9789177650652

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

1

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

Till Ann-Sofie Du är min röst i natten.

Om John Romeo och Konstnären: Det Göteborg som det berättas om i den här berättelsen är inte verklighetens Göteborg, utan en mörkare, smutsigare plats, men med flera likheter. Alla personer, omständigheter och platser är ett resultat av författarnas fantasi. Alla eventuella likheter med levande såväl som döda personer är helt och hållet en slump.

Copyright ©2017, Diane Karlstrom och Magnus Carling.

Omslag: Vanessa Yang Illustration: Marie Therése Mattsson

www.JohnRomeo.se

2

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

Prolog

Ulrika Swärd var tre kvarter från döden. Gatan hon gick längs kantades av höga ekar, vars lövlösa kronor sträckte sig som skelettarmar mot natthimlens mörka moln. Hennes klackar ekade ihåligt mot den regnvåta asfalten och ljudet studsade mot radhusens träfasader. ”Fan.” Hon kvävde en sur rap. Den sista cidern som Henrik propsat på henne ville komma upp. Den sötsliskiga smaken av päron låg som ett täcke i munnen och klibbade mot tänderna. ”Jävla fan.”

Cidern var inte allt som Henrik tjatat om. De hade dansat och hon hade känt den hårda utbuktningen när han pressade sig mot henne. Hans hand hade glidit ner över hennes bröst och när han nypt åt om vårtan hade hon knuffat bort honom. ”Kom igen babe”, härmade hon. ”Du är inte den enda tjejen här!”

No shit, tänkte hon. Hon hade sett Felicias blickar, hur hon stirrat på Henrik. Hon kunde få honom, den jäveln var inte värd att gråta över. Ändå torkade hon bort en ensam tår. Hon hade fortsatt dansa med honom, till dess att han började tafsa igen.

Det var då hon hade fått nog.

Inte mycket annat stämde den här kvällen. Mamma hade tjatat på henne innan hon stack. Pappa hade gett henne pengar i smyg och sagt att det skulle räcka till maten, till taxin och till att betala Anna för ciderflaskorna, men han hade varit för snål, som vanligt. Nu hade hon tagit sista bussen hem, som hon med nöd och näppe lyckats hinna med, och fått svara på fem sms från mamma.

Varför kan de aldrig lita på mig?

Trots allt fyllde hon sexton nästa vecka. Det fanns folk som flyttade hemifrån tidigare än så.

Ulrika vinglade till och foten vek sig. Hon skrek, föll framåt och återfann balansen i sista stund. Hon fnittrade, men bitterheten återvände nästan genast. Varför kunde inte pappa ha hämtat henne istället för att ge henne pengar – när de ändå inte räckte till taxi?

Luften var kylig och stack i kinderna. Längre fram svängde gatan ner mot hennes kvarter. Inga andra människor var ute och mamma hade tjatat om att gå raskt hem.

Ulrika fnös. Det var ju inte som att det här var Angered eller Biskopsgården, det här var 3

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

en förort där polisbilarna körde runt i förebyggande syfte, aldrig för att utreda några brott. Om man nu inte räknade Arvid Johanssons bråk med områdets hundägare förstås. ”Man kan bara inte gå hem innan midnatt”, muttrade Ulrika då hon förberedde sig mentalt på den kommande stormen. Mamma skulle sitta hemma vid köksbordet, med rödvinsandedräkt och glansiga ögon som alltid på fredagarna. Det skulle bli bråk, hot om utegångsförbud, hon skulle få både en och annan örfil och sedan skulle Ulrika fly gråtandes upp på sitt rum. ”Skiter väl jag i”, sade hon, slant på orden och rapade tacokryddor.

Hon stannade när det bara var ett kvarter kvar. Hon kunde se sitt barndomshem där nere, radhuset där hon växt upp och som hon inte kunde komma bort från snart nog. Hon såg kökslampan och hon svalde hårt. Några löv virvlade runt i en plötslig, sval vind och rasslade ner över gatan. Suset från Söderleden var avlägset och någonstans spelades musik. För en gångs skull doftade det friskt av löv, jord och blöt asfalt. I vanliga fall luktade det vidrigt, som det gjorde överallt i Göteborg. Stanken av avgaser låg alltid tungt över rikets andra stad. ”Göteborg är såååå farligt”, sade Ulrika och slirade på orden. Hon citerade sin mamma. ”Du kan bli mördad eller våldtagen eller båda delarna.”

Samtidigt som hon sade det tänkte hon på Kristina Älvström, den nittonåriga tjejen som hittats flytande – naken – i Mölndalsån i förra veckan. Tolfte mordet efter sommaren hade någon sagt och Ulrika hade sett den retuscherade bilden på Kristina i Göteborgs-Posten. ”Hon gick i fel område för fan. Jag är nästan vuxen, jag vet vad jag gör.”

Ljudet av hennes egen röst var en trygghet i sig. Hon hade aldrig känt sig rädd i förorten, aldrig känt sig hotad när hon åkte hem sent. Hon klarade sig bra, hon var en överlevare. Inte bäst i klassen, hennes betyg låg runt medel på allt, men hon hade allt det andra. Att prata för sig var aldrig några problem och hon kunde slåss. Hade tagit blått bälte i Judo och gult i Taekwondo, tack vare pappas tjatande om att hon borde träna självförsvar.

Nog kunde hon klara sig själv alltid. Det var inte omgivningen hon var rädd för. Det var mamma.

Ulrika skyndade på stegen. Hon drog dragkedjan på den röda täckjackan hela vägen upp och rös. Alkoholen var på väg ut och hon huttrade. Lika bra att ta tjuren vid hornen, som hennes farfar brukade säga. Farfar var den ende i sin familj som hon verkligen gillade. Han respekterade henne för den hon var.

4

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

När hon närmade sig försökte hon se om mamma satt vid köksbordet. Mirakel kunde ju hända, hennes mamma kanske äntligen hade accepterat att Ulrika var vuxen nog att ta ansvar. Fast det var förstås en väldigt liten chans att det skulle hända.

Likväl verkade det som om köket var tomt.

Kökslampans sken fick de röda gardinerna att se ut som blod. Ulrika lade handen på järngrinden som ledde in till deras tomt. Kylan från metallen trängde genom de tunna skinnhandskarna och hon tvekade inför att öppna. Grinden gnisslade och hon visste att det var exakt det ljudet som skulle bli startskottet för det oundvikliga bråket.

Grindgnisslet skulle tvinga mamma att fara upp från var hon än befann sig och storma ut i hallen. Ulrika skulle inte hinna fram till ytterdörren förrän dörren skulle smälla upp och ett regn av hårda handflator skulle falla över hennes kropp. Hon ryste till. Mamma var så oresonlig. Speciellt när hon druckit. Hon sade jämt att hon bara ville Ulrikas bästa, men hur kunde det bästa vara att bli slagen gul och blå så gott som varenda helg? ”Fan vad jag är mesig.”

Ulrika drog ett djupt andetag och sköt upp grinden. Gnisslet skar olycksbådande genom luften. Ulrika grimaserade och stängde efter sig.

Inget hände.

Ingen mamma kom farande, inga andra ljud hördes än vägens avlägsna sus.

Ulrika kände hur klumpen i magen löstes upp. Hon log lite för sig själv, det fanns trots allt hopp för hennes relation med sin mor. Äntligen hade hon lyssnat. Ulrika gick fram till ytterdörren, fumlade fram nycklarna ur sin klarröda handväska och tänkte att hon skulle smyga in till föräldrarna om de sov, kyssa sin mamma på pannan och … ”Nu ska vi kanske inte överdriva”, sade hon och satte nyckeln i låset.

När dörren gled upp slog en främmande, metallisk lukt, emot henne. Från hallen såg hon rätt in i vardagsrummet. Golvlampan med vitt rispapper var tänd och intill den låg mammas ljusblå favoritvas – krossad. De arton rosor mamma fått av pappa för två dagar sedan, en för varje år de varit gifta, låg spridda intill vasen och vattnet hade runnit ut över valnötsparketten. ”Vad i …” började hon, men orden fastnade. Ulrikas blick flyttades från rosorna och längre in.

På golvet intill den ljusbruna skinnsoffan låg mamma och Calle. Hennes lillebror stirrade rakt ut, mot henne, men han rörde sig inte. Han var klädd i sin pyjamas med Captain America och mitt på den rödvita skölden med stjärnan växte en mörk fläck. Han kramade Bebben, vars ljusa fuskpäls förvandlats till ett mörkrött slick. Mammas 5

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

högerhand var utsträckt i ett kloliknande grepp och de långa vita fingrarna med det klarröda nagellacket nuddade nästan vid Calle. Hennes ljusblå ögon var vitt uppspärrade och det kastanjebruna håret klibbigt av svett. Ett långt, smalt sår delade hennes hals och blod pumpade fortfarande ut.

Ulrika darrade, men kunde inte röra sig. Hon kunde inte acceptera vad hon såg, det var omöjligt, och det måste vara en mardröm. Värst av allt var figuren som stod lutad över hennes mamma. Uppenbarelsen var som hämtad ur en av de där fåniga rymdfilmerna Calle såg på. En knallröd dräkt täckte kroppen och det enda som stack ut var andningsmasken och det svarta visiret. Ulrika såg sig själv i visiret och hennes hjärta verkade vilja dunka sig rätt ut ur kroppen.

Figuren höll upp en kniv, men det var ingen vanlig kniv. Den var formad som ett omvänt fiskskelett. Blodet på kniven blänkte i ljuset från golvlampan och figuren pekade på Ulrika med kniven. ”Meigui zai Dixie!” sade figuren med en mörk, metallisk röst.

Ulrika kände hur golvet verkade vilja dra ner henne. Hennes armar och ben var som gelé. Svart olja flöt in från sidorna och en inre röst skrek åt henne att fly, men hon kunde inte. Istället såg hon figuren rusa fram mot henne och en röd handske fyllde hela synfältet. Ulrika träffades av ett hårt slag och allt blev svart.

6

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

Kapitel 1

John Romeo vaknade med ett ryck. Han öppnade ögonen så långsamt att det kändes som att vänta på en garageport. Ögonen var fyllda av grus, munnen smakade för jävligt; en blandning av mörk rom, sura uppstötningar och ren skit. Hela kroppen värkte. Ett avlägset ljud, hårt och skärande, tvingade honom att börja tänka.

När ögonen till slut var öppna förstod han. Han satt på golvet i vardagsrummet, lutad mot den beigefärgade soffan, med högerarmen om gitarren. Barskåpet var öppet.

Igen. Trots alla löften blev det till slut bara ytterligare ett värdelöst försök. Ett fyrtiotal flaskor låg i ett specialbyggt skåp och alla korkar pekade mot honom, som om de hånande utmanade honom att lova sluta supa. Vänstra handen höll en öppen, halvtom flaska Ron Zacapa. På den matta glasflaskan fick han en spöklik skymt av sig själv. Rufsigt blont hår, mörka ögon och två dagars skäggstubb. ”The face of a looser …”

John kunde höra Washington Jones förmanande ord, som alltid fanns där varje gång John vaknade upp efter en blöt kväll. Eller, vilket var betydligt vanligare, en blöt natt. Han kunde bara hålla med. Det hade börjat tidigt nere på puben. Husbandet hade ett annat gig så han och Washington hade gått upp på scen och jammat loss. Musiken var vanligtvis hans enda tröst, men i går hade hans blick fastnat på ett kärleksfullt par.

Med ens påmindes han om allt han helst velat glömma och det var då han greppat den första romflaskan. Nu kom han inte ens ihåg hur eller när han kommit hem.

Genom fönsterväggen, knappt tre meter bort, såg han Linnéstadens takåsar. En blek dimma låg över husen och svagt gryningsljus fyllde lägenheten. En klar dag kunde han skymta Slottsskogen bortom husen, men han kunde inte minnas när han senast sett träden.

Det skärande ljudet hördes igen.

John blinkade och lyfte flaskan. Han satte den på bordet men missbedömde avståndet och det hördes ett högljutt klonkande ljud. Den knäckfärgade drycken skvalpade runt.

Han kom på fötter och lade gitarren på soffan. Rummet gungade och han var nära att ramla baklänges. John gnuggade ögonen på nytt och tankarna började klarna. Först då insåg han att det var mobiltelefonen som ringde. ”Vem fan ringer nu?” mumlade han, men han visste redan.

7

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

John stapplade iväg mot sovrummet. Hans huvud kändes som om det skulle sprängas inifrån, som om hjärnan växt under natten och blivit dubbelt så stor, utan att kunna expandera.

På väg mot sovrummet var han tvungen att gå genom köket.

I de flesta människors hem var köket en plats där alla trivdes, där man umgicks och lagade mat, där man satt vid köksbordet och läste eller arbetade. Men inte i Johns hem. För honom var köket en plats fylld av röster, ekon som plågade honom med alla gräl med Miranda. Av någon anledning var det just där de hade grälat oftast.

John blundade. Hur han än försökte, kunde han inte förstå vad det var som gått fel. Hon var den enda kvinna han älskat. Han skulle ha gjort vad som helst för henne, och ett tag hade han inbillat sig att hon kände likadant. Uppenbarligen hade han haft fel.

Hon hade valt att gå hellre än att kämpa för det fina de hade.

Då han återigen öppnade ögonen hade världen slutat snurra och han såg sig omkring. Det mesta i köket var vitt. Köksön av polerad vit kompositsten, de vitmålade ekluckorna, den blanka marmorn som täckte golvet. Bara den grå, borstade stålfronten på kylen och frysen tillsammans med den ljusbruna väggfärgen bröt mönstret. Allt påminde honom om Miranda. Det var för hennes skull de helrenoverat lägenheten och byggt en trappa upp till taket. Där hade de inrett en egen liten terrass fullt med girlanger av blekvita julgransljus och vita trämöbler. Där uppe kunde man nästan se hela Göteborg. Om man hade turen att få en av de sällsynta nätterna då avgaserna och föroreningarna inte låg som ett tryckande lock över byggnaderna, kunde man säga att stans neonljus glimmade vackert.

I köket luktade det svagt av vitlök efter gårdagens köttfärssås och doften fick det att vända sig i magen på John. Han var halvvägs genom köket när ekot av hennes röst slog emot honom.

Din jävel!

Johns högerhand for instinktivt upp mot tinningen. Rösterna träffade honom ibland som en slägga och med orden följde känslan. Ilska blandad med skam.

Huvudvärken blev för ett kort ögonblick stickande intensiv och John blundade hårt. Han gick raskt vidare och önskade att han inte hade haft förmågan att höra minnen så tydligt levande. För det mesta hjälpte musiken att dämpa de ekande ljuden som bara han kunde uppfatta. När inte den fungerade fanns det alltid en flaska rom, och oftast hjälpte alkoholen i flera dagar.

8

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

Mobiltelefonen låg på den obäddade sängen. Just när John skulle svara slutade det ringa och han såg på skärmen att han hade fyra obesvarade samtal – alla från Madeleine Berg. Han hade bara hört två av dem.

Hur borta var jag egentligen?

Just när han skulle ringa tillbaka började mobiltelefonen vibrera och ringa med den klara signalen. Madde igen. John tryckte på svaraknappen och förde luren till örat. ”John? Sov du? Eller …” ”Eller vad?”

En kort tvekan. ”Väckte jag dig?”

John tryckte ihop högerhandens tumme och pekfinger längs näsroten och gnuggade försiktigt. ”Vad är det som har hänt?”

Madde svarade inte direkt. Han kunde höra henne andas och han visste precis vad hon tänkte. Hon var hans närmaste kollega på polisen, de hade arbetat ihop i snart tio år, men framför allt hade hon varit hans räddande ängel den gången då han verkligen behövde någon som höll hans hand. Hon var den som kände honom bäst. Kanske med undantag av Washington. ”Vi har fått en slakt på halsen. Det är tydligen riktigt illa, nästan som när kannibalerna härjade.”

John rös när han motvilligt mindes trion av bröder. De kom ursprungligen från Haiti. Här kidnappade de unga och fattiga män från förorterna. Till en början hade bröderna slaktat sina offer för att de trodde att offrandet skulle ge dem svart magi. Vem av de tre som börjat använda MDPV fick polisen aldrig reda på, men kannibaldrogen hade fått dem att börja äta av sina offer. ”Vart?” ”Näset, i en av de färgglada radhuslängorna.” ”Pastellstaden? Det var som fan, något sådant har inte hänt där på …” ”Sju år. Sedan kommunfullmäktige ändrade våra prioriteringar.”

John var tvungen att sätta sig. Sängen gnisslade lågmält och det knakade i hans knä. Att sova sittande hade inte gjort hans problem med knäna bättre precis. Han strök handen genom sitt blonda hår och tänkte på Pastellstaden. Radhusen där ute hade målats i klara, starka färger för att motverka allt det grå. Det gick inte att säga att det hade blivit ett fredat område, sådana fanns inte längre. Men det hade ändå blivit färre brott, lite lugnare. ”Texta mig adressen. Jag tar en snabb dusch och åker ut så fort jag kan.”

9

John Romeo del 1 – Konstnären – © 2017 Carling & Karlstrom

”Aldrig i livet. Jag behöver inte sniffa din andedräkt för att veta att du har mer rom än hemoglobin i blodet.” ”Det där behöver du inte …” ”Lägg av. Jag har en kalender, jag vet vad det var för dag igår.”

Tjugoårsdagen sedan mamma mördades.

John svalde hårt och sköt undan känslorna. ”Visst.” ”Jag sitter i bilen och är hos dig om sju minuter.” ”Jag är klar.” ”Bra. Men du grabben. Ställ undan flaskan innan du går in i duschen, okej?” ”Ja, hönsmamma.”

10