9789177393764

Â

Prolog Estsuldra befann sig i samtalsrummet. Det hade inte gått ett månvarv sedan hennes senaste samtal med Neirvad, men instruktionen hade varit tydlig: hon skulle kontakta honom igen vid den sista klockringningen dagen efter att hon tagit på sig ringen som han skickat. Återigen stod hon mitt i rummet, under de tre korsade bågarna, och tittade på väggen där Neirvad brukade visa sig. Väggen lyste upp och hon kunde se hans ansikte. Han såg tillfreds, nästan lycklig ut, med ett leende han inte riktigt kunde kontrollera. I bakgrunden konturerna av en man, men hon kunde inte se mer än att mannen hade en lila tunika och ett guldskimrande bälte. Kunde detta vara mästaren Neirvad hade pratat om? ”Jag har gjort som du bad”, sa Estsuldra och snurrade på ringen. Hur kunde den passa så perfekt, och varför kändes det som om hon för första gången var hel, nu när hon hade den på sig? ”Estsuldra. Du är mer strålande än vanligt.” ”Och du ser inte lika trött ut som du brukar. Men varför talas vi vid så snart?”

Neirvad skrattade. ”Jag lovade att berätta mer när du fått ringen och hade den på dig.” ”Och?” sa Estsuldra och släppte ringen.

10

”Släden vi pratade om hade en lärare, Sofyn …”, sa Neirvad som skrockade när han såg Estsuldras grimas. ”Du vet tydligen vem det är.” ”Ja, tyvärr”, sa Estsuldra och tvingade bort grimasen, ”men det är inte viktigt.” ”Det är sant. Sofyn reste med en elev till Ghatas.” ”Vilken elev? Säg inte att det var den där fiskardottern, Ella?” ”Jag lovade dig sanningen, så jag tänker inte ljuga för dig och säga att det var någon annan. Men, det är inte heller viktigt.” ”Och du tänker komma till den viktiga informationen någon gång?” sa Estsuldra och la armarna i kors. ”I Ghatas”, sa Neirvad och slickade sig om läpparna, ”släppte de ut Tomo, vilket gav mig chansen att befria mästaren.” ”Det är det stora samtalsämnet här, att Tomo återvänt från de döda. Hur gjorde du?” ”Det kräver en lång förklaring, men jag kan berätta nästa gång vi talas vid. Jag hade hjälp av en adept från männens magikerskola, Marmat.” ”Jag antar att du dödade honom när du var klar?”

Hon tyckte sig se Neirvad rodna, och han harklade sig innan han svarade: ”Mästaren har andra planer för honom, men jag har tagit hand om Sofyn.” ”Hur då?” ”Det kan du också få veta nästa gång, men jag vill att du hör av dig om planen skulle misslyckas och Sofyn återvänder.” ”Men hur? Tidigare har vi alltid talats vid sista kvällen i varje månvarv.”

11

”När du behöver tala med mig, ta av dig ringen och sätt sedan på dig den igen. Jag kommer då finnas här vid sista klockringningen.”

Bilden försvann och Estsuldra tittade återigen på en tom vägg. Hon hoppades att Neirvad hade rätt i att Sofyn och Ella inte skulle återvända.

12

Återkomst ”Du gjorde vad?” skrek Hairal. En ven pulserade i pannan. ”Jag släppte ut Xuolian”, sa Marmat och tittade ned i golvet. Han försökte göra sig så liten som möjligt i stolen.

De satt i Hairals arbetsrum. Det såg ut exakt som Marmat mindes det från lektionerna här, belamrat med böcker. På borden, i bokhyllorna, på golvet, på stolar. Mitt bland alla böcker stod en bricka med två tomma glas och en tom karaff.

Det var natt när han kom tillbaka till Zoream, men som så många gånger hade det lyst från Hairals fönster. Efter att ha samlat mod knackade han till slut på. Han misstänkte att rummet var avlyssnat och hade därför förberett sig med lappar. Trofén på väggen, skallen från en tjur med enorma horn, som alltid känts fel i rummet, var magisk och kunde användas för att tjuvlyssna. När han flyttat på trofén och var säker på att ingen lyssnade, berättade han var han varit på vinterlovet och vad han gjort. ”Vi tar det från början”, sa Hairal som stegade omkring i rummet. Flera gånger fick han gå i en halvcirkel för att undvika en hög med böcker, eller ett överfullt sidobord. ”Du red till Siniwi under vinterlovet för att hitta en Besökare?” ”Ja”, sa Marmat och fortsatte titta ned i golvet. ”Varför dit?” ”Jag var säker på att det fanns en Besökare i Ghatas eller i

13

Siniwi. Sythen tyckte …” ”Sythen? ” sa Hairal och tvärstannade. ”Är han också inblandad?” ”Ja, det var han som rekryterade mig till Väktarna.” ”Väktarna?” sa Hairal med höjda ögonbryn. ”De är en …”, sa Marmat men avbröts av att Hairal höjde handen. ”Jag vet vilka Väktarna är, även om jag inte vet vilka som är medlemmar. Jag trodde mer om dig, Marmat. Hade jag fel?” ”Jag vet inte”, sa Marmat och ryckte på axlarna. ”Hur då?” ”Du vet väl att Väktarna söker makt och att de anser att några få, manliga, magiker ska styra? En grupp som enbart värderar styrka och där vänlighet och medkännande ses som en svaghet.” ”Jag visste inte”, viskade Marmat.

Hairal satte sig med en suck mittemot. ”Titta på mig när jag pratar med dig.”

Marmat såg upp, men valde att fästa blicken på Hairals ena axel. ”Varför gick du ens med om du inte visste vad de stod för?” ”Sythen tvingade mig.” ”Hur?” ”Han upptäckte att jag hittat ett hemligt utrymme under jord och tvingade mig att välja. Antingen kunde jag gå med i Väktarna eller så skulle du sparka ut mig från skolan. Jag ville inte sluta.” ”Ibland förstår jag mig inte på dig, Marmat. Hur kan du vara så smart och så korkad samtidigt? Jag förväntade mig mer av någon som fyllt femton.” ”Hur då?”

14

Hairal lutade sig framåt. När han satt så här nära såg man tydligt hur välansat det grå skägget var. ”Vad sa jag när jag erbjöd dig att lära dig magi, efter striden mot Varalaf?” ”Att jag inte fick använda magi som ett vapen.”

Hairal la handen på Marmats axel. ”Vad mer?” ”Att jag var tvungen att komma ifatt.” ”Du undviker frågan. Vad började jag med? Vad var det absolut viktigaste?” ”Att jag inte fick lämna förrän jag lärt mig tillräckligt”, sa Marmat vars blick återigen sökte sig mot golvet. ”Så lätt kommer du inte undan. Titta på mig”, sa Hairal och inväntade att Marmat tittade upp igen. ”Du menar att du kunde så mycket om magi att jag skulle låta dig lämna?”

Marmat rodnade. ”Nej, kanske inte.” ”Utan istället trodde du att jag ljög för dig?” ”Nej.” Han skakade på huvudet. ”Varför förstod du då inte att Sythen ljög?” ”Jag vet inte.” ”Sedan, i Siniwi, hittade du en Besökare och bestämde dig för att det var en bra idé att öppna den?” ”Så korkad är jag inte.” Marmat la armarna i kors. ”Jag skulle bara leta upp en och ta med den tillbaka hit.” ”Men då är Xuolian kvar?” ”Alltså”, sa Marmat och borstade bort någonting på byxorna. ”Neirvad …” ”Lever han fortfarande?” ”Du vet vem det är?” ”Självklart. Han var lärare här tills jag upptäckte att han var medlem i Väktarna. Jag trodde att jag äntligen skulle kunna ta reda på vilka de var, men han flydde. Vad gjorde han?”

15

Marmat berättade hur Neirvad visat honom stolen och befriat honom från den. Han var fortfarande osäker på om han var helt fri, men det var hans bekymmer och inte Hairals. Han sa att han blivit lurad att tro att de skulle öppna Besökaren för att få ut Omställaren, och berättade hur de följt de kvinnliga magikerna. ”Hur kunde ni veta vad de kvinnliga magikerna gjorde?” ”Neirvad hade ett horn som gjorde att han kunde tjuvlyssna på dem.”

Hairal var på väg att resa sig, men satte sig igen. ”Har du kvar det?” ”Ja, fast …” ”Fast?” ”Jag trodde inte du tjuvlyssnade”, sa Marmat med en snörpning på munnen. ”Då trodde du rätt. Jag har läst om liknande horn och skulle vilja använda det för att kontakta de kvinnliga magikerna. Jag måste bara lista ut hur man gör det först.” ”Det vet jag redan”, sa Marmat med ett leende. ”Hur?” ”Jag hittade en bok …” ”Vilken bok?” ”Den hade ingen titel. Bara en massa konstiga symboler.” ”Kan du visa mig?” ”Jag har den inte här.” ”Här”, sa Hairal och gick och hämtade en anteckningsbok och en penna. ”Visa mig.”

Marmat försökte återskapa symbolerna bäst han kunde.

De hade aldrig betytt någonting för honom, men han var bra på att komma ihåg mönster. Han ritade två spiraler, ett kryss mellan dem, två cirklar med varsitt V i och tre streck mellan dem.

16

”Jag känner igen det.” Hairal gick bort till en av bokhyllorna, tog på sig ett par vita handskar, sträckte in armen bakom en rad med böcker och tog fram en som varit gömd. ”Såg den ut så här?” ”Nästan. Den var i svart läder och symbolerna skimrade av silver. Utom fem vågor i andra färger. Dessutom med helt andra symboler.” ”Det du hittat är antagligen en av de första böckerna om magi. Alla de riktigt gamla, från magins barndom, har en sak gemensamt och det är att pärmarna har olika symboler.”

Hairal tog en paus och gned hakan med tumme och pekfinger innan han fortsatte: ”Jag är lite förvånad över att du kunde läsa den. De brukar vara fyllda med ännu fler symboler och bokstäver i kombinationer som inte formar ord eller meningar.” ”Inte hela, bara några få sidor”, sa Marmat och grimaserade. ”Den kändes viktig men det mesta kunde jag inte läsa.” ”Men hur kunde du läsa alls? ” Hairal vägde boken i handen. ”Jag har försökt i trettio år.” ”Jag kan visa på din.” ”Inte utan handskar på dig.” Hairal drog tillbaka armen, och boken, som om han skyddade den mot Marmat.

Marmat ryckte på axlarna. ”Då fungerar det inte.”

Hairal rensade undan på bordet, slog upp boken, bläddrade till första sidan med symboler. ”Försiktigt.”

Marmat la fingrarna mot sidan, så försiktigt han kunde.

Kände ingenting. Bläddrade fram, sida för sida, fortfarande ingenting. Hairal öppnade munnen, som om han ville säga någonting, men stängde den igen. Halvvägs genom boken kände Marmat någonting. Tunna flöden av vatten i pekfingret, trä i långfingret, ett ensamt flöde av jord i lillfingret.

17

Han svarade med samma flöden, lät sina flöden möta bokens, såg hur symboler och text ändrades, formades om, bildade en text. Att läka framfall. ”Vad är framfall?” ”Hur? ” Hairal gnuggade sig i ögonen, som om han inte trodde på vad han precis sett. ”Hur länge är texten läsbar?” ”En klockringning. Men vad är framfall?” ”Oroa dig inte, det är ingenting du någonsin kommer råka ut för. Kan du se om någon annan sida är likadan?”

Marmat bläddrade vidare. Det var svårare att fokusera nu när Hairal satt precis bredvid, med blicken fäst på hans händer, men till slut hittade han en sida. ”Här.” ”Får jag försöka?” Hairal la handen bredvid Marmats. ”Känner du flödena?”

Hairal skakade på huvudet, suckade tungt, axlarna nedsjunkna. ”Blunda.”

Hairal stängde ögonen. ”Känn efter i pekfingret”, sa Marmat och kände tre flöden av eld. ”Känner du tre små prickar som bränner? Som efter en brännässla, men mycket svagare.

Marmat fortsatte leda Hairal genom flödena. Till sist kunde även Hairal känna dem och Marmat lyfte handen. ”Möt dem nu, med samma styrka.”

Hairal mötte med egna flöden, hittade rätt nivå och texten omformades. Att läka brutna ben. ”Öppna ögonen”, sa Marmat och memorerade den magi texten beskrev. Det här verkade mer användbart.

Ett stort leende i Hairals ansikte när han såg texten, som snabbt försvann. ”Låt oss återgå till boken du hittade.” Hairal ställde tillbaka sin bok. ”Lärde du dig någonting mer i den?”

18

”Hur man söker efter magiska föremål.” ”Var det så du förstod att någon tjuvlyssnade på mig med trofén på väggen?” ”Ja. Du har rätt i att jag är korkad. Jag borde ha förstått att en jakttrofé med stora horn inte passade in i ditt rum.

Det var så fel.” ”I sådana fall är även jag korkad. Den fanns här när jag tog över som rektor, och satt så högt upp att jag inte brydde mig om att ta bort den. Kan du visa mig hur man gör?” ”När man söker magiska föremål?”

Hairal nickade. ”Vi kan öva på det här.” Marmat tog fram hornet. Ställde det på bordet mellan dem. ”Börja med fem flöden av metall, så här.”

Hairal skapade fem likadana. ”Sedan växlar du, metall och jord, över och under”, sa Marmat och fortsatte visa.

Hairal följde efter, läraren som elev. Lager på lager på lager, tills Marmat avslutade med att ta tag i flödena och dra ihop dem, styrde dem i olika riktningar.

Hairal gjorde likadant och Marmat kunde se hur han reagerade på samma sätt som han själv gjort på kylan som man kände när man stötte på ett magiskt föremål. ”Jag gissar att du provade detta även på Besökaren”, sa Hairal. ”Hur kändes det?” ”Jag trodde att jag skulle dö. Som att hoppa ned i en vak på vintern.” ”Tack för att du gör min poäng så tydlig, Marmat.” ”Vad menar du?” ”Det är bra att du är nyfiken. I kombination med hur begåvad du är kan du åstadkomma storverk. Men, ditt problem är att du aldrig tänker efter. Att du alltid provar det

19

första du kommer på. Det kan lika gärna leda till katastrof.” ”Men …” ”Inga men. De flesta magiker skulle ha provat på något svagare föremål först innan de undersökte en Besökare. Det är precis därför Xuolian är fri nu. För att du var nyfiken och ville se vad som hände.” ”Jag hade redan försökt med hornet. Vad mer skulle jag prova med än Besökaren?” ”De flesta magiker har tålamod nog att vänta tills förutsättningarna är rätt. Du måste lära dig att handlingar har konsekvenser.” ”Som att jag blir utsparkad från skolan”, sa Marmat med nedsjunkna axlar. ”Är det allt du oroar dig över? Inte att Xuolian är fri?”

Marmat rodnade. ”Det är ytterligare en sak du måste lära dig. Jag är glad att du så gärna vill lära dig magi, men du borde ha fullt upp med att fundera på hur vi ska stoppa Xuolian.” ”Vi?” sa Marmat med början till ett leende i mungipan. ”Ja, vi. Du får fortsätta din utbildning. Inte bara för att du har så mycket talang, och för att jag tror att vi behöver även din hjälp för att hindra honom, utan för att jag inte vågar släppa ut dig härifrån förrän du lärt dig att ta hänsyn till andra än dig själv.” ”Av det lilla jag såg är Xuolian oerhört kraftfull. Vi har ingen chans.” ”För dig tycks allting antingen vara någonting du måste testa omedelbart, eller någonting helt omöjligt. Precis som magi i ena stunden var en bluff för att i nästa bli lösningen på allt. Det finns mellanting. Ja, det är ett problem att Xuolian är fri men han har suttit fast i Besökaren i femhundra år.

Det kommer ta tid innan han får tillbaka sin styrka och det

20

ger oss tid att försöka stoppa honom.” ”Men hur? ” sa Marmat och kvävde en gäspning. Han insåg hur trött han var. ”Det är ett senare bekymmer. Vi borde båda få lite sömn innan vi fortsätter den här diskussionen. Men, innan du återvänder till ditt rum: vad hände med Besökaren och kan jag få låna boken du hittade?” ”Jag gömde Besökaren, en dagsmarsch från Zoream.

Boken kan du få imorgon. Jag har ingen nytta av den.” ”En sak till. Vi borde återställa trofén så att den som tjuvlyssnar inte förstår att vi hittat den.”

När Marmat lämnade Hairals rum hängde djurhuvudet på sin vanliga plats på väggen. Han gäspade stort flera gånger på vägen tillbaka till sitt rum. Trots tröttheten kände Marmat för första gången sedan Siniwi ett hopp om att de skulle kunna stoppa Xuolian.

21

Attacken ”Se upp! Till vänster!” skrek Ella till Sofyn. Fler vargar var på väg. Som om det inte räckte med de tre som redan anfallit och nu var högar av glödande kött på marken. Doften av svedd päls och bränt kött stack i näsan.

De hade knappt stannat för natten när Ella kände av att någon eller några följde efter dem. Hittills var det fem vargar, och nu låg även de två senaste döda på marken, efter att Sofyn skickat eldbollar mot dem. Eftersom det var en magi Ella inte fått lära sig än var hennes roll att skydda deras fyra hästar med sköldar, och försöka hålla dem lugna, vilket var lättare sagt än gjort. ”Bakom dig!” skrek Ella och Sofyn snurrade runt.

Två vargar hade cirklat runt dem och anföll bakifrån. Det gjorde att de kom mycket närmare både henne och hästarna. Hon kunde känna värmen från eldbollen när den träffade vargen närmast. Ella växlade mellan att skapa sköldar, lugnande magi för hästarna och den undersökande magi Sofyn lärt henne på vägen till Ghatas för att känna av om det fanns någonting levande i närheten.

Vägen till Ghatas hade varit långtråkig och hon hade hoppats på någonting spännande, men nu önskade hon en lika långtråkig hemresa. De hade visserligen räddat Tomo, men hon hade kommit ut genom Besökaren i Sadalino, så alla frågor fick vänta tills de kom tillbaka, och det var åt-

22

minstone en veckas resa kvar. ”Bakom mig!” skrek Ella och slängde sig ned på marken.

Sofyn skulle inte kunna skjuta eldbollar genom henne och hon ville inte riskera att bli träffad. Ytterligare två flög iväg; värmen när de passerade henne brände flera hårstrån.

Hon hörde ljudet av träffen. Hann precis fundera på om det var över nu, när hon såg att två av hästarna slitit sig och skenade, rakt ut mot vägen. Hon reste sig på knä och rent instinktivt vävde hon ihop trådar av vatten och trä. Samma kombination hon tidigare använt för att lugna hästarna, men hon ökade styrkan så mycket hon orkade. I introduktionen till läkande magi hade Sofyn flera gånger sagt åt dem att vara försiktiga och Ella hade ingen aning om hur stark effekten skulle bli. Hon var tvungen att göra någonting och hoppades att det skulle bli rätt. Den ena hästen sjönk ihop på marken, men den andra fortsatte skena och nu var den för långt bort. Hennes magi skulle inte räcka till på det avståndet. Samtidigt hörde hon Sofyn ropa: ”Se upp! Nu kommer det ännu fler.”

Tar de aldrig slut?

De kom från olika håll den här gången. Två vargar var på väg mot hästarna som fortfarande stod kvar och två mot Sofyn. Ella hoppades att Sofyn skulle kunna hantera de som var på väg i hennes riktning och tog ett steg närmare hästarna. Hon vävde in all sin kraft i en stor sköld. Den måste hålla.

I bakgrunden hörde hon ljudet av någonting som träffade vargarna och kände lukten av päls som brann. Samtidigt kom vargarna närmare, och närmare, och närmare. Sanningens ögonblick var här; skulle skölden hålla? Vargarna smällde in i den med full styrka och hon fokuserade all kraft, all vilja, på att få skölden att hålla. Som i en dimma

23

såg hon hur vargarna reste sig. Hon undrade om de skulle försöka igen och om hon skulle orka hålla emot, men vargarna vände och sprang ut i skogen. Hon hörde Sofyns röst långt bort: ”Ella? Du kan släppa skölden nu.”

Helt utmattad gjorde hon som hon blivit tillsagd och släppte all kontakt med magin innan hon sjönk ned på knä. ”Förlåt”, sa hon och tittade ned i marken. ”För vad?” ”Jag skyddade inte alla hästarna.” ”Oroa dig inte över det”, sa Sofyn och ställde sig bredvid Ella. Hon la handen på hennes axel. ”Du räddade tre. Hjälp mig spänna fast dem. Vi måste åka vidare.” ”Jag är så trött”, sa Ella och svajade. Försökte resa sig, men kroppen ville inte lyda. ”Jag förstår det, men det här är inte normalt. Vargar ska inte anfalla så här. Inte så många, inte så våldsamt, och inte när flera av dem brunnit upp.” ”Men hur?” Ella försökte resa sig, men orkade inte upp. ”Det finns en magi som hjälper, gör dig klarvaken. Jag kan använda den om du tillåter.”

Ella nickade, och kände sig redan lite piggare av löftet att få se magi hon inte sett förut.

Sofyn använde en kombination av vatten och eld. Med jord band hon in eldens energi i trådarna av vatten innan hon riktade dem mot Ellas huvud. Effekten var omedelbar.

Det var som om huvudet expanderade och sedan återgick till normal storlek, på kortare tid än ett hjärtslag. Ögon och näsborrar spärrades upp och hon tog ett djupt andetag. En kort stund kändes det som om hon kunde se allt, höra allt, känna doften av varje snöflinga på marken. ”Varför …”, sa Ella och skakade kraftigt på huvudet. ”Var-

24

för har vi aldrig fått lära oss den här magin? Jag känner mig helt utsövd, som om jag skulle kunna springa hela vägen tillbaka till Sadalino.” ”Jag tror du vet svaret”, sa Sofyn och erbjöd sin hand, drog upp Ella till stående. ”Det är farlig magi. Om man använder den för ofta, eller för kraftfullt, riskerar man att bli skadad.

Vi har haft elever som dött för att de använt den för att sitta uppe och läsa hela nätterna. Därför flyttade vi den till sista året istället för första.” ”Så farlig kan den väl inte vara?”

Sofyn stod tyst, tycktes studera Ella. Så länge att Ella började skruva på sig och undra om hon gjort Sofyn besviken igen. ”Lova mig”, sa Sofyn och pratade långsammare än vanligt, som om hon vägde varje ord på våg innan hon sa det, ”att bara använda den här magin i absoluta nödfall. När du inte har något annat val. Det är alldeles för lätt att skada sig själv. Lova mig det, Ella.” ”Jag lovar”, sa Ella mycket motvilligt. Det verkade vara en så utmärkt magi, särskilt vid långa studiepass i biblioteket. *** De reste hela natten och dagen därpå. Vid två tillfällen hade Sofyn stannat en kort stund och använt samma magi på hästarna. Varje gång hade hästarna fyllts av energi, som om de vilat en hel natt och dag. I början var Ella utkik, höll koll efter fler vargar eller andra attacker, men under dagen hade hon flyttat fram till Sofyn som visade hur man skulle styra släden. ”Hur kan jag styra hästarna? De är mycket starkare än jag.”

25

”De litar på oss”, sa Sofyn och hjälpte Ella att styra lite åt höger. ”Då räcker det med att dra försiktigt i tömmen, så de förstår vilket håll vi vill svänga åt.” ”Och om vi behöver stanna?” ”Då gör man så här”, sa Sofyn och flyttade närmare, tog tag i Ellas handleder och drog till. Hästarna stannade med ett frustande. ”Jag kommer använda den uppiggande magin en sista gång på dig. Efter det turas vi om att styra släden medan den andra sover.” ”Vad ska jag göra om det händer någonting?” ”Då väcker du mig. Jag lovar att jag inte är lika morgonsur som du kan vara”, sa Sofyn med ett snett leende. ”Får jag fråga en sak? ” sa Ella som funderat på sin fråga ända sedan attacken. ”Vad?” ”Hur kunde du vara så pigg efter striden med vargarna, samtidigt som jag höll på att somna? Är det för att jag bara är fjorton år?” ”Jag har tränat i många år”, sa Sofyn och plockade fram lite mat ur packningen. ”Ju mer man tränar, desto mer magi kan man använda. Upp till en viss gräns. Vi tar en kort paus och äter lite. Sedan måste vi fortsätta.” ”Tror du vi kommer bli anfallna igen?” Ella sökte av området runt omkring. ”Jag vet inte, men vill inte ta risken. Vargar ska inte bete sig så, och ingen borde veta att vi är här. Jag behöver prata med Anmödrarna om det.”

Resten av resan turades de om att styra hästarna. Den som inte satt på kuskbocken kunde vila, äta eller sova. Flera gånger saknade Ella den känsla av energi som hon fått från Sofyns magi, men varje gång hon var på väg att fråga hind-

26

rade hon sig själv. Hon borde kunna återskapa magin, men att göra det med Sofyn i närheten efter att hon lovat att inte använda den vore dumt. Istället fokuserade hon på tankar om hur man skapade en eldboll. Det grämde henne att hon aldrig sett vilka trådar Sofyn använt, men med lite experimenterande borde hon kunna få fram en likadan.

Den åttonde dagen var de till sist framme vid Sadalino. *** Väl i stallet skickade Sofyn iväg Ella: ”Jag kan packa ur och förstår att du gärna vill träffa Wasa.

Hon är i sitt rum tillsammans med Tomo. Imorgon, efter morgonmålet, vill jag att du kommer till mitt rum men fram till dess får du göra precis vad du vill, men du borde lägga en del av tiden på att vila upp dig efter resan.”

Ella gav sig raskt av till Wasas rum och knackade på dörren. Från andra sidan hördes Wasas välbekanta röst: ”Kom in.”

Hon hade varit i Wasas rum förut, men nu hade det tillkommit en säng. Rummet kändes trångt med två sängar och tre personer.

Tomo. Hon var flera år äldre än Wasa men man kunde tydligt se att de var systrar. De hade samma smala och finlemmade kroppsbyggnad och båda hade tunt mörkt hår som gick nästan hela vägen ned till midjan. Tomo hade en mörk klänning och Ella kunde inte bestämma sig för om den var mörkblå eller svart. Kanske både och? En doft av rosenolja kom från henne, nästan samma parfym som Eidra brukade ha.

Fysiskt var de lika, även om Tomo var några år äldre och en fot längre, men en tydlig skillnad var ögonen. Ella hade

27

alltid fascinerats av Wasas mörkblå. Tomos var bruna.

Ellas funderingar avbröts av att Wasa gav henne en varm omfamning och viskade: ”Tack, tack, tack, tack.”

28

Bättre kan du ”Bättre kan du”, sa Johrun med en grimas.

Tirandim hade precis missat målet, en tunna på trettio stegs avstånd. ”Men”, sa hon och la en ny pil på strängen, ”jag har inte skjutit långbåge innan.” ”Skulle det vara en ursäkt? Du har tränat med kortbåge i flera månvarv. Den här är bara lite större.” ”Det är tungt och jag är inte vuxen än”, sa Tirandim och försökte. Siktade innan hon släppte iväg pilen. Ytterligare en miss. ”Du är snart fjorton. Träna mer styrka.”

Tirandim och Illmani hade haft vapenövningar varje dag under vinterlovet, och det var bara två veckor kvar tills de vanliga lektionerna skulle återupptas. För det mesta var Johrun en bra lärare, tillräckligt sträng för att ge motivation, men inte så sträng att man ville ge upp.

Men så fanns det tillfällen, som idag, då Tirandim mest kände för att sticka ut tungan åt honom och lämna träningen. Varje sådant tillfälle sökte hon styrka genom att tänka på Illmani. Deras vänskap hade blivit någonting mer, någonting större, ända sedan kyssen när Illmani avslöjade sina känslor.

Först hade Tirandim blivit förfärad, nästan skrämd, osäker. När hon väl vågade erkänna att hon kände samma sak,

29

hade allting blivit enklare och samtidigt mer komplicerat.

Hon manade fram en bild av Illmani, spände bågen, andades in, siktade och släppte strängen samtidigt som hon andades ut. En träff. ”Bättre, men inte tillräckligt”, sa Johrun och sträckte fram en ny pil. ”Igen.”

De turades om att skjuta på tunnan och lagom till kvällsmålet verkade Johrun nöjd med dagens insats. De fick instruktioner att möta honom vid barackerna imorgon. *** Om de kunde tog de sig gärna god tid med morgonmålet.

För Tirandim handlade det fortfarande om att det kändes lyxigt att kunna äta varje dag. Hon ville njuta av stunden.

För Illmani handlade det snarare om att hon behövde minst två koppar svarter innan hon slutade vara morgonsur. Tirandim kände ett behov av att nypa sig själv. Var hon verkligen här?

För ett år sedan hade hon fortfarande varit i sin hemby, med rättegången mot mor och senare flykten. Det kändes som igår som hon mött Risurra och Mishi, rest med dem och hamnat här i Wamecacu, på Skaparens skola. Här hade hon gått med i problemlösarna, en grupp så hemlig att bara några få kände till den. Här hade hon mött Illmani, en rumskamrat som blev en vän och nu var så mycket mer. Illmani som satt här mittemot henne. Hon tittade in i hennes gröna ögon, kände ett leende som växte på läpparna. ”Vad är du så lycklig över?” ”Ingenting. Allting. Men vi måste gå nu. Annars blir vi sena.”

De rörde sig i rask takt mot barackerna vid en av innergår-

30

darna. Som vanligt höll ett antal rekryter i Skaparens arm på med vapenövningar här, och hon undrade om de skulle få lära sig något nytt vapen den här gången. Johrun hade varit ovanligt vag igår. Från andra sidan muren hördes dova smällar och Tirandim kunde se tunn rök som steg upp. Det såg inte ut som om den kom från en rökbälg. Det lät inte heller så.

Johrun stod och väntade på dem med armarna i kors ”På tiden. Följ mig”, sa han och ledde dem till en dörr i muren.

På andra sidan dörren fanns ytterligare en innergård med fler soldater. Det syntes direkt att det inte var rekryter: det här var män och kvinnor i Johruns ålder. De hade någon form av vapen som Tirandim aldrig sett förut. Långa pinnar av metall med en tjockare trädel i ena änden. De lyfte upp pinnarna och satte den tjocka delen mot axeln. En fingerrörelse följt av en dov smäll. Det måste ha varit dem hon hört genom muren.

Från änden av metallpinnen kom en eldsflamma och vit rök. Någonting verkade ha slungats ut och slog in i en halmdocka. Tirandim stod där med gapande mun när Johrun avbröt henne: ”Stå inte bara där. Jag kommer snart förklara.” Han tog några steg bort mot ena kortsidan av innergården.

Där fanns flera metallpinnar, pilbågar i olika storlekar och slungbågar. Många i stadsvakten föredrog slungbåge men Tirandim hade bara sett dem på avstånd ”Ni har fått en del vapenträning tidigare och även om era färdigheter med pilbåge är godtagbara har de senaste dagarna visat att ni behöver mer erfarenhet av långbåge om ni väljer det som ert viktigaste avståndsvapen. För att bli en verklig expert på någon form av båge krävs flera års träning,

31

och ni kommer få prova på flera olika distansvapen för att välja vilket ni vill specialisera er på.

Johrun tog fram två böcker med läderband och gav till dem: ”De här böckerna innehåller allt ni behöver veta om långbåge, kortbåge, slungbåge …” ”Får vi dem?” avbröt Tirandim. ”Ni kan få ställa frågor efter att ni läst böckerna och lärt er allt som står i dem. Men ja, ni får dem, och får göra anteckningar i dem. Jag kommer förhöra er vid olika tillfällen och böckerna innehåller allt ni behöver veta om dessa tre vapen, och även om eldpinnar och handpinnar.” ”Men …”, sa Tirandim och försökte bläddra fram vad en handpinne var i boken. ”Jag sa efter! Vi kommer börja med långbågen eftersom ni fått öva på en mindre variant av den tidigare. Har ni förstått?”

Tirandim och Illmani nickade. ”Innan vi börjar måste ni ha rätt utrustning. Här har ni två skydd av läder. Det ena spänner ni fast kring vänster arm och handsken sätter ni på höger hand.”

Därefter gav han dem varsitt koger med pilar, varsin långbåge utan bågsträng och varsin påse av läder, samt tog en båge själv. ”Den variant ni fick öva på tidigare är kortare, och jag spände den åt er innan ni kom hit. Det normala är att förvara dem ospända. Det är sådan kraft i bågen och i trät att de skulle gå sönder om de förvarades på annat sätt. Det första ni ska få lära er är därmed att spänna dem. Ta fram bågsträngen ur påsen och fäst den i skåran som finns längst ned. Därefter drar ni ned den övre delen av bågen tills ni kan fästa bågsträngen även i den övre skåran.”

32

Johrun gjorde det i en rörelse. Ena änden av bågen stöttade han mot vänster fot, bågen mellan benen, mot baksidan av höger lår, tog tag i andra änden och drog fram tills han kunde fästa strängen. Det såg väldigt enkelt ut. När Tirandim skulle upprepa rörelsen var det mycket svårare och tyngre än hon trott. Hon drog fram den övre delen av pilbågen med all sin kraft, men när hon skulle fästa strängen tappade hon greppet och bågen for ned i backen med en smäll. ”Slempropp!” ”Tss, tss. Det är inte så vi uttrycker oss”, sa Johrun och skakade på huvudet. ”Försök igen.”

Tirandim rodnade och gjorde ett nytt försök. Det gick nästan, men framför allt tappade hon inte greppet utan kunde pröva igen. På det tredje försöket lyckades hon till slut fästa bågsträngen. Glädjen över detta avbröts av ljudet av trä som slog emot någonting och en svordom från Illmani.

Hon hade varit fokuserad på sitt, men på något sätt hade Illmani lyckats tappa greppet så bågen hade smällt till henne över näsan med full kraft och nu forsade blodet. Hade hon brutit näsan en gång till? ”Hur lyckades du med det? Tittade du inte på hur jag gjorde?” Johrun kontrollerade Illmanis skada. ”Klänningen var i vägen. Jag provade ett annat sätt.”

Johrun hämtade förband, och band om Illmanis skada.

Han hävdade att det inte var allvarligt, men att Illmani skulle ha bandaget resten av dagen. Tirandim var osäker, men hade inte Johrun sett lite förlägen ut när han hjälpte Illmani stränga sin båge? ”Nu när ni lyckats få ihop er båge ska vi prova att skjuta med dem. Ta några pilar och stick ned i marken så här”, sa

33

Johrun medan han demonstrerade. ”Sedan tar ni tag i handtaget, det mitt på bågen, med vänster hand. Med höger hand tar ni en pil och lägger i skåran som är precis ovanför handtaget och bakre änden av pilen håller ni mot strängen med tummen.”

De följde instruktionerna och så långt var det inte svårt. ”Använd höger pek- och långfinger för att dra tillbaka strängen. Sikta på tunnan som står tjugo steg bort och släpp.”

Johruns pil flög och fastnade i tunnan med ett dovt ljud.

Det här är enkelt, tänkte Tirandim och började dra. Det var tyngre än med kortbåge. Hon la mer fokus på att spänna och mindre på att sikta, släppte strängen och pilen for iväg.

Den landade i marken en fot till vänster om tunnan. Hon undrade hur det gick för Illmani och just då såg hon hur hennes pil flög två fot ovanför tunnan och landade en bit bort. ”Som ni märker är det inte så lätt. Vi fortsätter träna tills ni båda kan träffa tunnan tre gånger i rad.” *** De fortsatte med långbågen i flera dagar. Tirandim träffade målen oftare än hon missade dem, och flera gånger hade Johrun bett henne ta fem steg bakåt före nästa skott.

Ytterligare ett träningspass var avslutat och Johrun hade låtit dem sitta ned och vila en kort stund. De hade precis rest sig igen när han frågade: ”Har ni läst böckerna och lärt er vilka begränsningar de olika vapnen har?”

Tirandim nickade. Även om hon varit trött hade hon tillbringat en klockringning varje kväll och en klockringning

34

varje morgon med att studera boken. Framför allt var hon fascinerad av slungbågen. ”Vi får väl se”, sa Johrun och tog fram en likadan bok som de fått. Han bläddrade fram en sida och tittade på den. ”Tirandim: på vilket avstånd kan en duktig skytt träffa huvudet på en fiende med en kortbåge?” ”Nittio steg.” ”Illmani: med samma vapen, vilket är det längsta avståndet för att träffa en häst?”

Illmani svarade med tystnad, och Tirandim insåg att hon bara utgått från att Illmani lärt sig lika mycket. Hon hade nickat till flera gånger när de studerade före sänggåendet, och Tirandim hade inte haft hjärta att väcka henne på morgonen. Hon visste antagligen inte svaret. ”Hundrafemtio steg”, viskade hon till Illmani, som gav samma svar. ”Jag frågade Illmani”, sa Johrun och tog tag i Tirandims arm. Han drog iväg henne tio steg. ”Stå här så kan ni inte fuska.”

Johrun ställde sig mellan dem, och bläddrade i boken igen. ”Tirandim: vad är den största fördelen med en eldpinne?” ”Att den går snabbt att lära sig.” ”Och?” ”Att ljudet och elden kan skrämma fienden.” ”Bra”, sa Johrun och tog ett steg närmare Illmani. ”Du verkar inte ha studerat lika flitigt som Tirandim, så du ska få en lätt fråga. Vilken är eldpinnens största svaghet?” ”Jag vet inte”, viskade Illmani och tittade ned i marken.

Tirandim önskade att hon kunde hjälpa henne, att hon kunde viska att det var det höga ljudet som var svagheten, men Johrun skulle höra det.

35

Johrun gick bort till en av de osträngade långbågarna som stod lutade mot muren. Med en ljudlig klatsch lät han den landa med full kraft mot Illmanis rumpa. Tirandim kunde se hur ont det gjorde, tårar vällde upp i Illmanis ögon, men hon sa inte ett ljud. ”Stopp! Sluta!” skrek Tirandim när hon såg hur Johrun gjorde sig redo att slå Illmani igen. ”Sluta?” sa Johrun och tog ett steg mot Tirandim. ”Varför då?” ”För att hon är prinsessa”, sa Tirandim, ignorerade den arga blick Illmani gav henne och löftet att aldrig behandla henne annorlunda. ”Man slår inte prinsessor.” ”Det kanske man inte gör”, sa Johrun och gick bort mot Illmani. Slog till igen. ”Prinsessan Illmani finns inte längre.

Vävardottern Tirandim finns inte. När ni skrev in er här blev ni en del av kyrkan. Här gäller våra regler och vem man var spelar ingen roll. Jag vet det, Illmani vet det, kungen vet det.”

Ett tredje rapp. Illmani skakade, men hade fortfarande inte gett ifrån sig ett ljud. ”Snälla”, sa Tirandim, tänkte desperat. ”Det är inte hennes fel.” ”Inte?” sa Johrun och gick bort till Tirandim, ställde sig så nära att Tirandim var tvungen att titta upp för att se hans ansikte. ”Är det inte hennes fel att hon inte kan svaren?” ”Nej! Det är mitt fel”, sa Tirandim och spände sig. Gjorde sig redo för ett slag som aldrig kom. ”Då gör vi så här”, sa Johrun och la ifrån sig pinnen. ”Lägg dig ned på marken och gör armhävningar. Du kommer få fortsätta tills Illmani svarar rätt på en fråga. Om du inte orkar, eller om du fuskar, kommer jag straffa Illmani extra hårt. Är det förstått?”

36

Tirandim nickade och la sig ned på mage, började göra armhävningar, noggrann med att ha rak rygg och raka armar så inte Johrun skulle kunna säga att hon fuskade.

Johrun väntade tills Illmani kommit upp i tjugo armhävningar innan han slog upp boken. ”Då försöker vi igen. Vilket är det bästa vapnet om man behöver oskadliggöra någon på avstånd utan att bli upptäckt?” ”Jag vet inte.”

Tjugofem. ”Rätt svar är slungbåge. Apropå slungbåge, vilken är dess styrka?” ”Jag vet inte”, snyftade Illmani. ”Snälla, sluta. Bestraffa inte Tirandim för att jag inte kan.”

Trettio. ”Hon erbjöd sig. Det är upp till dig hur långt hennes straff blir. Om du blir riktigt bra på långbåge, hur långt bort kan du träffa en häst?”

Trettiofem. Tirandim började känna av ansträngningen.

Svetten rann längs med ryggen. ”Hundrafemtio steg?” ”Nej! Jag har sagt att en långbåge går nästan dubbelt så långt som en kortbåge, och en kortbåge träffar på det avståndet.”

Fyrtio. Hur länge ska det här hålla på?

Det var då Tirandim kände smärtan på rumpan. Johrun hade klatschat till henne. Inte lika hårt som Illmani, men hårt nog att göra ont. ”Jag sa att du inte fick fuska. Ryggen svankar, dina armar skakar betänkligt och du går inte riktigt hela vägen ned innan du vänder. Jag ska vara snällare än ni förtjänar. Om du lyckas med tio perfekta armhävningar får ni godkänt på förhöret. Annars kommer jag straffa er båda för varenda fråga

37

Illmani misslyckats med.”

Varje armhävning var en ansträngning. Hon hade nästan kommit upp i femtio innan Johrun avbröt och svetten rann i floder.

Nio kvar.

Med käkarna hopbitna tänkte hon på smärtan hon sett i Illmanis ansikte vid Johruns rapp. Sju kvar.

Hon tvingade sig upp på raka armar, rak rygg, ned igen, näsan nästan vid marken, droppar av svett som landade i jorden framför henne.

Fyra kvar.

De sista på ren vilja: tre, två, en. Hon låg på marken, utan någon kraft kvar. ”Det får duga. Du kan vila nu. Dagens lektioner är slut.” ”Varför? ” viskade Tirandim. Hon var utmattad. Orkade inte ens lyfta huvudet. ”Varför vad? ” sa Johrun och böjde sig ned, så han skulle höra henne ordentligt. ”Varför är du så hård mot oss nu? Det har du inte varit förut.” ”Därför att vi börjar få ont om tid. Det brukar ta tre till fyra år att träna en problemlösare. Ni måste bli redo i år.” ”Varför i år?” ”Därför att vi snart är under attack”, sa Johrun och reste sig. Han lämnade dem med obesvarade frågor.

38

Â