9789175579849

© Annika Arslan Waltersson Utgiven av Hoi förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-984-9

Till mina barn.

Sluta aldrig att t채nka sj채lva.

Prolog Nina 11 år Hon hörde deras röster och hukade sig automatiskt för orden som handlade om henne. Om det hon hade sagt.

Dumma, dumma Nina som inte tänkte sig för.

Hon drog igen dörren och släppte upp dörrhandtaget, så försiktigt hon kunde. Smög undan sina fingrar från metallen och pressade dem istället mot den vita lacken. Hon lade örat intill, lyssnade noga. Deras röster hördes fortfarande från köket, likaså möblerna som flyttades och mammas klackar mot golvet. Men det blev ändå mer dämpat nu.

Mer skyddat inne på rummet.

Hon vred på armen för att se om pappas fingrar lämnat något märke.

Svedan satt kvar, men på ytan syntes bara en svag rodnad. Mamma hade en gång sagt att hon hade bra hud. Nästan lika brun och tålig som hennes egen.

Barbiedockorna låg kvar på golvet där hon avbrutit leken för en stund sen. Hon satte sig på den gulmönstrade mattan, vek in benen under sig och rättade till strumpan som vridits snett. En hårlock kittlade hennes mungipa och hon drog in den med läpparna. Den smakade ingenting, men hon tyckte om att känna strävheten.

Ninas kompisar hade för länge sedan tröttnat på att leka med barbiedockor. De verkade inte förstå hur plastmänniskorna kunde få liv och göra en massa saker. Ibland blev de piloter som flög runt taklampan och ibland blev de cowboys som satt vid ett värmeljus i skymningen. Ibland blev de precis som mamma och pappa.

Ken behövde inte sin jacka längre. De hade varit på väg ut, men 7

nu ändrades händelseförloppet. Hon lade jackan bland de andra kläderna och drog ett djupt andetag. Barbie hade inte hunnit ta på sig sin trenchcoat, bara de bruna stövlarna med hög klack. Hon fick stå still i Ninas vänsterhand och vänta. Ken däremot rörde sig desto mer. Hon lät honom studsa fram mot Barbie och luta sig mot hennes ansikte. Så nära att Barbie inte kunde titta honom i båda ögonen samtidigt. ”Har jag inte varit tydlig nog?”

Barbie backade ett steg. ”Men snälla, vi kan väl inte tvinga henne att gå på balett om hon inte vill?” ”Hur ska hon kunna lära sig ansvar när du låter henne slippa undan så lätt? Har du tänkt på det? Balett handlar om både disciplin och hållning.”

Nina lade ifrån sig Barbie och tog tag i Cindy som satt lutad mot sängen. Strök henne ömt över håret några gånger, slätade till balettkjolen och stoppade in henne under täcket så att hon doldes. Nina tog ett nytt grepp om Barbie och försökte hålla henne ifrån Ken, men han kom efter henne och hans ansikte var alldeles för nära. ”Du ska inte förstöra det här barnet med dina sentimentala nycker.”

Ken höjde armen, så att handen kom i ansiktshöjd. Barbie backade tills hon blev stående med ryggen tryckt mot pärmarna i bokhyllan. Hon kunde inte längre komma undan Ken. Trots det höjde han även den andra armen och Nina lät hans händer slå från båda sidor över Barbie. ”Jag ska göra henne till en stark och ansvarsfull människa. Någon att vara stolt över.”

Nina hejdade sig och snyftade till. Hon blev tung i både huvud och muskler, som alltid när obehaget spred sig i hennes kropp.

Hon sänkte dockorna och lade dem på golvet. Hon släppte taget om Barbie och pressade med handflatan ner båda armarna på Ken, så att de trycktes tätt intill hans kropp. Han log mot henne, precis som han brukade. Ändå slog hon hans huvud hårt mot golvet innan hon lade honom bredvid Barbie. En tår träffade hans byxben och hon drog tröjärmen runt sina ögon. Hon var för stor för att gråta.

8

”Nina, kom nu!”

Pappas röst var uppretad och krävde lydnad.

Hon reste sig och gnuggade sig i ögonen en sista gång.

Han väntade på henne i hallen. Handen med nyckelknippan rasslade mot hans lår, den andra handen låg redan på dörrhandtaget.

Nina knöt på sig joggingskorna så sakta hon vågade. Hon fumlade med snörena och drog i rosetterna flera gånger för att få öglorna precis lika stora.

Hon hoppades att mamma bara var och hämtade något de skulle ha med sig. Pappa hakade av hennes jacka från kroken och slängde den mot henne.

Träningsväskan stod på golvet framme på dörrmattan. ”Ska inte mamma följa med?”

Pappa kastade en av sina blickar upp mot deras sovrum på ovanvåningen. ”Sluta tramsa och kom nu.”

9

1 September 2013 Nina Wåhlstedt pressade klackarna mot golvet och lade fingertopparna mot ståbordet för att inte svaja. Hon tittade ut över lokalen och kände Ylva Axelssons trygga närvaro bredvid sig. Hon sneglade mot Ylvas ansikte och fick en munter blinkning som svar. Nina svalde undan saliven. Snart, snart var det dags. Blicken gled ner till klockan på datorn.

I motsatt ände av Beskowsalen tappade Sigbritt Andersson upp kaffe ur en serveringstermos. De hade fått en rostfri vagn med kaffe, te och kanelbullar upprullad från restaurangen på första våningen.

Hon räckte över en fylld mugg och en bulle invirad i vit servett till alla personer som sökte sig in i rummet, innan hon visade dem vidare mot de lediga stolarna. Småpratade för sig själv när hon tassade runt i sina skor med rågummisula.

De hade skickat ner Gustav Staafjord till foajén på ABF-huset för att visa upp folk med hissen till tredje våningen. Han var som vanligt klädd i smalrandig skjorta och stickad pullover. Frisyren tillräckligt lång för att inte bli stel och han bar stålbågade glasögon från Hugo Boss. Han var den ende Nina kände som aldrig fick knän på sina chinos.

Det var första gången de skulle presentera partiet utanför Ninas lägenhet. Fram tills nu hade det varit ett projekt för den slutna gruppen, med samma medlemmar som samlats första gången hemma hos Nina för att diskutera partiidén. För bara några veckor sen hade de bildat interimsstyrelsen och satt stadgarna för föreningen. Sen hade de naivt lagt ut en egen reklambild på Facebook och inte tänkt så mycket mer på det.

10

Lokalen fylldes allt eftersom. En fotograf cirkulerade bland besökarna och tog kort på trängseln framme vid serveringsvagnen. Nina skymtade en journalist med vindtygsjacka, ryggsäck och skrivblock nere vid dörren. Han tackade nej till kaffet och ställde sig med ryggen lutad mot den vita väggen.

Ett sjuttiotal personer hade hittat till lokalen. Fullt tillräckligt för att starta partiet, de behövde bara femtio namnunderskrifter för att låta den demokratiska ordningen ha sin gång. Besökarna gjorde sig hemmastadda och skrapandet av stolar fyllde hennes huvud. Hennes mamma syntes inte bland de anlända. Nina intalade sig att det var lika bra. Det var bara ännu ett tecken på att det hon gjorde var viktigt.

Klockan visade på fem över sju när Gustav drog igen pardörrarna bakom sig och gjorde tummen upp. Han strök med handen över den redan prydliga frisyren.

Utanför fönstret friskade vinden i och det ven i rutorna längs långsidan. Små droppar stänkte mot dem och begränsade synfältet utåt.

Det var dags.

Nina hade försökt göra sig mentalt redo. Hon hade tränat hemma på att stå upp och argumentera med sig själv för att hitta nya resonemang och rätt tonfall. Trots det var hela hennes kropp i disharmoni.

Ingen av dem hade förväntat sig så här stor uppslutning. Kanske ett tjugotal bekanta till att börja med. Hon slöt ögonen ett par sekunder för att fokusera. Tänk på det som är viktigt, sa hon till sig själv. Kom ihåg hur mycket du vill förändra.

Det var dags att prata nu.

Hon öppnade ögonen och drog ett djupt andetag.

Ylva nickade mot Nina och pressade ner knappen på fjärrkontrollen så att projektorduken bakom henne sakta tonade fram bokstäver i svart, gult, blått, rött och grönt. Sorlet i lokalen tystnade.

Nina rättade till mikrofonen och tog ett kliv fram mot publiken.

Hon log ett spegelinövat leende som växte och blev på riktigt. ”Välkomna! Mycket, mycket varmt välkomna till Respektpartiets första årsmöte!”

11

Spridda applåder hördes när Ylva steg fram och ställde sig vid Ninas sida. Fotografen hukade sig framför dem för att fånga deras ansikten med Respektpartiets logga som bakgrund. ”Det här årsmötet hoppas vi ska bli en historisk markör”, sa Ylva och blinkade mot åhörarna. ”Vi i interimsstyrelsen har tagit fram en presentation som ska ligga till grund för föreningens stadgar.”

Hon lämnade över till Nina igen och bytte bild. Nu syntes en mångkulturell grupp av glada människor. ”Det här är inget missnöjesparti. Det här är inget parti för några extremister. Vi kommer heller inte att låta oss placeras i den gängse höger-vänsterskalan.”

Nina gjorde en paus för att låta sina ord sjunka in. Hon hoppades att hon inte låtit sluddrig på rösten och höjde omedvetet styrkan i orden när hon framförde nästa mening: ”Det här partiet är ett ställningstagande.”

Publiken satt tyst och väntade på att hon skulle fortsätta. Hon hade deras fulla uppmärksamhet, och när vinden pressade det tilltagande regnet mot fönsterrutorna med ett smattrade ljud hoppade flera av dem till av överraskning. Hon tittade några av besökarna i ögonen och nickade mot dem. ”Det här partiet handlar om att stå upp för sin övertygelse, om alla människors lika värde, och om att verkligen se sina medmänniskor och göra allt för att förstå dem istället för att döma, nervärdera och ignorera.”

Hon gjorde en ny paus. Bakom henne bläddrade ansiktsbilder förbi, tagna ur det svenska samhället: starka som svaga, unga som gamla, vita som svarta. Och där kom applåderna som hon hoppats på. Än så länge gick det som förväntat. Inälvorna snodde ihop sig inom henne och hon låste sina ansiktsdrag för att inte avslöja för publiken hur rörd hon kände sig. Det här var kampen hon väntat på att våga starta.

En upprättelse för alla gånger hon smugit sig undan och inte sagt ifrån.

Hon täckte för mikrofonen med handen och försökte harkla sig så att det inte hördes i högtalaren.

12

Ylva verkade se hennes dilemma och tog ytterligare ett steg fram med utsträckta armar. Tvekade inte att improvisera. Hennes vilda blonda krull färgades på ena sidan av projektorljuset och såg ut som ett trassel av garnstumpar. ”Det största förtrycket ute i samhället sker när vi inte ens är medvetna om det”, sa Ylva i allvarlig ton. ”Därför anser vi att det är av yttersta vikt att göra folk uppmärksamma på relevanta saker. Inte diskutera hur man får fram rätt siffror i jobbpolitiken, utan att jobba för att lönerna ska vara jämställda och att ingen diskrimineras.”

Nina passade på att ta upp tråden efter Ylvas inlägg. ”Vi ska definitivt inte sitta stilla och iaktta hur man sätter pengar före människors lidande. Vi måste stå upp för det faktum att både diskriminering och våld är ett övergrepp mot enskilda individer. och Respektpartiet är det enda parti som sätter människor i fokus i alla frågor. Vår uppgift är att lyfta fram det perspektivet på dagordningen istället för det ekonomiska.”

Nina vände sig mot Ylva. Det var dags att byta powerpointbild.

Deras hälsningsanförande var över och hon hoppades att de varit tillräckligt tydliga och inspirerande. De tryckte fram bilden som skapat så stor uppmärksamhet på nätet och gjort att de hade fått byta till en större lokal. Bilden föreställde Ylva, sminkad så att hon såg blåslagen ut i ansiktet, rejält misshandlad. Bredvid henne Nina, som de lindat in i vitt bandage så att man bara såg glimtar av hennes bruna hud.

De hade till och med förstärkt den bruna nyansen med en riktigt mörk underlagskräm för att få fram en tydlig effekt. Färgad eller vit? hade de skrivit som överskrift ovanför deras ansikten. Respektpartiet ser människan! Bilden hade blivit delad hundrafyrtiosex gånger och kommenterades fortfarande.

Framför henne räckte en medelålders dam upp handen, och Nina lämnade ordet till henne. ”Varför har ni valt just namnet Respektpartiet? Är inte ordet respekt lite uttjatat?”

Nina vände sig leende mot Ylva för att låta henne leverera ett svar, men Ylva var upptagen med att rengöra en knapp på fjärrkontrollen.

Nina tvingade sig att hålla kvar leendet.

13

”Vi kom inte på något annat som kunde fungera … övergripande.

Fler frågor eller ska vi gå vidare?”

En tämligen rund man på andra raden lyfte handen. ”Man kanske kunde tänka sig något i stil med Partiet för Människokraft. Potentia Humana på latin.”

Han såg sig om efter medhåll och det började viskas i bänkarna. ”Humanistisk demokrati”, var det någon som sa rakt ut i luften. ”Det får det bara att låta ännu mer flummigt”, sa någon annan tillräckligt högt för att alla skulle höra. ”Jag vill nog ha lite mer konkreta förslag för att kalla det ett parti överhuvudtaget”, hördes en mansröst från bakre delen av lokalen.

Nina stirrade ut över åhörarna och mötte blickarna som blivit allt mer skeptiska. Den enda journalist som hade bemödat sig om att komma antecknade för fullt i sitt block. Nina fasade för hur texten skulle komma att underminera allt jobb de hade lagt ner i interimstyrelsen för att dra igång det här projektet. De personer som var här på den allra första träffen fick inte gå hem och tvivla. De skulle vara övertygade, ja näst intill frälsta. Allt annat kunde rasera deras fortsatta chanser att göra en snabb etablering.

Hon såg Gustav stå längst ner i salen med rynkad panna.

Bredvid henne harklade sig Ylva. ”Då går vi vidare i programmet …”

Nej, tänkte Nina. Det går inte att gå vidare nu. Hon sökte Gustavs blick och såg hur han skakade på huvudet. Adrenalinet började pumpa igenom kroppen. Vi måste göra något. Vi måste fånga in dem först. Vi hade dem i handen och nu är alla som vilda ekorrar igen. Hon letade febrilt i sin hjärna efter något hon kunde göra åt situationen. Surrandet ökade i hennes huvud. Hon kom bara på ett enda klassiskt exempel på hur hon kunde gå till väga. ”Vänta lite”, sa hon med uppjagad röst och justerade mikrofonen som glidit ner. ”Jag förstår att det finns många frågor kvar att besvara och vi ska försöka göra det mer konkret för er under kvällen när vi presenterar stadgarna och partiprogrammet, men först vill jag bara säga …”

Hon gjorde en paus, tog sikte på det ansikte som såg minst skep14

tiskt ut. Lyfte blicken mer och fångade journalistens uppmärksamhet. Hon gick vidare och tog två sekunders ögonkontakt med olika människor i publiken, tvärs över salen. Fick dem att känna allvaret som hon bar inom sig. Sen tog hon sats och fyllde lungorna. ”Jag har ingen dröm som Martin Luther King hade, om människors lika värde… Jag har ta mig fan ett KRAV på att det blir så!”

Två timmar senare skrattade Ylva högt mot Ninas hals. Ylva höll om henne i ett fast grepp, och hennes hår kittlade Nina under hakan. ”Jag trodde inte mina öron”, sa Ylva och gnuggade näsan mot sin blusärm. ”Du svor ju! Högt och tydligt sa du fan… Shit, vad kul!”, skrattade hon.

Nina suckade. Hon hade ännu inte hunnit smälta det själv. ”Det var ett engångstillfälle och det fungerade bra just då.” Hon satte sig ner på närmsta stol. ”Men jag vidhåller fortfarande att politiker inte ska svära.”

Axlarna fortsatte guppa på Ylva när hon gick fram till Sigbritt och hjälpte henne pressa ner servetter i soppåsen. Nina samlade ihop sina lockar till en tofs och kände hur det blev svalare om nacken. Hon tog sats och reste sig, benen värkte på henne trots att hon var van att stå.

Förmodligen hade hon spänt sig mer än hon förstått. Hon gäspade mot sin handflata och rullade upp projektorduken. Stoppade på sig USB-minnet och tryckte in namnunderskrifterna under armen. De skulle snarast skickas till Valmyndigheten för att de skulle bli ett valbart parti till kommunalvalet nästa höst. Arbetet hade precis börjat.

Nu var det full fart som gällde.

Nu när hon kände sig bortdomnad i kroppen.

Ett ploppande ljud fick henne att vända sig mot Sigbritt och Ylva. ”Kanske inte så kall längre, men plastglasen kommer att framhäva bouqueten.” Ylva flinade och hällde upp Prosecco i engångsglas på fot som Sigbritt höll fram.

Nina tog emot glaset och sörplade i sig lite bubblor som var på väg att växa över kanten. ”En skål för världens bästa parti!” strålade Ylva och lyfte glaset framför sig.

15

”Med världens bästa medlemmar”, tillade Sigbritt. ”Ett parti jag aldrig kommer att tappa tron på”, sa Gustav. ”En dröm som blivit sann”, sa Nina och lät sitt glas snudda vid de andras. Hon tog en stor klunk och sen ännu en innan hon brast ut i skratt. Lättnaden över att det var över bubblade ihop med det mousserande vinet i strupen. ”Kom igen, vi tar en gruppbild och lägger ut på Facebook”, sa hon och viftade dem mot sig. ”Den osminkade versionen”, instämde Ylva.

Ylva och Nina var nu formellt utsedda till Respektpartiets språkrör. Ylva var dessutom framröstad till partiets ordförande och Nina till kommunikatör. Sigbritt fick rollen som sekreterare, och Gustav hade erbjudit sina tjänster som kassör och, som han sagt med ett leende, rådgivare. Ingen hade några invändningar mot det. Dessutom hade de valt in två andra ordinarie ledamöter till styrelsen från åhörarna.

Nina och Ylva publicerade bilden på partiets Facebooksida medan de tömde sina glas och stoppade ner tomflaskan i Sigbritts ryggsäck.

Gustav föste ut dem framför sig och släckte lampan. Han lät handen ligga kvar på Ninas axel och skojade på vägen ner om att de skulle behöva hyra Konserthuset till nästa årsmöte.

Sigbritts man stod utanför och väntade med bilen i det gulmarkerade området framför busskuren. Hon vinkade adjö åt dem från passagerarsätet. Gustav pussade både Nina och Ylva på kinden. ”Vi hörs snart”, sa han riktad mot Nina innan han stoppade in hörlurarna till sin iPhone i öronen och promenerade ut i regnet mot Rådmansgatans tunnelbanestation. Ylva kramade om henne igen.

Lutade sin panna mot hennes. ”Du gjorde det, tjejen”, sa hon. ”Tack vare dig. Bara tack vare din hjälp.” ”Det är banne mig mitt nöje också.”

Ylva avslutade sin omfamning med en klapp på Ninas axel och gick i riktning mot Döbelnsgatan, där hon hade sin lägenhet.

Nina såg dem försvinna en efter en och fällde upp sitt paraply.

Hörde det smattra mot tyget och kände sig som efter en lyckad ny16

årsfest där hon själv varit värdinna. Hon längtade efter att få ta av sig skorna och krypa upp i soffan med ett glas vin och en tjock skiva ost på det nybakade brödet som väntade på köksbordet. Inte tända lamporna utan bara sitta i skenet från gatlyktorna utanför lägenheten och gå igenom kvällen ord för ord och låta sig fyllas av stolthet. Til�låta sig att vara en riktigt fantastisk person resten av natten.

Hon trevade med handen i fickan efter USB-minnet och log för sig själv. I morgon skulle hon lägga upp en massa information på både den officiella hemsidan och på bloggen.

Det knackade till i väskan och leendet djupnade medan hon plockade fram telefonen. Vad hade Ylva kommit på nu? Hon kunde knappast ha hunnit hem än.

Meddelandet var från hennes mamma.

Pappa har försökt ringa dig hemma. Varför svarar du inte? Nu gav jag honom ditt mobilnummer i alla fall. Kram Nina såg de missade samtalen och kände hur magsyran sved till nedanför revbenen. Mobilen började vibrera igen. Melodislingan klinkade igång och ökade stadigt volymen medan hon stirrade på displayen. Hon förmådde sig inte till att svara, utan tryckte bort samtalet med tummen och stoppade ner telefonen i väskan igen.

17