9789175579559

Hoi är ett modernt bokförlag som kombinerar styrkan hos ett traditionellt förlag med större frihet, mer delaktighet och bättre villkor för författaren. Vi letar ständigt efter manus med litterära och kommersiella kvaliteter. Välkommen till oss, som läsare eller författare.

Läs mer på www.hoi.se.

Döden ingen talar om © Ulrika Jannert Kallenberg 2015 Omslag och grafisk form Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bulls Graphics, 2015 ISBN 978-91-7557-955-9 HOI Förlag www.hoi.se

Till dig, mamma!

Det är alltid för tidigt när någon dör.

Så var det också med dig. Alldeles för tidigt.

Jag bevarar dig inom mig.

Du är närvarande. Vid min sida.

Just nu.

på kyrkogården i Böda. På hans grav växer en trasslig rosenbuske. Inget annat. En tom plastvas ligger gömd i gräskanten. En omärkt grav.

Jag förstår inte varför graven är bortglömd. Det gör inte min bror heller.

Det är så mycket vi inte förstår. För det finns så mycket som ingen vill be­ rätta för oss. Vi vet inte det som alla vuxna omkring oss vet; att vår pappa tagit sitt liv. Han svalde en massa tabletter. Han låg på sängen i sin lägenhet i Lund när han hittades, alldeles stilla. Men han andades fortfarande svagt. Ändå var det för sent. Mikaels och min pappa var död. Han hade lämnat oss. Sina barn. Sin fru. Sina föräldrar och syskon. Sina vänner, släktingar och arbetskollegor.

Min bror och jag kan inte sluta grubbla över graven. Vi önskar att vår pappa hade en vacker grav så att alla kan se att en älskad människa ligger där nere i jorden; att han inte är glömd. För i mitt liv är han i allra högsta grad närvarande – eller snarare, hans frånvaro är i allra högsta grad när­ varande. Som om alla obesvarade frågor pulserar i mitt blod och hela jag skriker: ”Ge mig svar!”

Jag är feg. Men en sommardag tar Mikael mod till sig och frågar farmor: ”Varför finns det inte någon gravsten på pappas grav?”

Farmors blick är svart, käkarna sammanbitna. Hon sväljer tungt en gång och svarar: ”Farfar snickrar ett träkors, men det är inte färdigt än.” Hon vänder på klacken och marscherar raskt därifrån.

Då har pappa varit död i många år.

MIN PAPPA VILAR

8

om min pappa var en syndare eftersom hans grav saknar sten. Men borde han inte då ha sin gravplats på andra sidan om kyrkogårds­ muren? Ute på åkern? Jag har hört att onda människor inte får begravas på kyrkogårdarna. Tjuvarna och mördarna begravs i ovigd jord. Bäst är att begravas under kyrkans takdropp, helst på södersidan. Där begravs kung­ ligheter, biskopar, präster. De mäktiga männen. Inte min pappa.

Mikael berättar att en äldre kusin sagt till honom att ambulansen kom för sent. Jag tänker att om ambulansen hade kommit i tid skulle jag ha haft en pappa i dag. Då skulle jag ha varit som alla andra – ett barn i en vanlig familj. Men det som skiljer mig från andra barn är inte bara avsaknaden av en pappa, utan att jag inte vet vad som hänt honom. Han är död – det är allt jag vet. Om han hade levt skulle jag ha kunnat krypa upp i hans knä. Mina kalasbyxklädda fötter skulle ha dinglat en decimeter från golvet. Jag tycker det är underligt att ambulanser som ska rädda människoliv kör så långsamt.

Jag snappar upp att det var något med njurarna. Dåliga njurar. Jag vet inte vem som har sagt det. Det är bara något jag hört. Någonstans. Någon gång. Så där i förbifarten. Han ska tydligen ha haft problem med njurarna.

Det är en släktsjukdom. Många har drabbats, fast han var den ende som dog ung, tjugosju år gammal. Det har jag själv räknat ut. Jag vågar inte ställa frågor om honom. Inte säga ett enda ord om hans död. För det är FÖR­ BJUDET. Det vet jag. Fast ingen har sagt det.

JAG FUNDERAR PÅ

9

KUSIN KARIN OCH jag

leker att pappa blev mördad, att någon kallblodigt slog ihjäl honom. Eller att han kanske var en brottsling? En bankrånare? En mördare? Eller en riktig detektiv? Eller en polisman i uniform med blanka knappar? Dog han kanske i tjänsten? Eller var det ett vansinnesdåd? Skar en okänd människa halsen av honom? Bara så där mitt på gatan? Sådant har jag hört talas om och sett på teve. Kanske var en galen gärningsman på fri fot. Karin tycker inte om att prata om min pappa. Hennes föräldrar har sagt att hon inte får prata med mig om honom, för då blir jag ledsen. Alla mina kompisars föräldrar har sagt samma sak till sina barn. Det får jag veta långt senare. Och först när jag är vuxen förstår jag varför ingen ville prata om min pappa när jag var barn. För bara några veckor sedan besökte jag en gammal klasskompis i New York som jag inte haft kontakt med sedan sjätte klass, och hon berättade att jag var det första barn hon hade träffat som bara hade en förälder i livet. Hon tyckte det var jättespännande och märkligt, men hon pratade aldrig med mig om det, för det visste hon att hon inte fick. Eftersom det var så ovanligt att ha en död förälder blev det mitt epitet: ”Flickan utan pappa.” Det tog lång tid innan jag förstod varför alla barn tittade bort eller låtsades som om de inte hörde när jag sade något om honom, om min älskade pappa. För jag hade väl älskat honom om han hade levt? Och han mig? För vi hade väl varit oskiljaktiga – han och jag? Hand i hand hade vi gått till lekparken. Min lilla barnhand i hans stora näve. Vi hade lett kärleksfullt mot varandra, i samförstånd. Pappa och jag.

Karin gillar inte vår pappalek. Hon känner sig obekväm. Vi leker något annat.

10

benet i vattenkranens skrovliga underkant – med flit. Jag gråter. Jag sitter på badkarskanten och runt mina fötter bildas pölar på gol­ vet. Bakom ryggen rinner vattendroppar längs de mörkgröna kakelplattor­ na. Jag hoppas slippa åka. Om jag har riktigt ont i benet stannar vi kanske hemma. Det är fredag kväll och jag har precis badat. Mamma sveper in mig i en frottéhandduk. Hon undersöker såret, stryker mig över pannan.

Hennes ådriga hand är varm. Det hänger en lös skinnflik mitt i såret. Huden är blåröd runt omkring på låret. ”Det är nog inte så farligt”, säger hon och sätter på ett plåster. ”Men det gör väldigt ont”, säger jag. ”Det blir bra”, säger hon. ”Det läker.”

Nästa morgon åker vi. Det gör fortfarande ont i benet. Väldigt ont. Mor­ far kör oss till järnvägsstationen. Han svänger in sin vita Ford Taunus i en av parkeringsfickorna framför stationshuset och hjälper oss att bära resväs­ korna till perrongen. Först kramar han mig hårt, sedan mamma och Mikael.

Vi kliver på tåget till Kalmar. Morfar ser lite sorgsen ut. Eller kanske ängs­ lig. Men han ler och vinkar.

Jag lutar huvudet mot det svala tågfönstret. En stor syrlig karamell far runt i munnen och slår mot tänderna. En sådan där karamell ur en plåtburk som mamma brukar köpa när hon åker till Köpenhamn med bankkollegor­ na. Olika färger med vitt pulversocker. Jag tycker inte om de orangea. Men de gröna är goda. Och de vinröda.

Skog utanför fönstret. Granar sveper förbi. Ibland ett litet rött hus. En sjö. En kohage. Svartvita Skånekor, rödbruna Smålandskor. Plötsligt blick­ ar jag rakt ner i en stenravin. Ett stup. Tåget kommer att åka rakt ner i avgrunden. Det är jag säker på. Jag skriker till och börjar gråta. Mamma tittar yrvaket på mig. ”Jag mår illa”, säger jag. Strax sitter jag på en av våra resväskor ute i korridoren. Fönsterrutan är neddragen så långt det går och sommarvinden virvlar i mitt hår. Jag vägrar sitta i vår kupé. Det finns ingen luft där inne. Människorna gör slut på den. Åter granar utanför fönstret. En liten glänta i skogen. Några rådjur skuttar bort. De vita rumporna guppar. ”Hur mår du?” frågar mamma. Hon sticker ut huvudet i korridoren.

Jag svarar inte. Stirrar bara ut genom fönstret. Hon kommer fram till mig och räcker mig en åksjuketablett som jag sväljer ner med lite saft.

JAG HAR SLAGIT

11

Jag blir lätt bilsjuk. Det dröjer en hel timme innan tabletten verkar. Först ska vi äta lunch i Kalmar på ett matställe och sedan ta färjan till Öland. Där blir vi hämtade med bil. ”Jag hoppas du mår bättre. Vi är snart framme. Vill du inte komma in och sätta dig hos oss?”

Jag skakar på huvudet. Hon stryker mig över håret och försvinner in i kupén.

12

möter oss när vi stiger av båten i Färjestaden. De har båda klivit ur bilen och står bredvid varandra och vinkar åt oss, de ser ut som små leksaksfigurer nedanför oss. Farmor har en ljus sommarhatt på huvudet och farfar svart skjorta och styv rundkrage.

Vi står alldeles stilla framför dem med våra resväskor i händerna. Det finns ett avstånd mellan oss. En bred mur som inte går att klättra över. Ändå är de glada över att Mikael och jag har kommit. Det syns på dem; deras ögon glittrar av glädje. Kanske känner de inte muren mellan oss. Kanske är det bara vår mur. Kanske är det en mur som de vill vara bakom. ”Då var ni äntligen framme”, säger farmor. Hon kramar oss. Först Mi­ kael och sedan mig. Sist mamma. Farfar går fram till oss och tar en res­ väska i varje hand och lägger dem i bagageutrymmet. Mamma lyfter själv in sin ljusbruna läderväska. Jag ser att farfar klappar henne lite snabbt på handen, nästan som i smyg. Farmor har redan satt sig i bilen. Hon stirrar rakt framför sig. Hon verkar sorgsen, ögonen är blanka. Hon torkar sig om näsan med sin vita tygnäsduk. ”Hoppa in i bilen”, säger mamma. ”Jag sitter i mitten.”

Det luktar konstigt i den smörgula Amazonen. Den luktar ny; rengö­ ringsmedel och galon. Därför mår jag alltid illa när jag åker i den. Jag öpp­ nar fönstret med en liten springa. ”Inte mer än så”, säger farmor, ”annars får vi drag allesammans.” För säkerhets skull drar hon en sjal över axlarna trots den tryckande sommarvärmen. Farfar förklarar att han kommer att köra mycket långsamt och försiktigt hela vägen så att jag inte ska bli åksjuk. Jag längtar efter frisk luft som blåser håret ur ansiktet. Det är svårt att andas.

Näsan täpps till. Strupen snörps åt. Och det svider i såret på benet.

På söndagen tar mamma bussen hem till Lund. Vi blir kvar.

Mikael och jag.

FARMOR OCH FARFAR

13

urna på ett bord i prästgården i Böda. I ett sidorum. Den innehåller pappas aska. Det vet vår barnflicka Carin. Jag minns ingen urna.

Jag minns inte ens att jag var på Öland. Men upplevelsen måste ändå ha lagrats som på ett dataminne. Fast jag kan inte plocka fram minnet, för det ligger för långt in i huvudet, för långt borta, inbäddat i för mycket annat.

Jag var fyra år gammal.

Fullt synlig står urnan där. Barnflickan Carin tycker det är kusligt, spök­ likt. Som om tiden stod stilla i det rummet. Som om rummet vore ämnat enbart för urnan. Som om det är rummets enda uppgift; att urnan står där.

Ett urnrum. Långt senare berättar hon om besöket på Öland. Och om ur­ nan. Som om det vore i ett annat liv. Det knarrar i kökstrappan, säger hon.

Hon väljer fintrappan, fast hon inte säkert vet om hon får, för i fintrappan vill inte farmor ha en massa onödigt spring. Carin vågar inte fråga. Hon är ensam med Mikael och mig i Böda prästgård på kvällarna. Tretton ödsliga rum. Tretton främmande rum. Farmor och farfar är ute på uppdrag, kyrkliga uppdrag. Kanske en visit som måste avläggas. Farfar är en mycket uppta­ gen man. Och allvarlig. Han ler inte alls lika ofta som farmor. Han enga­ gerar sig i allt och alla i församlingen och farmor följer ofta med honom.

Direkt efter att min pappa dog hamnade mamma på sjukhus i Lund. Hon var chockad, nedgången, trasig. Och hon blev aldrig riktigt hel igen. Pappa försvann. Mamma försvann. Mikael och jag åkte med farmor och farfar till Öland. Jag minns ingenting av detta kaos. ”Villkoret för att ni skulle få följa med farmor och farfar till prästgården den gången var att de kunde ta med sig er barnflicka”, säger mamma till mig långt senare. Som om hon försöker urskulda sig. Som om hon innerst inne vet att det var ett dåligt beslut. Som om hon vet att hon borde ha för­ hindrat det. Hindrat oss från att lämna vår trygga miljö i Lund. Men när jag försöker föreställa mig hur mamma måste ha mått den dagen då pappa dog och dagarna, veckorna, månaderna och åren efteråt, inser jag att hon inte kunde fatta ett klokt beslut i den stunden. Hon måste ha varit som insvept i ett töcken. ”Ni kände er trygga med er barnflicka”, understryker hon och tittar på mig med övertygelse i blicken, fast hon sitter hopsjunken och blek i soffan. Hon vill inte prata om pappa. ”Någon frågade hennes föräldrar. Jag DET STÅR EN

14

minns inte vem. De gav henne tillåtelse att följa med.”

Vår barnflicka var femton år då. Många år senare frågar jag henne hur länge vi stannade kvar i prästgården efter att pappa hade dött. ”Lång tid”, svarar hon. ”Flera veckor. Er farmors gråt hördes genom väggarna som ett hjärtslitande klagande. Det var ohyggligt. Och huset var så stort, så tomt.

Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Och urnan stod där på bordet.

Jag tänkte mycket på er pappa, att han var borta. När han levde kom han ofta till er på förmiddagarna. Det var efter att han hade flyttat till den andra lägenheten – där han skulle få lugn och ro. Han lekte med er i barnkamma­ ren. Jag drog mig undan, ut i köket. Han ville vara ensam med er. Det var tydligt. Ni betydde allt för honom. Det förstod jag.”

Kanske ändå inte riktigt allt, tänker jag. Tyst för mig själv.

15

på söndagsmiddag hemma hos oss i Lund. Vi bor på Skolgatan, i en lägenhet som mamma, Mikael och jag fått överta efter pappas syster Birgitta och hennes familj. Mamma har förberett sig hela veckan. Bakat tårtbottnar en kväll efter jobbet och havreflarn, sådana med chokladkräm emellan. Hon har dammsugit och dammat. Tjatat på Mikael och mig att plocka upp leksakerna från golvet i vårt rum. Och hon har plockat fram nymanglade dukar ur en korg. Det är pappas två äldre syskon med familjer som kommer. Ett släktkalas.

Det dröjer inte länge förrän maten är uppäten, men tallrikarna står kvar på bordet som dukats med hoprullade tygservetter klockan tio på förmid­ dagen. Kusin Karin och jag väntar på saft och tårta. De vuxna sitter kvar vid matbordet och samtalar, fast inte mamma. Hon jäktar, med käkarna hårt sammanbitna, fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet. Hon bär ut såskannan och små glasskålar med överbliven lingonsylt och skivad ät­ tiksgurka.

Karin och jag vill gå till lekplatsen på min skola, Vårfruskolan. Bara ett halvt kvarter bort. Skolgården syns från vår balkong. Mamma brukar stå där när jag går till skolan på morgonen. När jag är framme vänder jag mig om. Vi vinkar till varandra. Sedan försvinner hon in i lägenheten. Drar igen balkongdörren och cyklar till jobbet, till banken. Finklädd och prydlig.

Alltid läppstift på munnen och när hon böjer sig ner mot mig och lägger sin mjuka kind mot min doftar hon rosigt och lyxigt i ansiktet. Hon får inte ha långbyxor på banken, bara kjol och blus eller klänning. När hon kommer hem tar hon av sig bankkläderna och hänger in dem i garderoben. Hon är rädd om dem, för de är dyrare än vardagskläderna och svårare att tvätta.

Om hon spillt tar hon försiktigt bort fläckarna med ljummet vatten. Kanske en läppstiftsfläck på bluskragen eller lite brunsås på kjolen. Hon klär om till långbyxor och tröja. Hon förvandlas från bankmamma till hemmamamma.

Från finmamma till vardagsmamma. Olika skal. Och på insidan också olika mammor.

Mamma säger att Karin och jag inte får gå själva, fast vi vill. Vi måste ta med oss vår kusin Inger. Inte smita utan henne. Vi måste alltid ta med henne, vart vi än går. Hon är liten. Vi måste hålla henne i handen hela tiden MAMMA BJUDER SLÄKTEN

16

så hon inte kommer bort. Det blir krångligt när hon är med. Hon gnäller.

Hon fryser. Hon blir blöt. Hon vill inte leka samma lekar som vi. Hon vill inte gunga högt. Hon får sand i skorna. Sand i munnen. Hon vill hem.

Vi har sidenrosetter i håret och finklänningar. Ljusa klänningar med blommönster. Söndagsklänningar. Inga fläckar än. Vi får lov att gå till lek­ platsen på skolgården som egentligen bara är en asfaltsplan framför den gula tegelbyggnaden med rött tak och rödspröjsade bågfönster. Ett fotbolls­ mål i det ena hörnet. En sandlåda och några gungor i det andra. Solen ly­ ser nästan aldrig i sandlådan; den skuggas av höga träd, en allé som följer skolgårdens staket.

Det är roligt att gå till skolgården. Det finns inga barn där nu, för det är söndag. Men Inger ska följa med oss. Karin tittar besviket på mig. Jag möter hennes blick bakom mammas rygg och gör en grimas. Min tunga fladdrar. Karin skakar på huvudet och försöker hålla tillbaka ett fniss. Hon rycker på axlarna, men bara så jag ser det. Inger är två år yngre än Karin och ett år yngre än jag. Men ändå är hon så liten, så barnslig. Min mamma och Karins pappa tittar strängt på oss. ”Ni måste ta hand om Inger”, säger mamma bestämt och låter blicken vila på mig. Hon rätar på sig och tittar hastigt på farbror Bertil. ”Ni är stora.

Ni klarar det”, betonar hon. ”Om Inger vill gå hem måste ni följa med hen­ ne. Hon får inte gå någonstans själv.”

Farbror Bertil nickar instämmande och mamma ser ut att glädjas över deras samstämmighet. ”Sköt er nu”, säger han med tvekan i rösten som om han inte vet vad han ska förvänta sig. Han tittar skarpt först på Karin och sedan på mig. Pannan är rynkad och framåttippad, han kikar på oss över glasögonbågen. Han står med armarna i sidorna och händerna precis på det smala läderskärpet som håller upp finbyxorna.

Jag suckar. Mycket tyst. Jag tror inte att någon hör det. Men mamma tit­ tar skarpt på mig. Pannan veckas och den där stränga rynkan mellan ögon­ brynen blir tydlig. En bekymmersrynka. En djup fåra. Jag tror hon hörde sucken. Men jag har fel, för plötsligt pressar hon fram ett leende och säger: ”I väg med er nu så ni hinner leka en stund innan det är dags för saft och tårta.” Sedan vänder hon ryggen åt oss och går ut i köket.

Vi står i hallen. Det är så högt till taket att det ekar här inne. Spegeldör­ rar leder till olika rum. Till barnkammaren. Till köket. Till toaletten. Vi tar på oss tunna vårjackor – min är gul – och går nerför trapporna. Trätofflorna klapprar mot stengolvet. Jag baxar upp den tunga porten och strax är vi ute på gatan. Inger går mellan oss. Hon är mycket kortare än jag. Jag är längst, 17

fast Karin är äldst. Inger håller mig i den ena handen och Karin i den andra.

Karin och jag ler mot varandra över Ingers huvud. Det här kan nog bli roligt i alla fall. Vi ska ju till lekplatsen. Vi ska gunga så högt det bara går.

Vi springer snabbt bort till sandlådan. Inger hittar en kvarglömd plasthink med trasigt handtag. Hon tar den och trycker ner den i sanden och säger: ”Jag behöver kissa.”

Karin stirrar förfärat på mig. Jag sväljer tungt. Det går inte att dölja ilskan, trycka ner den. ”Där”, säger jag och pekar mot den andra sidan av skolgården, bort mot gymnastiksalen. En liten stentrappa leder upp till dörren. ”Bakom trappan”, säger jag. ”Där kan du kissa. Där syns du inte och så slipper vi gå hem.”

Vi grabbar tag i Inger och släpar henne mellan oss. Hon är stel som en pinne. ”Du måste skynda dig”, säger Karin. ”Annars hinner du inte dit.

Kom.” Men Inger är motsträvig. Hon tar spjärn med benen i kors. Vi skyndar oss; puttar henne framför oss och in bakom trappan. ”Vi hann”, säger jag. ”Dra ner byxorna och kissa här. Ingen ser dig.” Hon är tveksam. ”Skynda dig nu.”

Inger börjar dra ner trosorna och kalasbyxorna. Men då plötsligt ser jag strålen. Kiss rakt ner på kläderna. Karin skriker till. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men de svämmar över ögonlockskanterna och trillar nerför kinderna. Jag torkar bort dem med baksidan av handen. Karin biter sig i läppen. Inger snyftar. De blöta kalasbyxorna och trosorna hänger tunga runt anklarna. Även klänningen är blöt. Fast bara i den nedre kanten. ”Tror ni det tar lång tid för kläderna att torka?” frågar Karin och sjunker uppgivet ner på stentrappan. Inger snyftar tyst. ”Jag vet inte”, säger jag. ”Menar du att vi ska vänta här tills de har torkat?” ”Vi kan försöka.” ”Jag vill hem”, säger Inger. Hon försöker dra upp de blöta kläderna. De klibbar runt benen. Det rinner kiss ur den ena trätofflan. ”Vi väntar lite”, säger jag.

Karin nickar.

Inger snyftar. ”Jag vill hem.” Hon står i hörnet bakom trappan. ”Jag vill hem”, säger hon. ”Jag vill hem.” ”Vänta nu lite”, säger Karin. ”Vad ska vi säga?” undrar jag. ”Inte vet jag”, säger Karin. Hon tittar på Inger. ”Du borde ha kissat 18

innan vi gick.” ”Det gjorde jag.”

Jag tittar på Inger. Det är synd om henne. Hon är blöt och kall. Tårarna bildar ränder på kinderna. Snoret rinner under näsan. Hon hackar tänder. ”Vi måste gå hem”, säger jag. ”Jag tror inte kläderna torkar. Vi hann inte ens gunga. Och nu kommer vi att få skäll.”

Karin suckar tungt och nickar.

Vi tar Inger i var sin hand och börjar gå med släpande steg över as­ faltsplanen, bort mot gatan vi måste korsa. Jag har en näsduk i fickan och torkar Inger i ansiktet så gott jag kan, men hon ser fortfarande gråtig och strimmig ut. Det luktar kiss. Inger snyftar lite. Vi går med blickarna sänkta mot trottoaren till porten markerad med 3b. Inger suger på två fingrar som hon brukar när hon behöver tröst.

Mamma måste ha hört oss komma i trappan. Hon står redan i hallen med blicken riktad mot dörren när vi kliver in. ”Vad har hänt?” säger hon genast och stirrar stint på mig. ”Ni kom till­ baka väldigt snabbt.”

Jag tittar på Inger. Mamma följer min blick och ser de blöta kläderna som hänger slappt runt låren. Smutsiga. Stinkande.

Karins pappa dyker upp bakom mamma. ”Vad är nu detta?” säger han och följer Inger med blicken när hon springer in i vardagsrummet till sin mamma. Farbror Bertil och mamma står kvar och blänger argt på Karin och mig. ”Hur gick detta till?” frågar Bertil. ”Hon …”, säger Karin. ”Ni skulle ju ta hand om henne”, säger mamma. ”Ni måste följa henne hem om hon behöver gå på toaletten. Hon är liten. Hon kan inte hålla sig.” ”Men vi gick hem”, mumlar jag och stirrar ner på den randiga trasmat­ tan på parkettgolvet. Karin står bredvid mig. Vi ser inte på varandra. Men jag känner hennes armbåge nudda min.

Jag kikar upp. Under lugg. Bertil är röd i ansiktet, händerna knutna. Han står lutad över Karin och väser: ”Kan inte ni två vara borta så mycket som fem minuter utan att ställa till det. Ni är ju helt omöjliga. Nästa gång får ni stanna inne. Ni får inte gå ut. Hör ni det.”

Mamma nickar sakta och eftertänksamt mot Bertil som om hon håller med honom om vartenda ord han sagt. Faster Birgitta föser med högburet huvud in Inger på toaletten. Hon säger ingenting men snörper på munnen.

Ler sedan överseende mot oss och nickar förstående några gånger i riktning 19