Page 1

1


รถ

www.janericboo.se

2


3


En polisroman

Livet har sitt pris

Av: JAN-ERIC BOO 4


Livet har sitt pris Copyright © Jan-Eric Boo 2013 Andra upplagan © 2016 Omslagfoto och utformning © Jan-Eric Boo Författarporträtt © Linda Nilsson Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-240-1

5


Författarens förord. Hela denna berättelse är en fiktiv historia inspirerad av verkliga händelser som var för sig i verkligheten inte har några beröringspunkter med varandra. Alla personer är fiktiva men samtidigt inspirerade av ett hopkok av karaktärer och drag av människor jag känner och har mött. En del som jag önskar jag hade känt och ett fåtal önskar jag att jag aldrig hade träffat. När det gäller beskrivning av FN och personal ur FN styrkorna vill jag med emfas trycka på de gedigna, uppoffrande och professionella arbete som utmärker en absolut majoritet av medarbetarna i denna organisation. Tyvärr, liksom inom alla grupper och organisationer, finns det ett fåtal individer som faller utanför ramarna och utmärker sig på ett negativt sätt. De är några av dessa undantag som beskrivs i berättelsen. Detta är inte heller någon hemlighet, utan söker man på internet så hittar man fall och rapporter där folk blivit repatrierade på grund av ”breach of code of conduct”. FN som organisation har en mycket strikt och tydlig policy i etikfrågor och hur dess personal förväntas uppträda. Jag har själv arbetat inom FN med utredning av personal som brutit mot dessa etiska regler. Ett arbete som i vissa fall också ledde till den hårdaste konsekvensen, avskiljande från tjänsten och rapport till hemlandet för eventuella vidare rättsliga åtgärder. Beskrivningen ovan av FN gäller självklart också polisorganisationen där en klar majoritet är hängivna och lojala medarbetare med en hög moral och starkt rättspatos.

6


Kapitel 1 Malmö Nyåret 2010-2011 Måndagen den 31 december var ovanligt hård och kall när den unga kvinnan klättrade upp i lekställningen på skolgården. Hon tog fram det medförda tågvirket som var av tjugo millimeters fyrslagen naturhampa. Efter att ha fäst ena änden av repet två meter upp i ställningen, knöt hon ihop det i en löpsnara. Hon provade snaran och förvissade sig om att den löpte lätt. Därefter ställde hon sig framför ställningen, såg upp mot den svarta nyårsnatten och tittade sedan på sitt armbandsur av märket Storm. En klocka hon fått i julklapp på julafton en vecka tidigare av sina fosterföräldrar. Hon konstaterade att klockan var 23.47. Hon hade jämt tretton minuter kvar av sitt unga liv. Hon tog av sig sin ryggsäck, tog fram en sminkväska och satte upp sin lilla fickspegel på bänken strax invid lekställningen. Hon vände den så att ljuset från en närliggande lyktstolpe föll på hennes ansikte. Hon målade sig sedan kraftigt svart på ögonlocken och ner under ögat. Hon fortsatte med att måla ett par tårar som skulle se ut att rulla nerför hennes kinder. Innan hon var helt nöjd förstärkte hon målningen runt ögonen med ett par linjer ut mot tinningens hårfäste. Hon avslutade det hela med att måla de fylliga läpparna svarta. Hon tittade sig noga i spegeln och kände sig nöjd med det hon åstadkommit. Därefter öppnade hon åter ryggsäcken, tog fram ett inplastat pappersark och med hjälp av ett par medförda säkerhetsnålar nålade hon fast arket på sin svarta midjekorta skinnjacka i

7


höjd med de platta brösten. Hon konstaterade nu att klockan hunnit bli sex minuter före midnatt, gott om tid tänkte hon och tog fram en oblat hon tidigare stulit från kyrkan. Hon stoppade den i munnen och började läsa Fader Vår baklänges. Livet har sitt pris, tänkte hon, och nu ska jag betala för mig. Därefter klättrade hon upp i lekställningen, stack huvudet in i löpsnaran, tog upp en plastpåse ur sin högra ficka, kikade åter på klockan, konstaterade en minut kvar, trädde påsen över huvudet men spände inte åt utan lämnade en springa så att hon kunde följa klockans sekundvisare. När den gick upp i topp fixerade hon repet om halsen, applicerade slutligen plastpåsen väl nerdragen under repet, släppte stödet för fötterna, föll nedåt varvid löpsnaran drogs åt och blodflödet i halspulsådern stoppades omedelbart. Plastpåsen sögs mot ansiktet då hon reflexmässigt gjorde en djup inandning och den slöt om som ett andra skinn vilket gjorde att hennes ansikte såg ur att tillhöra en docka. Det ryckte i hennes spensliga kropp och hon sparkade ut med benen för att sedan bli hängandes lugnt och stilla. Döden inträdde två minuter in på det nya året. Michael Lundell var 62 år gammal, ganska satt i kroppsbyggnaden och hade en livslång kamp mot vikten som hade en tendens att öka i samma takt som åldrandet liksom hårfästets allt högre placering. Han var egentligen så långt ifrån den bild man hade av hur en polis skulle se ut och liknade mer Andy Sipowicz från TV-serien ”På Spaning i New York” än Mikael Persbrandts gängliga karaktär i Beck filmerna. Den här nyårsaftonsnatten stod Michael med sin hustru på uppfarten vid deras gemensamma radhus. De väntade båda på

8


att fyrverkerierna skulle ta fart. Visst syntes lite sporadiska raketer mot den ovanligt klara och kalla natthimlen. Grannens barn lyckades också få fyr på några mindre smällare och häxpipor som ven runt på gatan och skrämde gamla Jeppssons hund som ylande sprang in i trädgården. Michael Lundell var oerhört eftertänksam. Vilken natt eller dag på året passade väl bättre åt att reflektera över tiden, livet och de val man gjort? Framförallt funderade han över vad dessa val inneburit för livet. I och för sig är väl 62 år ingen katastrofalt hög ålder, tänkte Michael, men livet hade varit prövande för den luttrade kriminalinspektören som var bitter, oerhört bitter och besviken på vad tiden gjort med honom. Han hatade att känna sig bitter, hatade att tänka på hur väl han passade in på dessa klichéer av poliser man läste om och såg i de otal svenska deckare som producerades i parti och minut. Varför var det så? Varför fanns alltid känslan av att det var bättre förr? Kanske berodde det på alla felval man gjort i livet, tänkte Michael. Den kanske största förändringen i livet skedde i samband med att Michael Lundell hade sökt sig utomlands 1989 och hade fått möjlighet att åka till Namibia för att jobba som civilpolis för FN. I samband med utresan samlades hela kontingenten på regementet i Södertälje för att utrustas, få utbildning och bakgrundsfakta inför missionen. Det var då, just då, precis när de var på väg att definitivt skriva på anställningskontrakten, som det visade sig att ersättningen och traktamentet halverats mot vad som utlovades när rekryteringen skedde. Halva styrkan hoppade av och skrev inte på. Flera gjorde detta i ett försök att få upp ersättningarna igen men detta misslyckades

9


totalt och Michael åkte hem igen. Detta ångrade han flera gånger senare i livet. Chansen kom igen 1995. Kriget på Balkan rasade och samhället skulle återuppbyggas. Svensk polis skulle medverka till att upprätthålla lag och ordning i det sargade landet som slitits sönder av etniska konflikter. Detta år kom att totalt förändra livet för Michael. Han kom hem igen efter ett år och kände sig som en gäst, en främling i sitt eget hem. Under de svåra stunder han upplevt drömde han om den dag då han skulle få återvända hem. Fantiserade om hur det skulle bli, hur han skulle vara efterlängtad och saknad, hur hans familj, inte minst hustrun skulle ta emot honom, och liksom inte skulle kunna få nog av honom. Bara vilja vara nära, att få krypa intill. Inget blev som han drömde om. Det var, när allt kom omkring, kanske en bonus bara att få komma hem. Det fanns stunder under det året då Michael var säker på att inte få återse sina nära och kära fler gånger. Han var vid åtskilliga tillfällen beredd att säga farväl till livet, säker på att han inte skulle komma levande från Balkan. Michael befann sig i den lilla orten Ilok i östra Slavonien, på gränsen till Serbien, med endast Donau som gräns mellan de stridande länderna. Det som hände där och det han fick uppleva, satte djupa sår i hans själ som aldrig riktigt ville läka ut. Michael skrev dagbok varje dag, mest för känslan av att dela sina rädslor och sin ångest med någon eller åtminstone med något. En dagbok som, då han kom hem, lades undan på vinden och som han inte orkade läsa. Ingen annan hade heller fått läsa den, inte ens hans hustru. Den stod där om inte bortglömd så i alla fall undansatt för att inte riva upp smärtsamma känslor och minnen igen. Han tänkte att han en

10


dag skulle ta fram kartongen med alla sidorna, läsa, förstå sig själv och förklara för andra hur djupt hans smärtsamma minnen av den tiden satt i hans själ. Men av bara tanken på att läsa dessa nedtecknade fasor fick han gråten i halsen och lämnade tanken lika fort som den kommit. Han insåg dock att en dag var han tvungen att göra upp med dessa upplevelser för att bli hel igen och släppa det som kändes som ett ok på axlarna. Mer och mer insåg Michael att han borde söka professionell hjälp. Han hade inte fått något som helst stöd eller hjälp i form av avlastningssamtal eller terapi då han kom hem. Detta var en av de saker som svepte genom Michael Lundells hjärna samtidigt som en enorm kaskad exploderade på himlen. Himlen lystes sedan upp av ett flertal krevader som exploderade högt över huvudet. Det kändes tragiskt men han såg ingen utväg ur sin inre smärta, en smärta som sakta ätit upp honom och förgjort honom som man. Just mansrollen var viktig för honom och att inte få bli bekräftad som man, kändes otroligt tungt och till och med en smula förnedrande. Han var ju trots allt polis. Kunde kvinnan som han gett sitt liv åt, inte ge honom möjlighet att få känna sig som en man, vad var då värt något här i livet. Hans längtan kändes speciellt stark en natt som denna. Just nyårsaftons natt hade alltid haft en stark effekt på Michaels känsloliv, en längtan att få börja om, liksom få ta nya tag och släppa alla misslyckanden, att göra nya val och gå vidare. Michael kände det som att just nyårsafton var en förtrollad dag med magiska krafter, speciellt tolvslaget vid midnatt, att man då kunde backa livet och göra om det som blivit fel under året. I sina drömmar och fantasier denna natt drömde han om att naken få krypa intill, känna hud mot hud, insupa

11


doften av kvinna, känna den salta smaken då han lekte med sin tunga över sin kvinnas kropp, få känna total samhörighet. Samtidigt skämdes han över denna längtan och tänkte på sin ålder. Kunde man bli för gammal för att känna denna längtan? En längtan efter att få visa åtrå, känna sig åtrådd, ha ett värde och vara känslomässigt behövd. Michael vaknade upp ur sina djupa tankar och återkom till verkligheten på ett brutalt sätt. Mobiltelefonen i vänstra jackfickan ringde. Handsken låg över så det tog tid innan han fick fatt i den. Dolt nummer. Förmodligen sonen som ringer och vill önska gott nytt år. Å andra sidan hade sonen inte brytt sig om honom under de senaste åren så varför skulle han ringa pappa denna nyårsaftons natt? Det nya året hade redan hunnit bli trettio minuter gammalt. Han hade stått och drömt sig bort, drömt sig bakåt i tiden och inte varit medveten om tolvslaget. Samtidigt som han svarade i telefonen gav han sin fru en kram och viskade i örat, gott nytt älskling! Hon besvarade hans kram. Log och vände sedan ansiktet åter mot himlens stjärnor. ”Hallå det är Micke!” Han svarade i sin nya mobil telefon. En nymodighet han just fått kvittera ut eftersom hans gamla tjänstetelefon blivit obrukbar. Han hade tappat ner den i toalettstolen när han fumlade fram den samtidigt som han uträttade sitt behov stående. Den största fördelen med att få en modern telefon, tänkte Michael för sig själv, var att han kunde spela wordfeud med sina kolleger och vänner. Michael uppskattade spelet mycket och hade ett gediget och äkta intresse för språk och språkvård. Han hatade alla dessa så kallade författare som fått så stor plats på senare år med sina medelmåttiga och ibland

12


till och med urusla deckare. Deckare som förutom ett torftigt och fattigt språk oftast var fyllda med sakfel om det polisiära arbetet. Han hade skrattat gott för sig själv när han läste ett uttalande av en polisprofessor som tyckte att en av våra populäraste kvinnliga deckarförfattare skrev ungefär som Nicke Lilltroll pratade. Samtidigt funderade han över hur många som idag egentligen kom ihåg Nicke Lilltroll och speciellt hur han lät. Själv hade han Nicke klart och ljust kvar i minnet efter att ha suttit klistrad vid den gamla rörradion i föräldrahemmet under sin barndoms jular, ivrigt väntande på att nästa lilla episod om Nicke i Trollskogen skulle läsas upp. ”Jo Micke jag heter Kent och ringer från krimjouren. Det är så att vi har en patrull på skolgården vid förskolan vid Rörsjöparken. Ja…gott nytt år förresten!” ”Ja” svarade Michael, ”ett riktigt gott nytt till dig också din stackare som tvingas jobba denna festnatt. Vad är det som har hänt?” ”Jo” fortsatte Kent, ”det är så att en ung flicka har klättrat upp i en klätterställning, satt en plastpåse över sitt huvud och ett rep om sin hals. Hon har sedan fäst repet i lekställningen och låtit kroppen falla ner. Patrullen säger att hon hade ett brev fastsatt på jackan, ja ett sånt där avskedsbrev.” ”Ok! Låter som ett ganska lätt fall av självmord eller? Har ni någon identitet på tjejen?” ”Nej inte ännu. Patrullen berättade att en hundägare var ute och rastade sin hund strax efter tolv slaget. Hundägaren vinkade på den förbipasserande radiobilen och berättade att han sett något inne på skolgården som hängde i lekställningen. Han tyckte det såg ut som en skyltdocka och menade att det var ett sällsynt dåligt skämt. Hänga upp den så

13


där kunde ju skrämma barnen när de återvände till lekplatsen nästa dag. Nej, hundägaren hade aldrig gått fram utan bara sett dockan på avstånd. Han tyckte ändå att polisen kunde ta ner den med tanke på barnen som sagt.” ”Men det var alltså ingen docka,” sköt Micke in när Kent tillfälligt hämtade andan i sin målande beskrivning om vad patrullen rapporterat in. ”Nej,” sa Kent. ”Patrullen körde in på skolgården, lät bilens helljus lysa upp lekställningen. När de kom närmare insåg de att det var en ung människa som hängde där.” ”Ja de undersökte givetvis kroppen, tog ner henne och fotograferade knopen i repet runt halsen precis enligt rutinerna. Hon var ju fortfarande varm. De sa att det var en tjej i kanske 17-18 års ålder. Kortklippt korpsvart hår och hon var klädd som en punkare och hade nålar och ringar i både näsborren och båda öronen. Kraftigt målad och dessutom hade hon en lång orm tatuerad på vänster arm. Ormens huvud slutade med öppen mun och utstickande tunga på hennes hand. Ambulans är larmad och bör vara på plats när som helst om den inte redan är där. Hon var ju som sagt fortfarande varm så vi tog ambulans och inte transporttjänst. Jag gissar att hon förs till akutintaget på sjukhuset. Men allt tyder på att hon dessvärre lyckats i sitt uppsåt, att hon är död.” Kent fortsatte: ”I brevet framgick att hon hängt sig exakt vid midnatt, alltså precis när det nya året inträdde. Det känns som någon slags rituell handling. Vad som också är konstigt är att hon nämner ditt namn i brevet.”

14


Kapitel 2 På nyårsdagens förmiddag begav sig Michael Lundell till sjukhuset för att se om han kände igen henne och därmed skulle kunna hjälpa till med identifieringen. Han betraktade den nakna ungflickskroppen när sköterskan lyfte på det vita lakan som var svept över henne. Ett stearinljus stod tänt på ett litet bord invid båren. Han studerade kroppen och konstaterade att den hade ett antal tatueringar förutom ormen på armen. Dessutom var båda bröstvårtorna piercade liksom naveln på den späda kroppen. Det svarta håret var i stark kontrast mot den bleka kroppen och skötet var renrakat. Han kände mycket väl igen flickan på bordet och kände en enorm sorg när han erinrade sig att han ett antal år tidigare hade haft mycket med henne att göra. Det hade börjat säkert tio år tidigare när han jobbade på familjevåldsenheten och utredde övergrepp och misshandel av barn. Flickan som han identifierade var Diana Dahlqvist. Hon hade hittats en mörk decembernatt av en polispatrull när hon gick längs en gata barfota, iklädd endast en t-shirt som nådde henne ner till knäna. Patrullen hade till slut lyckats förmå henne att sitta in i radiobilen. Hon satt i bilens baksäte och kroppen skakade av köld och med rösten fylld av gråt berättade att hon hette Diana. Därefter tystnade hon. Förmodligen för att hon inte klarade av att säga något mer. Hon verkade alldeles frånvarande. Man lyckades efter många om och men få tag på en socialtjänsteman som kunde biträda och ta hand om den stackars förtvivlade flickan.

15


Ärendet hamnade så småningom på Michaels bord och det låg på honom att försöka skapa kontakt med flickan, att få henne att berätta vad som hänt och vad hon varit med om. Genom åren hade Michael utvecklat en god förmåga i att skapa förtroende för de offer han mötte. Alltifrån totalt sönderslagna kvinnor till söndertrasade barn som upplevt trauman som för andra var omöjliga att förstå. Han hade mött gärningsmännen som var fulla av förklaringar och ursäkter om varför det som hänt inte var deras fel eller åtminstone att allt byggde på missförstånd som de självklart var beredda att förklara och reda ut. Han hade genom åren utvecklat olika tekniker för att bryta igenom den rädsla och det skal som såväl offer som gärningsmän bar på när de satt mitt emot honom. I sin skrivbordslåda fanns alltid ett paket cigaretter. Att kunna bjuda på och ta ett bloss tillsammans med en misstänkt under småpratande kunde ofta tina upp den mest hårdnackade. Visa empati och förståelse för vilken fruktansvärd situation den misstänkte befann sig i. Det kunde vara så enkelt som att prata om den misstänktes hund och hur tragiskt det var att detta stackars oskyldiga djur nu placerats på ett hundpensionat eftersom husse satt frihetsberövad. Du är en stor djurvän, det kan jag se på dig, kunde han säga och den mest förhärdade barnmisshandlaren fick lätt tårar att rulla nerför kinden. Den sargade flickan hade fått kläder på sig, vilat ut och också fått lite mat i den magra kroppen. Hon satt mitt emot Michael i det speciella rum polisen inrättat på kriminalavdelningen där samtal med barn företrädesvis hölls. Rummet var inrett med en liten soffgrupp, några större växter, en back med lite leksaker och barnböcker. Till hands fanns också pennor, kritor och ett ritblock. Ofta var det mycket lättare för ett barn

16


att rita och berätta än att göra som vuxna, fritt berätta sin historia. En del barn kunde ibland återge händelser de varit med om genom att man ställde frågor som hur det luktade när det hände eller vilken färg det var på gardinerna i sovrummet. Detta var en förhörsteknik som Michael väl behärskade. Han inledde förhöret som mer var att betrakta som ett förtroligt samtal med att fråga flickan vad hon ätit, om hon kunnat sova och om hon var rädd. Tillsammans med Michael i förhörsrummet fanns Mirka Salo. Hon var en ganska ny ung kollega och hon hade snabbt visat goda egenskaper och förmåga att kunna vinna förtroende. Hon hade därför tillfälligt fått förstärka på kriminalavdelningen över vinterhalvåret och fanns nu liksom Michael på familjevåldsenheten. Michael hade under hösten också haft flera ärenden tillsammans med Mirka. Han tyckte bra om henne. Hon var ensamstående mamma till Lisa två år gammal. Vid ett tillfälle hade de båda jobbat tillsammans med en våldtäkt och kvällen hade avslutats med att de gick ut och åt middag tillsammans. Detta var inledningen på en djup och förtrolig vänskap mellan dem. ”Jag har drömt mardrömmar,” svarade den lilla flickan. Hon kunde inte vara mer än sex eller sju år gammal, tänkte Mirka. ”Vad har du då drömt?” fortsatte Michael. Han var noga med att inte ställa några ledande frågor som senare i en rättsprocess skulle kunna kritiseras och ifrågasätta hela utredningen. Det gällde att få flickans berättelse trovärdig och att den berättades spontant. Hela samtalet spelades också in med både bild och ljud så att de som i efterhand skulle ta del av förhöret också kunde bedöma kroppsspråket. Detta kunde ibland säga mer än tusen ord.

17


Detta första samtal varade i drygt en timme och följdes av ytterligare två möten mellan poliserna och den lilla flickan. Den historia de fick höra kändes både overklig och skrämmande. Diana Dahlqvist var vid tillfället sex år gammal och skulle fylla sju i februari året därpå. Hon bodde i stadens socialt mest utsatta område tillsammans med sin alkoholiserade mamma och hennes nya man Evert. Evert var arbetslös snickare och var betydligt äldre än Dianas mamma Karin. Evert och Diana hade, berättade Diana för poliserna, en hemlighet hon inte fick berätta för någon. Men om poliserna lovade att inte berätta vidare var hon beredd att för dem åtminstone viska vad Evert och hon gjorde när mamma var full.

18

9789176992401  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you