9789176092118

0

I en skog som var äldre än krönikor, en bergens fosterbroder, låg Allathurions by; och fred rådde mellan byborna och allt som färdades i skogens dunkel, vare sig det var människor eller djur eller feer, älvor eller små helgade andar av träd och bäckar. Mellan invånarna i byn rådde också fred och även mellan dem och deras härskare, Lorendiac. På byns framsida bredde ett vidsträckt gräsklätt fält ut sig, och bakom fältet fortsatte den stora skogen där på baksidan träden nådde ända fram till husen som med sina grova bjälkar och trästommar och mossgröna halmtak såg ut nästan som en del av skogen.

Vid tiden för min berättelse rådde oro i Allathurion, för hemska drömmar hade om kvällarna börjat slinka mellan trädstammarna och in i den fridfulla byn; och de tog människornas sinnen i besittning och ledde dem varje natt iväg över Helvetets askbeströdda fält. Byns trollkarl framställde då besvärjelser mot de hemska drömmarna; men fortfarande smet drömmarna mellan träden så snart mörkret fallit och ledde människornas sinnen till fasansfulla platser och fick deras läppar att öppet prisa Satan.

Och människorna i Allathurion blev rädda för att sova. Och de blev trötta och bleka, några av brist på sömn, och andra av skräck över vad de såg på Helvetets askbeströdda fält.

1

Byns trollkarl gick då upp i tornet på sitt hus, och hela natten kunde de som skräcken höll vakna se den mjuka glöden i höjden från hans ensamma fönster i natten.

Nästa dag, när skymningen sedan länge passerat och natten snabbt föll på, gick trollkarlen till kanten av skogen, och uttalade den besvärjelse han framställt. Och besvärjelsen var kraftfull och fruktansvärd, med makt över onda drömmar och ondsinta andar; för det var en vers med fyrtio strofer på många språk, både levande och döda, och den hade i sig de ord med vilka slättens folk förbannade sina kameler, och ropen från valfångarna i norr när de lockade valar till stränderna för att döda dem, och ett ord som får elefanter att trumpeta; och var och en av de fyrtio stroferna slutade med ett rimord på ”stinga”.

Och drömmarna fortsatte alltjämt att tränga genom skogen, och ledde människornas själar ut på Helvetets slätter. Då förstod trollkarlen att drömmarna kom från Gaznak. Han samlade därför byborna och berättade för dem att han uttalat sin mäktigaste trollformel – en formel med makt över allt som var mänskligt eller av djurens stam; och att eftersom den inte hade hjälpt så måste drömmarna komma från Gaznak, den största trollkarlen bland alla stjärnornas rymder. Och han läste för byborna ur Trollkarlarnas bok, vilken talade om när kometen varit här och förutsade när den skulle komma åter. Och han 2

berättade att Gaznak färdas med kometen, och att han kommer till Jorden en gång vart tvåhundratrettionde år, och skapar åt sig en väldig, oövervinnlig fästning och skickar ut drömmar som livnär sig på människornas själar, och kan inte övervinnas, utom av svärdet Sacnoth.

Och när byborna förstod att deras trollkarl inte kunde hjälpa dem föll en iskall skräck över deras hjärtan.

Då talade Leothric, son till Härskaren Lorendiac, och han var tjugo år gammal: ”Gode mästare, vad kan du berätta om svärdet Sacnoth?”

Och byns trollkarl svarade: ”Gode herre, tills nu har inget sådant svärd framställts, för det ligger alltjämt inbäddat i huden på Tharagavverug, där det skyddar hans ryggrad.”

Då sade Leothric: ”Vem är Tharagavverug, och var kan man möta honom.”

Och Allathurions trollkarl svarade: ”Han är drakkrokodilen som hemsöker träsken i norr och härjar gårdarna vid dess rand. Och huden på hans rygg är av stål, och hans underkropp är av järn, men längs mitten av hans rygg, över hans ryggrad, finns en smal sträng av ickejordiskt stål. Denna stålsträng är Sacnoth, som inte kan varken splittras eller smältas ned och inget i världen kan förstöra, eller ens skrapa dess yta. Den är lika lång som ett bra svärd, och lika bred. Skulle Ni besegra 3

Tharagavverug, kan Sacnoth lösgöras från hans rygg i en smältugn; men det finns blott ett ting som mäktar slipa Sacnoths egg, och det är ett av Tharagavverugs stålögon; och det andra ögat må Ni göra fast vid Sacnoths fäste, och det må hålla vakt för Er. Men det är en svår utmaning att besegra Tharagavverug, ty intet svärd kan genomborra hans skinn; hans rygg kan inte knäckas, och han kan varken brinna eller drunkna. Endast på ett sätt kan Tharagavverug dö; av svält.”

Ett svårmod föll då över Leothric, men trollkarlen fortsatte tala: ”Om någon med en käpp håller Tharagavverug borta från föda i tre dagar, må han svälta vid solnedgången den tredje dagen. Och fast han är osårbar, finns ändå ett ställe där han kan ta skada, ty hans nos är av bly. Ett svärd skulle bara förmå blotta den odelbara och underliggande bronsen, men om hans nos hela tiden träffas av en käpp kommer han ständigt att rygga undan smärtan, och så må Tharagavverug hållas borta från sin föda.”

Leothric sade då: ”Vad är Tharagavverugs föda?”

Och Allathurions trollkarl sade: ”Hans föda är människor.”

4