visst, det är ganska skruttigt, det hela”, sa han, ”men karu­ sellen är billig att åka med och Margosha lovar lysande fram­ tidsutsikter åt alla som hon spår. Så ingen behöver gå besvi­ ken härifrån. Men nu måste du träffa direktör Brockdorff.”

Han visslade till sig biljettförsäljerskan, en gråhårig kvinna med en bok under armen, och bad henne att hålla ett öga på ångmaskineriet några minuter.

Direktör Brockdorff hade sitt kontor i en av tivolivagnar­ na. Han var liten och mager, med oljig mittbena och vaxat pipskägg. På sig hade han långkalsonger med hängslen och en fläckig nattskjorta. ”Jaha, här har vi maskinistapan”, sa han när han fick se mig. ”Utmärkt, Jenkins. Hur skall ni fördela arbetet mellan er?” ”Jag tar eftermiddagspasset och Sally Jones löser av mig klockan sju. Sedan kör hon karusellen till stängningsdags.”

Direktör Brockdorff skalade av några sedlar från en rulle som han fiskade upp ur nattskjortans bröstficka.

59

”Lönen är sex escudos om dagen. Här är 24 escudos. Du får lika mycket till på lördag om åtta dagar. Det blir din sista arbetsdag. På söndagen reser vi vidare.”

Jag tog emot sedlarna. Det var uselt betalt, men ändå något bättre än vad jag hade väntat mig.

När vi var tillbaka vid karusellen förklarade Jenkins hur den tvåcylindriga ångmaskinen skulle skötas. Om något krånglade fick jag se till att fixa det innan karusellåkarna blev sura och ville ha pengarna tillbaka. Det fanns en verktygs­ låda under pinnstolen.

Jenkins stannade kvar medan jag provkörde karusellen.

Sedan tog han fram en flaska vin som hade stått gömd bak­ om ångmaskinen. ”Då ses vi i morgon kväll”, sa han och stoppade vinflaskan i fickan med en blinkning. ”Nu skall jag till Bairro Alto och träffa en trevlig liten änka som jag lärde känna härom kväll­ en. Hon heter Eulalia och lagar underbar purjolökspaj, må du tro!”

Han satte ett finger mot hattbrättet och gick sedan muntert visslande sin väg. Vid utgången passade han på att norpa ett par röda nejlikor ur blomsterförsäljerskans stora bukett.

Mina dagar blev nu långa, men det gjorde mig inget. Fast signor 60

Fidardo bekymrade sig över att jag hade skaffat ett kvällsjobb. ”Hinner du verkligen sova och äta tillräckligt?” undrade han.

Jag nickade till svar, men det syntes att signor Fidardo inte lät sig övertygas. Nästa dag hade han därför skaffat en madrass och lagt in den i förrådet innanför verkstaden. ”Du måste ta minst en halvtimmes tupplur varje dag”, för­ klarade han barskt. ”Sedan följer du med mig ut på stan, så bjuder jag på en tidig middag innan du går vidare till det där andra jobbet du har skaffat. Nå, är vi överens om det?”

Det är en lite underlig sak med signor Fidardo, att ju snällare han är, desto strängare försöker han låta.

Det bästa med arbetet på tivolit var att jag fick sköta mig själv. En del besökare hängde förstås vid staketet runt ång­ maskinen och glodde nyfiket på mig, men det gjorde inte så mycket. Sådant är jag ju van vid.

De andra tivoliarbetarna brydde sig knappt om mig alls.

Var och en hade fullt upp med sina egna sysslor. En av de få som jag blev lite bekant med var kvinnan som satt i biljett­ kuren. Hon hette Sylvie Dubois och var mamma till François Le Fort, den skallige armbrytaren. ”Stackars lille François får inget annat jobb än det här”, för­ klarade hon. ”Och han klarar sig inte utan sin mamma. Så 61

därför är jag så illa tvungen att resa runt med tivolit jag också.”

Sylvie Dubois älskade böcker. Förr hade hon varit bouqui­ n­­iste i Paris. Det betydde att hon hade sålt böcker från en egen liten boklåda på gatan. Nu passade hon istället på att läsa hela dagarna. Sylvie Dubois kunde både ta betalt och lämna över biljetter utan att ens lyfta blicken från sin bok.

Ibland, när hon ville sträcka på benen, kom hon bort till mig och pratade lite. En av de första kvällarna frågade hon: ”Du och Harvey Jenkins har väl känt varandra länge, eller hur?”

Jag skakade på huvudet. ”Inte det?” sa hon förvånat. ”Jag som trodde att ni två var gamla bekanta.”

Jag skakade på huvudet igen.

Sylvie Dubois tittade på mig över kanten på sina läsglasögon. ”Det var ju besynnerligt”, sa hon. ”Varför gjorde han sig i så fall sådant besvär för din skull? Med Margosha och allt …?”

Just då kom någon för att köpa en biljett till karusellen och Sylvie Dubois måste återvända till biljettkuren.

Jag hade blivit lite förvirrad av hennes frågor. Så när tivo­ lit stängde vid midnatt gick jag till biljettkuren i hopp om att Sylvie Dubois skulle förklara sig. Men hon hade tydligen glömt bort det hela redan. Hon tittade bara undrande på mig och sa att jag borde gå hem om jag var färdig för kvällen.

62