9789175579702

Marie-Louise FritzĂŠn

© Marie-Louise Fritzén, 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Marcus Freij Omslagsfoton: Kevin Eaves/Shutterstock, Petrenko Andriy/Shutterstock, illusionist3d/Shutterstock, Rolf E. Staerk/Shutterstock, Vera Petruk/Shutterstock Formgivning inlaga: www.hanssonproduktion.se ISBN: 978-91-7557-970-2 Tryckt hos ScandBook, Falun 2015

‡

1‡

Argelès-Gazost, Occitanien, år 1190 Skuggorna kröp närmre, slukade solkatterna i det vissnande höstgräset. Tunna dimsjok hängde i skarven mellan markens ånga och kvällskylan. Men alver och annat oknytt bekom varken Enricx eller hans hund, det fanns värre saker att oroa sig för. Främmande varelser hade skymtats i skogarna på sistone och man måste alltid vara på sin vakt. Hunden Fang slog små lovar kring husse och sökte av området med sin känsliga nos. Då och då skyggade han, reste ragg och öron och spejade vaksamt mot träden, innan han slappnade av och fortsatte nosa runt.

Enricx hade slagit sig ner här med sin kvinna för ett halvår sedan och även om de inte levde i överflöd fanns här tillräckligt för att klara livhanken. Han satte ut fällor, vittjade dem på deras byte och samlade ved morgon och kväll. Argelès-Gazost låg i Pyrenéerna och han befarade att vintern kunde bli besvärlig, åtminstone för Adalais som var van vid det mildare klimatet i Agen.

Han böjde sig ner vid den halvt dolda snaran och möttes av en mustig doft av mylla och skrämt djur.

Jorden runt omkring hade sparkats upp under kaninens förtvivlade kamp. Nu låg den lilla varelsen orörlig, bara bröstkorgen hävdes i flämtande dödsryckningar. Just som Enricx drog sin kniv för att tysta djuret för gott ekade ett gällt vrål mellan trädstammarna och en flock uppskrämda kråkfåglar flaxade skränande över hans huvud.

Kaninen kved till och Enricx avslutade hastigt sitt värv innan han vaksamt såg sig omkring. Den kompakta tystnaden som bredde ut sig oroade honom mer än skriet.

Adalais?

Hunden Fang, som nyss pockat på uppmärksamhet för att få en smakbit av kaninen, gav skall och satte iväg. Med kniven i ett fast 5

grepp reste sig Enricx, rättade till svärdsremmen och rusade efter hunden genom skogsdungen och vidare ner mot huset.

Måtte jag hinna fram i tid.

Ett sådant vanmäktigt skrik varslade om allvarlig fara. Kanske hade något hänt deras dotter, spädbarnet Elisèau?

Bara det inte var Adalais ...

Vid åsynen av det oformliga byltet som låg alltför stilla på marken utanför deras timrade stuga stockades vissheten i bröstet.

Darrande kastade han sig ner på knä vid sin fallna hustru och såg hur blodet rann ur mungipan ner över den blåsvullna kinden, bara en ristning i den slappa kroppen vittnade om att hon fortfarande var vid liv. ”Tösen”, väste hon mellan krossade tänder. Enricx såg sig förtvivlat omkring. Han hade ingen aning om var barnet befann sig, men tvingade sig att möta hennes blick. ”Allt är bra nu, Adalais”, sa han med skrovlig röst.

Han drog henne intill sig, försökte finna hopp i värmen från hennes mjuka kropp.

Lugnad av hans ord drog hon en sista suck och blev stilla, så förunderligt lätt i hans famn, och han kvävde en snyftning.

En ängel stiger upp till himlen, så skulle Adalais ha sagt.

Försiktigt lade han ner sin hustru på marken.

Hennes halsband var borta, rövarna måste ha tagit det för hon lade det aldrig ifrån sig. Mellan tårarna skymtade han ett gåtfullt leende i det sönderslagna ansiktet. Hur kunde hon se så fridfull ut?

Sorgen höll på att övermanna honom, men han måste besinna sig.

Barnet, deras dotter, drygt en månad gammal, var befann hon sig?

Hade hon blivit krossad under hästhovar eller hade Adalais mördare vridit nacken av henne för sitt höga nöjes skull?

Han lät blicken svepa över området, bävade inför ännu en skräcksyn, men där fanns intet. Måhända hade något skogsväsen tagit henne i tumultet, han visste nog vad som lurade i markerna. Alltmer desperat började han söka igenom området och registrerade fotspår och hovavtryck.

Minst tre var dräparna, de fega kräken.

6

Ett gnyende från ett närbeläget buskage fick honom att skynda dit. Under bladverket låg Elisèau insnärjd i tygsjoket Adalais burit henne i, argsint viftande med händerna. När hon fick syn på sin far gav hon upp ett illvrål som skar genom märg och ben. Hon såg då oskadd ut, och lät kry så det räckte.

Han gissade att Adalais anat oråd och krängt av sig bärsjalen med barnet och lagt i skymundan när rövarna nalkades. Sedan hade hon härjat och vrålat allt hon förmådde för att kalla på hjälp och dölja barnskriken.

Tafatt lyfte han upp den lilla som hungrigt sög på fingrarna. Snabbt bar han flickan till hennes döda mor och provade att låta barnet dia. Ännu fanns det mjölk och Elisèau sög med glupande aptit. Makabert och opassande skulle somliga tycka, men han var säker på att Adalais ville att tösen skulle leva till varje pris.

Gud hjälpe honom, ibland hade han varit svartsjuk på sin dotter som krävde så mycket uppmärksamhet från Adalais!

Försiktigt lyfte han upp den lilla och höll henne mot sitt bröst.

En ovan ömhet fyllde honom och han strök henne varsamt över det fjuniga håret. ”Så, så det är bra nu, liten”, mumlade han.

Han slets mellan driften att ta hand om Elisèau och begäret att döda Adalais banemän. Längtan efter hämnd värkte. Sköljde över honom i svarta vågor. Han måste få lägga händerna på mördarna, slita dem i stycken. Hur skulle han orka leva när de gick fria?

Han skyndade sig in i stugan med Elisèau, lade ner den återigen illvrålande lilla varelsen i vaggan och försökte ignorera oljudet.

Hunden Fang slank in efter dem, trampade oroligt omkring, gnydde och buffade på barnet med nosen. Geten kom sättande med ett bräkande när han lockade på den. Hastigt mjölkade han kreaturet och doppade en linneklut i vätskan och trugade barnet. Först fäktade hon vilt omkring sig och vägrade smaka. Då doppade han ett finger i mjölken och stoppade i barnets mun. Hon grimaserade när hon smakade, men hungern tog överhanden och hon accepterade den främmande kosten. Tålmodigt doppade han kluten igen och upprepade proceduren, fast han helst ville ge sig av omedelbart. När 7

det mesta slunkit ner vätte han kluten med lite brännvin och honung som hon sög i sig av bara farten.

Snart föll ögonlocken ihop och hon somnade. Välsignade unge, det var då för väl, annars skulle han ha lämnat henne ändå.

Risken fanns att han själv inte skulle återvända och i så fall var hon utlämnad åt Fang och svältdöden. Hunden kunde hjälpa till att spåra och anfalla, men också ge ljud ifrån sig som avslöjade honom.

Inte borde barnet vara ensamt heller. En svidande känsla av skam och olust trängde sig på, men han motade beslutsamt bort den och befallde Fang att vakta tösen och stugan.

Skyndsamt kontrollerade han svärd och kniv och rusade ut i skymningen. Mördarna ville väl lägga så stort avstånd som möjligt mellan sig och offret. Å andra sidan hade de inte brytt sig om att dölja dådet, vilket tydde på att de ansåg sig övermäktiga varje angripare.

Nåväl, förr eller senare skulle de vara tvungna att slå läger.

Vreden gav honom kraft att springa snabbare och ta längre steg än någonsin. Grenar piskade honom i ansiktet, han lyfte ena armen till skydd där han rusade framåt i skymningslandskapet.

Hjärtat slog taktfast i bröstet och manade på honom.

Framåt, sök dem, dräp de kräken.

Vissheten var stark. Så länge han sprang höll han ihop. Om han stannade skulle sorgen förgöra honom.

Det hårda, oresonliga som Adalais mjukat upp med sin kärlek trängde sig på. Jakten var hans och det lindrade sorgen att släppa odjuret löst igen. Med blicken stadigt på marken följde han hästarnas spår. K nappt två skogsmil bort hann han ifatt dem, en mustig doft av hästspillning och rök röjde deras läger. Flämtande stannade han för att hämta andan. Knäböjde vid en liten bäck, tryckte sönder hinnan av is som höll på att bildas, skopade handen och drack girigt.

Han var nära nu. Hätska tankar vällde fram: Trampa ner deras mörka själar i helvetet.

Brännmärk huden, pina deras kroppar så som de pinade min älskade, min Adalais.

Han betraktade mörka silhuetter mot eldskenet, hörde hästar frusta och fyllekarlar skrodera. Plötsligt bröts några kvistar i närheten när 8

en överförfriskad sälle obekymrat närmade sig, utan att lägga märke till honom.

Enricx kröp ihop, lät mannen passera och grep över rövarens mun, tryckte in knivbladet i halsen på honom. Varmt blod rann ner över armen, mannen sprattlade till och blev stilla. Enricx kastade en triumferande blick mot himlavalvet.

För din skull, Adalais.

Smaken av död smekte hans sinnen. I huvudet malde en entonig melodi, en sång om våldets grymma njutning. Hans liv hade länge varit en saga om sorg och död. Alltför många år som lejd riddare och legoknekt hade format honom hårt och brutalt.

Tills han mötte Adalais, läkekvinnan som förvände hans sinne den gången hon skötte om hans sår i sin faders borg. Han trodde att den respekt hon åtnjöt berodde på hennes skicklighet. Enricx var lejd att strida för baronen. Inte kunde han ana att kvinnan med de blåaste ögonen, som förtrollade vem som helst, var baronens dotter.

Aldrig kunde han tro att en adelsfröken skulle sänka sig till att vårda sårade soldater. När hon väl berättade var det för sent. De gav sig av söderut och övernattade ibland hos de märkliga katarvänner Adalais hade. Men hon ville inte utsätta dem för fara och de stannade aldrig länge. Hennes far, baron Peire de Vency, avskydde allt som hade med kättare, som han kallade de renläriga och deras hedniska läror, att göra. Enricx lyckades kräva in en gentjänst och de slog sig ner på ägor tillhörande en riddare som förvaltat sina tornervinster bättre än Enricx och var mer diplomatiskt lagd. 

Hästarna stod för nära männen för att han obemärkt skulle kunna släppa lös dem. Han tog upp ett par stenar och slängde den minsta mot hästarna. Oroligt rörde de sig och gnäggade.

Den större stenen riktades mot trädkronorna en bit bakom djuren.

Männen utbytte blickar vid ljudet och en av dem stegade fram mot djurflocken och spanade in i skogen.

Enricx kastade ännu en sten, som dunsade mot trädstammarna.

9

Rövaren drog svärdet halvvägs ur skidan och gick vaksamt mot träden. Enricx smög dit och väntade på honom, skar av hans hals och tog hans svärd. Mannen dog med ett rosslande som fick de två andra att rusa upp.

Med ett vrål sprang Enricx emot dem medan de förtvivlat fumlade med sina vapen. Överrumplade och berusade bjöd de inte mycket motstånd och han gjorde processen kort.

Han stannade upp och såg sig avvaktande omkring, vädrade blod och fara. Ett knappt hörbart tassande, ett svagt avtryck i marken eller kanske den fräna doften av okänd man, han kunde inte avgöra vilket som avslöjade främlingen. Men strax därpå rörde sig något mellan träden. Ett häftigt andetag och rövaren var över honom med draget svärd. Grenverket hejdade hans rörelser. Enricx var beredd och parerade, träffade angriparen i axeln och de föll båda till marken.

Med kniven mot främlingens strupe vore det lätt att göra slut på honom, men Enricx hejdade sig – det skulle inte bli något mer tillfälle att fråga. ”Säg mig ditt namn!”

Främlingens ögon vidgades. ”François Martis. Varför slaktar du mina kamrater? Jag har hustru och två barn hemma. Låt mig löpa.” ”I helvete heller. Ni dräpte min hustru och mitt barn.”

Att Elisèau levde var sannerligen inte deras förtjänst. ”Varför skulle jag skona er?” fortsatte Enricx. ”Brydde du dig om familjen din borde du stannat hos dem istället för att ge dig ut på rövarstråt.”

Mannen svettades av vånda i Enricx grepp. ”Barn?” sa han hest. ”Såg jag inget, visste inte att det fanns, det sa de inget om. Du måste tro mig.”

Enricx grepp hårdnade. ”Vilka de? Vad menar du? Tala, karl!” morrade han och skakade den skräckslagne mannen. ”Jag vet inte ... min vapenbroder Gaston sa att någon sökt upp honom och utlovat en belöning till den som hittade en förlupen kvinna.

Gyllenbrunt hår, blå ögon. Hon skulle ha ett speciellt halsband med 10

katarsymboler i guld. Lämnar vi det och en lock från hennes hår får vi helt visst pengar i gengäld.” ”Med sådana riddjur saknar man inte förnödenheter! Vem har beställt detta illdåd? Var kommer ni ifrån?” ”Hästarna har vi lånat. En främling, jag vet inte hans namn, ställde frågor i Tarbes, och Gaston lade det på minnet. Han färdas mellan byarna och pratar med folk och hörde talas om nykomlingar här.

Angående främlingen så nämnde Gaston att det var märkligt att en munk kom med ett så okristligt erbjudande.”

Enricx svor högt. Så det var en Guds tjänare som hade satt ett pris på Adalais huvud? Ingenting borde förvåna honom längre. Han skulle snarare ha trott att det var någon av Adalais förmögna anförvanter som låg bakom dådet, och kanske förhöll det sig så också. Vilken dåre han varit som lockat Adalais från hennes fränder. Det gick förstås inte an att någon satte sig emot Peire de Vencys vilja, allra minst hans dotter, men vad brydde sig kärleken om det? ”Hon var värd betydligt mer levande, din idiot. Hur kunde ni förresten veta säkert att det var hon?”

Mannen sänkte blicken och gjorde en grimas.

Enricx förstod vad det innebar. Alla kvinnor de mött som liknade Adalais och som stod utan skydd torde ha fallit offer för banditerna. ”Kanske du inte mördat på egen hand, men att inte förhindra dådet …” Han skakade på huvudet. ”I dig finns ingen heder.” ”Ska du prata om heder?” François spottade fram orden. ”Du som mördar oss i bakhåll istället för att strida ärligt man mot man.” ”Sant, fast hur ärlig är striden med en man mot fyra?” sa Enricx och krökte på överläppen. ”Och aldrig att jag dräper kvinnfolk, vad herremän än beordrar”, tillade han med skärpa i rösten och lyfte svärdet.

Svettfuktiga hårtestar klistrade vid François panna. Han jämrade sig: ”Nej, nej!” och sträckte instinktivt upp händerna, grep tag, försökte putta undan vapnet. Metallen skar in i hud och ben, mannen skakade av ansträngning och smärta. Enricx stötte svärdet i bröstet på honom och vred om. Ett väsande andetag, en ström av blod ur mungipan, och Karon kunde hämta ännu en förtappad själ.

Enricx genomsökte männens kläder, grävde i deras väskor. Adalais 11

halsband låg i François börs tillsammans med en hårlock. Händerna darrade av rörelse när han vidrörde föremålen.

Adalais, Adalais. Hennes doft fanns på dem, han blundade och drog in den, lät locken glida mellan fingrarna och låtsades för ett ögonblick att hon var där hos honom.

Svärande rev han av tjuvpacket deras kläder och slängde på elden, han ville ogärna lämna några spår. Kropparna skulle rovdjuren ta hand om innan natten var till ända.

Börsar, svärd och två hästar tog han med sig, den ena kunde han sälja efter vägen. De andra djuren skar han loss och jagade iväg innan han red tillbaka hem i sporrsträck.

Lättad fann han att den välsignade ungen ännu var vid liv i stugan, men hon höll bestämt på att skrika lungorna ur sig. Fang trippade fram och tillbaka och gnydde som om han inte visste vad han skulle ta sig till.

Enricx mjölkade geten igen. Barnet lapade begärligt i sig och klippte snart med ögonen. Det var hög tid att ge sig av. Enricx bar in sin döda hustru i stugan och lade henne tillrätta på deras gemensamma bädd och blinkade bort tårarna som brände bakom ögonlocken.

Han avsåg att bränna ner hela rasket, så att folk skulle tro att alla gått åt. Gud och prästerskap hade nog ett och annat att invända mot att han inte begravde sin hustru, för att inte tala om att han dräpte herrefolk. Själv hade han hade tappat tron på kyrkan för länge sedan.

Han hoppades dock att den Gud Adalais bekänt sig till skulle visa förbarmande över hennes själ och ta emot henne med öppen famn, så som hon förtjänade.

Enricx surrade getens ben innan han slängde upp den framför sadeln. Sedan lyfte han upp sin dotter och ett knyte med proviant, och tände eld på stugan innan han gav sig av i den svartnande natten.

Eldsflammor lyste deras väg. Fang gnällde och trippade slokörad bredvid hästen. Enricx undvek farvägarna och färdades istället genom skog och mark tills tröttheten tog överhanden och de slog läger under en alm. Lilltösen hade hållit sig förunderligt tyst, vaggad av de rytmiska rörelserna, möjligen ännu sömnrusig av alkoholen.

Enricx svepte manteln om henne. Fang lade sig tillrätta bredvid och 12

snart sov de båda djupt. Så fort Enricx slöt ögonen såg han Adalais späda kropp och hennes lysande ögon. Han kunde känna hennes silkeslena hår mellan sina fingrar och förnimma hennes doft. Han kved till och tryckte handen mot mellangärdet, saknaden sved mer än hungern.

Adalais banemän skulle plikta med sina liv, om det så var det sista han gjorde.

Frampå småtimmarna vaknade han ur en mardröm där han om och om igen återupplevde Adalais dödskamp och hörde henne vråla. Han satte sig upp, darrande och kallsvettig, konstaterade att det var Elisèau som skrek i högan sky och skyndade sig att ge henne mer getmjölk.

Fang reste sig och rände iväg på spänstiga ben med ett dovt morrande – han var hungrig och ville ut på jakt.

Enricx begrundade alternativen. Adalais fränder kunde han inte söka upp. Särskilt inte om det var hennes far som var ansvarig för hennes död. Enricx var inte ett parti som lord Vency önskat åt sin enda dotter och arvtagare. Och att Adalais trotsat sin far och rymt iväg hade han knappast överseende med, även om kärleken till dottern en gång i tiden varit stark.

Om Enricx varit ensam kunde han ha stannat i skogarna över vintern. Men Elisèau behövde mat och en varm bostad så han måste hitta arbete, och vem skulle då se efter tösen?

Han visste nog vad han måste göra, men det tog emot.

Kanske tjänade det inget till heller. Mellan Enricx och hans syster Garsenda rådde osämja som sträckte sig så långt tillbaka att han knappt mindes hur den börjat. Hon var svår att tas med, lynnig, stolt och envis som en mula, men ett barn skulle hon knappast visa på porten.

Han avskydde tanken på att behöva ödmjuka sig inför henne, men det fanns inga alternativ. Barnet måste inomhus innan vintern slog till. Enricx satt upp på hästen med Elisèau tryggt i famn, och gav sig av mot sin systers hemtrakter.

13