9789175579566

EDFD.indd 3

2015-02-24 12:12

© Emelie Kalén Loxi 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Ednas Print, Slovenien 2015 ISBN: 978-91-7557-956-6

EDFD.indd 4

2015-02-24 12:12

Till minne av farmor Birgit

EDFD.indd 5

2015-02-24 12:12

Zack Som vanligt stod han vid fönstret och iakttog grannarna, funderade över hur det skulle vara att spela någon annan för en vecka, eller åtminstone för en dag. Hur skönt det vore att kliva in i någon annans jag. Ännu en gång passerade klockan åtta på kvällen. Ännu en gång väntade han på att kyrkklockan skulle ringa. Det kändes som att en spik for genom hjärnan, han tog sig för huvudet och jämrade sig lågt.

Höstvinden gjorde huden knottrig, de korta hårstråna reste sig och sedan dånade klockspelet starkt över ön.

Ytterligare några minuter passerade. Ett ungdomsgäng gick ut på innergården. Ljudet från stövlettklackar studsade mot husfasaden.

Han kikade ner på tre tjejer som bildat en klunga, med bolmande cigaretter dinglande ur mungiporna. En bit bort stod två killar vid ett träbord, den ene grävde i en plastpåse. Han greppade en starköl, höll den ifrån sig då han öppnade och tog en rejäl klunk. En ogenerad rap steg ur strupen. ”Ska du ha?” Han knuffade till sin kompis, som var i full färd med att trycka upp en portion snus bakom överläppen.

Zack vände ryggen åt fönstret och stirrade in i väggen. Han var en sådan kille som man inte tror finns på riktigt, en sådan man bara hör talas om. Hans utseende stack ut, alla sa alltid att han var så fotogenisk. Men den här kvällen såg han bara skrämd ut. Frenetiskt kliade han sig över pannan. Synen blev grumlig. Han sköt upp sovrumsfönstret på vid gavel. En stickande känsla for genom benen då han ställde sig i fönsterkarmen. Till slut kunde han inte hålla gråten inom sig längre, saltet stelnade på kinderna. Fingertopparna sprakade som fyrverkerier, sken likt lilaröda ljuslågor i det kallgråa mörkret.

Blodet ville välla genom skalet och skjutas ut, som i raketer. Han 7

EDFD.indd 7

2015-02-24 12:12

blinkade mot himlen. Stjärnklart. I Karlavagnen kunde han fördriva tid. Hellre det än att spela ett falskt ideal, han var så trött på det.

Ungdomarna hade satt sig runt träbordet där nere på gården, de höjde ölburkarna i en gemensam skål.

Luften sprängde i lungorna, han höll den kvar inom sig tills det svartnade för ögonen.

I samma stund som de förde burkarna mot munnarna hoppade han.

Ellen Dammtussarna kittlade under handflatorna och hon gnuggade dem mot byxbenen. Med huvudet någon centimeter från golvet kunde hon stryka tungspetsen mot undersidan av sängbottnen, smeta sin saliv över sjukhusmiljön. Hon lade händerna ovanpå ansiktet och andades ut, fönvarm luft med stickande doft av tandkräm slog mot henne. Hon fick gåshud över hela kroppen, på armarna, magen och låren. Rastlösheten bubblade som kylig kolsyra i blodet. Käkarna skakade och huden över pannan stramade.

Den begränsade skrivtiden var över. Datorn var inlåst i det vita skåpet. Och nu var novellen äntligen inskickad. En av sjuksköterskorna på avdelningen hade uppmuntrat Ellen att mejla textbidraget till tidningen som anordnade en novelltävling. Sköterskan log alltid med hela munnen och skrattade högljutt. Trots att det fanns mycket att göra gav Beatrice henne lite extra tid, kanske läste hon någon av hennes texter eller hjälpte henne med ett korsord.

Ellen tog bort händerna från ansiktet, pressade handflatorna mot den dammiga golvytan och funderade över hur många dagar det var kvar till jul. Sedan nyår. Och därefter tog ett nytt år vid. Skulle sömnen någonsin sluta så att vaknandet kunde börja? När hon var liten trodde hon att det fanns en klocka inuti hjärtat. En klocka med visare som tickade så länge livet fungerade. Hon önskade bara att någon hade berättat för henne hur skör klockan i hjärtat var och hur lätt den kunde gå sönder.

8

EDFD.indd 8

2015-02-24 12:12

Hon sniffade på armen, lukten sved i näsan. Mental stank av molande värk och förundran över hur en människa kan vara precis allt och ändå ingenting.

Zack Ambulanssjukvårdarna hade lyckats skaka liv i honom. Han rullades in på britsen, mot akutmottagningen. I ögonhålorna passerade strimmor av världen förbi. Små skymtar av människor, men trots att han hörde deras röster hade han svårt att förstå vad de sa. En stund senare blev synfältet mindre suddigt och huvudet kändes inte längre lika tungt.

Efter att han röntgats, lämnat blodprov och fått blodtrycket mätt, konstaterade en akutläkare att han, förutom blåmärken och skrapsår, inte hade några fysiska skador. Zack hamnade i ett bås nära receptionsdisken. Där fick han vänta på att träffa en specialistläkare i psykiatri.

Tre timmar senare klev läkare nummer två in. ”Hör du mig Zack?” Läkaren hängde över hans ansikte, han hade ljust, tunt hår och lika ljus skäggstubb. De korta skäggstråna bredde ut sig som en nyklippt gul gräsmatta över kinderna och hakan. Blygsam uppåtnäsa och minimala kråkfötter intill ögonvrårna. Taklampan fick rummet att bada i ett extremt ljust sken som flimrade svagt.

Läkaren knep med ögonen då han presenterade sig.

Zack hostade i armvecket. ”Vatten”, viskade han. ”Jag är törstig.”

En sjuksköterska räckte över en vit plastmugg. Hetsigt klunkade han i sig den kalla vätskan, aldrig hade vatten smakat så gott. Han svalde det sista, sedan spände han hörseln. En välbekant röst skrek ute i korridoren, kort därefter stormade hon in. Zack sneglade upp från muggen. Granskade henne uppifrån och ner: nyköpt Burberryrock och den lilla designerväskan på armen. Blicken föll mot golvet och ja, självklart – de högskaftade ormskinnsstövlarna. Varför måste hon alltid klä sig som om hon skulle på fest med kungligheter? Runt 9

EDFD.indd 9

2015-02-24 12:12

henne passerade vitrockarna, med fötterna instuckna i foppatofflor, som hasade över golvet. ”Herregud.” Handen föll över munnen. ”Zack?” viskade hon.

Han blängde på henne.

Inom loppet av tre sekunder hade hon slagit armarna om honom.

Munnen var så hårt tryckt mot hennes bröst att han inte hade möjlighet att svara, även om han velat. Hon kysste hans huvud, de rispiga andetagen virvlade mot hårbottnen. ”Varför gör du så här?”

Händerna gled ner över hans kinder. Blicken så hård.

Varför gjorde du mig inte blind, Gud? Varför i helvete ska jag se, om allt jag ser är falskt? ”Släpp mig”, fräste han och drog bort henne.

Utan att slita blicken från honom satte hon sig ner på en stol och med skakiga händer lirkade hon fram en pappersnäsduk ur handväskan. Zack räckte över den urdruckna muggen till en sjuksköterska, som skyndade ut ur rummet. Läkaren slog sig ner på stolen på andra sidan av sängen. ”Är det medicinen som gör honom så här märklig?” Charlottes röst förvandlades till en skygg viskning.

Fan för Charlotte. Fan för att känna. Han knöt händerna runt sängkanten. Just när han öppnade munnen svarade läkaren: ”Han har bara fått lugnande.”

Hon rynkade pannan. ”Och nu behöver han återhämta sig.” ”Men han fick inga fysiska skador när han hoppade?” ”Nej, det fick han inte.”

Hon pressade händerna mot sitt bröst och andades ut. ”Nu vill jag att vi diskuterar hur vi ska göra härnäst. Från journalen kan jag utläsa att det inte är första gången som du kommer in till akuten på grund av att du mår väldigt dåligt psykiskt och att det påverkar ditt känsloliv.”

Läkaren tittade på Zack, som i sin tur stirrade upp i taket. ”Zack? Lyssnar du?”

Han vred ansiktet mot läkaren, trutade med munnen.

Charlottes hand landade på hans bröst. Naglarna blänkte rött.

10

EDFD.indd 10

2015-02-24 12:12

”Förstår du inte att jag blir orolig? Jag vill ju bara att du ska må bra.”

Han ruskade på huvudet. ”Ta bort din hand från min kropp”, skrek han och satte sig upp. En salivstrimma dinglade ur munnen.

Han torkade sig våldsamt med handryggen.

Charlotte ryckte till i stolen. Helt kort baddade hon ögonvrårna med pappersnäsduken, sedan log hon mot läkaren. Han kliade på sin ljusa skäggstubb men log inte tillbaka. ”Är det bara du och Zack, eller bor det någon mer i ert hem? En pappa kanske?” ”Han finns inte längre med i bilden.” Hennes ord flöt ut som en sval puff i rummet.

Nej, det fanns ingen pappa. Och inga syskon. Bara han och Charlotte. En femtioprocentig familj.

Läkaren skruvade på sig. ”Vad är det som utlöser det här? Varför vill du ta ditt liv?”

Zack drog bort täcket från benen, kroppen hettade, ryggen var våt av svett. Utan att svara studerade han den noppriga sjukhusfilten som stack mot huden.

Läkaren böjde sig fram. ”Jag vill att dina besök inom öppenvården blir tätare …” ”Men ska han inte skrivas in på en avdelning, så han får vård dygnet runt?” avbröt Charlotte. ”Han mår verkligen inte bra och jag vet inte om jag kan hjälpa honom tillräckligt …”

Zacks blick mörknade. ”Jag tänker fan inte leva tillsammans med människor som jag inte känner. Lämnar du mig på ett sådant ställe kommer jag aldrig förlåta dig.” ”Snälla Zack, du behöver hjälp”, vädjade Charlotte och strök honom över armen.

Han tittade på läkaren. ”Jag träffar redan en psykiatriker.”

Läkaren såg avvaktande på honom, sedan lämnade han rummet för att skriva en remiss. Trettio minuter senare kom han tillbaka. ”Jag vill att du stannar kvar här”, sa han och ställde sig bredvid honom.

Han såg sammanbitet på läkaren. ”Jag hör vad du säger och jag ser att du verkligen inte vill vara här.

11

EDFD.indd 11

2015-02-24 12:12

Men jag kan inte låta dig åka hem just nu.” Han rättade till kragen på sin läkarrock och fortsatte: ”Vi är oroliga för att du ska skada dig själv igen, därför behöver du vara kvar här tills vidare.”

Ellen Det blev natt. Hon somnade i sängen men vaknade snabbt igen. Ett bländande sken skar genom mörkret och hon stirrade yrvaket mot dörren. Skötaren stack då och då in huvudet och lyste med ficklampan, kontrollerade att de sovande var vid liv och knatade sedan vidare till nästa rum. Ellen lyssnade på de släpande stegen genom korridoren. Ett skrik förlöstes en bit bort. Troligtvis kom det från Ninnis eller Alvas rum. Ofta förväxlade de skötaren med ett odjur.

Ninni och Alva var välsignade änglar, därför kunde de höra, se och förstå saker som vanliga människor aldrig begrep. Ibland stod de i rökrutan, med glödande Marlboro Light-pinnar mellan lätt krökta fingrar och skålade i Coca-Cola. De sa att de hörde röster som viskade till dem vad de skulle göra. Då rösterna bad dem att pressa de glödande cigaretterna mot armarna var de tvungna att gå till sina rum. Personalen beordrade dem att lämna ifrån sig cigaretterna.

Ellen andades in. Luften var så tjock att bröstet smärtade. Att vakna mitt i natten fyllde henne med ångest. Tankarna blev mycket tyngre då. Den hårda kudden skavde mot nacken. Hon kramade lakanet och försökte återvända till sömnen.

Zack Efter några dygn var han hemma igen. Han sov i rummet bredvid Charlottes och gick till skolan, som om allt var som vanligt. Skolbyggnaden var alldeles för enformig och färglös för att tillhandahålla undervisning. Zack och hans klasskamrater göddes med konst i ett uttryckslöst hål, torsdagen var lika grå på himlen som luften han andades i lektionssalen. Stafflierna stod uppradade i ett hörn. Väggarna 12

EDFD.indd 12

2015-02-24 12:12

täcktes av hyllor med material. Penslar, palettknivar, kolkritor och blyertspennor trängdes med mortlar, svampar och genomskinliga burkar med färgpigment. Lektionen hade nyss slutat men Zack blev beordrad att stanna kvar. Julius, som läraren hette, andades långsamt ut utan att släppa honom med blicken. ”Vad har du för ursäkt den här gången Zack?” ”Vad menar du?” ”Varför har du inte börjat med uppgiften i landskapsmåleri som du fick förra veckan?” frågade han och lutade sig mot katedern.

Zack sökte fullkomligheten i en värld av obrukbara bitar. Det var omöjligt att nå balans; allt han rörde vid föll omkull. ”Det är komplicerat.” ”Vad är komplicerat?”

Han tystnade.

Julius vänsteröga ryckte när han iakttog honom. ”Du måste hjälpa mig att förstå. Vad är det som är komplicerat?”

Zack sneglade på Julius genom luggen. Julius hår var mörkt som Zacks och ögonen lika bruna. Koftan liknade ett stort tält över hans smala axlar och fladdrade när han sprang i korridoren. Julius undervisade tjugo elever, eftergymnasiala studier som förberedde dem inför högskolan. Zack var en av dem. Det säregna och ambivalenta beteendet vilade som ett lock över honom. I de mörkaste hålen och skitigaste himlarna tog intrycken fart. ”För att bli någon måste man göra något”, sa Julius. ”Och just nu kan jag inte se att du anstränger dig det minsta i skolan.” ”Jag funderar fortfarande över vilken teknik jag ska använda”, mumlade Zack.

Julius pratade om engagemang och vikten av att samarbeta, att vilja vara en del av gemenskapen i klassen.

Han låtsades inte höra. Julius upprepade det han nyss hade sagt.

Zack himlade med ögonen. ”Skärp dig nu”, röt Julius och slog ihop händerna. Hans solbrända hy blev tomatröd. ”Även om du skiter i vad du har just nu, kan du väl åtminstone bry dig om vad som väntar dig? Tänk på alla människor som du ännu inte har träffat.”

13

EDFD.indd 13

2015-02-24 12:12

Julius gick mot honom, stegen lät som hårda hästhovar på asfalterad väg. Hans lackskor gnistrade i lampskenet. Sulorna var försedda med små klackar, för att kompensera att han var så kort. Ändå var han nästan tjugo centimeter kortare än sin elev.

Zack kände det inom sig, det tunga som flämtade mellan lungorna och ålade genom musklerna. Han stirrade stumt på läraren i någon minut, sedan gick han långsamt ut ur salen.

Korridorgolvet var svartvitt och brutet i massvis med rutor som gjorde honom vimmelkantig. En avlång schackbräda med mänskliga pjäser. Med nedböjt huvud och händerna i jeansfickorna lunkade han över schackbrädan. Julius tyckte att han skulle bry sig om framtiden och det som ännu inte inträffat. Om jag inte vill veta då? Tänk om det som kommer att ske inte intresserar mig? tänkte han samtidigt som han tryckte upp porten och kisade mot dagsljuset.

Ellen Jag har en puls på tretusentrehundratrettiotre. Min favoritsiffra är tre.

Egentligen är den två, men tanken på att det bara skulle bli en kvar, ifall den ena försvann, gör att jag väljer siffran tre framför två. Då har jag en i reserv. En besparing som lugnar mitt blod, min trånga hud och alla oroliga nervtrådar.

Ellen höjde huvudet från datorskärmen och lade händerna i knät.

Läste snabbt igenom, sedan fortsatte hon.

Hastigheten inom mig är så snabb att den till och med springer ifrån döden. Ändå är jag för långsam för livet. Jag har hamnat mittemellan och färdas på tvären. Ibland blir det så jobbigt att jag uppehåller mig själv med diverse påhitt. Vissa kallar det inbillningar, jag föredrar att säga livlig fantasi. Kul är det inte, men livet blir aldrig långtråkigt. Inte heller roligt. Bara till brädden fyllt. De är alldeles för många. Tunga tankar med vassa kanter. Jag hatar dem. Ibland hatar jag livet också. Ändå är jag beredd att göra vad som helst för att inte dö.

14

EDFD.indd 14

2015-02-24 12:12

Zack Eftermiddagen kom. Lukten av skurmedel svävade i trappuppgången, vilade som en aura av svunnen tid runt spiraltrapporna som ledde upp till den psykiatriska mottagningen. I den trånga receptionen bländades han av ett leende. Kvinnan var ung, säkert inte många år äldre än han själv. Kanske till och med lika gammal. Skillnaden var att hon stod på andra sidan om receptionen, den där de friska vistades. ”Hej.” Hon smilade ännu bredare. ”Kan jag få kika på din legitimation?”

Flirtade hon med honom?

Han stirrade ner i receptionsdisken och ville bara försvinna. ”Mm”, mumlade han och räckte över plastbrickan. Hon nickade mot datorskärmen, några snabba tangentslag och sedan var han välkommen att slå sig ner i väntrummet. Hennes blick brände i nacken då han vände sig om. Han sjönk ner i en av fåtöljerna. Väggarna var målade i två olika nyanser av blått. På soffbordet stod en hopsjunken rosenbuske i en kruka, bladen var nästan gula och rosknopparna slokade. De såg olyckliga och små ut. Miserabla. Det knöt sig i bröstet.

Han svalde hårt.

Några minuter senare uppenbarade sig Valdemar framför honom. ”Hej, välkommen”, sa han leende.

Zack önskade att han kunde le tillbaka, men hur mycket han än försökte ville mungiporna inte åka upp. En rysning ilade som en kladdig orm utefter ryggraden då han reste sig.

Ellen När föräldrarna hälsade på lät hon dem sitta på besöksstolarna under några timmar. Som vanligt hade hennes mamma köpt en kanellängd eller något annat fikabröd som hon ändå inte kunde äta. Men det 15

EDFD.indd 15

2015-02-24 12:12

ville Simone aldrig förstå. Istället hamnade godsakerna i köket och fick agera tilltugg till personalens eftermiddagskaffe. Oftast gjorde det ont i magen när föräldrarna var i rummet. De hörde inte hemma där. Ellens pappa tittade sällan direkt på henne. Det var lättare att sväva med blicken, söka efter döda ting som aldrig svarade på tilltal eller bar ett bultande hjärta som kunde brista, eller i värsta fall sluta att slå. Ibland satt läkaren med under besöken. Ellen låg ofta under sängen, låtsades att de flätade fingrarna var en spretig tussilago och att vinden ven ovanför tallkronorna. Golvet var finkornig sand och sängbottnen en ojämn himmel som faktiskt gick att ta på. Läkaren talade med Simone, som snyftade men vägrade förstå. ”Kom fram Ellen, nu får du sluta larva dig”, sa mamma. ”Jag kan inte.” ”Vad menar du?” ”Det gör för ont.” Hon blinkade mot fantasihimlen. Det blev mörkt. Bakom hennes slutna ögon blev precis allting levande. Golvet rörde sig, stenarna skimrade och vinden log, allting kunde andas.

Hon föreställde sig cirkustoner i öronen. Där inne ekade de genom sprängda berg och neonfärgade kvällshimlar. Hon måste vara beredd. Redo att älska och att känna sig behövd.

Mamma reste sig från stolen, fångade en näsduk och vände sig sedan mot läkaren. ”Förstår du nu vad vi menar? Det går inte att tala med henne.” Tårarna gjorde kinderna blanka och hon snöt sig.

Läkaren satte sig på huk invid sängen. ”Varför kan du inte sitta här med oss?”

Innan hon hann svara tog mamma vid. ”Hon vägrar fungera i vardagen och hennes fantasi vet inga gränser.”

Ellen tryckte fingrarna i öronen och önskade att hon var döv.

Läkaren ställde sig upp och tittade på pappa. ”Måns, vad känner du?”

Han ryckte på axlarna utan att möta läkarens blick. Pappa orkade inte, men det skulle han aldrig få för sig att svara. ”Hon vägrar sig själv mat och skadar kroppen på alla tänkbara sätt”, klagade Simone.

Läkaren förklarade att Ellen gjort framsteg sedan hon först skrevs 16

EDFD.indd 16

2015-02-24 12:12

in för depression, ångest och självskadebeteende, och att det var viktigt att det uppmärksammades, att mamma och pappa inte bara fokuserade på det som inte funkade. ”Har ni frågat Ellen varför hon gör så här? Har ni försökt att förstå er dotter?”

Simone tystnade, medan Måns skruvade på sig. Jackan hängde över axlarna och pannan blänkte av svett.

Ellen blinkade mot fantasihimlen och slutade hålla för öronen. ”Jag dör inte av att ligga under sängen.” ”Kom fram nu så vi kan prata.” Mamma försökte, men kunde aldrig riktigt förstå.

Ellen följde hennes skugga, som rörde sig från fönstret mot sängkanten. De vinröda dampumpsen hade en gammaldags form, de var en del av hennes karaktär. Ålderdomlig, tänkte Ellen.

Till slut stack pappa in huvudet under sängen. Hon blinkade mot de välbekanta ögonen som var kopior av hennes egna. Han placerade sin breda hand på hennes axel och värmen som strålade från honom smekte hennes ärrade arm. Hon flyttade blicken från den spretiga tussilagon och fantasihimlen. Såg istället på honom och gömde munnen bakom handen, omfamnade stunden som kändes annorlunda. Mamma-skuggan rörde sig över golvet, bort mot dörren där den fick sällskap av pappa. Så fort han rest sig upp stack mamma in huvudet under sängen.

Länge tittade Simone på sin dotter. Ellen tyckte att hon såg obekväm ut där hon låg på golvet som en platt pannkaka. Mamma sträckte försiktigt på nacken för att undvika att slå pannan i sängen. ”Vi kommer tillbaka snart gumman, jag och pappa. Då kanske du kan sitta på sängen istället för att ligga under den?” Hon sträckte fram handen och nöp Ellen i kinden.

Ellen gillade det inte men lät henne hållas.

17

EDFD.indd 17

2015-02-24 12:12