9789175579610

SOLENS SISTA STRÅLAR

Solens sista str책lar Lars Rambe

Av Lars Rambe har tidigare utgivits:

Gråräven, kortroman 2014

Kvinnorna i sjön 2012

Skuggans spel 2010

Spåren på bryggan 2007

© Lars Rambe 2015 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Utgiven av HOI Förlag www.hoi.se Sångtexter citerade i enlighet med §22 upphovsrättslagen Omslag: Niklas Lindblad Sättning: Whip Media Tryck: Scandbook ISBN 978-91-7557-961-0

Till Tyra

Persongalleri – ett urval Abdullahi administrativt ansvarig på Svenska

skolan. Somalier med stort samhälls engagemang.

Abyan somaliska som valt att bryta med de

somaliska traditionerna, nära vän

till Emilia.

Alvén, Torsten lärare på Svenska skolan.

Carlson, Maria utredningschef vid Strängnäspolisen.

Emmy Per Strands och Pias dotter, kompis

till Klara Gransjö.

Danielsson, Örjan näringslivssekreterare Strängnäs

kommun med kontakter på Regeringskansliet.

Gense, Ulla journalist på Kriminalbilagan och

Strengnäs Dagblad, redaktionsankare.

George liten pojke och gatuförsäljare med ett

viktigt uppdrag.

Gichanga, Jackson kenyansk politiker med svenska kontakter.

Gibbons, Emilia journalist på Kriminalbilagan, Fredriks

närmaste medarbetare.

Gransjö, Fredrik redaktionschef Kriminalbilagan och

journalist Strengnäs Dagblad.

Gransjö, Hampus Fredriks och Ulrikas lille son.

Gransjö, Klara Fredriks och Ulrikas dotter.

Gransjö, Ulrika Fredriks hustru.

Hope poliskollega till David Lokot på CID som

han haft en flirt med.

Khadra Abdullahis hustru.

Kemboi, Paul trafikpolis.

Kimue, Samuel poliskollega till David Lokot på CID. Kimuru, Peter poliskapten som styr CID med järnhand.

Lokot, David polisinspektör inom CID. Mbali, Charles agent inom militära underrättelse tjänsten.

Mbali, Jack kapten inom militära underrättelse tjänsten .

Mchuki, Moses poliskollega till David Lokot på CID. Molly Georges mamma, gatuförsäljare.

Ismael somalisk affärsman och

klanledare med svenska kontakter.

Mohammed, Yusuf somalier utflyttad från Strängnäs till

Rinkeby, vän till Said.

Muriuki, Philip direktör inom Swecorps med ett förflutet

som smutsig polis.

Ngugi, Joseph oduglig poliskollega till David Lokot på

CID, känd som en mutkolv.

Njenga, John politisk sekreterare till Jackson Gichanga,

som hittats avrättad.

Pia Pers sambo, arbetar på boardingen på

Svenska skolan.

Rindell, Leif UD-tjänsteman placerad i Nairobi,

engagerad i Swecorps.

Strand, Per utbildningsansvarig Swecorps,

polisinspektör från Strängnäs.

Warsame, Said somalisk taxichaufför hemmahörande

i Strängnäs.

Prolog DEN GRÖNA PAJERON balanserade på kanten mot avgrunden.

Hjulen hade lämnat djupa spår i den röda jorden och de unga akaciorna i slänten var förvandlade till ett knippe brutna tändstickor. Bredvid fordonet stod två uniformerade poliser tätt tillsammans och pratade, men när de hörde ljudet av en siren vände de sig om och tittade uppför Peponi Road.

Pajeron hade kraschat i den brantaste delen av vägen och rosförsäljarna som brukade hålla till där hade försvunnit. Just den detaljen upptäckte polisinspektör David Lokot omedelbart när han parkerade sin svarta BMW 750 bakom polismännens medfarna pickup. Poliserna stod förvånade kvar och stirrade på honom när han utan brådska stängde av sirenen, plockade ner den från taket och sedan lämnade den på passagerarsätet. Han steg ur bilen och tog in omgivningarna. Högljutt fågelkvitter och en apa som skrek, troligen från Gigiriskogen som bredde ut sig nedanför dem. Han såg inte en människa förutom poliserna, men med all sannolikhet fanns det ögon riktade mot dem.

Nyfikenheten kring det här är garanterat stor, även om de flesta vet bättre än att komma för nära den kenyanska ordningsmakten, tänkte han cyniskt.

Han vände sig till den polis som stod närmast. Den unge mannens koppärriga ansikte glänste av svett. David log mot honom och talade sakta.

– Lokot, CID. Vem för kommandot här? Och vad har hänt?

Carjacking?

– Jambo, sir. Jag heter Kemboi, trafikpolis. Min kollega, officer Hongo, undersöker fordonet.

Polismannen log oroligt tillbaka medan han entusiastiskt pumpade Lokots hand. David såg direkt att det vita leendet aldrig nådde ögonen. De här poliserna höll på med något som de inte borde, det var alldeles uppenbart. Det var inte heller särskilt svårt

Solens sista strålar

7

att räkna ut vad det handlade om. Pajero var ett riktigt expat-märke, det kändes som om minst varannan mzungo körde en. Vem visste vad man kunde hitta i en sådan bil?

Han förstod också vad de var oroliga för. CID, kriminalen, var kanske inte mindre korrupt än andra delar av polisväsendet, men de spelade i en egen division. Och inte gjorde BMW:n som David kommit körande i saken bättre. Att den egentligen tillhörde Peter Kimuru, chefen för CID, kunde de knappast veta.

– Hur är det med föraren?

En röst svarade inifrån bilen. En skrovlig stämma med ett uttal som skvallrade om ett ursprung i västra Kenya, troligen en medlem av luo-stammen.

– Han är död, sir.

– Vem är död? En carjacker, eller vem?

– Jag tror inte det, sir.

David klappade Kemboi på axeln, stegade runt bilen, fram till förarplatsen, och öppnade dörren. Men det var inget lik som satt där utan den tredje polisen, officer Hongo.

– Vad gör du? Varför sitter du där?

Först nu lät han sin irritation färga orden. Det här var en brottsplats, men det verkade inte ha föresvävat hans kollegor på trafikavdelningen.

– Jag undersöker bilen, sir.

– Ut! Ut för fan! Du har väl inte flyttat kroppen?

Han trodde att han redan visste svaret. Det fanns blodiga handavtryck på ratten och de hörde knappast till idioten som han nu ryckte ur förarsätet. Hongo föll förvånad ut genom dörren. Han landade på knäna i leran och undvek med nöd och näppe en ofrivillig ansiktsmask. David hade god lust att ge honom en spark i det feta arslet också, men det kunde motverka sitt syfte. Han behövde sitt mentala övertag här. När han nu såg området runt bilen var det uppenbart att poliserna, och kanske andra innan dem, hade traskat runt och lämnat fotspår överallt. Det skulle inte bli mycket till brottsplatsundersökning av det här, den saken var klar.

8 Solens sista strålar

– Jag vill att ni tre går tillbaka till er bil. Ni har gjort tillräckligt.

Ni har inte tagit något?

Deras högljudda förnekanden övertygade snarare David om motsatsen, men det var inte mycket han kunde göra åt det. Istället vände han dem demonstrativt ryggen och koncentrerade sig på den döde mannen i passagerarsätet. Han flyttade sig från dörrsteget och gled in på förarplatsen. Bilen svajade till, en rullande rörelse som överrumplade honom. Han tog ett krampaktigt tag om ratten. För en sekund var han övertygad om att det var kört.

Kollegorna skulle hitta honom krossad nere i skogen och skratta gott medan de vittjade hans fickor.

Men bilen tippade inte. Sakta gungade den fram och tillbaka innan den till slut stannade i samma läge som tidigare. David drog ett djupt andetag. Nu såg han att det fanns blod på vindrutan, som dessutom smetats ut i en lång, smal rand när Hongo bryskt flyttat på kroppen, troligen för att komma åt den lilla kameraväskan som nu låg mellan sätena.

Med andningen under kontroll och hjärtslagen som ett eko i huvudet tittade han närmare på liket vid sin sida.

Nej, detta var ingen carjacker eller simpel rånare. Den skräddarsydda kostymen och manschettknapparna i guld med det kenyanska riksvapnet talade sitt tydliga språk. Det fanns ytterligare en sak som var alldeles uppenbar. Skottlossningen som hade kallat honom och kollegorna till platsen hade inte varit fyrverkerier. Den här mannen hade inte omkommit i någon trafikolycka.

Han hade blivit avrättad med ett skott i huvudet.

Solens sista strålar

9

Del I

1 ALTANEN BAKOM FREDRIK och Ulrikas hus på Tallåsvägen var dekorerad med kulörta papperslyktor och ett färgglatt flaggspel med vimplar. Klara och Hampus hade helhjärtat gått in för sin uppgift, målat och klippt till vimplarna och nogsamt fäst allting med tejp, snöre och spik. Lyktorna hade Ulrika köpt i Eskilstuna, och de hade snabbt blivit en del av installationen.

De arbetar bra tillsammans så länge man inte uppmärksammar dem på det, tänkte Fredrik om barnen medan han fyllde på med kol i grillen och tog fram allt han behövde för att förbereda kvällens middag. Det skulle bli grillad oxfilé i bit, alldeles lagom blodig i mitten och med en fin yta, som det nästan alltid blev med Fredriks hemmagjorda glace. Ulrika hade gjort två såser och en guacamole som borde göra succé. Klara hade fått tända värmeljusen, även om hon givetvis lyckades bränna sig. Allting befann sig i ett organiserat kaos, som Ulrika uttryckte det.

Det plingade på dörren och barnen sprang skrikande mot hallen. Det var knappast polisman Per eller hans sambo Pia som var attraktionen, utan deras dotter Emmy, en av Klaras bästa vänner, som dessutom hade oändligt mycket mer tålamod med Hampus än hans storasyster hade.

Fredrik slickade av fingrarna, torkade av händerna på förklädet och gick mot köket för att ta ut ölen och det vita vinet ur kylen. Emmy och Klara sprang genom vardagsrummet och uppför trappan, troligen på väg till Klaras rum. Hampus kom lunkande efter. Han tog en liten omväg och kramade Fredriks ben innan också han försvann mot övervåningen.

Fredrik hörde Ulrika småprata med gästerna ute i hallen. Väl i köket såg han att hon redan hade tagit fram ölen. Han kompletterade med boxen med vitt vin och några glas ur skåpet, och hällde på en gång upp var sitt glas åt Pia och Ulrika. Det var ingen stor chanstagning. Han stack ner två pilsner i de behändiga fickorna

Solens sista strålar

13

på förklädet och tog med sig glasen ut i vardagsrummet lagom tills de andra kom in.

Han ställde glasen på soffbordet, kramade Pia och skakade hand med Per som också fick en klapp på axeln. Det slog honom att de såg väldigt glada ut, förväntansfulla. Journalisten i honom vaknade och misstänkte att det skulle levereras en nyhet i kväll.

Han sneglade på Pias mage, men lade också märke till att hon genast smakade på vinet när han räckte henne glaset.

Både Per och Pia beundrade den nya målningen av Lars Lerin som hängde över soffan, Fredriks fyrtioårspresent till Ulrika.

Själv var han förvånad över hur självklart det hade känts att välja just den tavlan. Han hade inte ens frågat Ulrika i förväg.

Han bara visste att den skulle vara rätt för henne och att det var precis här den skulle hänga. Ulrika hade låtsats bekymrad över den häftiga prislappen, som han förstås inte avslöjat, men som hon lätt hade kunnat räkna ut. Han hade lugnat henne med att de helt enkelt hade råd. Och det var nästan sant. Den högre lönen som chef för kriminalbilagan hjälpte onekligen till, men han hade fått gräva en del i sparbössan. Ulrika var värd det bästa och dessutom gav målningen honom glädje varje dag.

– Vad tror ni om att gå ut? Det är dukat på altanen.

Solen sken fortfarande, även om den var på väg ner. Det skulle bli en av de där sköna kvällarna som Fredrik tyckte var det bästa med augusti.

På väg mot altandörren fiskade han upp ölen ur förklädet och räckte den ena till Per. – Aperitif?

– Jag tror att du känner mig rätt väl. Staropramen, dessutom.

En favorit, skrattade Per. Fredrik log tillbaka och klinkade sin öl mot Pers innan han tog en första klunk och fortsatte mot grillen.

EN STUND SENARE var det dags att äta. Fredrik hade grillat några korvar också för att vara på den säkra sidan med barnen. Rotsakslådan med olivolja och vitlök som fått stå i ugnen fungerade för

14 Solens sista strålar

alla, även om Klara pillade bort bitarna av palsternacka och lade dem på Fredriks tallrik. Per fick på samma sätt Emmys bitar. Han såg förvånad ut innan han greppade läget. Emmy gjorde allting på exakt samma sätt som Klara.

Barnen åt färdigt på under tio minuter och det var först när de rusat vidare mot Klaras rum som samtalet mellan de vuxna kom igång på allvar.

– Så vad har ni på gång? För visst är det något? Har ni vunnit på Lotto?

Pia såg på Per med ett stort leende.

– Jag tror att det är bäst att du berättar. Det här är ändå väldigt mycket din grej.

– Det vet jag inte. En familjegrej, skulle jag säga. Fast visst, det var jag som fick frågan.

– Nu blir jag om möjligt ännu mer nyfiken. Berätta!

Fredrik fyllde på Pers glas med mera rödvin.

– Det började med att jag blev kallad till möte med Örjan Danielsson för några veckor sedan, precis före semestern. Alltihop var väldigt mystiskt. Jag kunde inte förstå vad näringslivschefen i kommunen skulle vilja snacka om med en nybakad polisinspektör som jag. Han var dessutom hemlighetsfull och avkrävde sekretesslöften …

Per stannade upp och gav Fredrik en utforskande blick.

– Just det. Det här är mellan vänner, eller hur? Det är möjligt att ni vill skriva något om det här i tidningen, men den här biten med Örjan kan du kanske lämna utanför? Inte för att det är så märkvärdigt, men ändå.

– Absolut. Inga referenser till ert möte. Självklart. Men fortsätt!

Pia och Ulrika skrattade. På något sätt började det likna en intervju och den före detta skjutjärnsreportern från Expressen var aldrig långt borta, det visste Ulrika och uppenbarligen gästerna också. Fredrik kunde inte låta bli att le lite han med. Teatraliskt greppade Per vinglaset och drack långsamt. Han släppte inte Fredrik med blicken.

– I alla fall, jag fick veta av Maria att Örjan hade frågat om

Solens sista strålar

15

vilka hon hade störst förtroende för på avdelningen, vilka som var mest lämpade att instruera andra poliser. Tydligen hade hon nämnt mig. Jag är inte säker på att hon är helt lycklig över den rekommendationen längre.

Fredrik drack mer vin han också. Skulle Per byta jobb? Han visste inte om han var lika entusiastisk över den här nyheten längre.

Maria Carlson, utredningschefen på Strängnäspolisen, hade aldrig stuckit under stol med sin beundran för Per som polisman och kollega. Fredrik misstänkte att det hade funnits andra, mer personliga känslor med i bilden också vid någon tidpunkt, men det hade runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Ändå skulle det vara ett hårt slag för henne att bli av med honom. Efter vad han hade hört om hennes privata omständigheter just nu var det ingen vidare tajmning.

Han såg att Ulrika tänkte samma sak. Nu för tiden hade Ulrika nästan lika bra koll på Maria som han själv. Tydligen förstod även Per hur det hela kunde uppfattas. Han tittade snabbt på Ulrika innan han vände sig till Fredrik igen.

– Men oroa er inte. Maria fixar detta också. Jag är övertygad om att det här kommer leda till bra saker för alla, även för henne.

– Kom igen. Fram med det! Vad sa Örjan? Vad är det för erbjudande du har fått? Polishögskolan, eller vad?

Per skakade på huvudet och log.

– Tydligen sitter han i styrelsen för något som heter Swecorps.

Det är ett företag som arbetar med utbildningsinsatser i utvecklingsländer. De är finansierade av Världsbanken och ett par andra stora givare, inklusive FN. Nu är de mitt uppe i en omfattande satsning i Kenya där de ska utbilda poliser. Tanken är att motverka motsättningarna mellan olika stammar i Kenya, liksom mellan invandrade minoriteter som somalier och sudaneser. Det är tydligen ett stort problem. Företrädare för kikuyustammen kontrollerar stora delar av statsapparaten, medan till exempel somalier ses som andra klassens medborgare. Hur som helst behöver de tydligen en erfaren instruktör. Jag försökte säga att jag inte har arbetat med de frågorna tidigare, men Örjan lyssnade inte.

16 Solens sista strålar

S책 efter att vi hade snackat igenom det hemma kom vi fram till att det h채r 채r en chans som aldrig kommer tillbaka. Jag tackade ja. Vi flyttar till Nairobi redan om tre veckor!

Solens sista str책lar

17