9789177396864

Kapitel 1 Frank Åkesson stod i fönstret till sitt lilla kontor på Drottninggatan i centrala Stockholm. Gågatan fylldes som vanligt med en salig blandning av turister och infödda som strosade gatan fram. Mitt i trängseln stod några unga män i en ring. De spelade något sorts tärningsspel. En turist gick fram till männen. Det såg ut som om han frågade om han fick vara med och spela. Turisten halade fram en sedelbunt med en min som sa: här kan jag tjäna snabba pengar. Men efter en stund gav han sig av från platsen med svansen mellan benen och moloken blick.

Pengabunten hade nu flyttats över från honom till de unga män som skötte spelet. Spelaren valde att inte klaga. Tidigare hade Frank sett andra spelare som vågade sig på att klaga. De blev omringade av de unga mörka männen som snabbt fick dem på andra tankar.

Den här scenen hade utspelat sig varje dag under hela sommaren. Frank undrade högt för sig själv när polisen skulle komma och avsluta det hela. Men de verkade ha gett upp, så männen där nere fick fortsätta med sin lukrativa business.

Franks kontor låg två trappor upp med två enkla spröjsade fönster mot Drottninggatans myllrande kommers. Kontoret bestod egentligen bara av ett rum mot gatan och ett litet pentry och toalett mot gården.

Rummet mot gatan var enkelt möblerat med möbler från olika tidsepoker. Det mesta hade Frank köpt på nätet, förutom bäddsoffan som var placerad vid väggen mot gården. Den hade han fått med sig när han skilde sig.

Vid det ena fönstret stod ett äldre skrivbord. I övrigt var rummet enkelt möblerat med ett lågt bord framför bäddsoffan, ett par vita Billy bokhyllor och en spegel på väggen mittemot. Ingen lyx men allt han behövde fanns där.

Skrivbordet hade Frank placerat så att han satt vid fönstret och såg in mot rummet och pentryt där bakom. Tanken var att besöksstolarna som han placerat framför skrivbordet, snart skulle fyllas av klienter, ivriga att utnyttja Franks tjänster. Men än så länge lyste klienterna med sin frånvaro.

Det var nu tre månader sen Frank hade slutat som polis för att istället starta en detektivbyrå.

Cheater´s Detektivbyrå. Det var en kompis som hade föreslagit namnet. Först hade Frank tyckt att det var ett rätt löjligt namn, men efter ett tag hade han börjat gilla det. Troligen skulle de flesta uppdragen handla om att sätta fast otrogna män och namnet skulle kanske locka någon bedragen fru

till att placera sin rumpa i någon av besöksstolarna. Men än hade som sagt var rumporna lyst med sin frånvaro. En annons i dagspressen och reklam på de största sociala medierna hade inte gett något resultat. Inte än i alla fall.

Frank väcktes ur sina dagdrömmar av ett högt kort skall från bäddsoffan.

Det är tur att jag har den här lille killen, tänkte Frank för sig själv och gick och satte sig bredvid hunden. Den korta smala svansen rörde sig energiskt när Frank pratade.

Han kliade hunden bakom ena örat och fick en kärleksfull blick tillbaka. Han tog en boll som låg i soffan och kastade den i luften. Utan att tveka kastade sig hunden efter bollen och tog den i luften.

Frank log när han såg Willes trollkonster och reste sig upp. Den lilla hunden cirkulerade stolt runt honom med bollen i munnen.

Frank gick fram till spegeln och ställde sig och studerade sin egen spegelbild. Mannen framför honom såg ut att vara drygt fyrtio. Det retade honom med tanke på att han just fyllt trettionio. Fyrtiostrecket låg som tur var ännu i framtiden. Frank var kraftigt byggd och rätt lång, nästan etthundranittio centimeter i strumplästen. Han var fortfarande muskulös efter att ha ägnat större delen av sin barnoch ungdomstid åt att träna boxning. En rejäl vänsterkrok som kom från ingenstans hade dock satt punkt för den karriären.

Han klämde på sin mage. Sexpacken han tidigare hade haft till mage var nu utbytt mot något betydligt slappare. Frank drog upp tröjan och höll huden mellan sina fingrar och tittade med avsmak på fettet. Nej, det där måste jag göra något åt, tänkte han.

Franks gamla boxningsklubb som förut hållit till i Bandhagen, huserade numer på Tegnergatan på promenadavstånd från hans kontor på Drottninggatans övre del. Hans gamle tränare: Robban, hade köpt ett risigt gammalt gym och slagit ihop det med lokalen bredvid. Resultatet efter renovering och ombyggnad var en ljus, välutrustad och fräsch träningslokal för boxare och andra styrkeidrottare.

Frank hade varit där häromdagen. Han hade inte gått in utan bara stått och tittat in genom fönstret.

När han såg Robban stå där inne och argumenterade med en ung kille klädd i träningskläder kändes det som om det var igår han själv hade varit i samma ålder. Robban såg likadan ut som förr, förutom att håret var tunnare och grått istället för tjockt och svart som det hade varit på hans tid. Han undrade för sig själv om Robban skulle känna igen honom lika bra som han hade känt igen honom.

Det var en sliten man som tittade på honom genom spegeln. Den senaste tidens händelser hade tagit hårt. Att han dessutom numer sov på den hårda bäddsoffan hade ju inte gjort saken bättre direkt.

Men han var tvungen att erkänna för sig själv att de täta besöken på The Queens Head längre upp på Drottninggatan kanske också var en anledning till hans slitna ansikte. Det hade helt enkelt blivit lite för många öl.

Frank var tvungen att få till ett uppdrag snart. Pengarna på företagskontot skulle bara räcka några månader till, sen fick han stänga igen deckarbutiken för gott.

Franks hund, Wille, tittade bekymrat upp på sin husse. Det såg ut som om han försökte lista ut vad det var som försiggick under det där kraftiga pannbenet. Frank böjde sig ner, tog upp bollen och kastade in den i pentrydelen av kontoret. Den bekymrade rynkan mellan ögonbrynen slätades ut när han såg efter Wille som glatt rusade efter sin boll.

Motgångarna hade kommit slag i slag för Frank den sista tiden. Hade någon frågat honom för ett år sen om han skulle vara en skild före detta polis som numer lekte deckare på heltid och sov på en bäddsoffa på kontoret. Då skulle han bara ha skrattat till svar och skakat på huvudet. Frank var då, i alla fall trodde han det, lyckligt gift. Han var också ganska säker på att han en dag skulle bli befordrad från patrulltjänst till kommissarie.

Men så hade den där dagen kommit som var början på förändringen. Det var en onsdag, det mindes han. Arbetsdagen hade börjat som vanligt med att de åkte på några mindre larm, men så under eftermiddagen kom det ett larm om att Handelsbanken i Farsta centrum var utsatt för ett väpnat rån.

Frank och hans kollega Kim befann sig av en ren slump bara några minuter från Farsta Centrum.

Frank tryckte gasen i botten och med adrenalinet pumpande i kroppen gav de sig av mot brottsplatsen.

När de några minuter senare svängde in på parkeringen framför banken så fick de se rånarbilen stå parkerad framför ingången. En av rånarna stod placerad bakom den öppna bildörren på bilens passagerarsida. Han var klädd i kakifärgade kläder av armémodell och ansiktet doldes av en svart rånarhuva. Rånaren var beväpnad med något som såg ut som en automatkarbin, Kalasjnikov AK 47.

Han stod med vapnet lutat mot bildörren och siktade åt deras håll.

Frank tvärnitade och ställde bilen på tvären. Kim kastade sig ut på sin sida. Frank slängde sig efter. De ställde sig så de var skyddade av bilplåten men ändå hade fri sikt mot rånaren med automatkarbinen. ”Fy fan”, utbrast Kim, ”den där jäveln siktar på oss med en Kalasjnikov. Fan också.” Kim lät ordentligt stressad. ”Börjar det fanskapet att skjuta så skjuter han rätt igenom bilen med den där leksaken”, sa Frank stressat och drog sitt tjänstevapen, ”Hur långt är det dit? Tjugofem meter?” fortsatte han. ”Ja … typ”, svarade Kim och drog sitt vapen. ”Vi kan inte chansa … det är ju fullt med folk på parkeringen.” Han såg sig omkring. Några unga tjejer gömde sig bakom en Volvo kombi en bit bort. En kille i svart skinnjacka tittade också fram bakom en annan bil. I handen hade han en mobiltelefon. Det såg ut som om han filmade rånaren och polisbilen.

Förbannade idiot, tänkte Frank. Fattar han inte att han kan bli skjuten, det här är ju inget tv-spel

direkt. ”Tror du att du kan träffa på det här avståndet, Frank?” ”Ja … jag tror det.” ”Ok, men se för fan till att träffa. I annat fall kommer den här bilen och vi att se ut som såll.”

Frank svarade inte utan tog sikte genom fönsterrutan. Han siktade på huvudet. Rånaren skulle inte få chansen att skjuta tillbaka. ”Ok … jag är redo, Kim.” ”Det här är polisen. Släpp vapnet och lägg dig raklång på marken. Gör som vi säger annars skjuter vi skarpt!” Kims röst ekade mellan husen på parkeringen.

Rånaren rörde inte en min utan stod kvar. Det såg ut som om han siktade på Kim. ”Skit också…”, tänkte Frank och tryckte in avtryckaren två gånger på sin tjänstepistol.

Rånarens huvud kastades bakåt och han föll till marken. I nästa sekund rusade två män i rånarhuvor ut genom bankens entrédörr och kastade sig in i bilen. De såg ut att släpa på stora svarta sopsäckar.

Den ena av rånarna satte sig vid förarsätet och rusade motorn. Bilen började backa i hög fart. Efter några meter krockade de med en annan bil som kom från andra hållet. Men utan att sakta ner på farten vände de bilen på en femöring och med ett vrål försvann bilen från platsen.

Kvar på marken låg den skjutne rånaren. Han hade dragits med några meter av den flyende bilen och hade nu hamnat på mage med huvudet nedåt. En röd fläck med blod började sakta sprida sig runt hans huvud. ”Fan … Frank, vilket skott, du tog honom!”, ropade Kim full av adrenalin och reste sig upp.

Två polisbilar med tjutande sirener bromsade in och stannade bakom Frank och Kims bil. Franks kände en viss oro när han såg vem det var som anlände i den polisbil som bromsade in sist på parkeringsplatsen. Det var ingen mindre än Kriminalkommissarie Anders Jakobsen. Han som alltid hade haft ett horn i sidan till Frank.

Den här skjutningen skulle ju inte göra Jakobsen speciellt mycket gladare, tänkte Frank medan han med en bister min stod och väntade på att de nyanlända poliserna skulle kliva ur sina bilar. Nu anlände också ytterligare en polisbil från andra hållet. De nyanlända poliserna hoppade ur bilen och gick fram till den döde mannen. De satte sig på huk och såg ner på liket. Efter en stund reste

polismännen på sig och gick tillbaka till sin bil för att börja spärra av platsen.

En kvinnlig polis kom fram till Frank och Kim där de stod och lutade sig mot sin bil. Poliskommissarie Jakobsen stod kvar vid bilen och förde en livlig diskussion med en kollega. ”Vad var det som hände, Frank?” Polisen som frågade var en kvinna som såg ut att befinna sig närmare trettio än tjugo. Lång, snygg och med ett långt ljust hår uppsatt i en knut i nacken.

Frank mindes att hennes namn var Victoria. Han hade träffat henne på förra julfesten. Han kom också ihåg att han hade varit rätt packad när de hade snackats vid. Frank antog att han kanske inte direkt hade imponerat på henne den där kvällen i Gamla Stan.

Adrenalinet började nu gå ur kroppen. Frank började känna sig lätt illamående. Den ena handen hade också börjat skaka. Frank placerade den bakom ryggen så att det inte skulle märkas. Han ville inte verka svag i det här läget. ”En av rånarna var beväpnade med ett automatvapen. Han siktade på oss och efter en stund såg det ut som om han tänkte skjuta Kim. Då valde jag att avfyra mitt tjänstevapen …”

Victoria stirrade stint på honom medan han pratade. Frank mötte hennes blick och avslutade sin redogörelse med ett avväpnande leende. Men han kunde konstatera att hon inte log tillbaka. Hon var som sagt var inte speciellt imponerad av Frank Åkesson. Vilken förbannad otur, tänkte Frank medan Victoria vände sig om och gick fram till kommissarie Jakobsen. Först den här skjutningen och sen dyker Jakobsen upp som ett brev på posten och som en liten bonus, Victoria, tjejen han försökte stöta på i fyllan.

De tre civilklädda poliserna ignorerade Frank och Kim och började istället gå mot den döde mannen.

Platsen där han låg var nu avspärrad. ”Nu har vi den där blodigeln Jakobsen efter oss också”, konstaterade Kim frustrerat och tittade mot poliserna som stod på knä och undersökte den döde rånaren. Kan den där elake fan sätta dit mig så kommer han att göra det, tänkte Frank oroligt för sig själv och drog handen genom det tjocka bruna håret.

Borta vid den döde rånaren tog en av poliserna upp mannens skjutvapen och studerade det ingående. Efter en stund gick han fram till Kommissarie Jakobsen och Victoria som stod och diskuterade något som var dolt för Frank och Kim. De kunde ändå snabbt konstatera att något var fel.

Både Jakobsen och Victoria såg både förvånade och upprörda ut. Frank och Kim gav varandra en orolig blick.

Jakobsen och Victoria vände på klacken och gick med raska steg mot Frank och Kim. Frank kunde känna hur pulsen stegrades i kroppen. Det här kändes inte bra.

Kommissarien stegade fram till Frank. Han ställde sig så nära att Frank kunde känna mannens unkna andedräkt. En inte alltför behaglig blandning av cigarettrök, munvatten och whisky. ”Är du säker på att det där var ett automatvapen”, sa Jakobsen med en utmanande ton och pekade mot den döde rånaren på marken. ”Ja … det såg ut som en rysk Kalasjnikov”, svarade Frank och stirrade tillbaka utan att blinka. ”Då ska jag upplysa skjutar´n om att det där är ett leksaksvapen gjort av plast.” En bekymrad rynka spred sig mellan Franks ögonbryn. Fan också, tänkte han innan han svarade. ”Jaså?” Franks ansikte uttryckte förvåning och bestörtning. Ja, vad skulle han säga. Fanns det något att säga? Frank tittade på Kim. Han såg helt oförstående ut. En kopia … de galningarna hade siktat på två beväpnade poliser med ett plastvapen. ”Skjutar´n”, sa Jakobsen i en nedlåtande ton och pekade Frank hårt i bröstet. Jag har aldrig litat på dig. Du har alltid varit ett rötägg. En leksakspolis som skjuter folk som pekar på dig med leksaksvapen. Men nu har jag dig där jag vill ha dig. Det här kommer du inte att kunna slingra dig ur.” ”Ni måste skämta. Avståndet var för stort för att vi skulle kunna avgöra om vapnet var äkta eller inte”, svarade Frank upprört. ”Ser jag ut som en skämtare?” Frank valde att inte svara men inom sig tänkte han. Ja, du ser ut som ett stort förbannat skämt.

Jakobsen var snaggad som en militär. Hans korta röda hår gjorde att han syntes på långt håll. Mitt i ansiktet satt en kraftig näsa som också gick i en röd ton. Frank misstänkte den röda färgen berodde på Jakobsens häftiga humör och ett för stort intag av whisky.

Victoria gick emellan och lade sin hand på Jakobsens ena axel. Frank noterade att hon hade långa smäckra fingrar. Naglarna var vackert röda och väl manikyrerade. ”Anders … det är dags att vi packar ihop och ger oss av nu. Här finns inget mer att göra”, bröt hon in i samtalet. Hon gav Frank en snabb fundersam blick.

Jakobsen såg ut som om han tänkte säga något mera men istället vände han på klacken och gick bort till polisbilen som hade tagit honom dit. Han hoppade in och bilen körde iväg.

Frank avbröts nu i sina tankar av att Wille stod vid hans fötter. Bollen hade han lagt framför Frank.

Hunden tittade på honom med en blick som sa: lek nu. Frank log och kastade iväg bollen. På avstånd slog Adolf Fredriks kyrka fem dova slag. Jaså, klockan var redan fem, tänkte han. Det var dags att ta Wille på en runda runt Tegnérlunden och sen dra till The Queens Head för lite mat och en öl. Tyst lovade han sig själv att det inte skulle bli mer än en öl idag. Imorgon skulle han ta ett besök hos Robban. Det var på tiden att han kom i form igen.