9789176948439

Samtidigt p책 ett tak i Chinatown roman av Ingrid Rudefors

Isaberg förlag Mogatan 26 330 27 Hestra 0370 – 33 63 10 www.isaberg.nu Ingrid Rudefors: Samtidigt på ett tak i Chinatown

Copyright © 2011 Ingrid Rudefors & Isaberg förlag Tryckning Tryckmästarna, 2011 ISBN 978-91-7694-843-9 Isaberg art nr 15843 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Kopiering är förbjuden.

Prolog I ett kök i Äppelviken står en elegant, medelålders kvinna och bryter ihop. Hon skakar och är tvungen att sätta sig en stund. Det är inte så att allt svartnar. Inte alls, men det finns inte längre något golv under henne. Allt är luft och när telefonen ringer vänder hon sig hastigt mot den och råkar då slå till en glastillbringare som åker i golvet. Hon lutar sig mot köksbänken, glider långsamt ner i sittande ställning bredvid glasskärvorna, gråter tyst. Svarar inte i telefonen. Plockar inte upp det krossade glaset.

När telefonen tystnar reser hon sig och lämnar köket. Frukosten står kvar framme, glassplittret från tillbringaren ligger kvar över det vackra mosaikgolvet. Hon pulsar fram som om atmosfären i huset var av tjock snö.

När hon kommer tillbaka har hon med sig en hel famn full med slipsar som hon stoppar in i diskmaskinen. Slår igen luckan. Trycker på igångsättningsknappen. Skriker som ett djur när hon gör det.

Så går hon. Den eleganta, medelålders kvinnan som heter Alice har nu en resväska i handen. Dörren stänger hon – men hon skiter i att låsa. *** Samtidigt, på ett tak till ett sexvåningshus på Catherine Street i New York, står en spinkig ung kvinna med rödblont hår i en stram hästsvans och halsar njutningsfullt i sig den sista skvätten av en Brooklyn Lager. Ölen har en blommig smak, 7

mjuk. Inte alls hård och bubblig. Den är lättdrucken och det här är redan hennes andra öl efter en halvtimma på taket.

Huset ligger bakom kulisserna till turisternas Chinatown på södra Manhattan. Tvärs över gatan står ett brunt fabrikshus i smutsigt tegel. På tredje våningen sitter kvinnor och syr i en olaglig syateljé utan fackföreningsanknytning, sociala avgifter eller lunchraster. De bara syr. I våningen under står ett medelålders asiatiskt par och grälar inför ett öppet fönster. Rösterna smattrar ut över gatan och slår i väggen på vårt hus. På samma våning, i lokalen bredvid paret, står en grupp män och tränar tai chi. Gracila rörelser som ett möte mellan poesi och våld.

Flickan blickar ner över gatan där ett par skyltar på jiddisch visar att området har dominerats av andra invandrargrupper tidigare. Doften av kinesiska kryddor blandas med avgaser och stanken från vattenpölar med alldeles egna små bakterieuniversa. Gröna och skimrande pölar som man helst inte vill trampa i. Speciellt om man har tunna sommarsandaler utan strumpor, och det har man ju. Värmen ligger kvar trots att det är en bit in i september.

Längs med gatan kan man se handskrivna skyltar om akupunktur och zonterapi och ibland ligger någon på knä direkt på trottoaren och behandlar fötterna på sin kund. Bagerierna tillverkar tjocka, söta bullar och hönor hänger nyflådda upp och ned i fönstret bredvid. Över taken åt andra hållet ser flickan ljusen från skyskraporna på södra tippen av Manhattan, med den vackra äldre Woolworthskrapan i förgrunden och World Trade Centers tvillingtorn i bakgrunden. Det är mäktigt och vackert om man vill, men är man rädd kan massan av skyskrapor därnere kännas orimlig och omänsklig. Och ändå – ljusen i fönstren vittnar ju om vanliga människors små unika liv, något nästan ofattbart när man ser det så här på håll.

Hon får kraft av det mäktiga och det orimligt omänskliga

8

har inte drabbat henne än. Hon dricker för att få mod. Snart kommer Gabor hem och då blir det besvärligt. Det vet hon.

Hon står kvar med ölflaskan i handen och ångrar att hon inte tog upp en till. Två öl har bara gjort henne lite påverkad. Tre öl skulle ha gjort det hon vill säga tydligare, säkrare. Tankar blir så bekvämt rimliga av alkohol. Men ölen är slut och hon måste snart gå ner. Hon vill försöka förklara det hon inte fattar själv. För hur ska man kunna veta om man älskar en person när man fortfarande är tillsammans med den personen. Hon har en obehaglig aning om att kärlek är något man kommer på för sent – och då kanske man lika gärna kan prova på fler, under tiden. Hon är ju ändå bara tjugofem år, har oändligt vackra bröst och en mun som älskar att kyssas. Än finns det tid. Även om tiden inte längre känns så ändlös som den gjorde när hon var tjugotre. *** Alice vet inte hur hon kom dit. Står där vid SAS-disken och stirrar på mannen framför sig.

En bisvärm i huvudet.

Hjärtat orytmiskt.

Hon är besatt av att ta sig framåt.

Ser inte åt sidan, inte bakåt.

Bara här.

Nu. Mannen river oändligt långsamt isär en blankett. ”New York”, säger hon högt, uppmanande. Tror hon.

Säger hon det högt?

Han ser inte upp. Det är som om hon inte finns, rösten inte bär. Men hon har inte tid att vara artig. ”Nästa plan!” Nu skriker hon nästan.

SAS-försäljaren tittar förvånat upp. Lugnt. Sävligt. Trycker upp glasögonen på näsan. Det tar oerhört lång tid innan han

9

frågar: ”Ingen bokning?”

Hon skakar på huvudet. Förstår han inte? ”Det blir ju rätt dyrt”, säger han, fortfarande så våldsamt lugnt och tydliggörande. ”Folk brukar boka innan.”

Alice tar upp ett guldfärgat plastkort, slänger ner det framför honom och tittar bort medan biljetten processas i datorn. Allt han gör går i ultrarapid.

Hon får biljetten, tittar inte efter vad den kostar – vad gör det nu?

Hon checkar in.

Går igenom säkerhetskontrollen.

Hon sätter sig på en hård plastbänk och nu kommer gråten.

Helt utan kontroll skakar hon i hela kroppen. Ser hur folk som skyndar förbi på väg mot taxfree tittar på henne med skrämda blickar.

Inne i Alice finns en svart bottenlös avgrund. Hon glider ner. Men skärper sig – reser sig – och går fram till en bardisk och beställer en Jameson. En stor. *** Catherine Street ligger öster om Bowery. På andra sidan Bowery ligger turisternas Chinatown. En helt annan värld, fastän så nära. Där är allt tillrättalagt med engelsk översättning på menyerna. Men vet man vart man ska gå kan man ändå hitta illegala fyrverkerier, illaluktande mediciner och andra exotiska hemligheter bakom diskarna i turistkramsaffärerna. På Catherine Street, däremot, hittar man ingenting om man inte talar kinesiska och har man inte ett asiatisk utseende kan man få vänta länge på att bli betjänad i den lokala matbutiken.

Just nu doftar det av lätt ruttnade kinesiska grönsaker.

Dagens myller är över. Ägare och kunder till de kinesiska butikerna och lunchrestaurangerna är på väg hem till det större Chinatown i Queens. Kvar ligger soporna. Det enda

10

som lyser i gatunivå är den rosa neonskylten på hörnan. BAR, står det enkelt.

Baren tillhör inte det kinesiska, utan snarare det gamla Bowery, där barer bara är barer, där det enda syftet är att dricka alkohol. Inget annat.

Flickan med ölen står på taket och tittar på när kvinnan, som arbetar på baren BAR, låser upp dörren och försvinner in i dunklet. Hon känner henne inte. Har aldrig gått in i baren där det som mest bara sitter två-tre deprimerande gubbar som hon inbillar sig luktar illa. Hon har aldrig funderat närmare på varför den där vackra mörkhåriga kvinnan arbetar just där.

Hon passar inte in, men å andra sidan passar inte någon in någonstans i New York.

Kanske är det därför hon själv trivs. Det enda som någonsin har varit märkvärdigt med henne själv har varit hennes namn. I något, som måste ha varit en ingivelse av pretentiöst vansinne, gav hennes mamma henne namnet Babylonia. Detta mastodontnamn vet hon att hon aldrig kommer att växa i.

Här kallar hennes vänner henne Babs kort och gott. Och även det är fel. Hon är varken en tung Babylonia eller en lätt och lustig Babs. Hon är mer en Lena, en som alla andra.

En skåpbil med kinesiska tecken kör för fort ner mot East River. Några kattungar äter av soporna under ett stängt grönsaksstånd. En bit längre ner på gatan kommer en storvuxen ungersk pojke gående. Det är Gabor med sin cykel. Hon vinkar men Gabor ser henne inte där hon sitter uppe på taket.

Hon vänder upp och ner på ölflaskan och suger i sig de sista dropparna – så går hon ner med tunga steg.

Men Gabor har hyrt film och köpt ett sexpack Heineken. Utan att ha pratat allvar alls om det hon tänkt, somnar Babylonia framför teven. Lite berusad. Tyvärr.

11

*** På andra sidan Atlanten kliver en medelålders man in i villan i Äppelviken. Han har bråttom, ska bara packa innan han tar flyget till konferensen i Berlin. Det kliar i hårbotten. Han borde duscha men hinner inte. Får göra det när han kommer fram. Han funderar på att ta en liten whiskey för att stressa ner inför resan. Sorterar post, tar av sig tröjan, plockar fram ett glas och flaskan – men mitt i brådskan stannar han till och börjar nu lite osäkert gå runt i huset.

Han kliver försiktigt över glasskärvorna på golvet, plockar med frukosten som står framme. Smöret är rinnigt. Han öppnar diskmaskinen där alla slipsarna ligger blöta. Står där länge och bara ser på dem. En grönskimrande blöt slips i handen. Går så långsamt upp till övervåningen. Orkar inte med den konfrontation han förväntar sig. Inser emellertid att han måste.

Men på den tomma sängen i sovrummet ligger bara en lapp. Han tar den, läser och ser sig om. Går sakta fram till fönstret där han stannar och ser ut över villaområdet där löven har börjat ändra färg och galonklädda barn leker inne hos grannen.

Två bilar står på garagegången utanför huset. En liten och en stor. Han lutar kinden mot fönsterglaset – lappen i handen. *** I den trånga lägenheten på Catherine Street bor även två katter.

Det är en vacker panterliknande hankatt som kallas för Elvis och en korpulent grårandig hane som heter Loser.

Katterna hatar varandra.

När Gabor och Babylonia sover trycker den feta katten Loser ner Elvis på golvet. Han har tänderna på den andre

12

kattens smäckra hals. Elvis ligger still tills en stor kackerlacka hastigt springer över golvet, fångar Losers uppmärksamhet och Elvis släpps fri. *** Alice stirrar ned på det inplastade pappret där det noga står beskrivet hur hon skall kunna rädda sig.

Ta av sig skorna.

Huvudet i knäet.

Andas i en syrgasmask.

Söka en nödutgång.

En nödutgång? Hur skall denna inplastade katastrofplan hjälpa henne?

Hon vill gå av. Ändra sig.

Men planet har lyft – och nu är det för sent.

13

14

Morgon 1 Från april till oktober stod fönstren på vid gavel i varsin ände av lägenheten. Ljuden studsade genom rummen; buller från varor som lastades av, röster som skrek åt varandra, ilskna tutningar av bilar som ville fram. Det brusade av ljud som av en konsert där det var omöjligt att urskilja de enskilda instrumenten. Hackande bilmotorer vägrade att starta, tunnelbanan skramlade och gnisslade i tunnlarna under gatan, någon skrattade, någon kanske svor över att ett skosnöre gått av. Sexljud från tusentals människor som hade samlag innan de skyndade iväg till jobbet samsades med ljud från någon som malde kaffebönor. Ett par hundra människor sjöng i duschen, klackar klapprade mot asfalten, sirener från brandkår och polis blandades med röster från fyra arga gatuarbetare som hittat en parkerad bil över hålet de skulle ner i.

Babylonia brukade vakna av lastbilar som lät som om de stod på tomgång inne i lägenheten. Med ögonen slutna låtsades hon att sängen stod på en marknad. Att hon bodde på gatan och inte högst upp i det sex våningar höga hyreshuset på Catherine Street.

Bredvid henne låg Gabor naken på mage och sov med öppen mun. Han var hårig överallt. Till och med på ryggen.

Rózsadomb – Äppelviken. Samma bakgrund. Ändå så olika. Hon betraktade honom tyst, ville inte väcka honom, 15

lät fingret smeka över skuldran där det svarta håret växte som tunt gräs. Njöt av den trygga ensamheten där man ligger vaken bredvid en annan som sover. Han såg så lättsam och lugn ut när han sov, helt annorlunda än när han var vaken – hennes Gabor, en åsnan Ior med ett svårmodigt svart moln av allvar vart han gick. Ett tungt lokomotiv som hon fick skjuta på med all sin kraft för att de överhuvudtaget skulle kunna komma någonstans. Han älskade tungsint östeuropeisk klassisk musik och svårbegriplig intellektuell jazz. Att bara lyssna på glad soul eller hiphop medan man diskade för att musiken gav energi och gjorde att man blev glad – det var obegripligt för honom.

Läste man, måste man göra det på allvar.

Lyssnade man på musik skulle man sitta tyst och koncentrera sig.

Vad hon var trött på honom! *** Alice drog ned den blå flygplansfilten över knäna. Gillade inte närheten till mannen i flygstolen bredvid. Han såg på film och drack sin tredje whiskey. Själv hade hon just avslutat sitt andra glas rött efter en Bloody Mary som fördrink, och hon kunde inte ens minnas senaste gången hon drack något som Bloody Mary.

Hon lutade huvudet mot fönstret och drog sig så långt från honom hon kunde och slöt ögonen. Kände hur alkoholen fick det att snurra lätt, men just nu var det riktigt angenämt.

Vad hade hon gjort? Herregud, hon hade inte ens ringt till jobbet. Hade hon kanske varit galen länge och lyckats trycka ner det och nu hade allt exploderat i en impulsiv flykt till något hon inte ens kände till.

Hur hade det gått till: att bara fortsätta vara gift med en

16

man som hon inte ens var vän med, vakna på morgonen och inte uppfatta hur ensam hon var bredvid en annan sovande person? Han låg där som en stor val eller björn och var bara en slags symbol för att hon inte var ensam. De ogenerade kroppsljuden och de fyra samlagen i månaden var ett slags bevis för att man var ett par sen länge. Varför brydde hon sig då alls om att hon sedan igår visste att han haft ett parallellt liv. Att hennes eget liv med honom inte ens var på riktigt, trots de ogenerade vanorna och familjelivet.

Hennes liv hade inte varit på riktigt!

Hon hade kört bilen till universitetet, arbetat sent, gått på föreläsningar, suttit och skrivit och forskat och någonstans i allt detta försvann han. Och någonstans slutade hon vara den där begåvade unga kvinnan som skrev avhandlingar och läroböcker. Istället var hon nu en lite full fyrtioåttaårig tant i turistklass på ett flygplan över Atlanten.

Hon beställde mer vin.

Noterade sakligt att flygvärdinnan inte lyfte ett ögonbryn över att den välklädda damen i beige resdräkt på plats 16A nu var inne på sin tredje lilla flaska Merlot. Efter en Bloody Mary.

Var det så här det var att vara medelålders? Man söp sig full på flygplan.

Det hade minsann en gång funnits en annan Alice, tänkte hon och balanserade det lilla vinglaset i handflatan. Visst var det så – en Alice som varit lustfyllt nyfiken hela tiden; ett barn som krupit runt i rabatterna och tagit isär bladen och blommorna för att se hur genialiskt de var sammansatta.

En som legat på den handknutna ryamattan i föräldrarnas vardagsrum och undersökt stadskartor i timmar; förundrats över att alla delarna i hennes stad inte var organiserade i systemiska organismer, att ingen tänkt och planerat precis

17

allt som en övergripande bild innan staden blev byggd. Hon, barnet Alice, hade klippt bort Tantolunden, lagt dit delar av Hjorthagen. Organiserat strukturerna. Och verkligen njutit av att det blev bättre efter att hon byggt om kartan.

Och nu när hon var medelålders, då var hon en auktoritet i sitt ämne, en person som skrev böcker. En som räknades.

Men hennes liv var inte på riktigt!

Hon svepte glaset. Ignorerade blicken från damen på andra sidan gången.

Skrattade plötsligt.

Högt.

Att bara resa iväg … så här. Hon planerade ju alltid allt i detalj. Alltid. Alltid.

Såg sig snabbt om men damen tittade nu ner i sin bok och ingen annan hade sett att hon satt där och skrattade högt för sig själv.

Lullig.

Hon böjde sig ner efter handväskan som stod på golvet.

Plockade fram en plånbok, tog fram ett fotografi. Tittade länge som om hon aldrig sett på bilden ordentligt tidigare.

Visst påminde de om varandra i hud och hår. Men ögonen var annorlunda hos dottern. Blicken inåtvänd och drömmande. Babylonia hade alltid varit mjukare, haft en annan insida. Som liten hade hon hävdat att hon hörde körer sjunga i mörkret. Mässande röster inne i huvudet. Och Alice hade velat lugna henne och resolut skurit upp ett torskhuvud för att visa vad som fanns där inne bakom pannan, under fjällen och slafset. Barnets förundrade ögon hade vidgats över det vetenskapliga. Över att torskens huvud inte hade innehållit alla synliga tankar som hon inbillat sig att fisken satt inne med. Och ungen hade slängt fisken i väggen.

Lustigt!

Hon stoppade ner bilden och betraktade istället den grå molnsörjan utanför flygplansfönstret, kände fönstrets kyliga

18

glas mot pannan. Det fick bli som det ville. Hon fick helt enkelt försöka njuta av att bara flyta runt långt uppe i den där världen man befinner sig i då man flyger. Där allt står still och man inte kan göra annat än bara vara.

Och hon tyckte att hon anade hur något rörde sig bland molnen, önskade att det skulle visa sig vara en ängel.

Och det var en ny och märkligt härlig tanke att sitta innanför det lilla fönstret och titta ut på en tjock massa av vatten – ett moln – och önska sig möjligheten att det egentligen var en ängel där utanför. *** Under tiden hade staden hon var på väg mot vaknat till liv och spottat ut sina invånare ur sina trånga lägenheter ner i tunnelbanan och ut på gatorna där de strömmade fram mot kontorshusen. Tusentals kromfärgade hissar körde upp och ner med passagerare som skyndade mellan båsen i kontorslandskapen med pappersmappar i händerna och kalendrar fyllda med möten och tider att passa.

Och på Mulberry Street i Little Italy klev en man ut ur en port. Han var klädd i grå kostym av ett gammaldags europeiskt snitt, väst och slips och hade alldeles för långa polisonger och ett avlångt flamländskt ansikte. I vänster hand höll han en snart färdigrökt cigarett, och innan han började promenera nedför gatan mot Spring Street tände han en ny cigarett på fimpen. Hans namn är Charles, runt fyrtiofem. Vi återkommer till honom om en stund.

19

2 Utan att väcka Gabor drog Babylonia på sig en enkel svart bomullsklänning. Smög tyst ut ur lägenheten, småsprang över Bowery och promenerade med väskan svängande genom Chinatown upp mot Little Italy för att äta frukost ute, för sig själv, så mycket lättare i kroppen än med honom vid sin sida.

Ikväll hade de båda föreställning. Han som ljusmästare och hon i kassan. Ideellt förstås, men ett sätt att skaffa erfarenhet.

Och erfarenhet var hårdvaluta i livet.

Den tryckande augustivärmen hade legat som en fuktig trasa över kroppen. Nu hade den äntligen släppt. Hon drog in stadsluften i lungorna och njöt av att det fanns en aning av friskhet i luften.

En bit upp på Mulberry Street slog hon sig ned vid ett litet skrangligt kafébord och beställde cappuccino och en smörgås.

Visste att de skivade osten tunt på det här stället. Och att brödet kunde vara av fullkorn. Om man bad om det.

Medan hon väntade på kaffet studerade hon en flicka som satt vid bordet bredvid och läste. Mörk, med kraftiga, välformade ögonbryn. Hennes långa slanka ben låg utsträckta, slingrade runt en mjuk mockaväska i nötbrunt. Hur skulle det kännas att ligga naken nära henne under ett täcke? Känna hennes mjuka kropp istället för Gabors hårda? Händerna runt bröst, höfter, smaken av sitt eget kön? Hon blev lite underligt upphetsad, och skämdes. Vände blicken mot en medelålders man med långa polisonger som satt och läste vid ett annat bord, studerade hans vuxna händer som rullade ihop en cigarett, vant och lite tankspritt. Hon kände en lust att röra vid honom. Låta fingret smeka över den ådriga 20

översidan av hans hand. Men vad var hon för människa som inte kunde vara rak, varken mot sig själv eller sin älskade?

För visst älskade hon Gabor – hon vill bara inte fortsätta att leva tillsammans med honom, ville prova mer av vad livet hade att erbjuda henne. Och hon tyckte att hon hade den rättigheten, även om hon skämdes över tanken medan hon bet i smörgåsen. Men inte skulle hon våga ligga med flickan med de vackra ögonbrynen eller mannen med cigaretten och de långa polisongerna.

På senaste tiden hade hon blivit mer och mer besatt av tanken att hon helt enkelt var så tröttsamt vanlig. Hade bosatt sig på andra sidan jorden och sedan bara valt det som kändes tryggt: halvtid med bokföring på ett svenskt exportföretag, volontärjobb på kvällarna på en tredjeklassens bakgatsteater – och nu satt hon här och betraktade mannens ådriga händer, följde konturerna av den vackra flickans ben – och kände att det där äventyret hon var ute efter, det satt ju där mitt framför näsan på henne. Men hennes vanlighet började bli ett fängelse. Fegheten en låst dörr. Hon vågade ju inte ens gå in i en bar själv.

Vad hon var trött på sig själv.

Vi glider genom den avgastunga, sommarfuktiga luften, över gatan, upp längs fasaden på ett smalt tegelhus på andra sidan gatan och landar vid ett öppet fönster på femte våningen. Där står en sextiotreårig operasångare i neptunblå sidenpyjamas och betraktar gästerna på utekaféet.

Han känner en lätt kåthet blandad med avund när han iakttar den unga flickan där nere, hur hon glupskt vräker i sig sin smörgås. Aptit har hon. Aptit på mat, aptit på livet ser det ut som, tänker han. Ser nog självklara möjligheter när hon möter sin spegelbild. Inte som han själv: fulare för var dag. Vämjeligare. Att åldrandet kunde vara så här rent förfärligt, det hade han aldrig anat när han var i flickans

21

ålder. Och han vill väldigt gärna önska, väldigt innerligt, att hon ska få slippa. Att hon helt enkelt skall bli välsignad med att få fortsätta vara så där ung och hungrig, med lust ... Men avundsjukan tar över och han kan inte låta bli att tänka att, vänta du bara … snart är du som jag. Det går fort, ser du. Fortare än du tror. Och makligt, men mycket medvetet, sträcker han sig ut genom fönstret, vill att hon skall veta att han finns. Ser upp mot himlen som lyser blå och klar, öppnar munnen och börjar öva dagens första skalor. Men vågar inte titta ned för att se om det syns att hon hör honom.

Och vi lämnar honom, för stunden, däruppe i sin neptunblå pyjamas på femte våningen i tegelhuset på den italienska gatan – och fortsätter historien.

22