9789175579092

Tidigare utgivning på annat förlag: Maskrosungen (2006) Svedd (2010)

© Sandra Gustafsson 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Anna Henriksson Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7557-909-2 Tryckt hos ScandBook, Falun 2014

Prolog ”Du vet ingenting om hur det är att vara jag.” ”Och du vet ingenting om hur det är att vara jag.”

Deras blickar utmanade varandra.

Han, sonen, på en sida av bordet.

Hon, modern, på den andra.

Han rökte Marlboro, hon gula Blend. Klockan bakom henne tickade lågt.

Han drog ett djupt bloss, blåste ut röken genom näsan och släppte cigaretten i sin kaffekopp.

Hon studerade honom sakta. Noga. Håret var kortklippt och stöddigt. Det var nytt. Eller hade hon glömt? När hade hon varit här senast, tre månader, så länge sedan?

En bild av honom som liten pojke dök upp framför henne.

Svävade i röken och försvann.

Han hade varit ensam.

Och hon hade inte kunnat hjälpa honom.

Det sved i halsen. Brände som efter en spya. Hon svalde hårt för att få bort klumpen av hela livet. Ett försök att trycka undan skuldkänslorna som cirkulerade som frestade gamar.

Hon hade inte älskat honom.

Mannen i stolen mittemot hade varit en pojke och hon hade inte älskat honom. Om hon bara hade försökt lite till, om hon bara hade gjort det skulle han inte sitta här.

Hon ryckte till av hans röst.

7

”Jag fattar inte varför du kommer hit. Blodsband betyder inte att man har ett ansvar, det är bara idioter som tror på det. Du har inget ansvar för mig längre, jag är vuxen och jag behöver inte dig, fattar du? Jag vill inte ha dig.” ”Snälla Tobben, gör …” ”Tobias.”

Susanne tystnade efter hans föraktfulla ton. Blinkade några gånger och nickade. ”Okej, Tobias, var inte så hård mot mig, det duger ingenting till. Förstår du inte, vi har bara varandra nu. Vi har bara varandra nu.” ”Vet du, en gång ville jag ha dig. Jag ville verkligen ha dig och jag försökte få dig, men det fanns inte plats för mig. Och nu vill jag inte längre. Fatta det. Jag vill inte ha dig längre.” ”Du vet inte vad du säger.”

Hon rökte snabbt två bloss efter varandra och fimpade hårt i askkoppen. Glöden sprätte ut på bordet och hennes händer svepte ner den på golvet. Hon strök handflatorna mot varandra och korsade armarna över bröstet.

Lät tårarna rinna fritt över kinderna.

Svalde.

Tobias såg på henne. ”Kan du inte gå nu? Gå bara.”

8

1

”Förhör med Sara Bergman den 22 oktober 2007, och klockan är … 09.52 och närvarande är förhörsledare Johan Eriksson.”

Johan såg upp mot klockan som satt ovanför dörren i förhörsrummet och rättade till skjortan och byxorna i midjan. Han flyttade på bandspelaren för att få den i rätt läge på bordet.

För att få bästa ljud.

Sara stirrade någonstans i höjd med hans bröstkorg, en strategi för att inte tappa fokus i en situation som var ogripbar. ”Jaha Sara, du känner Tobias Vall?” ”Ja.” Hon fick harkla sig för att höras ordentligt och svarade en gång till. ”Ja.” ”Hur känner ni varandra?”

Sara svalde en gång innan hon sakta höjde huvudet och såg honom rakt i ögonen. Försökte svara men tårarna tog över, fick halsen att krampa. Värmen flammade upp i ansiktet och hon böjde ner huvudet en stund. För att få kontroll över sorgen, över smärtan och alla tankar.

Ett andetag och sedan kunde hon tala igen. ”Jag … känner honom. På alla sätt.” ”Ni hade ett förhållande?” ”Ja.” ”Men du levde ihop med hans bror Joakim?” ”Ja.” 9

Johan lade händerna över papperna som låg framför honom på bordet. Han drack en klunk vatten och erbjöd Sara ett eget glas, men hon skakade på huvudet till svar. ”Hur länge har du och Tobias känt varandra?” ”Två år, nästan precis.”

Hon sade det utan att tveka. Som om hon gjort små streck i sin kalender. Ett för varje dag, ett för varje vecka, månad och år. ”Och hur länge hade du och Joakim varit ett par när du träffade Tobias?” ”Ett år.” ”Så du träffar Tobias, blir kär i honom och inleder en affär bakom Joakims rygg innan ni har flyttat ihop?”

Hans ord grävde sig in i henne.

Hon visste inte längre hur många gånger hon hade berättat allting, för honom, för de andra. Hon såg på honom några sekunder och sedan in i väggen. Klarade inte av att möta hans dömande blick. I ett försök att skydda sig sköt hon fram axlarna.

Kände sig smutsig. ”Ja.” ”Och du fortsätter att träffa Tobias samtidigt som du flyttar in hos Joakim, har jag förstått det rätt då?” ”Ja.” Näsan rann och Sara torkade bort det med tröjan. Hon vred sina händer. Lät den ena stryka den andra. Vickade på ena handleden och kände hur något på insidan stramade. Det var så det var. Hon hade ont på insidan. ”Vad tyckte han om att du flyttade in med Joakim?” ”Det var hans idé.”

10

2

”Sara, det här är min brorsa Tobias. Tobias, det här är Sara.”

Joakims presentation var slarvig. Han pekade på Sara och sedan på Tobias, suckade lite. Som om han gav med sig. Gjorde något han inte ville.

De sträckte fram händerna samtidigt. Knogarna slog ihop innan någon av dem hann öppna handen och de skrattade högt båda två. En ilning när hon såg hans ögon söka sig nerför hennes hals och tillbaka till ansiktet. ”Oj, gick det bra?”

Han rörde snabbt vid hennes arm, men hon såg det i slowmotion. Armen med sensommarens solbränna, armen med ljusa lockiga fjun. Armen. ”Ingen fara.”

Hon log och sträckte försiktigt ut fingrarna för att få bort den stickande känslan av att ha klämt en nerv. Han såg det. ”Du, jag fixar lite dricka, som plåster på såren. Kommer tillbaka.”

Tobias blinkade med ett öga och nickade mot Saras hand. Ett leende när han lämnade dem och hon fick anstränga sig för att inte gå efter. Hon ville gå efter, han gjorde henne nyfiken. Det där var alltså den frånvarande brodern, han som knappt nämndes. Han som figurerat i ett, kanske två samtal, när hon och Joakim först lärde känna varandra.

Joakim försökte ursäkta sin bror. ”Han eh …” ”Han verkar ju trevlig, varför har jag aldrig träffat honom?”

11

”Ja du, jag fattar inte ens vad han gör här.” ”För att fira sin pappas sextioårsdag kanske?” ”Jomen, vi har liksom ingen kontakt, vi ...”

Han tystnade en sekund innan han fortsatte. ”Han är lite stel. Så jävla ambitiös att klockorna stannar. Så nej, vi har inte så mycket gemensamt. Vi träffas inte. Vi är väldigt olika.”

Han sade det med ett tonfall som hon inte kände igen och Sara rörde vid sin pirrande knoge med den andra handen. Bet sig i kinden för att stanna kvar i nuet, för att tänka på något annat.

På andra sidan av rummet trängde sig Tobias fram genom myllret av människor. Lyfte ölflaskorna över huvudet på folk för att inte stöta i någon. Han var kortare än Joakim. Mer satt, stadigare. Starkare.

Han stack ut bland de övriga gästerna med sitt hår som var lite för långt för att kallas kortklippt, men för kort för att kallas långt.

De andra männen på festen hade kavajer eller i alla fall skjorta.

Tobias hade en vit t-shirt med en öppen svart väst över.

Sara tyckte att han såg minst stel ut av alla.

När han närmade sig igen motstod hon impulsen att stryka bort hans hår som hängde lite för nära ögonen.

Omtänksam, for det genom hennes huvud. Han är omtänksam. ”Här, öl till damen. Du får hämta själv, har ju bara två händer.”

Han nickade menande åt Joakim som svarade med att stirra på honom och kyssa Sara hårt på munnen. Hon rodnade och såg länge efter honom när han gick. Den där nacken som hon alltid ville stryka med en hand över, såg ansträngd ut.

Han stannade till vid någon, lade sin hand över en arm och log. Hon undrade var och när det hade skurit sig. Varför deras förhållande som betytt allt för henne inte gjorde det för honom, vad hon hade gjort för fel.

Sara vågade inte se på Tobias. Och då lutade han sig fram mot henne. Andedräkten smekte kinden, hakan och halsen.

12

”Synd”, sade han och fångade hennes blick. Hon svalde, kände sig torr i halsen. Tog en klunk ur flaskan och hans ögon följde hennes mun istället. ”Synd?”

Hennes röst bar inte hela vägen. ”Synd att inte vi träffades först. Jag skulle kunna bli hel med dig.” Ögonen igen.

Höll i henne. Hjärtat stod över några slag. Fick henne att dra efter andan.

Sara kunde inte se bort, inte göra något annat än låta sig fastna.

Hon nickade till svar. Rädd för att orden som kom ut om hon öppnade munnen skulle säga mer än hon tänkt sig. ”Men jag tror att du kommer att få det bra med Joakim, han är en bra kille. Lite rörig, men bra ändå. Omtänksam, du vet.” omtänksam ”Men …” ”Jag är inte det. Omtänksam alltså. Men det kanske du redan visste?”

Han flinade och blinkade åt henne. Drack öl och slickade sig i mungipan när det rann på sidan. ”Nej, jag … nej, han har inte sagt någonting om dig.”

Tobias ögonfärg förändrades.

Pupillerna vidgades. ”Jag förstår det. Inte mycket att berätta. Det är det ju inte, faktiskt.”

Han drack ur ölen, först en klunk, sedan tömde han den. Läpparna mot flaskan, halsen som tog emot ölen och Sara såg sig om, hoppades att Joakim skulle bli uppehållen på vägen tillbaka från baren, bara lämna henne där en stund. Hon ville inte gå. Inte nu.

Tobias kommentar öppnade upp för frågor men hon hade inte 13

tålamod för sådant nu. Ville bara vara nära honom, stå där och känna hans doft. Värmen från hans hud.

Stanna i det här som var deras egen nyfunna värld.

Folk runt omkring stod med champagneglas eller ölflaskor i händerna. Åt snittar från brickor utplacerade här och där. Ute på balkongen trängdes rökarna utan framgång, vinden slet tag i deras andedräkter och blåste in röken. Någon sköt igen balkongdörren.

Någon annan plockade bort tomma glas och flaskor, fyllde på nytt i baren.

Joakim hade pekat ut grannar, släktingar och till sist presenterat henne för sin pappa. Han hade skakat Saras hand med ett grepp som fick henne att kippa efter andan, och även efter att han släppt hennes hand och istället dunkat Joakim över ryggen kände hon trycket om handen.

Hon såg kärleken dem emellan. Joakims ögon som faktiskt såg lyckliga ut.

Sara såg sig om i rummet igen.

Måste se normal ut, måste känna sig vanlig med ansiktet under kontroll.

Tobias lade plötsligt en arm bakom hennes rygg, lät den glida ner till midjan och sakta vidare ner mot hennes höft där den stannade.

Hon vände sig mot honom.

Det pulserade i hela huvudet nu, ljuden blev dova, hennes puls försökte ta sig ut, slog så hårt att det gjorde ont i nacken. Sara ville röra vid honom men satte båda händerna runt flaskhalsen istället.

Rycktes tillbaka till verkligheten när Joakim ropade efter henne.

Hon såg åt hans håll och vinkade.

Vände sig mot Tobias igen och han stod nära, nära. Hon ville säga något, stanna kvar i det här vad det nu var men kunde inte formulera sig.

Känslorna var överallt, hade nästan tagit över.

14

Hon såg bort mot Joakim som viftade åt henne att komma och hon nickade, bekräftade att hon hade sett honom. Undrade om det var oro hon läste i hans ansikte. ”Ja … det var trevligt att träffas.”

Hon hörde sig själv låta överdrivet trevlig, som hon gjorde på jobbet, som man gör när man låtsas. Hon log och kände hur snett det blev.

Kunde inte vara normal.

Hon låtsades inte den här gången.

Det var på riktigt. ”Som sagt, det var synd.” Handen gled vidare ner från hennes höft och han böjde sig fram och viskade i hennes öra. ”Du ska nog gå nu.”

Hon gick och kom tillbaka, det fanns inget annat sätt.

De var en och samma.

Han väckte allt i henne.

15