9789175579689

Copyright © Håkan Lindgren 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Bookwell, Finland 2015 ISBN: 978-91-7557-968-9

Till Maïa – ingen inspiration är större, ingen dröm mäktigare

Kapitel 1 Jacob Göteborg, 12 mars 2005

Satans engelsmansjävel. Att det ska vara så jävla svårt att hålla tiden, tänkte Jacob. Hur många timmar, dagar, veckor hade han tillbringat med att vänta på den mannen? Jacob hade lovat att fixa maten och ha allting klart så att William skulle kunna ta det lugnt, men nu var brittfan trekvart sen. De skulle visserligen inte ha gäster, men ändå.

Jacob slängde igen ugnsluckan i det nyinstallerade Poggenpohlköket när han konstaterat att maten var lätt bränd, i och för sig i snygg kontrast till de vita skåpluckorna. Fan! Det var inte ens Jacobs tur framför spisen, men han hade förbarmat sig när William för tusende gången tjatat om hur stressigt det var med allt pappersarbete han låg efter med på jobbet. ”Men stick då”, hade Jacob sagt i låtsad ilska innan han kastade en slängkyss mot ytterdörren. Hellre att William var på gott humör på lördagskvällen, och på söndagen, än att han höll på att tjata om allt han borde göra på det där förbannade universitetet han jobbade på. Kärleken övervann visserligen allt, men ibland tänjde William ändå gränserna.

Jacob tyckte egentligen inte om att äta framför teven, men var det Melodifestival så var det. Både William och han hade sett fram emot det. Nanne Grönvall skulle vinna, det var Jacob övertygad om, annars vore det skandal. Håll om mig var både bra och originell.

Jacob hade dukat upp med levande ljus i det stora vardagsrummet vars höga sekelskiftesfönster normalt släppte in massor av ljus, men som under kvällstid i mars mest påminde om två stora svarta hål.

Han hade dragit för de ljust gula gardinerna för att skapa en illusion 7

av värme och den kommande våren. Just nu kändes det som om han hade lyckats sådär. Kuddar i olika nyanser av gult och orange hjälpte till och en pläd i karmosinrött över soffans armstöd höjde också stämningen. Som alltid förgylldes det hela av rumsparfymen från Byredo. Vinet var upphällt i en karaff för att andas bättre. Maten var inte märkvärdig, men Jacob hade i alla fall ansträngt sig för att göra hemlagad lasagne, om än lätt knapergräddad, och bakat en hallonpaj till efterrätt med de sista djupfrysta bären från mamma och pappa.

Teven stod på och från köket kunde Jacob höra tonerna från inledningsmelodin. Han ringde William på mobilen men fick inget svar.

Då får han väl skylla sig själv.

Jacob hällde upp vin och svor när det skvätte så att han fick röda prickar på tröjärmen. Skit samma, han orkade inte bli irriterad på det också i kväll. Efter tretton år tillsammans tänkte han hur som helst inte sitta och vänta med glaset tomt. Lasagnen höll bra temperatur i ugnens eftervärme och Jacob var inte hungrigare än att han kunde stå ut en stund till. Nu skulle han glömma allt annat än det han hade framför sig. ”Satans korkade envisa idiot”, mumlade han för sig själv när det var dags för finalens första bidrag, men orden var inte riktade mot Martin Stenmarck som intog scenen med lika imponerande självklarhet som när han vunnit sin delfinal i Skellefteå. Han kunde vara en konkurrent till Nanne, men det fanns någonting alltför överrepeterat över framträdandet. Men det är klart, sjöng man om Las Vegas kanske det måste vara så? ”Förlåt att jag är sen”, hördes det från hallen i samma ögonblick som dörren slogs upp.

Jacob svarade inte, han visste inte vad han skulle säga och hade ingen lust att slänga ur sig ”det gör inget”. Det var för enkelt, att tro att allt skulle vara ursäktat med ett par enkla små ord. Om det vore första gången, visst, eller andra, men det var det nu inte. ”Är du sur?” William tittade på honom där han satt uppkrupen i soffan med ett glas i handen. ”Jag sa ju förlåt.” Ärret över ögonbrynet gav honom ett lätt gangsteraktigt utseende. Hans pojkaktiga leende till det resulterade i en charm som var lätt att falla för, men inte i kväll.

8

”Kan du vara tyst, jag försöker faktiskt höra vad de säger. Du har redan missat två låtar.” ”Du är sur”, sa William som om han inte bara just konstaterat det uppenbara. ”Du kan servera om du vill”, sa Jacob som trots allt ville undvika en konfrontation. Det var inte läge nu. ”Det står i ugnen.” ”Jag ska bara ta en snabb dusch först. Kommer strax”, sa han när han försvann mot badrummet. ”Kan du hälla upp ett glas vin till mig? Please?”

Jacob gjorde som han blivit ombedd, men tänkte inte låta William slippa undan så lätt. ”Står på bordet”, ropade han.

William kom in naken i vardagsrummet och hämtade sitt glas.

Jacob förstod vad han höll på med. William visste att Jacob hade svårt att stå emot hans vältränade kropp och seniga muskler. Det här var hans sätt att bli förlåten, att få Jacob att smälta och glömma dispyten. Det hade fungerat förr och det skulle säkert fungera igen, men i kväll hade han inte lust. ”Du skymmer teven”, sa han och böjde sig som för att se runt om Williams exponerade halverektion. ”En puss?” frågade William. ”Inte för att du förtjänat nån”, sa Jacob när han föll till föga. ”Har du druckit?” frågade han förvånat när han kände andedräkten. ”Skulle du inte sitta och rätta skrivningar?” ”Det skulle jag och det har jag också gjort, men jag var inte ensam. Lillian var där, och Helen. De hade med sig en flaska, så vi satt i lärarrummet och jobbade och delade på vinet. Mycket trevligare än att sitta själv, men det tog tyvärr lite längre tid. Nu måste jag duscha. Titta du så länge. På Melodifestivalen, alltså”, sa han och blinkade.

Jacob förbannade sig själv för att han inte kunde stå emot bättre och kastade en blick mot den nakna stjärten som försvann mot badrummet, innan han försökte koncentrera sig på Nordman som uppenbarade sig i rutan. Nakenhet var hans svaghet och han visste det.

William visste det också.

9

Till tonerna av Caroline Wennergrens A Different Kind of Love kom William tillbaka med varsin tallrik lasagne. Han hade inte brytt sig om att klä på sig utan hade nöjt sig med, medvetet eller omedvetet, sin stora frottébadrock. Den mörka kalufsen var handduksrufsig. Jacob kontrasterade med sitt tjocka blonda hår som alltid var kammat bakåt, åt sidan, han hade jeans och polotröja i samma blåa nyans som hans ögon, den senare dock numera med vinfläckar. ”Det finns en grönsallad också, om du vill ha det samtidigt som resten”, sa Jacob.

William gick en vända till och äntligen kunde de njuta av tävlingen i lugn och ro. Ingen av dem sa ett ord medan de åt. Ingen av dem ägnade heller den andre någon som helst uppmärksamhet, och om de ändå gjorde det så visade de det i alla fall inte. ”Jaha, vad ska man säga om det, tycker du”, undrade Jacob när alla låtarna spelats. Han ville trots allt diskutera och bestämde sig för att släppa ilskan. ”Samma som varje gång, tror jag”, konstaterade William. ”Det var bättre förra året, wasn’t it?” Han såg fundersam ut och lekte med underläppen mellan tumme och pekfinger ”Tja, jag tycker nog ändå att det var helt okej. Men älskling, du missade å andra sidan nästan hälften, det är inte så konstigt om du inte hängde med. Och du var inte ens i stämning när du kom hem.

Men du får faktiskt skylla dig själv. Lyssna nu då, nu kommer en snabbis på alla låtar.” Jacob kände humöret återvända, han gillade inte att vara sur och var det sällan särskilt länge. ”Men du, Jacob, jag ...” ”Schyssh, lyssna nu då!” ”Okej, okej”, suckade William.

Martin, Linda, Nordman, Shirley ... ”Nu har jag sett alla”, sa William trött. ”Nå?” undrade Jacob. ”Jo, men det var väl bra. Stenmarck var bra, och Nanne. Men du, jag måste säga en sak.” ”Schyssh, nu kommer After Dark.” Jacob viftade otåligt och sträckte sig efter vinflaskan för att hälla upp mer till dem båda. Jacob 10

var måttligt nyfiken på Williams säkerligen jobbrelaterade problem.

Minst varannan månad var det kris på humanistsektionen, av en eller annan anledning, och om han skulle tro William så bar eller brast allting med just hans arbetsinsats. ”Okej, okej, vi kollar After Dark.” ”Men vad är det med dig? Du brukar gilla drag show.” ”Ja, jo, jag är väl inte på humör bara. Men titta nu då, de har ju börjat.”

Jacob skrattade när de drev med Carola, Lena Ph och de andra schlagerartisterna och hann fylla på glasen en gång till innan de var klara. ”Underbart”, sa han. ”De är verkligen otroliga. Inte lika snygga som förr men mycket roligare nu. Va? Tycker du inte?” ”Jo, de är jätteduktiga”, svarade William utan Jacobs entusiasm. ”Men hallå? Har du fått feltändning på vinet, eller? Du var ju på bra humör när du kom hem och sen har det bara gått utför”, sa Jacob och tittade på sin sambo. ”Jag skulle bara vilja berätta en sak”, sa William. ”Men kan vi inte ta det senare? Är det viktigt? Nu börjar omröstningen. Ska vi ringa in? Snälla?” Jacob fick en snabb känsla av oro men slog den ifrån sig. ”Ja, ja, ring du in. Jag kan inte bestämma mig. Bestäm du, jag håller med dig.” ”Okej, då ringer jag”, sa Jacob, ivrigare än han tänkt. Det var väl vinet som spelade sin roll. ”Häller du upp mer så länge? Det står en flaska till på köksbänken.”

William gick ut i köket medan Jacob pladdrade på. ”Fuck!” hörde Jacob från köket men bestämde sig för att ignorera det. ”Fuck, fuck, fuck!” ”What took you so long?” frågade Jacob. ”Röstningen är i full gång.” ”Hur går det då? Vad röstade du på?” William försökte tydligen uppamma lite av den energi och engagemang som han inte verkade känna i kväll. ”På Nanne förstås. Med den har vi i alla fall chans att vinna hela kalaset”, sa Jacob. ”Fantastiskt”, svarade William utan övertygelse.

11

”Men vad är det med dig? Är du avundsjuk för att England inte kommer att ha en chans i finalen?” ”Knappast. Det var länge sen vi gjorde nåt bra i Eurovision. Men allvarligt, jag vill faktiskt prata om en sak. Du kan väl spela in röstningen och titta på den sen?” ”Det är inte samma sak att se på röstningen dagen efter. Kan du inte hålla dig en halvtimme till. Snälla?”

Jacob fick inget svar och satte på inspelningen, han skulle ändå inte kunna koncentrera sig nu. Han lät teven stå på utan ljud, i förhoppningen om att det trots allt skulle gå fort. ”Okej, vad var det du ville prata om?” Jacob drog upp benen under sig i soffan och lade en kudde i knät. ”J-jag”, stammade William, ”jag måste erkänna en sak.” ”Okej”, sa Jacob tvekande. Han drog fötterna ännu längre in under sig. ”Jag drack inget vin med Lillian och Helen.” ”Nehej, satt du och drack själv? Med dina spritvanor är det väl knappast ett sensationellt avslöjande.” Jacob tittade på William som återgäldade blicken med ett snabbt ögonkast. ”Jag blev klar med skrivningarna vid femtiden, men hade ingen lust att gå hem, det var så fint väder. Jag behövde samla tankarna lite, så jag tog en promenad.”

Jacob såg att det William ville säga snart skulle komma. Den flackande blicken gjorde honom nervös. Var det bara han, eller hade det blivit kallare här inne? Han kramade kudden mot bröstet. William var inte sig lik, hade han druckit mer än han sagt? Å andra sidan brukade han tåla en hel del. Om de inte varit tillsammans så länge skulle han nästan tro att William ville göra slut, men då skulle han knappast kört sin förförelseakt när han kommit hem. ”Men kläm fram med det nu då!” ”Jag gick en lång tur, bort mot Haga och Linnégatan innan jag vände tillbaka mot Avenyn igen. Jag kände mig rastlös och visste inte vad jag skulle hitta på.”

Och det faktum att jag stod hemma och lagade mat till oss båda slog dig inte?

12

”När jag varit borta vid Brunnsparken och vänt fick jag för mig att slinka in på Gretas och ta en öl. Det var nästan folktomt. När jag druckit upp den satt jag fortfarande ensam, även om det kommit in lite mer folk. Det var väl den ytterst lilla minoriteten ’Våga Vägra Melodifestivalen’ som gjorde sitt intåg.” William gjorde ett försök att skratta men slutade när Jacob inte hängde med på humorspåret. ”När jag var halvvägs inne på min andra öl dök det upp en kille.

Typ fyrtiofem.”

Jacob undrade om det var någon som han kände, annars förstod han inte riktigt poängen med den långa och detaljerade historien. ”Han började snacka om allt möjligt. Det visade sig att han är pianist. Han pratade om sin musik, om sin träning och spelningar.

Tydligen är han ganska duktig, han har en del konserter emellanåt.

Jan Debelius. Har du hört talas om honom?” Williams röst darrade lite och han såg nervös ut. ”Nix”, svarade Jacob. Han både ville höra och fruktade fortsättningen. Händerna var kalla men fuktiga när han på nytt greppade om glaset. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här. Men plötsligt kysste han mig.” William betraktade Jacob som inte oväntat stelnade till. ”Fortsätt”, sa Jacob. Vad skulle han säga? Han ville skrika, men var rädd att rösten inte skulle bära och han ville inte tappa ansiktet två gånger på i stort sett lika många sekunder. Han kände pulsen öka till det dubbla. Vad fan? Satt William där och berättade att han hånglat med någon annan? ”Jag antar att du inte är färdig”, fick han fram till slut, med en röst som bara nästan avslöjade hur han kände.

Skulle det komma mer? ”Nästan. Men inte riktigt. Han kysste mig och jag kysste tillbaka.

Jag vet inte vad som tog åt mig, men hans kyss på mina läppar kändes så naturlig att jag liksom inte fick för mig att spjärna emot. Jag hör ju själv hur dumt det låter. Men jag svarade och mina tankar sa mig att det var fel, att jag måste sluta, men jag kunde inte. Hans tunga letade sig in i min mun ...” ”Okay, okay, I get the picture, vill du tortera mig också? Fan, fan, fan! Vad tror du att du håller på med? Jävla … jävla … bögjävel!”

13

Jacob hade fått nog, inte fan tänkte han sitta här och lyssna på när William beskrev sin jävla otrohet. Var det första gången, eller hade han levt i någon sorts bubbla i alla dessa år? Om han haft någonting hårt inom räckhåll var risken stor att han skulle kastat det på William. I stället flyttade han sig längre bak i soffan. ”Bögjävel? Kallade du mig just bögjävel?” ”Ja, det gjorde jag. Det är precis sånt som man förväntar sig av en förbannad bögjävel, att knulla runt som en satans kanin.” ”Nu är du faktisk orättvis. Jag har väl fucking inte knullat runt.

Vi talar om en fucking kyss.” ”Ganska lustigt, ditt val av svordom i sammanhanget. Måste vara nåt freudianskt, eller vad tror du?” ”Fuck! Du håller verkligen på att bygga berg av småsten. Vi pratar om en kyss.” ”Men ursäkta mig då, för helvete. Känner du dig orättvist behandlad? Det var verkligen inte meningen. En kyss. På offentlig plats. Och hur lång var den? Låter som att den höll på en timme minst. Du kan dra åt helvete med din förbannade kyss.” Vad var det med honom? Varför drogs han alltid till alla drägg? Det värsta var väl att han levt med den här i mer än ett decennium. Hur mycket av det de hade, av vad de haft, var sant och hur mycket var en illusion som han själv byggt upp? ”Ärligt talat, Jacob, jag kan väl få berätta färdigt? Jag måste ...” ”Gör det då för helvete, men jag måste inte lyssna. Jag har ingen lust att höra på det här. Vill du berätta så får du ringa nån, inte fan vet jag. Men inte mig i alla fall.” Jacob tog tag i flaskan för att hälla upp mer vin, men den var tom. Han ställde ned den med en smäll och svor inom sig.

Vilken jävla kväll. ”Snälla? Jag är snart klar, jag lovar.”

Jacob svarade inte utan gick ut i köket till vinboxen som stod i skafferiet, för vardagsbehov. Det var inte vardag men han hade behov och hällde upp mer vin till sig själv. Motvilligt gick han tillbaka till soffan och satte sig så långt bort från William han kunde. Han tog tag i pläden och drog den till sig, över sig.

14

”När vi stått där ett tag, jag vet inte hur länge, och det började bli lite för hett även för mig, han började knäppa upp mina byxor mitt framför alla andra, så sa jag att det fick vara nog. Han fortsatte att kladda, men jag puttade bort honom. Då blev han sur och sa att jag inte kunde flirta med honom på det viset och sen bara lämna honom. Men det gjorde jag. End of story.” William tittade på Jacob och verkade vänta på hans reaktion.

Jacob tittade på honom innan han vände blicken mot de fördragna fönstren. Var det slut nu? Skulle livet de byggt upp tillsammans ta slut på ett sådant löjligt och simpelt sätt? En främling i baren. Vilken kliché. Vilken satans jävla klyscha. Vem var den största tönten här?

William som inte kunde hålla fingrarna i styr, eller han själv som inte redan slängt ut honom? ”Men säg nåt då”, bad William. ”Vad fan vill du att jag ska säga? Att det inte gjorde nåt? Att det kan hända oss alla? Well, fat chance for you, darling. Det händer inte oss alla. De flesta av oss har tillräckligt mycket karaktär för att inte låta nån sticka in tungan i munnen på oss. Men inte du, tydligen.” ”Men inget annat hände. Jag lovar.” ”Inget annat? Så du tycker att det du just har berättat inte betyder nåt? Att när jag gav dig en kyss när du kom hem och troligtvis fick saliv från en okänd men stenkåt pianist i munnen, så spelar det ingen roll? Ursäkta, jag måste gå och borsta tänderna och ta mig en dusch.

En riktigt lång dusch. Och du gör bäst i att hålla dig därifrån.” Jacobs blick var mörk när han lämnade William med de smutsiga tallrikarna. ”Fuck, fuck, fuck”, hörde han bakom ryggen. ”Fucking bloody fuck!”

När Jacob efter en lång och varm dusch lade sig i sängen kände han sig helt urlakad. Ändå reste han sig lika snabbt igen. Han rev loss alla sängkläder och bytte dem mot dem han köpt på mellandagsrean men som av någon anledning blivit liggande. De bar garanterat inga spår av William, inte av alla deras år tillsammans och inte av någon pianostämmare med billigt rakvatten.

I morgon var det söndag. Han skulle definitivt inte tillbringa den med William. Helst ville han träffa Annika, tillbringa dagen med sin 15

älskade syster. Men Annika hade inte pratat med honom på över sjutton år. Var det honom det var fel på? Var det hans fel att människor han älskade betedde sig som de gjorde? Drev han dem till det, var det han som på något vridet sätt fick dem att handla som idioter? I Annikas fall var han väl inte helt oskyldig, det måste han erkänna, men hur många gånger måste han be om ursäkt?

Och hur många gånger skulle han tvinga William att be om förlåtelse för det som just hänt, innan han tog honom till nåder igen?

Kunde han glömma vad som hänt i kväll och gå vidare? Vem sa att William överhuvudtaget ville ha honom tillbaka? Han kände stupet öppna sig, ett djupt svart hål, och han föll.

16

Kapitel 2 Victor Paris, 29 april 2008

Chloé hade kysst Victor på munnen och skjutit honom i hjärtat. I den ordningen, om än inte bokstavligen. Victors värld höll på att rämna.

Var det smaken av krut han kände på sina läppar? Han mådde fysiskt illa, ville kräkas. Helst på henne. Chloé skulle lämna honom. Hon hade kommit hem från jobbet, gett honom en hastig puss som hon gjorde varje dag, det var sant att de efter arton år saknade den hastiga beröringen, passionen, spänning och också all sexuell anspelning för den delen. Chloé hade som vanligt släppt handväskan på golvet i den långsmala hallen, Victor hade plockat upp den och hängt den på en av de trendriktiga krokarna de köpt på Habitat, allt det också enligt gammal vana, han orkade inte ens grymta åt det längre. Hon hade fortsatt in i det lilla och något övermöblerade vardagsrummet utan att ta av sig skorna, slängt sig i soffan men i alla fall låtit skorna vara utanför, alltid något, och stönat ”Åh, vilken dag!” Så långt hade hon alltså följt deras dagliga rutiner till punkt och pricka.

Victor följde efter, passerade hallspegeln och rättade till luggen som envisades med att sprida sig åt alla håll så att han nästan såg skallig ut framifrån, och frågade om hon ville ha någonting att dricka. Sedan han blivit av med jobbet en månad tidigare hade han tillbringat mycket, alltför mycket, tid hemma och hade ständigt dåligt samvete för det. Det förstärktes tusenfalt varje kväll när Chloé underströk hur jobbigt det hade varit på kontoret och Victor kände att han inte längre bidrog tillräckligt till hushållets ekonomi. Det faktum att han faktiskt fick ut en anständig summa i arbetslöshetsersättning och dessutom hade fått ett hyfsat, om än inte strålande, 17

avgångsvederlag, kunde bara stundtals ta honom ur den känslan.

Han hade tillbringat dagen med att städa deras fyrtiosex kvadratmeter bakom Centre Pompidou, precis som han tagit för vana att göra minst en gång i veckan sedan han fått sparken. Han hade dammsugit, svabbat, putsat väggar i både kök, badrum och toalett och dammtorkat överallt. Så här rent hade de aldrig haft det förr. En vas med tulpaner stod på matbordet. I morgon skulle han gå igenom alla skåpen. Ändå kände han sig ständigt som att han skolkade från någonting. Från verkligheten? ”Ja, tack, ge mig nåt starkt”, suckade hon.

Victor hällde upp en whisky, tvekade och hällde upp en till sig själv på samma gång. Han tyckte inte riktigt att han förtjänat det, hans dag hade inte varit en slutkörare som Chloés, inte mentalt och inte heller fysiskt, men ändå. Han hade alltid velat att de skulle dela på allt och det innebar även Chloés arbetsdag och i förlängningen hennes whiskyintag. ”Tack”, sa hon, tog glaset i handen och smakade på det välsmakande gyllenbruna innehållet. ”Skål då, typ”, svarade Victor.

En stund förflöt i tystnad utan att Victor riktigt visste vad han skulle säga. En osäkerhet hade alltmer börjat göra sig gällande den senaste månaden. Så här tafatt hade han inte varit i höstas. ”Vill du berätta?” erbjöd han försiktigt. ”Nej”, svarade hon.

Hon blundade och Victor undrade vad som doldes innanför ögonlocken. ”Eller jo! Eller nej.” Hon fortsatte halvliggande, men satte sig sedan resolut upp. ”Du, Victor, det måste bli ett slut på det här.” En utomstående skulle kanske ha tyckt att hon såg komisk ut där hon satt käpprakt upp med ett märkligt uttryck i ansiktet, men där fanns bara Victor och han var inte på humör för det humoristiska. Inte Chloé heller, tydligen. ”På vad då? Whiskyn?” Han förstod verkligen inte vad hon menade. Ett glas då och då kunde väl knappast betraktas som dekadens? ”På att jag inte har nåt jobb?”

18

”Nej! Eller jo. Det är klart att du måste hitta ett arbete, men jag menar inte det. På oss! Det måste bli ett slut på oss. På vårt vardagstramp.” Chloé reste sig och gick ut i den smala hallen, rotade i sin väska och fiskade fram ett paket Marlboro Light. ”Du tänker väl inte tända den där? Jag spyr när du röker, det vet du. Men om du vill provocera mig, så lyckas du jävligt bra.”

Chloé svarade inte utan gick fram till den franska balkongen och öppnade den på vid gavel innan hon lutade sig ut över räcket. ”Vad då slut på oss?” Victor tittade otåligt på henne och förstod fortfarande inte vart hon ville komma. Han visste bara att det gav honom kalla kårar och en känsla av att stå framför ett rusande tåg utan att veta om han skulle hinna hoppa undan i tid. ”Vad då på oss? Vad har vi nu gjort?” Han kände sig som om han blivit ertappad på bar gärning med någonting som han ännu inte förstod vad det var, att han handlat i god tro men att det blivit fel i alla fall. ”Fy fan, vad det stinker. Du tror väl inte på allvar att all rök stannar utanför?” ”Du, jag är så otroligt trött på alla förbud. Man får inte röka någonstans längre. Jag måste väl få bestämma nåt hemma hos mig själv, åtminstone. Eller?” ”Kläm fram med det i stället. Säg nu vad du menade. För övrigt är det här hemma hos oss, inte hemma hos dig.” ”Jag menar att det inte händer nåt längre. Vi gör ingenting, ser ingenting, känner ingenting. Vi har inte hittat på nåt på länge. På väldigt, väldigt länge.” ”Men vi gör väl massor med saker? Vad menar du? Det är klart att vi måste hålla i pengarna lite nu när jag inte har nåt jobb, men innan dess gjorde vi visst saker. Och det finns massor med typ gratis konserter och utställningar, om man bara letar lite.” Victor kände pulsen öka, han hatade att bli oskyldigt anklagad. ”Åh! Nej, det är inte sant. Det är flera år sen vi gjorde nåt ordentligt. Men det är inte ens det jag menar. Det händer ingenting med oss. Känslomässigt, alltså. Jag menar, vad känner du egentligen för mig?” Chloé tog fram en ny cigarett och tände den mot den första. ”Vad menar du? Känner? Jag älskar dig! Det vet du väl?” Hjärtat 19

verkade nu slå i takt med bilarnas tutande i den tidiga kvällens trafikstockningar i innerstan, utan någon som helst kontroll. ”Nej, jag vet faktiskt inte det. Inte längre. Inte på rätt sätt. Jag vet att du har älskat mig. Vi har haft det fantastiskt, passionerat, underbart. Och vi har älskat varandra, innerligt, det vet jag. Men var finns allt det nu? Jag vet inte. Jag har letat men jag kan inte hitta det. Tyvärr. Jag vet inte vad jag ska göra, vad vi ska göra. Jag vill inte stagnera. Vi måste gå vidare. Och jag tror att vi måste göra det var och en för sig, så är det bara.” ”Men du kan inte mena allvar?” Victor kände sig som slagen till marken, oförmögen att hitta någonting vettigt att säga, att försvara sig med, någonting som kunde ge honom styrkan han behövde för att resa sig igen. Men varför kände han behovet av att försvara sig?

Det var väl inte hans fel? De var två, det var lika mycket hennes fel, lika mycket hon som inte hittade på någonting. Fram tills just nu i alla fall … ”Jag menar inte att det är ditt fel”, sa hon som om hon läst hans tankar. ”Det är vi. Vi som helhet, vi som begrepp. Begreppet fungerar inte längre, det är ihåligt. Tycker du inte det själv?” ”Nej, det gör jag faktiskt inte.” Nu började han komma till sans igen och tänkte inte låta sig sättas på. ”Merde! Vad är det för jävla skitsnack? Merde!” utbrast han i en blandning av frustration och ilska. ”Begreppet fungerar inte längre?” Han härmade hennes röst och såg i hennes ögon att hon blev uppretad. ”Vilken psykologitidning har du nu läst sönder dig i? Va? Jag visste att de bara skulle förvrida huvudet på dig. En sån förbannad smörja. Men jag hade aldrig trott att de skulle driva dig till att göra slut, då hade jag rivit sönder dem så fort jag fick syn på dem. Merde!” ”Men det spelar väl ingen roll hur jag uttrycker mig. Och det kommer inte från nån av mina tidningar. Ärligt talat, du måste väl ändå känna mig tillräckligt väl för att veta att jag inte skulle gå igång på nåt veckotidningsskvaller. Men vi går på i samma gamla spår, dag efter dag. Vi lever kvar i en illusion om hur vi hade det för flera år sen.

Men tänk efter, vi har det inte så längre. Vi förändras. Känslorna förändras. Jag ser hur du tittar på andra när vi går på stan och det är helt 20

okej. Jag lovar. Det betyder ingenting. Jag ser mig också omkring. Jag ser andras lycka och jag ser förhållanden så som jag vill ha dem.” Hon fimpade cigaretten i blomsterlådan och stängde fönstret bakom sig. ”Om du tror att jag har varit otrogen, så ska jag bara säga dig att det har jag inte.” Han hade nästan, men bara nästan, skrikit ut det sista ordet. ”Under alla dessa år har jag faktiskt aldrig varit med nån annan. Aldrig! Men det kanske du har? Va? Har du det? Hittat en älskare? En ung sexig sak? Merde! Och så slänger du allt vi har i slasken med nån löjlig ursäkt om att känslorna förändras? Och du stinker, för övrigt. Du luktar som den soptunna där du just kastat våra arton år.” Det kändes som att han befann sig mitt ute i trafiken, att han kryssade mellan bilarna utan att se vart han var på väg, bländad att billyktorna. Bilförarna hötte åt honom, gav honom fingret, skrek bakom de stängda rutorna, men han förstod inte varför. Han famlade efter någonting att hålla sig i. ”Lugna dig, Victor. Jag har inte träffat nån annan, jag lovar. Och jag vet att du inte varit otrogen. Jag säger bara att det är normalt att man lägger märke till andra människor och att man känner en viss attraktion. Men ibland kan jag känna att du bara ser andra människor och inte mig. Och jag är likadan. Jag beskyller dig inte för nåt, jag lovar. Men vår passion är borta, och jag tror ärligt talat inte att vi kan hitta den igen. Jag vet att alla förhållanden har sina upp- och nedgångar. Du vet lika bra som jag att vi har haft många berg-och dalbanor under våra arton år tillsammans, och vi har alltid hittat tillbaka. Men jag tror inte att vi gör det den här gången. Och jag är ärligt talat inte säker på att jag vill försöka längre.”

Den sista meningen visste var den tog. Ett skott i hjärtat. Vad kunde han svara på det? Och hur kunde hon sitta så lugnt och hiva ur sig den ena repliken efter den andra? Han var inte en våldsam man, annars hade han säkert som i en dålig tevefilm slängt whiskyglaset i väggen, eller i spegeln ovanför kakelugnen så att glassplittret flugit över rummet. Men nu hade de ingen kakelugn, inte heller en stor spegel i vardagsrummet och han var som sagt ingen våldsam man. Han ställde varsamt ned glaset på bordet bredvid sig, reste sig långsamt utan ett ord, gick ut mot hallen, tog sina nycklar i skålen 21

på buffén och lämnade lägenheten. Han handlade automatiskt, på överlevnadsinstinkt. När dörren slog igen hörde han Chloé ropa efter honom. ”Victor? Victor? Kan vi inte prata färdigt? Victor?”

Rösten dog bort utan att han svarade. Han fortsatte ned för de fyra trapporna och ut på gatan. Hennes röst var suddig, luddig, som inlindad i bomull. Skottet som hade skjutit sönder hans verklighet, hans tillvaro, ekade fortfarande i öronen, bedövande.

Han lade knappt märke till uteliggaren som sin vana trogen satt i öppningen till den lilla trälår som också tjänade som sovrum. Den lilla gatstumpen utanför deras port på rue Saint-Martin var gågata och en populär passage mellan rue de Rivoli och rue de la Verrerie, med flera uteserveringar som alltid var beredda att ta emot när vädret tillät. Han såg dem inte nu. Inte heller duvorna som letade mat och höll sig undan från förbipasserande. Den ende som värnade om fågelskocken var uteliggaren som alla kände igen men som ingen visste namnet på, som ingen talade med. Victor gick förbi, omedveten om fåglarna som flydde hans steg, om den uppgivna blick han fick av mannen som matade duvorna men som gett upp alla försök till kommunikation med världen som stressade förbi.

Victors värld hade helt stannat upp, den hade kört in i väggen och hans undermedvetna funderade över om den någonsin skulle gå att få igång igen, alltmedan kroppen fortsatte på autopilot och tog honom bort ifrån, snarare än till, någonting.

22