9789175579658

© Malin Lagerstedt 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred, Alfreds design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Omslagsfoto: Mika Ågren Tryckt hos Bookwell, Finland 2015 ISBN: 978-91-7557-965-8

Prolog Jag har alltid älskat mat. Har aldrig varit kräsen utan kunnat äta allt, varit en riktig godisgris, lätt kunnat kränga en liter glass själv och aldrig ägnat en tanke på vad eller hur mycket jag äter. Min högstadietid präglades visserligen av utseendefixering, kläder och killar, men när tjejerna i min omgivning började pilla i maten, prata kaloriintag och dieter tyckte jag att de var dumma, tramsiga och tog avstånd.

Jag tyckte att man skulle äta vad man ville och var man hungrig så var man och mat är ju gott. Jag ville aldrig bli modell. Jag imponerades aldrig av deras pinnsmala, fjortonåringsliknande kroppar utan former och deras perfekt sminkade ansikten. Jag tyckte mest det verkade opraktiskt. Det såg ju ut som om de skulle gå av på mitten så smala de var. Deras kroppar kunde omöjligt fylla någon annan funktion än att stå och se snygga ut. De hade inga muskler, bara skinn och ben. Att modeller ens kan stå och gå är rätt imponerande, men vilket tråkigt liv att bara stå och gå. Jag läste i en Frida-tidning att tjejer med anorexia har felaktig kroppsuppfattning, att de upplever sig själva som tjocka trots att de är jättesmala. Jag tyckte det lät konstigt och tänkte att det nog var en myt, att det var något som de sa för att få uppmärksamhet. Men jag hade fel, fel om allt.

Att vara tonåring är svårt. Det var den svåraste perioden i mitt liv och i ärlighetens namn skulle jag aldrig vilja gå tillbaka till den.

Jag är väldigt glad och tacksam att den är över. Man försöker hitta sig själv i en tillvaro som präglas av grupptryck, press i skolan, press i hemmet och från eventuella idrotter och fritidsintressen. Jag tror att min räddning var att jag hade gymnastiken och min häst, Boss, under högstadiet. Jag var så fokuserad på mina idrotter att jag tack vare dem för det mesta visste vem jag var och vad jag ville. Sedan 5

barnsben har gymnastiken varit en stor och betydande del av mitt liv. Gymnastikhallen var mitt andra hem då mamma är tränare och grundare av gymnastikföreningen GK Engelholmsgymnasterna.

Mammas tränarkollegor sa att jag nog inte var så lämpad för gymnastik: jag hade dålig koordination, gick tydligen passgång och var otroligt krokig i alla mina övningar. Mamma tyckte dock att så länge jag tyckte gymnastik var roligt så skulle jag fortsätta. Envis som jag var så fortsatte jag och kunde ändå under min tonårstid ta plats i föreningens elitlag. När jag inte tränade gymnastik så red jag. Under hela högstadiet hade jag min egen ponny som tog mycket tid och kraft men som jag älskade. I skolan var jag plugghästen, tjejen som satt längst fram i klassen och räckte upp handen, hon som vände sig om och sa åt killarna att vara tysta när läraren pratade. Jag gick ut högstadiet med 320 poäng, MVG i alla ämnen. Jag ville vara duktig och bäst i allt: en duktig gymnast, ryttare och elev. I nian var jag även tjejen som stod som huvudansvarig, organiserade och skrev manus för hela avslutningskabarén i skolan.

Jag är den äldsta av tre syskon, har en ett år yngre lillebror och en fem år yngre lillasyster. Vi har alltid stått varandra väldigt nära. De är mina bästa vänner, mina själsfränder och vi förstår varandra som inga andra människor kan. Som storasyster har jag alltid varit den som tar ansvar, tar hand om och ordnar saker. Kanske har jag det så kallade storasystersyndromet, att alltid vara duktig, hjälpa alla, göra allt perfekt och vara alla till lags. Jag är dessutom en farlig kombination av mina föräldrar. Mamma, som vill hinna med så mycket som möjligt, är oerhört effektiv och helst stannar uppe länge om kvällarna. Pappa är perfektionist: han gör allt med största noggrannhet och går upp i ottan. Kombinationen blev jag: en morgonpigg kvällsmänniska och en perfektionist som ska hinna med allt och helst ha dubbla dygn. Mitt överjag styrde och ställde i mitt liv med skyhöga krav som jag skulle leva upp till. Mina föräldrar försökte alltid tona ner mina ambitioner och sa att så länge jag gjorde mitt bästa så spelade betygen eller mina prestationer ingen roll, det viktigaste var att jag mådde bra. Men det hjälpte inte.

Som alla andra duktiga elever började jag gymnasiet på Natur6

vetenskapliga programmet, NV. För att komma bort från alla stökiga elever valde jag att gå på den nystartade friskolan FRAM, så att jag verkligen kunde satsa på skolan och få en bra utbildning.

Där var jag alltså, sexton år gammal i den lilla hålan Ängelholm, en glad idrottstjej med en drivkraft och ambition som kunde ta ner månen. Men så hände det något. Den glada, starka tjejen som alltid kunnat äta som en hormonsprutande tonårskille var plötsligt fast och fångad av sitt eget överjag. Jag drabbades av ätstörningar som sedan eskalerade till anorexia. Jag blev en osäker, svag och tunn tjej. Jag blev allt som jag förut hatat, allt som jag kämpat emot.

Vad var det som gick så fel? Vad var det egentligen som hände?

Hur kunde tjejen som hatade utseendefixering plötsligt låta hela sin tillvaro präglas och styras av självsvält och matfixering? Vad hände med den starka, spralliga tjejen som var så levande, och vad var det sjukdomen gjorde med henne? Jag vill med den här boken försöka svara på alla de här frågorna. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter för att få människor att förstå vad anorexia handlar om och varför man beter sig som man gör. Vad försiggår egentligen i huvudet och varför kan man inte klara av något så basalt som att äta? Vad är det som driver destruktiviteten som finns bakom självsvält, överträning och forcerade kräkningar?

Det kommer att väcka många minnen och starka känslor hos mig.

Det kommer att bli en pärs att steg för steg ta sig igenom det förflutna, men jag vill berätta hela sanningen om mina år i anorexin, även om det innebär att jag måste berätta saker som ingen annan förut fått höra. Jag vet att jag med min bok kommer att avsluta ett kapitel i mitt liv och gå vidare som en starkare människa. Men det handlar inte bara om mig. Det handlar inte bara om människan som drabbas av anorexi, för med henne drabbas också hela omgivningen. Att se en dotter, ett barnbarn, en flickvän, en kompis, ett syskon eller en lagmedlem sakta tyna bort och plågas av något så basalt som mat är fruktansvärt.

Att försöka förstå hur hon inte kan se hur liten och skör hon är eller att hon måste äta. Att gång på gång se henne gråta i panik över mat eller en spegelbild och att gång på gång se henne må lite bättre, för att en dag senare hitta henne kräkandes på toaletten igen.

7

Hur ska man orka vara stark och tålmodig och hur ska man hjälpa henne? Vad är rätt eller fel? Finns det ens rätt eller fel? Vad kan man säga, vad ska man göra? Min familj, mina vänner och tränare räddade mitt liv. Utan dem hade jag inte varit här idag; utan dem hade jag tynat bort. Därför är detta inte bara min historia utan vår historia tillsammans och människorna som hjälpte mig kommer även att försöka hjälpa andra människor genom att dela sin upplevelse och erfarenhet av anorexi i den här boken. Jag vill försöka öka förståelsen för anorexi. Jag vill att ungdomar som hamnat i samma situation som jag ska förstå att de inte är ensamma och att det går att ta sig ur sjukdomen och bli frisk. Jag vill hjälpa anhöriga och närstående till de drabbade med ett verktyg för att kunna förstå sjukdomen på ett djupare plan.

Det jag tänker berätta nu är en sann historia. Det är min historia.

Det kommer inte att bli lätt och det är både med fasa och förväntan som jag inleder mitt skrivande.

8

Du räcker inte till För mig har julen alltid varit speciell. Det är en känsloladdad tid som väcker minnen och nostalgi. Efter en mörk höst kommer den, med alla sina ljus och färger, och allting känns plötsligt lite lättare. Man får något att längta efter. Jag kisar mot julbelysningen när jag cyklar genom stan. När man kisar får ljusen ett så mysigt sken, strålande på något sätt. Snabbt svänger jag in på skolan och parkerar min cykel. Än så länge är det nästan tomt på cyklar. Jag tittar på klockan, kvart i åtta. Ser ut som att jag cyklat fortare än jag beräknat. Idag är det bara två veckor kvar till jul och vi kommer att få reda på resultaten på våra nationella matteprov. Jag fasar inför resultatet; jag vet att jag inte presterade bra på provet, max ett VG, så varför måste jag få resultatet bekräftat? Jag skulle mycket hellre gå oviss resten av livet.

Jag går in, hänger av mig och lämnar mina saker i mitt skåp, som knappast kan klassas som ett skåp. En låda med dörr är en bättre benämning. Jag går på den nya privatskolan FRAM. Det är en friskola som påminner ganska mycket om Montessori: man arbetar mycket självständigt och disponerar själv sin tid och sitt arbete. Några gånger i veckan har vi lektioner i olika ämnen, men annars jobbar vi själva med vårt skolarbete och skolan är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen, även under loven. Man kan alltså vara i skolan alltid om man vill. I min klass, NV-klassen, är alla väldigt duktiga. Jag tror nästan alla gick ut med 320 poäng på högstadiet. Alla duktiga elever har samlats här, så nu är jag en i mängden. Jag tar mina matteböcker och går långsamt in och sätter mig i klassrummet som kallas Ägget, i väntan på min VG-dom.

9

Hela julhelgen gnager det i mig, jag fick bara VG på matteprovet.

Roberto puttar på min arm. ”Telefonen …” ”Vad är det?” Jag tittar mig yrvaket omkring.

Telefonen ringer och jag kravlar mig upp ur sängen för att svara. ”Hej, det är Malin.” Jag gnuggar mig i ögonen och tittar på min pojkvän Roberto, som har dragit kudden över huvudet. Hans långa, vältränade fotbollskropp ligger utsträckt på sängen. Han är så lång att fötterna sticker utanför sängkanten. Vi har varit tillsammans i ungefär en månad men har umgåtts som kompisar i flera år. Han är ett år äldre än jag och har makedonsk bakgrund. Han är verkligen en typisk makedon: högljudd, glad, busig och full med humor. Med honom är det aldrig tråkigt. ”Hej, Malin. Det är Bo här”, säger min farbror i andra änden.

Jag suckar, varför ringer han? Och varför nu på morgonen …? ”Hej, Bosse.” ”Har ni tittat på nyheterna?” Hans vanligen sävliga prat är som bortblåst. Konstigt, han brukar aldrig gå rakt på sak, tänker jag. ”Nej, vi vaknade precis, hur så?” ”Det har inträffat en olycka i Thailand. En jättestor flodvåg orsakade en katastrof vid Phuket för några timmar sen. Det är allvarligt”, fortsätter han ”Va? Jaha …” Jag hör hur chockad jag låter. Han måste skämta.

Fast Bosse skämtar aldrig. ”Har du Anders där?”

Anders? tänker jag. Bosse säger aldrig Anders till pappa. Han säger alltid din lille far, något som retar gallfeber på mig. Vadå lille far, han är ju för fan fyrtioåtta år. ”Nej, jag är ute i stugan. Jag tror de sover.” ”Gå in och väck mamma och pappa och sätt på teven. Be dem ringa mig”, säger han. ”Okej, det ska jag göra. Tack så mycket, Bosse. Hej då.”

Jag lägger på luren och Roberto tittar frågande på mig. ”Malin, vad har hänt?” ”Jag vet inte ... Bosse pratade om nån flodvåg i Thailand, men det är nog inte så allvarligt … Men han sa att vi måste kolla teven.”

10

Jag försöker låta oberörd men tankarna susar runt i huvudet. Idag är det annandag jul, mammas födelsedag och dagen då min familj ska flyga till Thailand för tre veckors semester. En flodvåg ... Tänk om vi inte kan åka? Eller, vi kanske kan åka ändå. Vad ska vi göra om vi inte kan åka? Vad ska mamma säga? Hon kommer bli helt förstörd, hennes drömsemester och på hennes födelsedag.

Sedan jag fyllde sexton i våras har jag fått bo i vår lilla stuga på tomten. Den är på fyrtiofyra kvadratmeter, har två rum, ett kök och en toalett. Vi stiger upp och går in i huset. Det är tyst. Alla sover fortfarande, helt ovetande.

Roberto sätter på teven på ovanvåning och jag smyger in i mina föräldrars sovrum. ”Mamma, ni måste vakna. Bosse ringde precis och det verkar som att det har hänt en olycka i Thailand.”

Jag tänder lampan. ”Du skojar”, muttrar mamma nyvaket och hennes mörkblonda hår spretar åt alla håll. ”Nej, han sa att vi skulle kolla nyheterna”, säger jag.

Pappa går upp i enbart kalsonger. Hans långa, seniga kropp ser trött ut. Han har jobbat för mycket den här hösten. Pappa är överläkare på Helsingborgs lasarett och jobbar alltid för mycket. Han är för snäll och tar på sig för mycket. I början av september började vi dessutom renovera taket på vårt hus. Tanken var att lägga om yttertaket och renovera vindsvåningen så att den blev beboelig, vilket skulle ta ungefär tre veckor, högst en månad. Men vi stötte på problem redan efter en vecka; det visade sig att takbjälkarna som håller upp hela taket var ruttna. Vår renovering på tre veckor tog istället fyra månader. Fyra månader av hamrande och smutsiga hantverkare. En natt när det regnade fick pappa och mamma springa upp på vinden med hinkar för att det regnade in. De har gått som på nålar hela hösten, skönt att det äntligen är över. Jag har varit orolig för dem och vet att semestern kommer i grevens tid.

Pappa pustar trött och ställer sig bredvid Roberto framför teven. En nyhetssändning följer och vi står som klistrade framför skärmen.

En jordbävning i Indiska oceanen har gett upphov till en tsunami, 11

en gigantisk flodvåg som under morgontimmarna ödelagt stora delar av sydostasiatiska kusten.

Följande timme väcks hela familjen. Pappa ringer till flygplatsen för att få mer information. Hur illa är situationen, lyfter planen? På Sturup säger de att vi ska komma ner till flygplatsen. Det är möjligt att planen går. Jag vankar oroligt runt i huset och hoppas. Jag är ju redo för Thailand, i mina rosa, somriga linnebyxor. Snälla låt oss komma iväg. Mamma och pappa behöver semester och vi har dessutom inte haft någon riktig jul eftersom vi ändå ska åka bort.

Jag tror ingen av oss riktigt förstod allvaret i situationen förrän vi åkte ner till flygplatsen. Naiva som vi var och tillsammans med många andra blev vi stoppade vid incheckningen. Inga plan skulle lyfta till Thailand; läget var katastrofalt nere i Phuket. Vi var en familj av många som fick ställa in sin semester och åka hem med sina resväskor. Tusen tankar flyger runt. På den fruktansvärda olycka som hänt, på alla människor som mist livet, alla anhöriga som förlorat sina älskade och på människorna i Thailand vars liv är förstörda.

Men också på att vi inte kommer kunna göra resan som hela familjen längtat efter så länge, det känns orättvist och samtidigt tacksamt.

Jag tittar på mamma som försöker hålla skenet uppe. ”Vad sägs om McDonald’s?” säger hon. ”Ja!” säger Malte och Manda i kör.

Jag tittar ut genom fönstret. Jag vill inte ha McDonald’s. Jag vill till Thailand. Jag vill bli brun, shoppa kläder tills jag stupar, äta frukt, sallad och vara nyttig. ”Jag är inte hungrig.”

Det är en katastrof. Tusentals människor har omkommit, över fem miljoner har mist sina hem och stora områden är totalförstörda och ödelagda. Hela världen pratar om händelsen, överallt, på nyheterna, i debatter, talkshower, på radion och på stan. Från och med att vi kommit hem från flygplatsen och i samma sekund som vi kliver innanför dörren börjar telefonen ringa och fortsätter sedan ringa konstant under flera dagar. Alla våra bekanta vill ju självklart höra att vi är välbehållna och inte har kommit iväg till Thailand och den 12

stora naturkatastrofen. Alla säger de likadant: ”Vilken tur ni har haft” och så lyckligt lottade vi är som inte har kommit iväg. För varje samtal ökar mammas frustration. Självklart har vi haft tur och självklart är vi lyckligt lottade som inte var i Phuket när tsunamin kom. Vi är oerhört tacksamma över att det inte drabbat oss och det är hemskt och hjärtslitande att höra om den fruktansvärda katastrofen som drabbat så många människor. Men det är också svårt. Vi har sett fram emot vår resa i ett helt år och trots att vi är tacksamma för att vi till skillnad från många andra klarat oss, så är det svårt att känna sig lyckligt lottade.

Mamma säger att hon känner sig bortskämd och bitter. Att hon skäms för att hon inte kan vara mer tacksam för att vi klarat oss, att vi inte är döda, utan att hennes besvikelse över att vi inte kommit iväg är för stark. Efter två dagar av telefonsamtal, där alla talar om vilken tur vi har haft, är mamma i upplösningstillstånd. Hur kan folk tycka att vi har haft tur? Vart man än vänder sig så blir man påmind om Thailand, semesterlandet som vi inte kommer att åka till. Det går inte direkt att glömma eller sluta tänka på att vi inte kunnat åka, utan vi blir konstant påminda och vi ska bara vara tacksamma. Det är svårt och efter några dagar får mamma nog. Hon vet att det enda rätta är att vara tacksam för att vi klarat oss, men ändå är hon besviken, något som inte är accepterat. Hur kan hon vara så bortskämd att hon är besviken under en sådan katastrof? Jag ser hur hon trycker ner sig själv. Under några dagar ligger hon i sin säng, totalt likgiltig. Hon vill inte gå upp, inte äta eller göra något vettigt. Pappa försöker med diverse förslag: resa till Egypten, shoppa i Malmö eller en weekend i Stockholm, men mamma svarar bara att hon inte bryr sig eller orkar.

Just idag är det riktigt illa. Pappa försöker muntra upp mamma och jag ska precis gå upp för trappan när jag hejdar mig för att tjuvlyssna på diskussionen, ett samtal som jag aldrig kommer att glömma. ”Jag har ingen lust, Anders. Jag vill ingenting. All luft har gått ur mig och det finns ingenting roligt i mina ögon just nu”, gråter mamma. ”Men, Lotten. Du har tre underbara barn som älskar dig och som är här”, försöker pappa trösta.

13

”Det är det som är problemet. Just nu bryr jag mig inte om dem!

Det är hemskt, men det är sant, de kan inte hjälpa mig just nu och de är inte vad jag behöver”, gråter hon och det känns som ett hårt slag i ansiktet.

Mamma bryr sig inte om oss. Hon vill inte ha med oss att göra.

Vad har jag gjort för fel? Är jag en dålig dotter? Jag får en klump i halsen och känner hur en tyngd lägger sig över axlarna. Mamma och jag som står varandra så nära. Vi som kan prata om allt. Nu ligger hon bara där i sin säng och vill ingenting. Mamma ligger aldrig bara i sin säng. Hon är en kämpe, en stark kvinna. Hon är den som håller humöret uppe. Jag har aldrig sett henne så här.

Jag bestämmer mig för att försöka se till att Malte och Manda inte bli lidande. Vill inte att de ska märka att mamma mår dåligt, att hon inte bryr sig. Som storasyster känner jag hur ansvaret vilar på mig, nu när mamma inte mår bra. Jag måste ta hand om mina syskon.

Malte är bara ett år yngre än jag. Vi har alltid varit som Piff och Puff och han följer mig som en svans överallt. Malte är en blond och charmig fotbollskille. Han är och har alltid varit en spexare, klassens clown, och det finns ingen människa som kan får mig att skratta så mycket som han. Det är helt ofattbart hur en så snygg människa kan bli så ful. Han har förmågan att förvrida sitt ansikte i de sjukaste grimaserna och imitera och citera allt du kan tänka dig. Men under den spexiga ytan finns en väldigt lugn och känslosam kille som tänker mer än vad han pratar, och han är en av de snällaste människor jag känner.

Manda, min lillasyster, är fem år yngre än jag. Även hon är blond och söt med ett busigt utseende. Hon är en viljestark och temperamentsfull tjej som inte drar sig för att säga vad hon tycker. Hon har kort stubin och i synnerhet när hon är hungrig. Då vill man inte bråka med henne. Manda har också det härligaste skrattet jag vet.

Det smittar av sig på alla. Manda är familjens idrottstalang: hon både tränar gymnastik, spelar fotboll och rider och allt hon gör är hon grym på.

Jag lyckas hålla dem utanför det hela och de verkar inte märka av den tryckta stämningen. Varje dag kämpar jag för att göra mamma 14

glad: jag städar och lagar mat, men förgäves. Hon blir inte gladare och för varje dag som går så klandrar jag mig själv mer och mer.

Mamma mår dåligt men jag kan inte göra något. Är jag en dålig dotter? Har jag misslyckats? Bryr sig mamma verkligen inte om sina barn? Känslan av misslyckande trycker och skär inom mig. Negativa tankar börjar dyka upp: jag duger inte, jag är inte tillräckligt bra, jag kan inte hjälpa mamma.

På mina gymnastikträningar känner jag en press att jag måste träna hårdare och prestera bättre, som för att kompensera för att jag inte räcker till. Jag försöker även plugga så mycket som möjligt nu, innan skolan börjar igen. Om jag presterar bra i skolan kanske den tryckande känslan släpper och så kanske jag inte känner mig så misslyckad.

En kväll efter träningen när det inte gått så bra sätter jag mig direkt med matteboken. Jag fick bara VG på det nationella provet. Hur kan man vara så dålig? Min mattelärare har gett mig en kompletteringsuppgift att lösa. Klarar jag att lösa den muntligt för honom så kan jag få MVG i slutbetyg.

Jag stirrar på pappret. Det är en svår uppgift, var ska jag ens börja?

Misslyckandet växer som en klump i halsen och börjar trycka. Jag är så dålig, så korkad. Tankarna framkallar en känsla av illamående och kvällsmaten som jag åt efter träningen börjar plötsligt äckla mig.

Som i trans går jag till toaletten i stugan. Utan att riktigt veta vad som händer attackerar mina fingrar plötsligt mitt svalg. Naglarna river mot strupens insida och jag trycker fingrarna långt ner i halsen.

Tårarna rinner längs kinderna i takt med klökningarna. Det är obehagligt men ändå frigörande. Maten kommer långsamt och forcerat upp men inte alls så mycket som jag önskar. Det svider i halsen och lämnar en obehaglig smärta i magen, men på något konstigt sätt mår jag bättre. Den tryckande känslan inom mig och klumpen i halsen släpper och den fysiska, konkreta smärtan tar över. Det känns lite bättre. Jag tittar mig i spegeln, ser mina blodsprängda ögon och kräkresterna runt munnen och långsamt börjar tårarna rinna igen.

Det är första gången jag tvingat mig själv att kräka. Vad gör jag? Jag älskar ju mat.

15

Det händer några gånger till och jag skäms. Det är inte jag, jag har aldrig varit sån. Mina handlingar skrämmer mig och jag blir rädd för mig själv. Om jag berättar för någon så kanske de hemska tankarna försvinner och så behöver det inte bli värre, gå längre än så här och så kanske jag kan bli mig själv igen. Därför bestämmer jag mig för att anförtro mig till Roberto. Jag kan fortfarande minnas hans bekymrade min och hans ögon, så djupa och uppriktigt sorgsna. ”Malin, detta är inte alls bra. Du får inte göra så här mot dig själv.” ”Nej”, svarar jag och tittar in i hans bruna ögon. ”Tycker du att du har ätstörningar?” Han tar mina händer utan att släppa min blick, intensivt borrar hans ögon sig in i mina och kräver ett ärligt svar.

Jag försöker förgäves undvika hans blick. ”Nej ...” ”Om det fortsätter måste du lova mig att vi berättar för dina föräldrar.” Han stryker mig över kinden. ”Jag lovar, Roberto”, suckar jag och även om det känns hemskt så är det en lättnad att han vet.

Efter några dagar går mamma äntligen upp ur sängen, men besvikelsen ligger över henne som ett tungt regnmoln. Pappa föreslår att vi ska åka till Köpenhamn och titta på balett och äntligen nappar mamma. Hon föreslår till och med att Roberto kan följa med och att vi alla kan gå ut och äta innan baletten. Jag blir överlycklig. Mamma är positiv för första gången på en vecka och äntligen ska familjen göra något roligt tillsammans!

Trodde jag, ja.

Dagen före vi ska åka till Köpenhamn blåser det upp till storm i hela södra Sverige. Gudrun kallade de henne. På lördagen får vi veta att Öresundsbron är avstängd och att färjorna är inställda, ingen balett alltså. Besvikelsen sköljer över mig och jag känner mig tom och uppgiven. Om tre dagar ska skolan börja och jag måste komplettera upp min matte. Hela helgen sitter jag därför tillsammans med pappa för att lära mig uppgiften och efter mycket räknande och gråt tror jag att jag vet hur jag ska presentera lösningen.

16

Jag återvänder till skolan och kompisarna. Allt är som vanligt.

När jag började gymnasiet på Framtidsskolan för en termin sedan lämnade jag mitt gamla kompisgäng bakom mig och skaffade nya kompisar. På högstadiet var vi åtta tjejer i samma klass. Vi hade hållit ihop sedan femman och var oskiljaktiga. Såhär i efterhand tror jag egentligen inte att vi var så bra för varandra. Vi hade alla så starka och olika viljor och hela högstadiet var kantat av intriger.

De andra har börjat i olika klasser på den kommunala gymnasieskolan Rönne och alla har skaffat nya vänner. Det är lätt att skaffa nya kompisar på FRAM och jag trivs i mitt nya kompisgäng. Jag, Hanny, Sandra, Mika och Betty går i NV-klassen. Alla är väldigt smarta och drivna tjejer som presterar bra i skolan och som idrottar. Sandra simmar, Mika rider, Hanny spelar innebandy och Betty dansar. Idag som alla andra dagar har Betty ett av sina panikanfall.

Hon har alldeles för mycket att göra. Hur ska hon hinna med allt?

Hon kommer minsann få IG i alla ämnen.

Jag tittar på henne. Hon ser ut som ett litet troll: rufsigt kort hår och sött, lite runt ansikte. Det passar till hennes något galna och hysteriska personlighet. Stackars Betty, trots att hon är så duktig så förstår hon det inte. Hon har verkligen lågt självförtroende och hon blir alltid hysterisk och stressad över småsaker. Men hon är inte den enda som är stressad. Jag skulle helst vilja gömma mig under en kudde, för idag ska jag komplettera upp min matte. Jag har förberett mig väl, läst igenom, pluggat in uppgiften och kan min lösning utantill, men trots det är jag så nervös att jag kan kräkas.

Min mattelärare leder in mig i ett av grupprummen. Ljuset från lampan i rummet är skarpt och precis som i övriga lokaler i vår nybyggda skola luktar det nya träbord från IKEA och nya böcker. Vi startar förhöret och jag känner mig skakig i kroppen. Han visar mig en uppgift som är likartad den jag löst hemma och ber mig svara på ett antal frågor. Händerna blir hala och mina prestationskrav låser successivt fast mig i ett järngrepp. Nu måste jag lyckas. Utförligt svarar jag på frågorna och han ser hyfsat nöjd ut. Jag andas. Därefter kommer han med en sista fråga, en som jag inte är förberedd på. Jag får svårt att andas igen, känner paniken välla upp och det står helt 17

stilla i huvudet. Jag kan inte tänka. Förtvivlat försöker jag skissa lite på pappret i hopp om att vinna tid och få tillbaka min hjärna. Till sist får jag fram ett någorlunda, inte så övertygande, svar. Jag vågar inte titta på honom. Jag vet inte om mitt svar var tillräckligt, men snälla, snälla, min första uppgift var bra. Det var det jag behövde klara. ”Jaha, Malin.” Min mattelärare harklar sig. ”Den första uppgiften gick bra. Men sen tappar du på den sista. Jag vet inte riktigt … du övertygar mig inte.” Han tittar tomt på mig. ”Jag kanske kan göra en komplettering till? Samma prov som Betty fick göra, hon fick ju göra båda”, jag tittar upp på honom med en känsla av desperation och knäpper händerna i mitt knä. ”Nej, jag tror inte det, Malin. Det gör ingen skillnad för dig. Jag tänker inte sätta MVG på dig, du får ett VG. Du räcker inte till för ett MVG”, säger han och lägger ihop sina papper. ”Jag hoppas du förstår.” Han reser sig och går.

Jag sitter kvar och stirrar på mitt papper.

Du räcker inte till! Du räcker inte till!

Jag räcker inte till. Jag har fått VG i matte A. VG i matte A. Bara VG och A som är den lättaste kursen. Tankarna flyger runt och tårarna svider bakom ögonlocken. Jag försöker samla mig för att gå ut. Börja inte gråta, börja inte gråta, säger en röst i mitt huvud. Jag börjar kallsvettas och känner besvikelsen växa, misslyckandet skär i mig. Jag är dålig. Kass. Jag suger på matte. Vad gör jag ens här, på denna privatskola, bland alla smarta elever? Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att gå NV? Känslan av illamående söker mig. Jag skyndar ut till toaletten. Låser dörren och tittar mig i spegeln. Tårarna rinner och spegelbilden blir suddig. Jag är värdelös. Jag lutar mig över toaletten och trycker fingrarna i halsen. Det gör ont. Jag börjar klökas men tvingar fingrarna längre ner. Det ska gå! De två sharonfrukterna jag ätit kommer upp. Jag slutar inte, allt ska upp! Det svider i halsen och den värsta paniken lämnar mig sakta.

Någon trycker ner dörrhandtaget. Jag rycker till och en iskall ilning av obehag smyger längs ryggraden. ”Malin …?”

18

Jag hör Bettys röst på andra sidan dörren. Jag harklar mig och spolar. ”Ja …”, svarar jag med alldeles ynklig röst. ”Malin … Kom ut här. Vad håller du på med?”

Hon låter som en upprörd förälder. ”Jag … Jag är bara på toaletten.” Jag öppnar dörren och undviker hennes blick. ”Malin? Spydde du precis? Jag hörde dig.” Hon tar tag i min arm. ”Det gjorde jag inte alls.” Jag drar åt mig armen och skyndar förbi henne. Benen leder mig till mitt skåp, måste ha tuggummi!

Magsyran svider i munnen. I ögonvrån ser jag Betty prata med Sandra. Hon ser upprörd ut och jag vet att de pratar om mig. Varför ska de lägga sig i? Med tuggummipaketet i handen går jag tillbaka till deras bord. Sätter mig snabbt och dyker ner med huvudet i biologiboken. ”Malin, är det sant?” frågar Betty och tittar oroligt på mig.

Jag försöker låta oförstående. ”Vad?” ”Att du spydde, Malin. Du spydde för lite frukt! Varför? Du har ju alltid varit emot sånt. Vad har hänt?” Hon tittar oförstående på mig.

Om hon bara visste så skulle hon inte lägga sig i. Då skulle hon låta mig vara. Det är inte bara lite frukt. Jag skiter väl i frukten; det handlar ju inte om det.

Allt eftersom dagarna går känns allt värre. Jag känner mig otillräcklig, tom och är ofta ledsen. I skolan jag känner jag mig oduglig och korkad. Hur mycket jag än pluggar så blir jag aldrig nöjd. Det är alltid någon av mina klasskamrater som är före i något ämne. Jag börjar cykla tidigare till skolan så att jag kan komma igång och plugga tidigare och jag sitter kvar längre på eftermiddagarna. Mina skoldagar varar nu från kvart i åtta till fyra varje dag och jag tar sällan rast. Det hinner jag inte. Det får räcka med middagsrasten. Dessutom blir jag oerhört stressad och känner mig lat om jag tar rast och ser att någon annan inte gör det. Jag slutar att köpa en tekaka till förmiddagsfika, vilket jag gjort under hela hösten. Det får jag inte; jag kan inte unna mig det längre. Jag måste bara plugga nu.

19

I matsalen försöker jag att ta mindre mat, halva portioner. Det känns bra att kontrollera vad jag äter, då är jag ju i alla fall bra på något och eftersom jag inte är så bra i skolan så förtjänar jag inte att äta som jag brukade göra.

Gymnastiken går bra; jag känner mig lätt och har massor med energi på träningarna. Jag tränar i juniorlaget hos GK Engelholmsgymnasterna. Det är som att ju mer vikt jag tappar desto bättre går gymnastiken. Träningarna blir mina ljuspunkter; där kan jag släppa tankarna på skolan och bara koncentrera mig på volterna och den fysiska ansträngningen. Jag ökar styrketräningen till det dubbla under fyspassen. Det känns bra att köra helt slut på kroppen. En fredag när jag kommer hem känner jag mig nere, ingen träning idag, bara skola. Jag saknar hur fredagarna var på högstadiet när jag åkte ut till Boss, min ponny, och vi tränade tillsammans.

Jag hade Boss i tre år, från sjuan till nian. Vi köpte honom av min kompis Alex när han bara var tre år och knappt inriden. Han var jättesöt, mörkgrå och med världens finaste ögon. Ända sedan jag var liten har jag varit svag för skimlar, så när jag såg honom var det kärlek vid första ögonkastet. Att han sedan var lite för tjock och lite halvslö, det tänkte jag inte på då. Jag tänkte bara att han kunde bli min och att jag skulle träna upp honom, och det kunde jag. Han blev riktigt fin på slutet och vi tränade både dressyr och hoppning.

På vårterminen i nian hade jag växt ganska mycket. Jag började bli för stor för honom och kände dessutom att det var jobbigt med både häst och gympa. Jag hade ingen fritid! Efter många om och men sålde vi honom till Vedbände, ridlägret som jag åker på varje sommar och älskar av hela mitt hjärta. Det kändes bra att sälja honom dit.

Då kunde jag ju träffa honom varje sommar och veta att han hade det bra. Jag saknar den lugnande inverkan han hade på mig och hur ingenting spelade någon roll när jag var med honom. Jag behövde aldrig prestera för honom. Han tyckte om mig som jag var.

När jag kliver innanför dörren är det som om all luft går ur mig.

Jag är klar; det är helg. Jag känner mig utmattad och utslagen. I köket står några matkassar. Mamma har fredagshandlat. I en av påsarna ligger en stor godispåse. Min första impuls är att ta upp och öppna 20

påsen. Jag tittar i den och känner hur det vattnas i munnen. En liten bit, en syrlig napp kanske. Jag stoppar ner handen i påsen men hejdar mig. Varför ska jag äta den? Jag är inte värd att äta godis. Jag knycklar snabbt ihop påsen och ställer den på bordet. Den är inte till mig. En känsla av sorg griper tag i mig. Jag har alltid älskat fredagarna med mysmiddag, film och godis. Jag har alltid varit en sockergris, men nu måste jag stå emot. Jag är inte värd det längre. Jag får inte ge vika.

Någon timme senare kommer Roberto. Maltes bästa kompis Henke är också hemma hos oss, så vi blir ett stort gäng till middagen. Henke är alltid glad och det är roligt när han är här. Alla pratar och skrattar, men det känns som om jag inte är delaktig; jag känner mig allmänt nere och håller mig därför tyst. Roberto tittar ängsligt på mig men säger inget inför de andra, som inte verkar märka något.

När de andra dukar av sitter Roberto och jag kvar. ”Du måste berätta för dem”, viskar han diskret och tittar mig djupt i ögonen.

Jag tittar ner på min tallrik. ”Det behövs inte.” ”Du har knappt rört maten. Du lovade mig att du skulle berätta om det fortsatte.” Han tar min hand. ”Jag hjälper dig, vi kan berätta tillsammans.”

Jag tvekar. Ska jag verkligen berätta för mamma och pappa? Jag skäms ju och de kommer skämmas över mig, kanske bli besvikna.

Nej, bara tanken på att berätta skrämmer mig. ”Jag vågar inte.” ”Okej … men då gör jag det.”

Roberto smeker lugnt min kind. ”Nej ... nej ... Det vill jag inte att du ska göra.” Jag sneglar ut i köket. Mamma plockar undan och pappa sätter på kaffe. Kan jag berätta för dem? Jag litar ju på dem, kanske kan de hjälpa mig. ”Jag gör det ...” Jag suckar. ”Men, kan du snälla vara med mig?”

Jag kommer aldrig att glömma den känslan. Hur nervös jag var.

Hur jag gång på gång drog händerna mot mina Nudie-jeans och tvinnade håret mellan fingrarna.

Roberto säger åt Malte och Henke att gå upp på ovanvåningen.

Malte flinar först. Han tror väl att Roberto skämtar som alltid, men 21

Robertos tonläge får honom snabbt att förstå att han menar allvar.

Roberto går ut i köket och hämtar mina föräldrar. ”Jag och Malin måste prata med er”, hör jag honom säga.

Mamma verkar också ha svårt att förstå om Roberto är allvarlig eller inte för hon skrattar lite osäkert som bara mamma kan göra. ”Okej …?”

Jag sitter som förstelnad i soffan. Helst av allt vill jag bara springa härifrån men jag finner mig själv oförmögen att göra något annat än att stirra ner på mina händer. Roberto och mina föräldrar kommer in i stora rummet. Roberto sätter sig bredvid mig och mina föräldrar i soffan mitt emot.

Pappa är den som bryter isen: ”Jaha, Malin. Vad är det ni vill berätta, är du gravid?”

Frågan kommer som en chock. Jag är inte förberedd och tycker det är ganska roligt. ”Gravid? Jag? Nej, nej, nej. Det är jag inte. Det är inte det.”

Jag tittar på pappa och ser hur han andas ut en aning. ”Det var då för väl …”

Han samlar sig för att fråga nåt på nytt men mamma hinner före: ”Vad är det som har hänt, mår du dåligt?”

Jag knyter händerna. Nu är det dags, dags att berätta, men var ska jag börja? ”Eh, ingenting har hänt. Eller … Jag vet inte hur jag ska säga det.”

Jag darrar på rösten och har svårt att få fram orden. Roberto trycker uppmuntrande min hand. ”Ta det bara från början.”

Och det gör jag, jag börjar från början. Berättar för dem att jag har kräkts några gånger och att jag börjat skära ner på maten och tänka lite mer på vad jag äter. Jag berättar att jag känner mig ledsen oftare, att jag känner mig misslyckad och som om jag inte är värd något.

När jag till slut pratat färdigt är jag svettig under armarna och torr i munnen. Det känns som när man sprungit ute i minusgrader. Jag tittar ner i bordet och väntar på responsen. ”Men Malin, hur kan du tycka att du är värdelös? Du som är så duktig. Du … Du är ju bäst”, säger pappa med sin lenaste röst. ”Ja, du är bra på alla sätt och vis, Mollan.” Mamma har kallat mig 22