9789175752785

MONIKA TITOR

KUL MED CANCER Hur man tar sig igenom brรถstcancer

MONIKA KA TI TIT TOR

KUL MED CANCER Hur man tar sig igenom brรถstcancer

www.gryfpublishing.com © Text: Monika Titor, 2014 © Grafisk form: Nina Karlsson/Pinor Art Illustration, 2014 (www.pinor.se) © Foto: Ruslan Titor, Ewa Krynicka Storskog, Maud von Schewen Distribution: Publit, 2014 ISBN 978–91–7575–278–5 Gryf Förlag ingår i Beata Konar Produktion, grundat 1998.

FÖRORD Jag är 41 år, gift och har två små barn. Har precis fått ett nytt jobb och känner mig glad och entusiastisk. Men så får jag bröstcancer. Jag tror först att världen ska gå under – men det gör den inte, konstigt nog. Allt fortsätter precis som vanligt, det enda som förändras är att jag har bröstcancer. Jag hade kunnat säcka ihop, ge upp och bli deprimerad. Istället blir jag stark, jag får en otrolig livslust. Jag bestämmer mig för att kämpa, att vara glad, att njuta av allt det goda och fina som finns runt omkring mig.

Och det viktigaste, jag bestämmer mig för att ha kul och anstränga mig för att se det roliga i min nya märkliga tillvaro. Det roliga finns där, måste bara upptäckas. Därifrån kommer den något märkliga titeln ”Kul med cancer”. Ja, för nu finns den där, lika bra att ha kul när den nu ändå är här.

När jag fick beskedet gav läkaren mig en fin bok om cancer. Men det visade sig att boken var så sorglig, att beskedet kändes ännu tyngre än vad det redan var. Vad jag behövde var en vardagsskildring av en cancersjukdom, en sjukdom som det går att ta sig igenom. Överlevnaden i bröstcancer är ju faktiskt 80 procent i Sverige. Det finns ingen anledning att ge mig en bok som innehåller kapitlet: ”När föräldern inte kommer att bli frisk”. Att få en sådan bok höll på att knäcka mig, inte själva beskedet.

Eftersom det inte fanns någon bok som på ett bra sätt beskrev hur man tar sig igenom bröstcancer, började jag skriva ner mina egna upplevelser. Jag skrev på kvällarna, de kvällar jag mådde bra. De blev korta texter om hur jag upplevde min märkliga cancervardag. Kåserier som nu blir till en liten bok. Om den kan få någon att våga ta sig igenom sin sjukdom med livsglädjen i behåll, så blir jag glad. För det är precis det jag är ute efter här. Att ge glädje och hopp i något som till en början känns helt övermäktigt, men som går att ta sig igenom, skrattandes åt allt konstigt som händer på vägen.

Monika Titor

KAPITEL 1

Håravfall På bussen på väg till jobbet sitter jag och svettas med mössan på. Vill ta av den, men vågar inte.

– Tänk om hela frillan följer med...

Till slut står jag inte ut längre. Försiktigt tar jag av den. Mössan är tom. Jag andas ut.

En stund senare sitter jag vid mitt skrivbord och väntar på att håret ska falla av. Jag har opererats för bröstcancer och får cytostatikabehandling. Efter andra omgången brukar håret falla av, har jag fått veta, efter den tredje brukar det vara borta helt. Framåt lunch blir jag irriterad: Varför faller det inte av? Jag prövar att dra i några hårstrån bakom örat – man vill ju inte slita bort håret på något synligt ställe. Nej, det sitter som berg. Och det är redan tisdag! I morgon, onsdag, har jag tid hos perukmakaren.

Då ska ju resterna av håret tas bort för att peruken ska sitta så bra som möjligt. Jag ringer och avbokar.

Onsdagen förlöper på samma sätt. Men på torsdagen blir allt annorlunda. Jag äter frukost med barnen, klär på dem, borstar deras hår och tänder. Så hastar jag iväg till badrummet och drar borsten genom mitt eget hår, samtidigt som jag stressat tittar på klockan. Borsten i min hand är full med hår.

– Åh fy, vad äckligt, vad gör jag nu? Ska jag borsta försiktigt så att det sitter kvar, eller slita bort allt? funderar jag.

Jag borstar försiktigt, jag har tjockt hår, det syns inte. Inga kala fläckar. Jag sätter upp en tofs, lämnar barnen på dagis och går till jobbet.

Det faller av lite varje dag nu, men en ny tid hos perukmakaren får jag först nästa vecka. Typiskt. Min ena dotter, som är fem år, säger: – Titta mamma, man kan se precis vad du har gjort. Här har du gått, så satt du här, sen gick du där och så satt du där borta!

Då bestämmer jag mig. Jag ska raka bort resten, kan inte vänta på att allt ska falla

5

bort av sig självt. Min syster följer med till frisören, som smakråd. Jag provar en ljusbrun, lite slingad, uppklippt peruk.

– Vad snyggt! utbrister vi båda två.

– Det är ju mycket snyggare än innan, tänker jag.

Jag provar några till. Otroligt, så här välstajlad har jag aldrig varit.

– Jag blir helt avundsjuk! säger min syster.

Och jag förstår henne.

Jag ber att få prova en peruk med längre hår än vad jag har. Vadå, man måste passa på! Jag går från perukmakaren med ett långt hårsvall över axlarna, helnöjd. Under den fantastiska, naturtrogna frisyren finns en rakad skalle.

– Vad snygg du är i håret, säger en mamma som har barn på samma dagis.

– Vad gör jag nu? tänker jag febrilt. Erkänna eller hålla masken? Ärlighet varar längst.

– Tack, men det är peruk, jag har bröstcancer, säger jag som en skottsalva.

Mamman kränger till, stirrar, vet inte vad hon ska säga.

– Bussen! säger jag och börjar springa. Jag måste med bussen! ropar jag.

Jag springer ikapp den och räddar mig ur ”sanningens ögonblick”. Mamman står kvar.

Nästa gång någon säger att jag är fin i håret, svarar jag bara: – Tack, du med.

Mina närmaste vänner vet, det får räcka.

Varje morgon brukar min treåriga dotter komma och väcka mig en kvart innan väckarklockan ringer: – Det är morgon nu! konstaterar hon glatt.

Numera lägger hon till: – Ta på dig håret!

Hemma har jag en liten tygmössa på. Barnen ber att få titta hur det ser ut under.

– Det ser läskigt ut, kommenterar femåringen.

– Du ska ha hår istället, säger treåringen.

Men så småningom blir det för varmt för tygmössan och de vänjer sig vid mitt nya flintskalliga jag.

– Jag tycker inte att det ser läskigt ut längre, säger femåringen, en dag.

Treåringen säger ingenting. Men påminner mig varje gång vi går hemifrån:

6

– Du måste ta på dig håret!

En dag när vi äter middag tittar femåringen länge på mig. Så ler hon sitt gulliga leende och säger: – Nu vet jag vad du ser ut som!

– Igelkott? gissar min man.

– Nej, en sol som strålar.

– Strålar? Ansiktsbehandlingen var tydligen väl använda pengar ändå, tänker jag.

Men femåringen utvecklar sin tanke: – Ja, för du har ett runt ansikte, som en sol, och så har du lite hår på huvudet som står rakt upp, precis som solstrålar!

7

KAPITEL 2

Må-bra-kurs Hissdörrarna på Södersjukhusets onkologiavdelning öppnas gång på gång. Ut kommer den ena bröstcancerpatienten efter den andra. Vi är nu ett tiotal kvinnor mellan 30 och 60 år i väntrummet. Alla väldigt snygga i håret. Vi tittar vänligt på varandra, ler lite.

– Varsågoda och kom in, säger en lång kvinna som ser ut som en pensionerad flygvärdinna.

– Välkomna till denna mycket populära ”feelgoodkurs”. I dag ska vi lära oss att lägga en vardagsmakeup som får oss att se pigga och friska ut. Ni kan börja med att ta av er perukerna.

– Nej, aldrig i livet! protesterar en medelålders kvinna.

Jag känner likadant. Jag som gått omkring med en liten tygmössa hemma för att inte skrämma min man och mina två barn. Sällan att jag slänger av mig peruken bland främmande människor.

– Ta av den, annars är det lätt hänt att man får foundation i håret, säger flygvärdinnan strängt.

Nu åker flera peruker av. Jag vägrar fortfarande. Jag vill inte ens vara där. Smink. Noll intresserad. Men kursen är ju så oerhört populär. Så svår att få plats på och nu har jag ju chansen...

– Ta allt de erbjuder, har min syster sagt.

– Okej, okej.

Vi lär oss att lägga på foundation och ögonkräm. Jag är bland de sista att ta av mig peruken, men jag gör det till slut.

Vi tittar vänligt på varandra, ler igenkännande. En makeupartist visar oss hur man lägger på eyeliner och rouge. Från att ha suttit tillbakalutad med ben och armar i kors, fast besluten att gå hem efter en kvart, sitter jag nu nära en förstoringsspegel och botaniserar ivrigt bland alla skönhetsprodukterna. Det känns lite spännande. Så det kan bli.

8

Men när det blir dags för ögonskugga får jag ett återfall av tjurighet igen. Jag säger högt att det nog inte är någonting för mig, jag brukar högst ha mascara och läppstift till fest. Men får mig ett strängt: – Det här är ingen festmakeup! Ögonskuggan är mycket diskret och används med fördel i vardagsmakeupen.

Ja, nu sitter jag ju redan där, så varför inte leka vidare. Jag tar fram den lilla topsliknande pinnen och gnuggar på ögonskugga ur den lilla beiga lådan. Jag kletar på och beundrar i spegeln. Men blev det något? Jag ser ingen skillnad.

– Jag tycker inte att det syns, säger jag lite halvhögt.

– Nej, den är väldigt diskret. Neutral, kan man säga. Speciellt utvald för att passa de flesta kvinnor, säger makeupartisten.

– Jaha, tänker jag. Det kanske behövs kletas på mer.

Makeupartisten tittar på mitt ögonskuggade öga och säger precis som om hon läst mina tankar: – Pröva att ta på lite mera.

Jag försöker igen. Ingen skillnad.

– Mera! hejar makeupartisten på.

Jag kletar ännu mer i den lilla asken och smetar på ordentligt.

– Nej, jag tycker faktiskt inte att det är någon skillnad! säger jag trotsigt.

– Det är det fina med den här ögonskuggan, den är väldigt diskret och neutral, gjord för att passa alla, upprepar makeupartisten ivrigt och böjer sig ner över mitt bord.

– Men du har ju inte tagit av locket! utbrister hon förargat.

Och mycket riktigt, inne i den beigefärgade lilla asken finns ett genomskinligt plasthölje. Det är det jag har gnuggat den senaste kvarten. Diskret, det kan man lugnt säga.

Det blir helt tyst i rummet. Alla tittar förvånat på mig. Men nu kan jag inte hålla mig, jag gapskrattar så att tårarna rinner. Och snart skrattar alla, till och med makeupartisten.

Tiden är ute. Perukerna åker på igen. Vi tittar på varandra en sista gång. Istället för hej då säger vi ”Lycka till!”

9

Bröstcancer är en fas – något som man kan ta sig igenom bara man vågar skratta...

Mitt i livet som småbarnsförälder och journalist drabbas Monika Titor av bröst­ cancer. På bussen sitter hon och svettas med mössan på, rädd att håret följer med om hon tar av den. På jobbet undrar chefen vilka möten hon kommer till och vilka hon kommer att vara utslagen på. Då hon gör sjukgymnastik på golvet tror arbetskamraterna att hon har svimmat. Cytostatikan gör henne illamående och medicinen som ska motverka det, visar sig ge yrsel. Grannar ger henne beröm bara för att det regnar. Motvilligt går hon till psykologen – hon har ju inga problem...

Samtidigt vill barnen leka, äta middag och höra långa godnattsagor. De gillar inte att hon ligger ner när de tittar på Bolibompa tillsammans.

Denna bok är till för alla er som fått bröstcancer och till alla vänner och anhöriga som vill hjälpa och stötta, men inte vet hur.

Kul med cancer – hur man tar sig igenom bröstcancer, är Monika Titors författar­ debut.