Issuu on Google+


Eirin av Hagall


Sagvi


Eirin av Hagall Carina Boysen


Eirin av Hagall Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Carina Boysen © Omslagsfoto: dreamstime.com © Illustration (karta): Amanda Ingvarsson Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Omslagsdesign: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallin, 2013 ISBN: 978-91-7577-017-8


Jag vill rikta ett stort tack till alla som har stöttat mig i att skriva denna bok, framför allt min man Martin som hela tiden har trott på mig. Ett speciellt tack också till Jenny Rundgren MacRae och Mari Nilsson för ert oändliga tålamod i att lyssna, stötta och bolla idéer, ni har stor del i händelserna som formar dessa karaktärer. Ni är många som har hjälpt mig på vägen, tack för respons, tankar och ert förtroende i min förmåga att skriva. Carina Boysen


Hatred grows, leaving leads for us, yes it shows, can't find harmony you won't heal, it's for real‌ – Never alone always alone, tAKiDA


4 Kapitel 1

Ännu var vinden varm, den mötte hennes ansikte med en mjuk smekning. Snart skulle hösten komma och fuktig kyla tränga undan den annars så behagliga värmen inne i husen. Egentligen hade Eirin inget emot det, tvärtom välkomnade hon de sprakande färgerna och den klara luften. Allt var väl så länge hon hann samla in de växter hon behövde innan vintern satte sina klor i landskapet. Höstblotet var i antågande och därmed också vintern. Eirin rörde vid sitt armband mest för att känna att det var där, energin från det var stark och hur mycket hon än ville kunde hon inte alltid bära det. Inte än, det krävdes mer träning. Här var de begravda, hennes förfäder, de döda höll ett vakande öga över de levande från vallens kant ut mot havet. Fiender som kom sjövägen var ovanliga men det kändes tryggt att veta att de var skyddade. Dinas besvärjelser var starka och hjälpte till att skapa ytterligare trygghet. Bortanför gravarna låg en mindre skog som i sin tur angränsade till ängen hon skulle. Eirin passerade med vördnad den överlägset största gravhögen, två intensiva ögon följde hennes rörelser från höjden av en närbelägen tall, havsörnen gav ifrån sig ett läte som för att göra henne uppmärksam på dess närvaro. Det var lätt att förstå vem denna ståtliga örn represen-

11


terade, för några månvarv sedan begravde de stammens hövding Ulf. Hans gravhög var mäktig och imponerade på alla som kom för att önska honom en säker färd. För att visa vilken stor man han var hade Ulf själv bestämt att ett skepp skulle föra honom till efterlivet. På så sätt fick han en värdig överfart och skulle både skepp och gravgåvor täckas för att för blotta ögat endast imponera med storlek. Det hade varit ett digert arbete för männen i stammen att färdigställa den. Utan ett ljud stannade hon och tittade utmanande tillbaka på havsörnen, försökte lyssna in dess budskap. Att en örn kom med kraftfulla budskap det visste Eirin men hon hade ännu inte lärt sig att tolka allt. Hon bad en snabb bön till Modern om att ta väl hand om hennes avlidna släktingar. Modern lyssnade på henne, hon visste att hon på något sätt var utvald, det hade inte undgått någon när hon på Ulfs begravning hade bett Modern och Solen att ta väl hand om Ulf i efterlivet. Solens strålar hade trängt sig igenom ett massivt molntäcke på bara några sekunder samtidigt som jorden skälvde till och vinden rörde upp sanden nere på stranden. Dessa tecken på ett nära samspel mellan gudarna och Eirin hade Ulf sett redan under hennes unga år. Med tankfulla steg rörde hon sig vidare, det fanns mycket kvar att samla in och Sar skulle inte nöja sig med några enstaka skott. Under vinterns sena kvällar när den fuktiga kylan inte längre kunde stängas ute drabbades många i stammen av vinterfrossan. För en del blev det allvarligt när kroppen själv inte orkade kämpa tillräckligt, då behövdes örterna för att lindra. Hon såg sitt arbete som viktigt, även om hon inte var fullärd än så kom många till henne lika gärna som till Sar. Att kunna hjälpa andra fyllde hennes själ med ett lugn som om hon vore ämnad för detta och nu hade hittat hem. Ängen låg framför henne, flera örter kunde hon urskilja

12


på långt håll. Mitt på ängen stannade hon plötsligt upp, en kall rysning längs ryggraden förde med sig ett visst obehag och hon samlade snabbt ihop allt hon kunde hitta. Trots att solens strålar värmde hennes händer kände hon kylan dröja sig kvar i kroppen. Hon lyfte blicken, skogsranden erbjöd ett visst skydd, kanske skulle hon… ”Neej” sa hon förebrående till sig själv. Även om luften fullkomligen vibrerade av negativ energi fanns inga tecken på att någon annan ens fanns där. Ängen och våtmarkerna var allas att plocka från så även hennes, hon gjorde inget fel. Ändå ville inte känslan ge med sig. Hon ställde bestämt ner korgen med örter, lyfte ansiktet mot solen och slöt ögonen, handen drog sig automatiskt till armbandet. Energin strålade genom hennes arm och i samma stund som hon rörde vid det kände hon snabbt lugnet återvända. Solen och Modern var hennes allierade och hon behövde deras energi och stöd nu. De intensivt gröna ögonen öppnades sakta, fåglarnas skri gav oroväckande föraningar om att detta bara var början. Olusten gjorde sig återigen påmind och hon kunde inte stå emot rädslan, hon skyndade tillbaka till byn, hon hade inte sagt att hon skulle gå så pass långt bort och hennes far skulle gräla på henne om han visste att hon varit ensam. Snörena med tofsar som höll uppe hennes skinnkjol studsade runt benen på henne och hon hade fullt upp med att inte trampa snett på tuvorna som lömskt lurade under det långa gräset. Hon såg aldrig de fyra ögon som följde hennes språngmarsch tillbaka till byn. Inte heller hur de såg på varandra och nickade menande med ett belåtet flin. ***

Hjärtat slog fortfarande hårt när Eirin kom fram till gårdarna,

13


obehaget började så sakta släppa greppet om henne och när tryggheten och värmen så småningom återvunnit plats i hennes kropp kändes det lite barnsligt att hon hade reagerat som hon gjorde. Hon var ju på väg att bli vuxen, borde inte överreagera på detta sätt. Det var viktigt nu att hon lärde sig att tolka tecknen runt omkring henne och koppla ihop dem med det hon själv kände. När hon var lugn gick det bra men när hjärtat klappade för fort och blodet rusade i hennes ådror blandade hon ihop allting. Senare i dag skulle hon lämna växterna till Sar då skulle hon passa på att be henne om hjälp. Utanför deras hus stod en torkställning full med fisk, någon hade uppenbarligen varit ute och fiskat under dagen. Kanske kunde det bli rökt fisk med örter till kvällen, Eirin älskade smaken av örterna tillsammans med den lena fisken mot gommen. Med solljuset fortfarande stickande i ögonen blev mörkret inne i ytterrummet kompakt. Hon väntade en stund medan ögonen vande sig och hon kunde fortsätta in till den varma elden. De andra husen låg relativt nära, de var alla människor hon hade vuxit upp med så gemenskapen grannarna emellan var stor. Största huset tillhörde hennes farbror, Bram tillika stammens ohotade och vise hövding. Bram var en klok man och hade tillsammans med sin far Ulf styrt stammen och lyckats hålla dem undan krig och räder. De flesta kringliggande stammarna hade stor respekt för Bram, dessutom kontrollerade han mycket av handeln på halvön så han var en man att hålla sig väl med. Eirins familjs hus var inte fullt så stort som Brams men stoltserade ändå som ett av de största i trakten. Härden i mitten erbjöd lite ljus och hon kunde i det skumma skenet urskilja en av husslavarna som förberedde maten. Sittplatserna runt härden kunde bereda rum för vilken viktig sammankomst som helst. Mellan stolpraden och

14


väggen fanns sovplatserna, hennes längst in mot ytterväggen. Visst kunde det bli kallt men hon brukade få ett extra skinn av mor att dra över sig på vintern. Hon ägde inte många saker, några få smycken hon fått som betalning för mediciner samt en liten genomskinlig glasskärva och den lilla kista hon förvarade allt i. Ljudlöst rörde sig Eirin i salen, fullt fokuserad på sina känslor och den kraft som armbandet utstrålade. Armen började kännas trött och hon var angelägen om att få av sig armbandet. Energin rusade genom hennes kropp i samma ögonblick som hennes hand nuddade vid det. Tänk att kunna använda sig av all denna energi, inte bara veta att den fanns där utan ha redskapen att utnyttja den. Eirin lade försiktigt ner sitt armband i kistan. Hon värderade nästan kistan högre än innehållet, hon hade fått den av sin bror, Eirik. Att snida var inte hans starka sida ändå hade han lagt ner mycket möda och tid på att göra den till henne, just henne. I dag var han ute med de andra jägarna upp på åsen. Det ryktades att det fanns spår efter kronhjort och han och de andra hade varit snabba att ge sig av. Eirin var orolig var enda gång han var ute, visserligen var han en av de duktigaste jägarna stammen hade, men män större än Eirik hade mången gång fallit offer för bytesdjurens långa horn. I ögonvrån såg hon Siúrs svarta blick riktad mot henne, Eirin tyckte sig kunna se avundsjukan sprida sig som en mörk skugga från Siúr mot henne. Hon rös ofrivilligt till. Vad hade hon egentligen gjort mot Siúr? Bara att hon föddes efter henne i syskonskaran verkade vara nog. Hon reste sig hastigt upp och mötte sin syster i dörröppningen. ”Varför hjälper du inte till med förberedelserna?” snäste hon i förbifarten. Hennes hår var lika eldigt rött som Eirins.

15


I morgon ägde höstblotet rum och det var mycket som skulle ordnas innan dess. Blotet var något av det Eirin såg fram emot mest av alla högtidligheter under året, framför allt dansen, den var så härligt befriande. Från Siúr var det samma anklagelse varje gång, Eirin fick samla sig innan hon svarade men Siúr verkade föga intresserad av vad hon hade att säga. Eirin kunde svära på att hon utvann energi genom att anklaga och lägga över skuld på andra människor. Mest på Eirin, som ett desperat, kämpande försök att få mer av Eiriks uppmärksamhet. Vid firandet av höstdagjämningen förra fullmånen hade Siúr agerat ovanligt konstigt, konstigt till och med för att vara henne. Den flöjt hon alltid bar med sig hade hon gladeligen spelat på och ställt sig obehagligt nära folk, mitt upp i ansiktet och borrat sin svarta blick in i ögonen på dem, ivrigt påhejad av sin nyfunne vän Slode. På vägen ut ur deras hus stötte Siúr avsiktligt till Eirin med korgen hon varit inne och hämtat, trots att det inte var hårt gnagde sig smärtan hela vägen fram till Eirins hjärta. ***

”Kommer du när månen står som högst?” Vime såg sig nervöst omkring där han stod bredvid den stora stenen Eirin satt på, hans ögon utstrålade tydligt den oro han kände. Ambahtaz satt lydigt stilla vid hans fot med huvudet på sned precis som om det var honom frågan gällde. ”Varför är du så nervös? Det är ju inte som om vi inte har gjort detta förut.” Eirin skrattade lätt, Ambahtaz slickade henne tillgivet i ansiktet. Hunden kallades för Amba och var en av de snällaste Eirin hade mött, han var också fullständigt hängiven sin husse. Vimes blick slutade för ögonblicket att

16


flacka och fokuserade sig på det eldröda håret och de gröna ögonen framför sig. ”Jag vet inte. Bara en känsla som gör sig påmind hela tiden, det är dig jag oroar mig för.” ”För mig? Varför då? Vad är det som är annorlunda nu jämfört med förra fullmånen?” Plötsligt mindes hon sin egen känsla ute på ängen i dag. Med en rysning försökte hon tvinga bort den när den alltför snabbt spred sig genom kroppen. Vime pratade sällan om känslor, även om Eirin visste att han kunde när han ville, och Eirin hade aldrig sett honom så här orolig tidigare. Han var hennes fasta klippa att luta sig mot, så hade det alltid varit, sedan de var barn. Det fanns inget Vime inte visste om henne, han höll alla hennes innersta tankar, önskningar och känslor i sin hand. Och han tog väl hand om dem. Om det fanns något som Eirin visste här i världen så var det att Vime aldrig någonsin skulle svika henne, inte hon honom heller. För henne var det en del av världsordningen, det var lika tydligt som att solen drogs av sina hästar över himlavalvet varje dag. Så skulle det också förbli. ”Inget antagligen, men du vet själv din egen betydelse för vår stam. Och för mig.” Hans fingrar rörde vid hennes kind. Hettan blossade omedelbart upp inom henne. ”Jag kommer, svarade hon snabbt. Vi håller oss i närheten av gårdarna.” Den lilla upptrampade stigen mellan gårdarna hade Eirin antagligen hjälpt till att trampa upp så många gånger som hon hade sprungit fram och tillbaka. Sar satt utanför dörren till boningshuset. Lerkliningen på väggarna började falla av och huset var i stort behov av att repareras, helst innan vintern så att leran hann torka ordentligt innan det blev för kallt. Vime

17


gjorde så gott han kunde för att hålla huset i skick men det var inte det han var duktig på. Kanske skulle hon be Bram samla några män att hjälpa honom, att Vime själv skulle fråga var uteslutet men om Eirin gjorde det skulle han inte tacka nej, det visste hon. ”Vad har du hittat åt mig mitt barn?” Sar log förväntansfullt mot henne och upphörde att smula de torkade kamomillblommor som skulle bli till både dryck och salva. ”Eftersom det är så nära till höstblotet fanns det inte så mycket. Jag hittade mer kamomill, enris och enbär, lite johannesört, rölleka, älgört och kvanne. Kanske kan jag hitta mer kärleksört om jag går bortanför bonden Sigars yttersta hägn, vid de stenarna som går ner mot havet kan nog finnas. Jag försöker göra det i morgon.” Eirin pratade fort och märkte hur Sar tittade på henne med den där krävande blicken. Hon tittade snabbt ner i backen. ”Så mitt barn, jag känner dig så pass väl att jag märker att du har annat att tala om. Sätt dig.” Sar makade på sig och gjorde plats för henne på skinnet som täckte ekbänken. Denna kvinnas värme hade alltid fått henne att känna sig trygg, kanske egentligen mer än vad hennes egen mor gjorde. Hennes mor, Niomma, var en vis och en praktisk kvinna som många hade stor respekt för. Det hade förvisso Eirin också, som sig bör, men den där känslan när man som liten kröp upp i famnen och lät sig omsvepas av tryggheten och värmen hade aldrig funnits där. Förr om åren sågs Sar ofta med Vime eller något av sina andra barn i famnen. ”Jag förstår inte hur jag ska lära mig att använda kraften i mitt armband. Varför förklarade inte Ulf något för mig? Jag vill inte fråga Dina då försöker hon bara övertala mig att komma till henne. Hur ska jag göra?” Eirin tittade uppgivet på Sar. Den korta, runda kvinnan satt med rynkade ögon-

18


bryn och stirrade ner i marken. Kanske var hon ändå inte rätt person att fråga. ”Jag kan bara ha det på mig kortare stunder vilket innebär att jag inte hinner förstå signalerna.” De gröna ögonen avslöjade hennes otålighet. ”Hrm. Jag förstår ditt problem. Ulf visste att du skulle kunna klara av detta, det du inte vet tar du reda på, du har ju kommit till mig. Visserligen är jag ingen expert inom detta område men jag kan säkert hjälpa dig lite på traven.” Sar lade sin hand på hennes. ”Känner du hur min energi tas emot av dig?” ”Ja, det känner jag tydligt”. ”Allt levande, människor, växter och djur är energi, det vet du. Men även de döda utstrålar en energi som vi kan läsa av om vi bara tränar upp vår förmåga. Vissa har lättare för att se, höra och känna energi än andra. Att du tillhör den första kategorin är jag helt övertygad om. Fokusera på någon eller något du skulle vilja kommunicera med.” Hon blundade hårt men till hennes förtret var det helt tomt i hennes sinne, inte en tanke, inte en människa att fokusera på. Mitt i tomheten upplevde hon att hon helt tappade kontrollen och hennes tankar for med ens vilt omkring i huvudet och hon började genast känna sig yr och smått illamående. Plötsligt fokuserades de på en silhuett av en människa, bilden var till en början suddig men klarnade allt mer. Det var en äldre kvinna som kom gående från stranden och upp mot Brams gård, Eirin kunde urskilja ansiktsdragen nu, hon drog häftigt efter andan när hon såg att kvinnan var förvånansvärt lik henne själv. Hon skulle just till att börja tala när allt på ett ögonblick suddades ut och försvann. Eirin andades fortfarande häftigt när hon sakta öppnade ögonen, en lugnande känsla spred sig i kroppen när hon kände Sars hand på sin.

19


”Berätta vad du såg.” Sars röst utstrålade en självklarhet inför situationen som Eirin avundades. Hon berättade vad hon sett. ”Bra, det viktiga är att du inte är rädd för att släppa in energin i sitt sinne. Du vet lika bra som jag att kropp och sinne hör ihop och anledningen till att du fått ont i armen är för att balansen saknas. Släpp utan rädsla in energin och arbeta med den istället. När du väl lärt dig att kanalisera den kommer du också att kunna använda den på fler sätt, med örterna till exempel. Men var noga med att inte gå vilse bland energierna” Den varma, trygga blicken blev plötsligt allvarlig. Eirin svalde bort en klump som plötsligt fastnat i halsen. ”Hur menar du? Vad kan hända annars?” De sista orden försvann och hördes knappt. ”Låt oss bara hoppas, mitt barn, att du aldrig behöver få reda på det.” Sar tittade ut mot havet när hon sade det, mötte aldrig Eirins blick och Eirin kände kylan i ryggen komma krypande igen. Den gamla damen lade armen om hennes axlar och de blev sittande så en lång stund. Det var Sar som först började prata igen. ”Har du nu samlat ihop så att du själv har de flesta örter? Du har lärt dig väl och beviset för dina kunskaper finns i dem som efterfrågar din hjälp. Jag är en gammal gumma och kommer inte att finnas här för alltid, vet du.” På väg tillbaka djupt försjunken i sina tankar mötte Eirin till sin förtret Slode, denne enligt Eirin mycket irriterande och helt oförstående människa. Han var i hennes ålder och från att som liten bara ha varit irriterande och förstört allt det de lekte med hade han nu blivit en obehaglig man som trodde långt mer om sig själv än vad någon annan gjorde. Hans ansikte lyste som vanligt upp när han såg henne och

20


han fick den där försmädliga minen över hela sitt ansikte. ”Nej men ser man på! Är det inte min favoritörtflicka som är ute och går?” Det var lätt att höra överlägsenheten i hans röst. ”Kanske det, jag måste i vilket fall som helst skynda vidare”, sa Eirin i ett trött försök att komma undan honom. Hon tog ett steg vid sidan om stigen för att gå förbi. ”Neej, det tror jag inte.” Han tog i förbifarten ett hårt tag om hennes handled, drog henne intill sig och låste fast hennes arm på hennes rygg. ”När ska du och jag ha lika mysigt i buskarna som du har med Vime?” Slode log sitt oförskämda leende och Eirin kunde känna hans andedräkt i sitt ansikte. Rysningarna som spred sig genom ryggraden ville knappt sluta och hon försökte förtvivlat komma loss men greppet hårdnade och hans andra hand smekte utanpå kläderna vid hennes underliv. ”Jag vet att du bara har Vime som förströelse och att det är mina barn som skall komma ur ditt sköte, vare sig du vill eller inte.” Han slickade henne långsamt på kinden innan han putte bort henne och gick vidare längs stigen som om ingenting hade hänt. Eirin kippade efter andan och när Slode hade försvunnit utom synhåll satte hon sig ner på kanten av stigen. Känslan av hans hand mot hennes sköte och hans vidriga tunga mot hennes kind fick henne att skaka av ilska. Alla muskler och senor i hennes armar spändes och hon såg hur handen framför sig vibrerade. Att han hade mage! Eirin bannade sig själv för att hon inte funnit svar på tal eller funnit styrkan att sno sig ur hans grepp men hon hade blivit så obehagligt överraskad av hans framfusighet. Detta var verkligen mer än vad han hade gjort tidigare. Visst hade han sedan de var små alltid anspelat på att de skulle få vackra barn tillsammans och hon visste att han alltid hade haft känslor för

21


henne. Eirin brukade le åt honom och säga att kanske var det så men hennes hjärta fanns någon annanstans, vilket Slode mer än väl visste. Tidigare hade hon aldrig tänkt tanken att han skulle vilja henne illa, men efter hans uppträdande i dag var hon inte så säker längre. Ilskan ersattes plötsligt av oro, vad var denne man egentligen kapabel till? ***

Med den nästan fulla månen som enda ljuskälla smög Eirin tyst ut från långhuset, alla andra i hushållet sov djupt och endast sprakandet från glöden i eldstaden hördes. Det var en kylig och något dimmig natt och med en blick upp mot himlen drog Eirin linnesjalen tätare omkring sig, det skulle i alla fall inte regna. Vime, med Amba stilla vaktande vid sina fötter, väntade på henne vid deras vanliga mötesplats vid sanddynerna, han hade redan brett ut en fäll på marken. De talade sällan när de träffades på natten men djupet i deras blickar avslöjade deras känslor. Kärleken mellan dem gick inte att ta miste på, visst var det underbart att röra vid varandra, men kroppen var inget utan dess sinne. De hade förälskat sig i varandras själar. Vime lade leende handen på hennes kind och den mjuka smekningen ner mot hennes haka skälvde av intensitet och lämnade ett osynligt, brännande spår på hennes hud. Försiktigt lyfte han upp hennes ansikte för att möta hennes blick. Hon nickade sakta samtidigt som hon strök undan en mörk hårslinga ur hans ögon. Utan att ta blicken från hennes ögon letade hans hand sig ner mot hennes axel och innan han lyfte av sjalen lade han handen runt nacken och drog henne intill sig. Eirin flämtade till och besvarade i vällust hans innerliga kyss. Hennes händer smekte hans rygg när de sakta lade sig ner på fällen. Hon

22


kände aldrig nattens kalla luft mot sin hud, en fårskinnsfäll värmde dem när hon lät Vimes händer smeka hennes kropp och hon kände snart berusningen strömma upp inom sig. Hans värme var ljuvlig och de tunna läpparna mötte hennes för att sedan förflytta sig till varje del av Eirins nakna kropp. De njöt bägge två när deras kroppar och sinnen förenades och hettan de skapade lämnade ångande avtryck i den kyliga luften. Efteråt drog Eirin handen över hans bröstkorg och de mörka hårstråna spelade mellan hennes fingrar. Hon höll hårt om honom, ville inte släppa vare sig honom eller ögonblicket de befann sig i. Hennes armar nådde enkelt runt honom och hon kände hans hjärta dunka mot sin kind. Den trygga miljön hon hade vuxit upp i skulle snart ändras, hon kände förvarningen i varje ben av sin kropp. Samtidigt som hon kramade sin själsfrände ännu lite hårdare bad hon en innerlig bön till Modern om att förändringen skulle vara skonsam. Hon tog ett djupt andetag, minnet av Slodes obehagliga uppträdande hade för ett tag förträngts men gjorde sig snabbt påmint igen. När hon berättade var Vime inte sen att hålla med henne i att Slode verkligen gått över gränsen och hans blick blev genast mörk. Eirin fick använda all sin övertalningsförmåga för att hindra Vime från att genast söka upp honom. När ilskan i hans annars vackra bruna ögon så småningom avtagit gick han motvilligt med på att lägga sig ner igen och invänta gryningen med henne. ***

Silhuetten längs backkrönet visade både gravhögarnas runda former och den kantiga formen av templet där prästerna och prästinnorna huserade. De var få nu för tiden men åtnjöt stor respekt från de stammar som bodde i trakten. Alla gick man

23


ur huse för detta blot, det var ett av de viktigaste på året, om inte det viktigaste. Höstblotet var till Solgudens och Moderns ära som tack för den skörd de erhållit och för att nästa års skörd skulle kunna mätta alla munnar. Naturligtvis blidkade man också gudarna för att kunna vinna segrar eller ännu hellre behålla freden. Vägen till templet och offerplatsen var svår och de gamla hade alltid problem med att ta sig upp för den hala backen. Stackars gamle Bräse hade stora svårigheter men fick hjälp av Vime som erbjöd stöd för hans trötta ben. Höstens löv gjorde underlaget ännu svårare att behärska, likt seg massa tog de med sig det grepp de enkla skinnsandalerna kunde erbjuda. Framför henne gick Siúr och bakom henne gick deras mor, Siúr hade fortsatt vara otrevlig hela dagen i går och likaså i morse. Trots att Eirin hade hjälpt till med förberedelserna inför blotet precis lika mycket som hon, om inte mer, var det inte nog. Hur kom det sig att Eirin på senare tid kände rysningar längs hela ryggen och ut i fingertopparna så fort Siúr tittade på henne med den där genomborrande blicken? Framför henne hängde Siúrs flöjt i bältet på höften, det var ett märkligt val av intresse hon hade gjort och en illavarslande tanke gnagde sig fram i hennes medvetande, det var något som inte var sunt i detta. Det fanns någon form av baktanke med hennes spelande men Eirin hade ännu inte funderat ut vad det kunde vara. Förhoppningsvis hade hon fel och Siúr höll bara på att ta sig igenom en period där hon inte riktigt kunde styra över sina känslor, precis som alla kunde göra allt emellanåt. Kanske var det också förklaringen till att hon mot allt förnuft blivit vän med den obehaglige Slode. Hon tänkte på hur hon och Siúr hade plockat kottar när de var små och tävlat om vem som kunde göra det finaste halsbandet, statyn eller vad

24


det kunde vara. Eirin log för sig själv, Siúr vann oftast men hade även glatt sig för Eirin när hon hade vunnit. Det fanns värme i hennes hjärta, det var dags att sluta med de här mörka tankarna om Siúr. Bram var extra upprymd när de kom fram till Ransala och möttes av Gard, översteprästen och Dina, översteprästinnan. Eirik och de andra jägarna hade lyckats fälla två kronhjortar på de få dagar de var borta och det passade alldeles utmärkt. Den ena skulle förse många med mat under en lång tid och den andra skulle bli hans stams vidlyftiga offer till gudarna. Det var sällan någon hövding kunde offra ett så stort och dyrt djur, det skulle verkligen stärka Brams ställning i trakterna och han njöt av tanken. ”Jag är säker på att gudarna kommer att bli nöjda med detta offer.” sade Gard ”Vi hoppas ju på ett år fyllt av gudarnas gåvor så att vi mätta och trygga kan leva i fred.” förtydligade Bram. ”Det är naturligtvis allas vår önskan, vi har många gudar att blidka och ett så storslaget offer kommer att mottagas väl.” Gard böjde sig lätt fram emot Bram som en avslutande hälsning och gick sedan vidare för att tala med fler av de andra stammarnas hövdingar. Jakten hade avlöpt väl och för det var Eirin tacksam, hennes bror hade kommit tillbaka helskinnad och skulle dessutom i dag tillsammans med Bram och de andra jägarna bära fram stammens offergåva. Om inte denna väldiga kronhjort skulle kunna blidka gudarna visste de inte vad som kunde göra det. Och blidkas behövdes de, skördarna hade flera år i rad minskat i omfattning och tillgången till spannmål hade blivit sämre. Eirins mormor hävdade mycket bestämt att både vint-

25


rarna och somrarna hade blivit kallare. Hennes leder var ett starkt bevis för detta, med hennes höga ålder var ledvärken ett naturligt inslag men att den inte gav med sig under den varmaste tiden av året var oroväckande. Eirin lade ner mycket tid på att blanda olika örter för att hitta bästa möjliga salva för att lindra mormors malande smärta. Hennes välbefinnande var egentligen det som fått henne att be Sar om hjälp från början. Kanske mormor hade rätt, då var det väl att de hade en storslagen offergåva så att Solen kunde värma Moder Jord ännu lite mer. Bram samtalade länge med de ledande prästerna och prästinnorna och Eirin gick för att hjälpa till med förberedelserna för måltiden de skulle inta. Vissa delar av kronhjorten hade de hunnit tillreda, tanken på det saftiga köttet fick det att vätska sig i munnen på Eirin. Mor hade satt sig vid deras vanliga kokgrop och en av hushållslavarna tände elden som behövdes för att värma stenarna. Delar av köttet från kronhjorten som skulle offras tillagades i groparna. Siúr hade fått ansvar för att baka tunnbrödet i ugnen bortanför templet och Eirin för att rosta säden. När det kom till den viktigaste delen av måltiden var det Midar som genomförde den. Ett ben hade sparats från hans far Ulf och nu rengjordes det noga över elden. Niomma krossade sedan benet med två stenar tills det var som ett mjöl. Detta skulle sedan strös över maten när de intog festmåltiden, allt för att hedra minnet av deras förfäder, speciellt Ulf som den viktigaste medlemmen av stammen. Eirin fullgjorde sina uppgifter och satte sig sedan en bit längre bort för att försöka känna energin i armbandet. Hon blickade stilla ut mot bokskogen västerut. Inne i den mörka skogen sågs höstens löv sakta falla till marken, hela ögonblicket och synen av hur de guldfärgade löven mot den svarta

26


ridån singlade ner och för första gången på året tog mark kändes magiskt. Hon drömde sig bort, glömde av energin och allt annat runt omkring henne, hon kände sin kropp slappna av och en känsla av välbehag spred sig. Blotet var något man verkligen såg fram emot, en stor händelse där gudar och förfäder hedrades och nya kontakter knöts. Historieberättarna var i sitt esse, många ville lyssna på de senaste nyheterna och på de gamla legenderna. Hon vaknade långsamt till och den behagliga känslan dröjde sig kvar. Mor var nog behov av hjälp nu, hon styrde sina steg tillbaka till matförberedelserna. Mängder av människor hade börjat komma, en del kom långväga ifrån och hade vandrat i flera dagar. De flesta hade ihopsydda skinn som tjänade som väggar och hustak att sätta upp inför övernattningen, de som inte hade sov under bar himmel. Festligheterna brukade pågå hela natten och för vissa var det helt enkelt inte nödvändigt med en sovplats. Dagen efter brukade handeln ta vid, djur, tyger, stenar och brons var några av de saker som under denna dag skulle byta ägare. Prästerna representerade Solguden och prästinnorna representerade Modern och det var de som genomförde större delen av ceremonin under blotet. Här i Ransala var de speciellt kända för sin goda kontakt med gudarna vilket gav offergåvorna extra mycket betydelse. Översteprästinnan Dina hade lika länge som gamle hövdingen Ulf vetat om Eirins förmågor och hade under årens gång sett henne förstå mer om gudarna. Dina visste hur stor kraften och energin var som hon hade ingjutit i armbandet och anade att Eirin skulle behöva hjälp att bemästra denna. Efter Ulfs begravning hade hon sänt bud till Eirin för att erbjuda henne att gå i lära hos dem. Förmågorna hon hade var sällan skådade hos någon som ännu inte hade gått i lära och Dina hade naturligtvis sett ett ämne menat för högre rang. Bakom det förvånade

27


uttrycket hos Dina kunde stor besvikelse skymtas när Eirin tackade nej. Varför hon gjorde det kunde Eirin egentligen inte svara på, hur kom det sig att hon inte ville utveckla sin talang? Hennes far hade inte krävt henne på ett svar trots att det var ett stort och ärofyllt erbjudande, kanske var han glad att hon stannade kvar i byn. Det var också därför hon inte kunde gå till Dina med sitt bekymmer angående armbandet. Skymningen började göra sig gällande och när den fulla månen regerade över himlavalvet tändes eldarna som kantade stigen fram till offerbrunnen. Eirin började känna mer och mer hur energin strömmande genom hennes armband och hon försökte göra precis som Sar hade rått henne. Hon stod med sin familj längs den eldkantade stigen och bevittnade höstblotet till Solgudens och Moderns ära. Det nya året skulle ta sin början, gudarna skulle blidkas och de döda släktingarna pockade på uppmärksamhet. Efter att alla de andra stammarna burit fram sina offer kom så då turen till Hagallstammen med Bram som dess stolta ledare. Det tog flera vändor för männen att bära fram de delar av kronhjorten som skulle offras och Eirin kände stoltheten välla upp inom sig när Eirik leende mötte hennes blick. Blodet från kronhjorten hade samlats upp när de kom till Ransala tidigare på dagen och de högre prästerna och prästinnorna förberedde sig nu för den avslutande delen av blotet. Ljudet av trummorna som enträget ekade genom kvällen blev i det närmaste hypnotiserande och blodet pulserade i ådrorna, alla levande kände sig levande en sådan här kväll. Blodet hälldes upp i de bronsbägare som stod på altaret och Gard och Dina avsmakade det. De drog sedan ett streck i pannan för att kunna tolka gudarna, ett på vardera öga för att kunna se i tiden, ett på munnen för att kunna kommunicera

28


med gudarna. Slutligen drog de ett på hjärtat för själens säkra färd tillbaka till människorna när de lämnade kroppen för att besöka gudavärlden. I Eirins värld var naturen var full av gudar, förutom de två största, och det gällde att hålla sig väl med alla därför var alltid blodsoffret också till deras ära. I takt med trummorna gick sedan prästen och prästinnan längs den eldkantade stigen och skvätte ut det kvarvarande blodet på alla dem som stod och bevittnade ceremonin. Alla var noga med att få åtminstone en droppe på sig för att vara välsignad av gudarna inför det kommande året. Eirins gamla mormor hade inte orkat ta sig ända fram och Eirin hade lovat att dela med sig av det blod som hon fick på sig. Till sin besvikelse insåg hon att den ynka droppe hon fått redan hade torkat in och försvunnit ner i kläderna. ”Torka inte av det du fick på dig, det tillåter jag inte. Jag fick lite mer på mig, torka av det här och smeta in det på din mormor. Hon är gammal och behöver det bättre än jag, ett år ska man väl klara av!” Vime gav henne hastigt lite av det blod han hade fått på sig. ”Men då försvinner allt från dig.” Eirin såg tvivlande på honom. ”Men se så, skynda dig nu innan de blåser.” Hon gjorde som han sagt. Gudarnas välsignelse var nu med mormor, men frågan var om det var tillräckligt kvar för att välsigna Vime. När den sista droppen lämnat bägaren ljöd den välbekanta tonen ur bronslurarna som tillkännagav att allt hade avlöpt utan några problem och i förhoppning om att gudarna skulle vara nöjda kunde alla nu se fram emot den festmåltid som nalkades. ***

29


Just denna dag var det inte bara gudarna som skulle ha sitt, de döda behövde också uppmärksammas. Eirin hade under sin levnadstid tagit farväl av flera men kanske ingen som stått henne riktigt nära. Den som hon kände mest samhörighet med var Ulf, därför hade hon gått till hans grav tidigare med en offergåva. Hon hade lagt den lilla fågeln i ett lerkärl och placerat det vid randen av stenar som kantade graven. Hon mindes den örn som bevittnat hennes promenad ut på ängen i går så valet av gåva hade varit enkel. När hon stod vid hans grav hade hon trots Sars varningar om att inte vara ensam försökt att kanalisera energin. Hon hade lyckats och såg en ensam kvinna som stod vid samma grav som hon själv. Bilden var återigen något suddig men hon kunde ändå urskilja ansiktsdragen, det var ingen hon kände igen men det betydde säkert bara att det var någon som stått Ulf nära i början av hans levnadstid. Kanske var det någon från en annan kultur, båtfolket söderifrån kanske som var här och handlade när Eirin var liten, kläderna liknade deras. När maten var intagen och lynnet på de som färdats länge hade återtagit sin glada sida fröjdades de flesta i dansen. Eirin hade alltid varit förtjust i blotdansen den gav henne nästan en euforisk känsla och hon visste att Vime skulle söka upp henne för att ta henne bort till dansen. Vad de, liksom många andra unga tu, gjorde senare hade accepterats av Midar, hennes far. Han såg inte med förtjusning på deras relation men insåg att det inte var mycket att göra i alla fall inte innan Eirin skulle avtalas bort till en man av hans tycke, så han lät dem hållas. I Eirins själ fanns inte en enda tanke på att hon någon gång skulle kunna tvingas bort från Vime, naturligtvis visste hon att det var så det gick till men det var någonstans i en avlägsen

30


framtid. Då Bram enbart hade söner och Siúr var äldst av de två var hon i egenskap av äldsta dotter, närmast besläktad med hövdingen den som skulle kunna komma att användas som brobyggare stammar emellan. Vime hade som avlönad hirdman hos Bram också en accepterad ställning i stammen. I dessa tankar fann Eirin trygghet inför framtiden och Midar skulle nog mjukna med tiden. Mycket riktigt kom Vime och hämtade henne. ”Kom nu!” Vime dansade redan och bara åsynen av honom gjorde Eirin full av energi. Hon svingade sig upp från marken och följde villigt efter sin själsfrände. Dansen var alltid upplyftande och man fick en känsla i kroppen som inte gick att jämföra med något annat. Många var de som hängav sig till musiken och fler än ett par gav sig av från dansplatsen med något helt annat i tankarna. Mellan varven i dansen kunde Eirin urskilja en man lite längre bort som stirrade intensivt på henne. Först trodde hon att han tittade på någon i hennes närhet men insåg snart att hans blick följde henne var på dansplatsen hon än befann sig. Av de små glimtar hon fick av honom i det fladdrande eldskenet förstod hon att det inte var någon hon kände och hans intensiva, synande blick fick henne att känna sig illa till mods. En äldre man kom fram till honom för att samtala och hans intresse för henne försvann. Den äldre mannen ville Eirin minnas att hon sett tidigare, det var Ofeg, den norra grannstammens nya hövding. Han hade, enligt Midar, tydligen ställt till med en del besvär på senaste tiden och det rykte som föregick honom sade att han var en rysligt otrevlig man utan respekt för varken andra hövdingar eller kvinnor och barn. Den yngre mannen måste vara någon i hans närhet och att döma av hans bistra utseende var han inte mycket trevligare än Ofeg. Han hade verkli-

31


gen synat henne från topp till tå som om hon vore en öppen bok för vem som helst att läsa. Varför hade han stirrat så på henne? Vime märkte hur okoncentrerad hon var. ”Hur är det fatt? Du ser ut som om du vittnar om våra förfäders närvaro! Det vore ju i och för sig inte konstigt en sådan här natt!” Vime skrattade glatt åt sitt eget skämt och leendet avslöjade det lilla mellanrummet mellan hans framtänder. ”Kan vi gå härifrån, Vime? Jag vill inte vara här mer.” Plötsligt kände hon sig mycket trött och ville inget hellre än att sova. Fötterna var trötta och armen dunkade av utmattning efter att ha försökt att balansera energin hela dagen. Vime lade ömt sin arm om hennes axlar. ”Självklart, jag följer dig ner till era sovplatser.” Eirin kastade en snabb blick åt mannens håll, trots att han fortfarande var inbegripen i en diskussion tittade han återigen på henne, återigen med en krävande blick. Hon funderade över det inträffade hela vägen till tältet och hade vid ankomsten till bäddarna bestämt sig för att inte tala om det för någon, speciellt inte för Vime. Hon kunde inte svara på varför men detta var något som inte var som det skulle, som gudarna inte hade välsignat. Mannen hade tittat på henne som om han visste något om henne som hon själv inte gjorde, inte för att det var möjligt förstås men desto mer obehagligt. Med alla tecken hon fått till sig de senaste dagarna måste hon själv få fundera över vad de betydde.

32


4 Kapitel 2

Mormors leder hade av den fuktiga kylan redan blivit värre och det var dags att prova de nya örter som Eirin själv hade funderat ut kanske kunde hjälpa. I sin skinnpåse, som studsade runt på hennes höft, hade hon en mängd olika örter som kunde komma till användning och hon hade länge tänkt göra ett grötomslag på vallörtsblad för att se om det kunde lindra ännu mer. De örter hon använt tidigare hade hjälpt men kanske kunde dessa ge en mer långvarig effekt. Hon mosade försiktigt bladen på en bräda tills de blev till en saftig massa och bredde sedan ut det på en varm linneduk. Eftersom handlederna var värst utsatta lade hon försiktigt linneduken runt lederna och virade sedan en duk runt omslaget så att värmen hölls kvar i linneduken och på så sätt gav bästa effekt. Gamla mormor gav henne en tacksam blick, hon behövde inget säga Eirin visste hur mycket hon värdesatte hennes insatser. Mormor fick sitta med omslaget på resten av kvällen och helst skulle det vara kvar hela natten. Det var redan en månad sedan höstblotet och vintern hade kommit med besked, tidigare än vanligt tyckte de flesta. Eirik var ofta ute och jagade nu på vintern när mesta arbetet här hemma kring jordbruket var avklarade. Själv hjälpte Eirin

33


till med de olika sysslor deras hushåll krävde och så länge hon varje dag kunde träffa Vime gjorde hon dem med glädje. Hon, Niomma och Siúr hade bryggt mjöd, gjort nya lerkärl till hushållet och lagat de kläder som slitits under sommaren. Kronhjorten männen fällde innan höstblotet hade bjudit på en rejäl fäll att värmas med, Midar hade köpt skinnet av Bram eftersom de var i behov av fler. Som betalning fick Brams hustru Line vävda tyger i flera olika färger. Niomma var duktig på att väva och färgningen stod Eirin för, de hade många gånger arbetat ihop med tygerna men det var Niomma som tog hand om betalningen. Därför blev Eirin utom sig av lycka när hon fick fällen från kronhjorten som sin egen. Den lade sig skönt runt axlarna och spred värme genom hennes kropp. Att arbeta tillsammans med Siúr hade gått både bra och dåligt, i början hade Eirin märkt att systern verkligen fick anstränga sig för att inte snäsa av henne, senare hade hon slutat att bemöda sig. Även Niomma märkte vilken förändring hennes äldsta dotter hade genomgått och vid ett försök att tala med henne om saken hade Siúr helt enkelt talat om för Niomma att eftersom hon var mer fäst vid Eirin och hennes örter behövde hon inte bry sig om Siúr alls. Eirin, som bevittnade ordväxlingen, såg hur sårad hennes mor blev och fastän det var mörkt inne anade hon en tår som långsamt rann ner för sin mors kind. Siúr hade rusat ut ur huset och sprungit bort längs den leriga stigen mot havet. Hon satte sig ner på den stora stenen nere vid havet, den var kall men vad gjorde det? Varför såg ingen hur hon led? Varför såg ingen att de satte henne på vänt medan Eirin fick göra allt hon ville? Varför hade Eirin fötts över huvud taget? Allting var bra innan hon kom, hon hade varit allas ögon-

34


sten, ända tills Eirin hade lärt sig prata. Nu såg de alla bara henne. Den mörka kraften började bubbla inom henne igen och fyllde varenda lite vrå i hennes smala kropp, hon hade känt det flera gånger det sista halvåret. I början hade hon försökt att bekämpa det, det kunde aldrig vara rätt. Men nu hade hon slutat, det var bättre att känna denna kraft än ingen alls. Hon hade inte berättat för någon men varje gång hon känt det mörka kände hon sig starkare och mer säker på sin sak. Det var som något hon behövde hela tiden och det närde hennes själ. Långt bak i hennes medvetande ekade en röst som sade att det var farligt att släppa in mörkret i sin innersta själ. Än så länge hade hon struntat i den. Eirin kunde ha sina gudar och sina örter, Siúr kunde skapa sina egna pakter. Det fanns en som hon kunde dela sina tankar med, en som kunde se världen på samma sätt som hon kunde. De hade på något sätt samma syn på hur världen borde vara. När han rörde vid henne blev hon alldeles varm, hans röst och sättet han såg på henne var som en förtrollning. Han fick henne att känna sig viktig hon förvånades över att hon inte noterat detta hos honom tidigare. De hade vuxit upp i gårdarna inte långt ifrån varandra och lekt tillsammans när de var barn. Hon hade faktiskt berättat för Slode om den mörka kraften och hur den stärkte henne, han hade blivit förvånansvärt intresserad. Vanligtvis när hon talade med honom ignorerade han henne, för Siúr gjorde det inget han var i alla fall där, med henne. Men den gången lyssnade han på vad hon berättade och hans ögon fick en underlig lyster. När hon var färdig stirrade han blankt framför sig fullt upptagen av sina egna tankar. ”Vet du? Det här har hänt mig också! Visst är det underligt, det måste betyda att det finns en koppling mellan oss. Vi är menade att ta vara på denna fantastiska kraft och skapa något

35


med den. Vi har blivit placerade här för att utföra storverk med hjälp av kraften. Ingen kan stå i vår väg!” Slode skrek ut de sista orden som i extas. Siúr stirrade förvånat på honom. Kunde det verkligen vara så? Om det var sant måste han ju ha rätt, de måste vara ämnade för något speciellt. Ingen skulle få stå i vägen, speciellt inte Eirin! Slode försvann in i sitt hus och kom ut med en flöjt i handen. ”Den här ska du ha. Den kommer att bli ditt verktyg. Jag har själv snidat den och en signerska har fyllt den med de allra vackraste magiska toner. Siúr förälskade sig i flöjten i samma stund som hon tittade på den. En liten utsnidad orm slingrade sig upp längs flöjten för att med sin tunga röra vid de läppar som spelade på den. Slode var en duktig träsnidare men hade aldrig riktigt gjort något av sin talang, istället hade han som sin far koncentrerat sig på fiske. Han kom alltid hem med stor fångst även när andra kunde återvända tomhänta. Han mor Vigga var tacksam för det han kom hem med, annat kunde hon inte vara då det inte var mycket med deras eget jordbruk. Hon hade verkligen åldrats de senaste åren och det var nog inte många år kvar innan förfäderna skulle komma och hämta henne till andra sidan. Kanske var det när Slodes far drunknade som Viggas livsgnista försvann, livet hade farit hårt fram med henne. Fyra av hennes sju barn hade gett upp redan innan livet hade börjat och av de tre som levde hade två flyttat längre norrut och det var sällan de hälsade på sin mor. Det hade fallit på Slodes lott att ta hand om sin mor och fler än en hade frågat sig varför han inte hade tagit sig en kvinna för länge sedan, någon hushållsslav hade de inte råd med. Endast Slode visste svaret på den frågan, möjligtvis också Eirin. Ett för Slode nyligen upptäckt intresse var att, enligt honom själv, förfina sina färdigheter med pilbågen för att kunna jaga småvilt och han syntes ofta ute med bågen.

36


Siúr frös, stenens kyla hade trängt sig igenom både märg och ben men tanken på att gå hem var direkt motbjudande, hennes frusna men snabba steg styrdes istället mot Slodes hus. ***

Huset imponerade redan innan man hade klivit in i det och entrén skvallrade om statusen på dess invånare. Vackert utsnidade djur ramade in dörren och lämnade ingen som stod inför denna tröskel oberörd. Dörren var färgad blå och över den hängde några kvistar gråbo för att hindra ondska att komma över tröskeln, vid sidan om den hängde också en kvist av järnört för glädje och framgång. Blått pigment att måla med var mycket dyrt och än svårare att komma över. Ulf hade i hamnen vid ett tillfälle tagit emot handelsmän som kom långt söderifrån, de hade många ovanliga handelsvaror och det blå pigmentet ihop med purpur var det som Ulf hade fastnat mest för. Med ett tveksamt kliv över tröskeln steg Midar in i huset, tveksamt för att han inte visste i vilken ända den stundande diskussionen skulle sluta, egentligen visste han inte själv hur han ville att den skulle sluta. Han hade sedan barnsben haft sin plats vid härden vid den bortre gaveln och med korta hälsningar på dem han passerade intog han med viss självklarhet platsen. Bram var inte långt efter och slog sig ner mittemot honom och under tystnad serverade hans hustru Line dem mjöd, hasselnötter och lite vilda äpplen. Line var en tillbakadragen kvinna som inte gjorde mycket väsen av sig, Bram var dock nöjd med hennes förmåga att föda söner. Sex söner hade hon burit och fött, två av dem var fortfarande i livet, på senare år hade dock hennes ork börjat tryta. Av någon oförklarlig anledning var hon alltid väldigt trött, trots att Sar hade gett henne en kraftig

37


dekokt att inta regelbundet hade det inte hjälpt och ringarna under hennes ögon blev alltjämt svartare. Runt omkring dem slamrades med grytor och elden sprakade friskt. Trots att matlagningen för eftermiddagen bara hade börjat schasade Line ut alla som fanns i huset och lämnade Bram och Midar ensamma. ”Frågan är ju faktiskt vilka vi skall alliera oss med. Det är ju du som har handelsvaran.” sade Bram så snart det hade blivit tyst i huset och alla försvunnit ut. Han smuttade på sitt mjöd samtidigt som han synade sin bror, vad brodern egentligen ville visste han inte riktigt. ”Visst är det så, samtidigt vill jag ju att det ska bli bra arrangemang både för stammen och för döttrarna. Eftersom vi har erbjudande från flera olika kringliggande stammar handlar det om vilka som ger oss mest i längden. Att det gäller hövdingasöner ser jag som en självklarhet, något mindre ska mina döttrar inte förhandlas bort till!” För att vanligtvis vara en man som sällan visade några känslor blev både Midar själv och Bram överraskade över hans plötsliga känsloyttring. Det var hög tid att förhandla bort hövdingens brorsdöttrar nu det visste de båda två, snart skulle deras bästa barnafödande år vara bakom dem och då genererade de inte stammen något. Midar var inte helt bekväm med tanken även om han visste att det naturligtvis måste hända. Att Siúr behövde byta miljö snart hade hans fru framfört till honom så sent som i går men Eirins kunskaper skulle stammen komma att behöva när Sar åldrades. Skulle Eirin förhandlas till någon stam behövde de sätta någon annan i lära hos Sar redan till våren. ”För att vara helt ärlig, Midar, är Eirin den som bringar ett högre värde trots att hon är yngst. Med hennes kunskaper är hon redan den som de som framfört erbjudanden vill ha. Hon verkar ha skapat sig ett eget rykte, Vossistammen

38


på nästa halvö söderut har skickat bud om ett mycket bra erbjudande som jag tycker att du och jag bör ta i beaktning. Skulle vi acceptera har vi också möjligheter att förhandla om handeln söder om bukten.” Omedveten om att hans blick genast blev ljusare och ett lättat uttryck spred sig över hans ansikte nickade Midar samstämmigt mot sin bror. Vossistammen var känd för sin rättfärdighet gentemot andra stammar och för sin vise ledare, Saxe, som liksom Bram hållit stammen utanför krig under en lång tid. Eirin hade faktiskt en gång besökt Vossi, när hon i tioårsåldern medföljde Ulf på en handelsresa dit. Båtresan var Eirins första och då Niomma var sjuk hade Ulf föreslagit att Eirin skulle åka med för att sälja de vackra linnetygerna. En resa för att lära sig mer om världen runt omkring men Midar insåg att Ulf hade en speciell avsikt med Eirins medverkan, han hade dock aldrig fått reda på vad. Resan hade gjort stort intryck på Eirin, kanske skulle hon kunna se blida ögon med på deras val. ”Vi bör ta kontakt med Vossi snarast för att diskutera villkoren.” Midar såg nöjd ut när han konstaterade faktum. ”Ser du till att det sker?” Bram nickade långsamt dels som svar på frågan men också för att visa att han förstod Midars lättnad. ”Vem skall vi förhandla med när det gäller Siúr?” Brams fråga hängde länge kvar i luften. Midars visste egentligen inte vad han skulle svara, i ärlighetens namn förstod han sig inte alls på sin äldsta dotter. Att låta sig imponeras av en sådan tölp till man, det var ju knappt han kunde försörja sig och sin mor, trodde hon verkligen att han var kapabel att föda både kvinna och kommande telningar? Vettet hade flugit ur henne i samma stund som hon tog den där flöjten i sina händer. Ju förr hon kom ifrån denna by och därmed denne odåga desto bättre. Han suckade tungt, kanske spelade det inte så stor roll vart hon flyttade.

39


40


9789175770178