9789176790373

MAtt Haig

Människorna

Översättning Karin Andræ

www.massolit.se Copyright © Matt Haig, 2013 Published by arrangement with Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburgh EH1 1TE Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: The Humans Omslag: www.asmithcompany.co.uk Omslagsanpassning: Maria Sundberg Sättning: RPform, Richard Persson Typsnitt: Indigo Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-7679-037-3

Till Andrea, Lucas och Pearl

Jag har just fĂĽtt en ny teori om evigheten. albert einstein

Förord (Ett ologiskt hopp ställd inför överväldigande bakslag)

jag vet att vissa av er som läser detta är övertygade om att människovarelserna är en myt, men jag är här för att slå fast att de faktiskt existerar. För de okunniga kan jag tala om att människan är en tvåfotad livsform av medelmåttig intelligens, vilken för en tillvaro som på det stora hela är fylld av vanföreställningar, på en liten vattensjuk planet i ett mycket avlägset hörn av universum.

För er som har skickat mig kan jag tala om att människo­ varelserna på många sätt är precis så besynnerliga som man kunde förvänta sig. En sak som är säker är att deras fysiska uppenbarelse vid första anblicken är frånstötan­de.

Det räcker med att nämna deras ansikten som är behäftade med de mest vedervärdiga egendomligheter. En utstickande näsa mitt i, tunnhudade läppar, primitiva hörselorgan som sitter utanpå och kallas öron, små ögon och obegripligt meningslösa ögonbryn. Allt detta tar lång tid att smälta.

9

Deras seder och bruk är också häpnadsväckande och gåtfulla till en början. Deras samtalsämnen rör väldigt sällan de spörsmål som de verkligen vill tala om och jag skulle kunna skriva nittiosju böcker om kroppsskam och klädetikett innan ni ens kommer i närheten av att förstå dem. Åh, och vi får inte glömma Saker De Gör För Att Bli Lyckliga Vilka I Själva Verket Gör Dem Eländiga. Det är en oändlig lista. Den innefattar: shopping, titta på tv, få det bättre jobbet, skaffa det större huset, skriva en till hälften självbiografisk roman, uppfostra sina unga, få sin hud att se en aning mindre gammal ut, och hysa en vag förhoppning om att det kan finnas en mening med det hela.

Ja, alltihop är mycket roande på ett slags plågsamt sätt.

Men jag har upptäckt mänsklig poesi under min vistelse på jorden. En av poeterna, utan tvekan den bästa (hon hette Emily Dickinson), sa detta: ”Jag vilar i möjligheten.” Så låt oss göra detsamma. Låt oss öppna våra sinnen helt och hållet, för det ni nu står i begrepp att läsa kräver av er att ni i förståelsens namn lägger ifrån er varje förutfattad mening.

Och låt oss överväga detta: tänk om det faktiskt fin s en mening med mänskligt liv? Och tänk om – gör mig till viljes här – livet på jorden inte är något att bara frukta och förlöjliga utan också att värna om? Ja, vad händer då?

Vissa av er kanske vet vad jag har gjort vid det här laget, men ingen känner till anledningen. Detta dokument, denna guide, denna redogörelse – vad ni nu vill kalla det 10

– kommer att klargöra alltihop. Jag bönfaller er att läsa texten med öppet sinne och att själva komma fram till det mänskliga livets sanna värde.

Må fred råda.

DEL 1

Jag tog makten i egna händer

Den man jag inte var

så, vad är det här? Är ni redo?

Okej. Andas in. Jag ska berätta.

Den här boken, just den här boken, utspelas just precis här, på jorden. Den handlar om livets mening och ingenting alls. Den handlar om vad som krävs för att döda någon, och för att rädda någon. Den handlar om kärlek och döda poeter och jordnötssmör. Den handlar om materia och antimateria, allting och ingenting, hopp och hat.

Den handlar om en fyrtioettårig kvinnlig historiker som heter Isobel och hennes femtonårige son som heter Gulliver och om världens klyftigaste matematiker. Kort sagt, den handlar om hur det är att bli en människa.

Men låt mig börja med det uppenbara. Jag var ingen människa. Den där första natten, i kylan och mörkret och blåsten, var jag inte ens i närheten. Innan jag läste Cosmopolitan på bensinstationen hade jag aldrig sett det skrivna ordet. Jag förstår att detta kan vara första gången för er också. För att ge er en föreställning om hur människor konsumerar historier har jag sammanfogat den här boken 15

som en människa skulle ha gjort. Orden jag använder är människornas ord, skrivna med ett mänskligt typsnitt, lagda efter varandra på människornas sätt. Med er så gott som simultana förmåga att översätta de mest exotiska och primitiva språk bör ni inte ha några svårigheter med berättelsen.

Jag upprepar, jag var inte professor Andrew Martin.

Jag var som ni.

Professor Andrew Martin var först och främst en roll.

En förklädnad. En roll som jag måste gå in i för att kunna genomföra mitt uppdrag. Ett uppdrag som hade börjat med hans bortförande, och död. (Jag är medveten om att detta skapar ett brutalt anslag, så jag lovar att inte nämna döden igen, åtminstone inte under resten av den här sidan.)

Saken är den att jag inte var en fyrtiotreårig matematiker – make och far – som undervisade vid universitetet i Cambridge och som hade ägnat de sista åtta åren av sitt liv åt att lösa ett matematiskt problem som dittills hade visat sig vara olösbart.

Innan jag anlände till jorden hade jag inte mellanbrunt hår som föll i en naturlig sidbena. Jag hade inte heller någon åsikt om Planeterna av Holst eller Talking Heads andra album, eftersom jag inte trodde på idén med musik.

Eller det borde jag i varje fall inte ha gjort. Och hur kunde jag anse att australiskt vin automatiskt var underlägset vin från andra regioner på planeten när jag aldrig hade druckit något annat än flytande kväve?

Eftersom jag tillhörde en postmartial art säger det sig 16

självt att jag inte hade varit en försumlig make med ett gott öga till en av sina studenter; inte heller hade jag varit en man som gick ut och rastade sin springer spaniel – en kategori hårig hushållsgud känd under benämningen ”hund” – som ursäkt för att lämna huset. Och jag hade inte skrivit böcker om matematik, eller insisterat på att förläggaren skulle använda ett författarporträtt som nu närmade sig sin femtonde födelsedag.

Nej, jag var inte den mannen.

Jag hade överhuvudtaget ingen känsla för den mannen.

Och ändå hade han varit verklig, lika verklig som ni och jag, en livs levande däggdjursform; en diploid, eukaryotisk primat som fem minuter före midnatt hade suttit vid sitt skrivbord och stirrat på sin datorskärm och druckit svart kaffe (lugn, lite senare kommer jag att förklara konceptet kaffe och mitt olyckliga missöde i samband med kaffe). En livsform som kanske, eller kanske inte, hade hoppat upp ur sin stol när genombrottet skedde, då när hans hjärna anlände till en plats som ingen mänsklig hjärna tidigare hade nått, själva vetandets yttersta utkant.

Och vid en tidpunkt kort efter detta genombrott hade han blivit tagen av värdarna. Mina uppdragsgivare. Jag hade till och med träffat honom, under det allra kortaste ögonblick. Tillräckligt för att – den helt och hållet ofullständiga – läsningen skulle hinna äga rum. Den fullbordades fysiskt, men inte mentalt. Ni förstår, vi kan klona den mänskliga hjärnan men inte det som är lagrat inuti den, i varje fall inte särskilt mycket, så jag fick lov att lära mig en massa saker på egen hand. Jag var fyrtiotre år 17

gammal och nyfödd på planeten jorden. Det kändes väldigt irriterande, senare, att jag aldrig hade träffat honom på riktigt, eftersom ett sådant möte skulle ha hjälpt mig.

Han kunde ha berättat för mig om Maggie, till exempel.

(Ja, jag önskar verkligen att han hade berättat för mig om Maggie!)

Vilka kunskaper jag än hade skaffat mig så hade det inte förändrat det enkla faktum att jag var tvungen att avbryta processen. Det var därför jag var där. För att utplåna alla belägg för det genombrott som professor Andrew Martin hade gjort. Belägg som inte bara fanns i datorer utan också i levande mänskliga varelser.

Men var ska vi börja?

Det finns väl bara ett ställe, egentligen. Vi ska börja när jag blev överkörd av bilen.

18

Substantiv utan kontext och andra tidiga prövningar för språkeleven

ja, som jag sa, vi börjar när jag blir överkörd av bilen.

Vi måste det, i själva verket. För under ett bra tag innan dess fanns det ingenting. Det fanns ingenting och ingenting och ingenting och …

Någonting.

Jag som stod där på ”vägen”.

När jag väl märkte att jag stod där reagerade jag på flera olika sätt. För det första, vad var det med vädret? Jag var egentligen inte van vid väder som man måste tänka på. Men detta var England, en del av jorden där tankar på vädret var en huvudsaklig mänsklig sysselsättning.

Och inte utan skäl. För det andra, var fanns datorn? Det skulle finnas en dator. Inte för att jag visste hur professor Martins dator såg ut. Kanske den såg ut som en väg.

För det tredje, vad var det för oväsen? Ett slags dämpat rytande. Och för det fjärde: det var natt. Jag var något av en stugsittare och därför inte van vid natten. Och även om jag hade varit det, så var det här inte vilken natt som helst.

Detta var en sorts natt som jag aldrig förut hade upplevt.

19

Det var den mäktigaste natten av mäktiga nätter. Detta var natt i kubik. En himmel mättad med kompromisslöst mörker, utan stjärnor, och ingen måne. Var fanns solarna?

Fanns det ens solar? Kölden tydde på att det inte fanns några. Kölden var en chock. Kölden rev i lungorna, och den hårda vinden som piskade mot min hud fick mig att huttra. Jag undrade om människorna någonsin gick ut.

Om de gick ut måste de ha varit galna.

Till en början var det svårt att andas. Och det var oroande.

Trots allt är andningen den viktigaste funktionen hos en mänsklig varelse. Men efterhand kom jag på hur man gjorde.

Då dök det genast upp en annan oro. Jag befann mig inte där det var tänkt att jag skulle vara, det stod alltmer klart för mig. Jag borde ha befunnit mig där han hade befunnit sig. Jag skulle ha varit i ett arbetsrum, men detta var inte ett arbetsrum. Jag förstod det, redan då. Ifall det inte var ett arbetsrum som omfattade en hel himmel, komplett med de där mörka molnen som samlades och den där osynliga månen.

Det tog en stund – för lång – innan jag hade situationen klar för mig. Vid den tidpunkten visste jag inte vad en väg var, men nu kan jag tala om för er att en väg är något som förbinder avfärder med ankomster. Detta är viktigt.

På jorden kan man inte på ett ögonblick förflytta sig från ett ställe till ett annat. De har inte den teknologin. De har inte ens kommit i närheten. Nej. På jorden måste man ägna en massa tid åt att färdas mellan olika platser, oavsett om det sker på vägar eller järnvägsspår eller i karriärer eller relationer.

20

Just den här vägen var en motorväg. En motorväg är den mest avancerade typen av väg som finns, vilket i likhet med de flesta former av mänskliga framsteg i stort sett innebar att risken för olyckshändelser med dödlig utgång var betydligt förhöjd. Mina nakna fötter stod på något som kallades asfaltbeläggning, och mina fotsulor uppfattade den märkliga och brutala strukturen. Jag såg på min vänstra hand. Den föreföll primitiv och främmande, men jag satte skrattet i halsen när jag insåg att den underliga fingerförsedda tingesten var en del av mig. Jag var en främling för mig själv. Och förresten, det dämpade vrålet var fortfarande kvar, minus det dämpade.

Det var då jag lade märke till vad som närmade sig med avsevärd hastighet.

Ljusen.

De var vita och satt lågt och brett isär. De kunde mycket väl ha varit de lysande ögonen på en snabb silverryggad slättsvepare, och nu vrålade tingesten. Den försökte sakta ner och gira undan.

Jag hann inte flytta mig ur vägen. Tidigare hade jag kunnat flytta mig men inte nu. Jag hade väntat för länge.

Och den stötte till mig med våldsam kraft. En kraft som slängde upp mig i luften. Jag flög i en vid båge. Fast jag flög inte på riktigt, för människor kan inte flyga, hur mycket de än flaxar med sina lemmar. Det enda alternativet som återstod för mig var smärta, vilket jag kände fram tills jag landade och sedan återgick jag till ingenting igen.

Ingenting och ingenting och …

Någonting.

21

En man som hade kläder på sig stod böjd över mig.

Närheten till hans ansikte var oroande.

Nej. Några grader mer än oroande.

Jag fylldes av avsky, och fasa. Jag hade aldrig förut sett något som påminde om den här mannen. Ansiktet var så främmande, så fullt av obegripliga öppningar och utskjutande partier. Det var i synnerhet näsan som gjorde mig illa till mods. För min oskyldiga blick verkade det som om det fanns något inuti honom som försökte tränga ut.

Jag tittade längre ner. Lade märke till hans kläder. Han bar något som jag senare lärde mig var en skjorta och en slips, byxor och skor. Exakt de kläder som han förväntades bära, och ändå kändes de så absurda att jag inte visste om jag skulle skratta eller skrika. Han såg på mina skador.

Eller rättare sagt: sökte efter dem.

Jag lyfte min vänstra hand. Ingenting syntes där. Bilen hade träffat mina ben och min bål, men min hand var det inget fel på. ”Det är ett mirakel”, sa han tyst, som om det var en hemlighet.

Men orden saknade mening.

Han såg in i mitt ansikte och höjde rösten för att överrösta bullret av bilar. ”Vad gör ni här ute?” Återigen, ingenting. Det var bara en mun som rörde sig och utstötte ljud.

Jag begrep att det var ett enkelt språk, men jag måste höra minst hundra ord i ett nytt språk innan jag kunde foga ihop hela det grammatiska pusslet. Döm inte för hårt. Jag vet att somliga av er inte behöver mer än tio 22

ord, eller bara en enkel adverbialsats någonstans. Men språk har aldrig varit min grej. Det är väl delvis därför som jag inte gillar att resa. Detta måste jag upprepa. Jag ville inte bli hitskickad. Det var ett jobb som någon måste göra och – efter mitt blasfemiska uttalande på Museet för potensekvationer, mitt så kallade brott mot matematisk renhet – bestämde sig värdarna för att detta var ett lämpligt straff. De visste att det var en uppgift som ingen med förståndet i behåll skulle välja. De visste förstås också att jag (liksom ni) tillhörde den mest framstående arten i det kända universum och att jag därför utan svårigheter skulle gå iland med mitt uppdrag. ”Jag har träffat er tidigare. Jag känner igen er. Vad heter ni?”

Jag kände mig trött. Det var problemet med teleporter­ ing och utbyte av materia och biosetting. Det var riktigt, riktigt tröttande. Och fastän allt i kroppen återställdes tog det väldigt mycket energi.

Jag slank ner i mörker och njutningsfulla drömmar. Jag drömde om krossade ägg och primtal och evigt skiftande horisonter.

Och sedan vaknade jag.

Jag befann mig inuti ett egendomligt fordon, surrad vid en primitiv utrustning. Två människovarelser, en manlig och en kvinnlig (den kvinnliga uppenbarelsen bekräftade mina värsta misstankar: hos denna art finner man fulheten hos båda könen), klädda i grönt. De tycktes ställa frågor till mig på ett upprört sätt. Kanske var det för att jag använde mina nya övre lemmar till att 23

slita bort det klumpigt utformade elektrokardiografiska instrumentet från bröstet. De försökte hindra mig, men eftersom de saknade varje förståelse för matematiken i sammanhanget lyckades jag relativt enkelt övermanna de båda grönklädda, som snart låg och vred sig av smärta på golvet.

Jag reste mig upp och lade i förbifarten märke till hur stark dragningskraft jorden har, samtidigt som föraren vände sig om och ställde en fråga med enträgen röst.

Fordonet rörde sig snabbt och ljudet från sirenen som kom och gick i vågor var distraherande, men jag öppnade dörren och tog ett språng ut i den mjuka vegetationen vid vägkanten. Min kropp rullade. Jag gömde mig. Och sedan, så snart faran var över, reste jag mig upp. Jämfört med en mänsklig hand är en fot relativt enkelt konstruerad, med undantag för tårna.

Jag stod där en stund och bara stirrade på alla de där konstiga bilarna, fjättrade vid marken som de var, och tydligen beroende av fossila drivmedel, och var och en åstadkom mer oväsen än en polygon generator. Och de ännu konstigare människovarelserna inuti – alla påklädda, som klamrade sig fast vid en cirkulär styr/ kontroll-utrustning och ibland någon sorts utombiologisk telekommunikationsapparat.

Jag har kommit till en planet där den mest intelligenta livsformen fortfarande måste köra sin egen bil …

Aldrig tidigare har jag så uppskattat den enkla storslagenheten som ni och jag har vuxit upp med. Det eviga ljuset. Den smidiga, flytande trafiken. Det sofistikerade 24

växtlivet. Den väldoftande luften. Icke-vädret. Kära läsare, ni anar inte.

Bilarna hade signalhorn som tjöt medan de körde förbi mig. Storögda ansikten med gapande munnar stirrade ut genom fönstren. Jag förstod ingenting, jag var ju lika ful som någonsin någon av dem. Varför smälte jag inte in?

Vad gjorde jag för fel? Kanske det var för att jag inte satt i en bil. Kanske det var så människovarelserna levde, permanent instängda i bilar. Eller kanske var det för att jag inte hade några kläder. Det var en kall natt, men kunde det verkligen vara något så trivialt som en brist i min artificiella kroppsdräkt? Nej, så enkelt kunde det inte vara.

Jag såg upp i himlen.

Det syntes spår av en måne nu, till hälften dold bakom en molnslöja. Den tycktes också glo ner på mig med samma känsla av fasa. Men stjärnorna var fortfarande inte synliga. Jag ville se dem. Jag behövde känna deras tröstande närvaro.

Till råga på allt såg det ut som om det skulle börja regna. Jag hatade regn. För mig, som för de flesta av er kupolinvånare, var regnet en fasa av nästan mytologiskt omfång. Jag måste hitta det jag sökte efter, innan molnen öppnade sig.

Framför mig fanns en rektangulär aluminiumskylt.

Substantiv utan kontext är alltid besvärligt för den som inte riktigt behärskar ett språk ännu, men pilen pekade bara åt ett håll, så jag följde den.

Människorna fortsatte att rulla ner sidorutorna och ropa till mig ovanför bullret från bilmotorerna. Ibland 25

verkade det vara godmodiga kommentarer, eftersom de spottade en vätska ur munnen i min riktning, på orminurk-vis. Så jag spottade tillbaka på mitt eget vänliga sätt, och bemödade mig om att träffa deras snabbt förbiilande ansikten. Detta tycktes ge upphov till mer ropande, men jag försökte att inte bry mig om det.

Snart, sa jag mig, snart skulle jag förstå vad deras högljudda hälsning, ”försvinn från den förbannade vägen, ditt förbannade pervo”, betydde. Under tiden fortsatte jag att gå, förbi skylten, och fick syn på en oroväckande, stationär byggnad vid vägkanten.

Jag går fram till den, sa jag till mig själv. Jag går fram till den och ser om jag kan få några svar.

26

Texaco

byggnaden kallades texaco. Den stod där och strålade i natten med en fasansfull stillhet, som om den väntade på att få liv.

Medan jag närmade mig byggnaden gick det upp för mig att det var någon sorts påfyllnadsstation. Bilar stod parkerade där, under en baldakin, bredvid enkla system för bränslepåfyllning. Nu var det bekräftat: bilarna gjorde absolut ingenting på egen hand. De var praktiskt taget hjärndöda, om de ens hade hjärnor.

Människorna som fyllde på sina fordon stirrade på mig.

Trots min språkliga begränsning försökte jag uppträda så artigt som möjligt och spottade en avsevärd mängd saliv mot dem.

Jag gick in i byggnaden. Det stod en påklädd människa bakom disken. Istället för hår på huvudet hade han hår på nedre delen av ansiktet. Hans kropp var mer sfärisk än de andras, så han såg marginellt bättre ut. Av utsöndringarna att döma, smörsyra och testosteron, drog jag slutsatsen att personlig hygien inte lågt överst på hans prioriteringslista. Han stirrade på mina (ganska bedrövliga, det medges) 27

genitalier och tryckte på något bakom disken. Jag spottade, men han besvarade inte hälsningen. Det där med att spotta kanske jag hade fått om bakfoten.

Jag hade blivit törstig av all salivavsöndring så jag gick bort till en brummande kylenhet fylld med cylinderformiga föremål i olika glada färger. Jag tog ut ett och öppnade det. En burk innehållande en vätska som hette Diet Coke.

Vätskan smakade extremt sött, med en gnutta fosforsyra.

Det var motbjudande. I samma sekund som jag tog vätskan i munnen sprutade den ut. Så tog jag något annat. En matvara förpackad i ett syntetiskt omslag. Jorden var, förstod jag senare, en planet av saker inslagna i saker. Mat inuti omslag. Kroppar inuti kläder. Förakt inuti leenden. Allting var undanstoppat. Matvaran kallades Japp. Den kom lite längre ner i min strupe, men bara tillräckligt långt för att jag skulle upptäcka att jag hade en kräkreflex. Jag stängde dörren och fick syn på en behållare med orden ”Pringles” och ”Barbecue” på. Jag öppnade den och började äta. De smakade okej – lite som sorpkaka – och jag tryckte in så många jag kunde i munnen. Jag funderade lite över när jag senast hade ätit något utan assistans. Uppriktigt sagt kunde jag inte minnas. Inte sedan barndomen, den saken var klar. ”Så där kan du inte göra. Du kan inte bara ta grejer. Du måste betala för det.”

Mannen bakom disken talade till mig. Jag hade ännu inte någon uppfattning om vad han sa, men av volymen och tonhöjden att döma var det inte positivt. Jag observerade också att de ställen i hans ansikte som var synliga ändrade färg.

28

Då höjde jag blicken och betraktade ljuset ovanför mitt huvud och jag blinkade.

Jag lade handen över munnen och åstadkom ett ljud.

Sedan höll jag ut armen och gjorde samma ljud, och lade märke till skillnaden.

Det var trösterikt att veta att lagarna för ljus och ljud fortfarande gällde – till och med i detta avlägsna hörn av universum – fast det måste sägas att både ljuset och ljudet verkade ha förlorat något av sin glans här.

Det fanns hyllor fulla med något som kallades veckotidningar, skulle jag snart få veta, varav nästan alla hade bilder av ansikten med leenden som var i det närmaste identiska. Tjugosex näsor. Femtiotvå ögon. Det var en skrämmande syn.

Jag tog upp en av veckotidningarna samtidigt som mannen tog sin telefon.

På jorden är medierna fortfarande fångna i en prekapsuliansk tid, och det mesta måste man ta in via en elektronisk anordning eller via ett tryckt medium tillverkat av en tunn, kemiskt tillverkad massa på trä, som går under beteckningen papper. Veckotidningarna är väldigt omtyckta trots att ingen mänsklig varelse någonsin har blivit gladare efter att ha läst dem. Tvärtom, deras främsta syfte är att skapa en känsla av underlägsenhet hos läsarna som i sin tur leder till att läsarna måste köpa något, vilket de också gör, och sedan mår de ännu sämre, och måste köpa en till veckotidning för att se vad de kan köpa härnäst. Det är en evig och olycklig spiral som går under benämningen kapitalism, en företeelse som verkligen är 29

populär. Just den tidskriften som jag stod och höll i hette Cosmopolitan och jag tänkte att om inte annat så kunde jag få ett grepp om språket genom att läsa den.

Det tog inte lång stund. Det mänskliga skriftspråket är löjligt enkelt, eftersom det nästan uteslutande är gjort av ord. Jag hade interpolerat texten i dess helhet innan jag hade läst färdigt den första artikeln, jag hade också förstått vad det var för beröring de skrev om som kunde ge ditt humör ett lyft – liksom ditt förhållande. En orgasm, kunde jag förstå, var en kolossalt stor grej. Det verkade som om orgasmen var den centrala ingrediensen i livet här. Kanske det faktiskt var den enda mening de hade på denna planet. Människornas mål var helt enkelt att framkalla orgasmens upplysning. Några få sekunder av befrielse i det omgivande mörkret.

Men att läsa var inte att prata, och min nya språkliga utrustning satt fortfarande där, i mun och hals, likt ännu mer mat som jag inte kunde svälja.

Jag ställde tillbaka tidskriften på hyllan. Det satt en smal vertikal reflekterande glasskiva bredvid ståndet och där fick jag en glimt av mig själv. Jag hade också en näsa som stack ut. Och läppar. Hår. Öron. Så mycket exteriör.

Det såg väldigt avigt ut. Plus en stor klump mitt på halsen. Väldigt tjocka ögonbryn.

En tanke drabbade mig. Jag drog mig till minnes ett namn som värdarna hade upplyst mig om. Professor Andrew Martin.

Mitt hjärta började slå fort. En våg av panik. Det var vad jag var nu. Detta var vad jag hade blivit. Jag försökte 30

trösta mig genom att tänka på att det bara var temporärt.

Längst ner i tidningsstället fanns några dagstidningar.

Det var fotografier av fler leende ansikten och några av döda kroppar också som låg intill raserade byggnader.

Bredvid dagstidningarna fanns en liten samling kartor, bland annat en som hette Vägkarta över de brittiska öarna.

Jag tog den och började gå ut ur byggnaden.

Mannen lade på luren.

Dörren var låst.

Mer information dök upp utan att jag behövde anstränga mig: Fitzwilliam College, Cambridge University. ”Du går fan inte härifrån”, sa mannen med ord som jag började förstå. ”Polisen är på väg. Jag har låst dörren.”

Han såg häpen ut när jag öppnade dörren, utan vidare.

Jag gick ut ur byggnaden och hörde ljudet av en siren på avstånd. Jag lyssnade och insåg att oväsendet bara var trehundra meter bort och att det snabbt närmade sig. Jag började förflytta mig, sprang så snabbt jag kunde bort från vägen och uppför en grässluttning mot ett annat platt plan.

Där stod mängder med transportfordon, parkerade på ett ordentligt, geometriskt sätt.

Det var en konstig värld. Visst, vid första anblicken fanns det bara konstiga världar, men den här måste vara den konstigaste av alla. Jag försökte hitta likheter mellan jorden och vår planet. Jag tänkte för mig själv att allting trots allt var uppbyggt av atomer också här, och att de atomerna uppförde sig precis som atomer alltid gör. De flyttade sig närmare varandra om de hade rätt laddning.

31

Om de hade fel laddning flyttade de sig från varandra.

Det var den mest grundläggande lagen i universum och den gick att tillämpa på allting. Det låg en tröst i det.

Vetskapen om att var du än befann dig i universum så uppförde sig alla små saker alltid exakt på samma sätt.

Attraherade och repellerade. Det var bara genom att inte titta efter tillräckligt nära som du såg skillnaderna.

Men ändå, just då var skillnaderna det enda jag såg.

Bilen med den tjutande sirenen och det blinkande blå ljuset körde fram till påfyllnadsstationen, så jag gömde mig mellan de parkerade lastbilarna. Jag frös och kröp ihop om mig själv, hela min kropp skakade och mina testiklar krympte. (En manlig människovarelses testiklar var hans mest attraktiva drag, insåg jag, och de rönte en enormt stor brist på uppskattning från människorna själva som ofta hellre tittade på något annat, inklusive leende ansikten.) Innan polisbilen körde därifrån hörde jag en röst bakom mig. Inte en polis utan föraren av fordonet som jag gömde mig bakom. ”Men vad fan sysslar du med? Försvinn från min bil!

Dra åt helvete!”

Jag sprang därifrån, mina bara fötter slog hårt mot marken och gruskornen slet i fotsulorna. Och sedan var jag på gräs, sprang över ett fält, och fortsatte i samma riktning tills jag kom fram till en annan väg. Den här var mycket smalare och hade ingen trafik alls.

Jag vecklade ut kartan, hittade linjen som matchade den här vägens kurva och såg ordet: ”Cambridge.”

Jag började gå.

32

Medan jag gick och andades in kvävefylld luft började tanken på mig själv formas. Professor Andrew Martin.

Med namnet kom fakta, vidarebefordrade genom rymden av dem som hade skickat mig.

Jag var en gift man. Jag var fyrtiotre år gammal, den exakta mittpunkten i ett mänskligt liv. Jag hade en son.

Jag var professor och hade just löst den viktigaste matematiska gåtan som mänskligheten någonsin hade ställts inför. Jag hade, för bara tre korta timmar sedan, fört den mänskliga arten framåt bortom de vildaste fantasier.

Det var fakta som gjorde mig skräckslagen och illamående, men jag fortsatte i riktning mot Cambridge för att ta reda på vad annat de här människovarelserna hade i beredskap åt mig.

33