9789175453361

Anna Larsdotter

Kvinnor i strid

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Anna Larsdotter 2016 Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsbild: Sputnik/Alamy Kolorering: Miroslav Sokcic Faktagranskning: Richard Areschoug Sättning: Åsa Björck Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-336-1

Innehåll Inledning 9 Trettioåriga kriget 1618–1648

Om att sköta hushållet åt en armé i fält 17 1600–1700-tal

Om att förklä sig till man för att få bli soldat 31 Nordamerikanska frihetskriget 1775–1783

Om att behövas men inte vara önskvärd 47 Franska revolutionen 1789–1799

Om kampen för att försvara sig 63 Kvinnor i strid 76 Napoleonkrigen 1803–1815

Om marketenterskor i byxor och om att föda barn i krig 83 Om att vara skägglös i tsarens armé 101 Krimkriget 1853–1856

Om att råda bot på helvetet med statistik 113 Amerikanska inbördeskriget 1861–1865

Om att vara patriot i motvind 131 Andra kvinnor i strid 154

Första världskriget 1914–1918

Om njutningen av att sitta i en skyttegrav 159 Om att desperat försöka vinna sista striden 181 Om att koka choklad i granatregn 197 Fler kvinnor i strid 214 Andra världskriget 1939–1945

Om att till varje pris flyga högre än alla andra 221 Om att vara soldat utan att få avfyra vapen 243 Om att få skjuta skarpt för moderlandet 267 Vietnamkrigen 1946–1975

Om att bli kallad Rear Echelon Mother Fucker 289 Ytterligare kvinnor i strid 308 Avslutning 317 Bibliografi 327 Litteratur och källor 341 Register 347

”Oh, it's you that have the luck, out there in blood and muck: You were born beneath a kindly star; All we dreamed, I and you, you can really go and do, And I can't, the way things are.”

Rose Macauley i dikten ”Many sisters to many brothers”, 1914

Inledning ”Jag blev prickskytt. Men jag hade lika väl kunnat bli tele­grafist – det är ett användbart yrke, såväl i krig som i fredstid. Ett kvinnligt yrke. Men de sa att vi måste skjuta – så jag sköt. Och jag sköt bra. Jag har två ordnar och fyra medaljer. Efter tre år ute i kriget.” Klavdija S, soldat i Röda armén under andra världskriget, intervjuad av Svetlana Aleksijevitj

Den italienske fascistledaren Benito Mussolini påstod att ”krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan”. Första gången jag stötte på uttalandet brast jag nästan ut i skratt. Hur var det möjligt att säga något så dumt och meningslöst ens om man var en diktator på 1930-talet? Mussolinis ord innehåller ungefär samma grad av djupsinne som det där påståendet att män är från Mars och kvinnor från Venus. Ändå är de inte helt enkla att avfärda. Inte för att Mussolinis primitiva analys bär på någon sanning om den mänskliga existensen, utan för att den säger något viktigt om kriget – hur det organiseras och vad som driver det. Sedan urminnes tider har just sådana förenklade föreställningar om manligt och kvinnligt 9

fungerat som bränsle för krig. Män dödar, kvinnor vårdar. Kvinnors uppgift är att föda barn, mäns är att försvara dem.

Dessvärre har den torftiga analysen styrt vår syn på krig i det förflutna och gjort historieskrivningen skev och ofullständig. Idéer om män som krigiska och kvinnor som fredliga har betytt att vi inte sett de kvinnor som deltagit i krig ens när de befunnit sig mitt framför näsan på oss. Innan jag började skriva den här boken hade jag till exempel inte reflekterat över att det fanns kvinnor med på stränderna i Normandie efter D-dagen. De sjuksköterskor som tog hand om sårade soldater efter operationen 1944 blev knappt en fotnot i historieböckerna.

Min utgångspunkt är att både kvinnor och män har ansvar för att krig startar, hur de förs och avslutas. Även om graden av såväl skuld som eventuell ära kan diskuteras. Men istället för en sådan diskussion har kvinnor, när väpnade konflikter sammanfattats, ofta förvandlats till en kollektiv massa av ansiktslösa offer. De har blivit den civila fond mot vilken striderna utspelat sig.

Nu är det knappast skuldfrågan som är i fokus här – även om jag kommer att beröra den i det kapitel som behandlar den tyska testpiloten Hanna Reitsch. Vad jag vill skildra, som boktiteln antyder, är kvinnor som aktiva deltagare i krig. Som utövare. Jag vill helt enkelt veta mer om vad de faktiskt gjort och uppnått i några av historiens mest kända krig, och hur de bemötts av omvärlden.

Det enkla perspektivskiftet, från offer till aktör, öppnar många nya dörrar till det förflutna. Under arbetets gång har jag fått syn på kvinnliga officerare och militärläkare, ambulansförare och sjukvårdare – ofta sådana som tjänstgjort direkt vid fronten. Jag har stött på stridsvagnsförare och piloter, prickskyttar, kodknäcka­re och agenter. De flesta av dem har inte fått den plats 10

de förtjänar, vare sig i historieskrivningen eller i den här boken.

De är så många. Av de som inte blivit huvudpersoner har jag samlat några i de personporträtt som ligger mellan kapitlen.

Ytterst få kvinnliga krigsdeltagare har omnämnts som hjältar av historieskrivarna. Å andra sidan har dessa kvinnor ibland fått statyer och minnesmärken uppförda till sin ära. I Jeanne d’Arcs efterföljd har de införlivats i sina nationers kanon. Som överbefälhavare för de franska trupperna i slutet av hundraårskriget (1337–1453) lyckades Jeanne d’Arc driva ut engelsmännen ur Orléans. På så sätt säkerställde hon att en fransk kung åter hamnade på tronen. Kombinationen jungfru, krigare och martyr – d’Arc brändes på bål år 1431 – förvandlade denna tonåring till en mall för alla historiens kvinnliga soldater att mäta sig mot. Men det finns också andra exempel, från andra delar av världen. Som Ana Nzinga Mbande, regent i kungarikena Ndongo och Matamba (dagens­Angola), som i början av 1600-talet framgångsrikt lotsade sina riken genom krig och diplomatiska aktioner. Inte minst blev hon berömd för sin kamp mot de invaderande portugiserna.

En annan hjälteförklarad kvinna är den albanska klanledaren och gerillasoldaten Tringë Smajl Martini Ivezaj, som kämpade mot osmanerna på Balkan i krigen 1912–1913. Smajl hade som flicka tagit ett beslut att bli en så kallad svuren jungfru, vilket var ett alternativ för en kvinna som inte ville gifta sig. I det klanstyrda, patriarkala norra Albanien fanns intressant nog en sådan tradition. Dessa kvinnor levde självförsörjande liv som män, men lovade samtidigt att aldrig gifta sig eller ha sex. Av eftervärlden ärades Tringë Smajl som Albaniens Jeanne d’Arc. Men kvinnor som Smajl och d’Arc har egentligen aldrig hyllats som representanter för sitt kön. De har setts som extraordinä11

ra undantag, exempel som bekräftar snarare än motsäger regeln om kvinnors fredliga roll i krig. En enda beväpnad jungfru kan helgonförklaras, men ett helt förband av Jeanne d’Arcs skulle förmodligen ha skrämt vettet ur samtidens manliga elit. För att inte tala om Benito Mussolini.

Därför är de mindre extrema berättelserna så viktiga. Här skildrar jag också kvinnor, och grupper av kvinnor, som tjänstgjort vid sidan av det svårdefinierade område som brukar benämnas för fronten. Läkares och sjuksköterskors uppgifter och existentiella erfarenheter av kriget ligger betydligt närmare soldatens än vad vi ofta föreställer oss. De arbetade under extremt hård fysisk och psykisk press, inte sällan i direkt anslutning till stridsområdet. ”Ett enda sjukhus visar oss vad krig är”, som författaren och soldaten Erich Maria Remarque skrev i sin bok om första världskriget, På västfronten intet nytt.

Om det tog lång tid att acceptera att tusentals amerikanska soldater i Vietnam led av posttraumatisk stress så tog det ännu längre tid att överhuvudtaget förstå att även vårdpersonalen kunde drabbas. Lynda Van Devanter, som presenteras närmare i kapit­let om Vietnamkrigen, var den Vietnamveteran som först kom att uppmärksamma dessa orättvisor.

Med tanke på att kvinnor utgör halva mänskligheten, och att krigen varit nästan oräkneliga, har de kvinnliga regelrätta soldaterna varit häpnadsväckande få. Personer som Hannah Snell, Nadezjda Durova, Milunka Saviç, Flora Sandes och Maria Botjkareva – som berörs i olika kapitel – är enbart i kraft av sin unicitet värda att lyftas fram. De utgör bevis på att kvinnor kan uppnå lika goda resultat som män i det militära. Men de berättar också något annat, nämligen om den längtan efter frihet som 12

många kvinnor, möjligen paradoxalt, kunnat få utlopp för i en krigssituation. Krigets sociala kraft, dess frigörelsepotential, ska inte underskattas.

Men de kvinnliga soldaterna var givetvis också produkter av tid och rum. Inget annat land än det kaotiska Ryssland strax före revolutionen skulle förmodligen ha kunnat frambringa en personlighet som Maria Botjkareva – grundare av en chockbataljon enbart bestående av kvinnor. Hannah Snell var på liknande sätt en skapelse av det tidigmoderna Europa, med stora sociala spänningar och en självklar tilltro till kvinnors fysiska och psykiska styrka. Under Snells livstid kunde en kvinna passera som man enbart genom att klä sig i byxor och skjorta.

I Kvinnor i strid gör jag punktvisa nedslag i några av historiens mest välkända krig och konflikter: trettioåriga kriget, 1700-­talets revolutioner, amerikanska inbördeskriget, världskrigen och Vietnamkriget. Konflikter som haft genomgripande betydelse för hur världen omkring oss ser ut idag, politiskt, geografiskt och idémässigt. Men som för mig, som historiejournalist, också varit förhållandevis enkla att undersöka. Litteraturen är i grunden rik och att krigen är välkända gör att jag kan lita på att läsaren är någorlunda bekant med dem. Jag kan koncentrera mig på kvinnornas roll och därmed, förhoppningsvis, ge en delvis ny bild av i övrigt kända händelser.

Perspektivet är huvudsakligen västerländskt (med inkludering av Ryssland). Anledningen är, återigen, mängden källmaterial, litteratur och vittnesmål. Jag har, kort sagt, gjort det enkelt för mig. Samtidigt är jag medveten om att jag bara snuddat vid ett gigantiskt område, både geografiskt, tidsmässigt och när det gäller perspektiv. Det finns många skäl att återvända.

13

Att en underliggande röd tråd är genus har läsaren säkert redan gissat. Genus, menar jag (precis som många främst feministiskt inriktade historiker, antropologer, statsvetare med flera), är en av den väpnade konfliktens viktigaste organisationsprinciper. Även vissa traditionella militärhistoriker håller med om detta. Martin van Creveld är ett exempel – han menar att krig primärt handlar om män som slåss för kvinnor.”Women is what war is all about”, säger han och varnar för att män skulle lägga ner vapnen om de skulle tvingas slåss med, snarare än för, kvinnor. En armé som mister sitt genusgrundade incitament är en besegrad armé, anser van Creveld. För en visionär skulle detta, paradoxalt nog, kunna betyda att världens arméer, om de tvinga­des bli genusneutrala, skulle upplösas inifrån. Jag är dock inte säker på att en sådan integrering kommer att ske.

Däremot vill jag väcka tankar om hur viktigt genus är både som motiv för krig och för hur krigföringens uppgifter fördelas och benämns. Män har dragit i krig för ”sina” kvinnor och barn, kvinnor har förväntats sköta hemmafronten, vårda och uppfostra en kommande generation. När britterna skulle motivera varför de tog till vapen för Belgiens sak under första världskriget utmålades belgarna som oskyldiga våldtäktsoffer för det aggressiva Tysklands chauvinism.

Konflikt driver fram förändring, brukar vi säga, och krig är konfliktens yttersta och våldsamma konsekvens. Kriget har förändrat världen på oräkneliga sätt och fortsätter att göra det. Filosofen Immanuel Kant skrev att krig, det har alltid funnits, det är freden som är uppfunnen. Premissen för den här boken är att krig inte är en anomali – under långa tider har det varit ett normaltillstånd för väldigt många på vår jord. Därmed inte sagt att 14

det är önskvärt, eller att vi inte ska kämpa mot det. Eller att saker och ting inte kan förändras.

Att jag har valt att kalla min bok för Kvinnor i strid går att se som en markering. Dels vill jag visa att många kvinnor faktiskt har befunnit sig inte bara i krig utan också i strid. Med vapen i hand, för sitt land, för sitt förband, för sina kamrater. Dels vill jag vidga, eller åtminstone problematisera, begreppen strid och stridande. För faktum är att det är omöjligt att studera den militära historien ur ett genusperspektiv utan att på något sätt fråga sig vad denna term står för.

Begreppet är undflyende och inte alltid logiskt. Vad betyder det egentligen att befinna sig i strid? I kapitlet som behandlar det brittiska luftvärnet går jag in på de här frågeställningarna.

Dessa förband utgör nämligen perfekta exempel på hur samtidigt hårfin och orubblig gränsen mellan stridande och icke-stridande­­­ kan vara. Hur föreställningar om genus, om könsroller, drar upp gränslinjer för vem som betraktas som stridande respektive icke-stridande. Men också, på ett mer generellt plan, vem som lyssnas på och vem som bedöms som ointressant i ett krig.

Det är hög tid att även inkludera kvinnorna i historieskrivningen.

15

Arméföljeslagerska, 1500-tal. Foto: Rijksstudio.

16

ka, ijks-

Om att sköta hushållet åt en armé i fält Trettioåriga kriget 1618–1648 ”Jag föddes i kriget; jag har inget hem, inget land, inga vänner, kriget är hela min rikedom, vart ska jag nu ta vägen?” Arméföljeslagerska efter trettioåriga krigets slut

Föreställ dig en armé i Europa under första halvan av 1600-talet.

Stora delar av kontinenten är involverade i den trassliga konflikt som ska komma att kallas trettioåriga kriget. Kamp om politisk makt, territorier och religion sammanflätas när stormakter, stater och furstendömen drabbar samman. Soldaterna bär inte, som idag, enhetliga uniformer utan är klädda i lite av varje. Någon har hjälm, de flesta hattar eller mössor. Har tiderna varit goda, med plundringar eller förläggning i goda kvarter, kanske de är lite bättre ekiperade. Eventuellt syns till och med en och annan rosett eller någon annan detalj som påminner om att knektarna minsann inte är vem som helst. Annars är byxorna lappade och lagade och skorna kan vara ombundna med vidjor. Det händer att soldaterna går barfota.

17

För att skilja vän från fiende använder männen olika kännetecken. Svenskarna, till exempel, har en liten grön kvist instucken i hatten. Fotsoldaterna strider med långa pikar, musköter och hillebarder. Ryttarna, en del i bröstharnesk eller kyller, har värjor och pistoler. Artilleripjäserna dras efter häst – tusentals rid- och dragdjur är en förutsättning för att krig ska kunna föras.

Inflätat i detta mobila samhälle finns många kvinnor. Det vet de flesta som läst något om krig i äldre tid. Som det brukar stå i historieböckerna: ”Efter soldaterna följde trossen som en lång svans, och i den ingick mängder av kvinnor och barn.” Sedan brukar vi inte få veta så mycket mer. En orsak är att kvinnorna inte registrerades i mönstringsrullor och manskapslängder. De värvades i allmänhet inte eller anställdes på annat sätt. De är svåra att hitta i källorna. När de syns är det oftast i skrivelser där befäl eller myndigheter klagar över att kvinnor stör moral och disciplin eller att de köpt upp förnödenheter i en by innan officerarna hunnit fram. Men deras frånvaro handlar också om att de helt enkelt inte ansetts viktiga. Så har det generellt varit med kvinnor i historien, men kanske speciellt när det gäller krig. Föreställningar om att kvinnor är fridsamma till sin natur, att de på något sätt är biologiskt predestinerade för att vänta vid hemmets härd medan männen marscherar och skjuter, har varit så genomgripande att historieskrivarna inte kunnat lokalisera dem när de haft andra, mindre fredliga, roller.

I själva verket hade dessa kvinnor stor betydelse för att krig överhuvudtaget kunde föras under 1500-, 1600- och 1700-talen.

De utgjorde en integrerad del av armén. En krigshär på den tiden, måste vi komma ihåg, går inte att jämföra med en armé som vi tänker oss idag. Den påminde egentligen mer om ett rörligt sam18

hälle eller en stad. Och precis som i ett samhälle eller en större stad krävdes människor som skötte sjukvård, hantverk, matlagning, tvätt, uppassning, stalltjänst, städning, foderanskaffning och annat. Dessa civila var inte bara en krigets underhållstrupp, en påhängd ”tross”, utan ingick tillsammans med soldater och officerare i en gemenskap som tillsammans förde krig på uppdrag av furstar eller andra auktoriteter. De civila var ofta betydligt fler än de regelrätta soldaterna.

Den tyske militärförfattaren Johann Jacobi von Wallhausen skrev på 1600-talet: ”När du rekryterar ett regemente tyska soldater idag får du inte bara tretusen soldater utan tillsammans med dessa åtminstone fyratusen kvinnor och barn.” De fyllde, skriver Wallhausen, ”inte färre än trehundra vagnar och varje vagn var överfull av kvinnor, pojkar, barn, prostituerade och plundringsbyte”. Ett bayerskt regemente, visar källorna, kunde på 1640-talet bestå av 480 fotsoldater, 314 kvinnor och barn och 77 andra civila.

Ett annat innefattade 481 ryttare, 236 tjänare, 102 kvinnor och barn samt ytterligare nio civila.

Trettioåriga krigets arméer levde på vad landet som de färdades genom kunde ge. De var privata härar, rekryterade och utrustade av officerare och krigsentreprenörer på uppdrag av en furste eller någon statlig auktoritet. Varken fältherrarna eller deras uppdrags­ givare förfogade över de administrativa strukturer eller den kontroll som krävdes för att underhålla en krigsmakt hemifrån. De kunde inte leverera konserver och torrproviant med flyg eller evakuera sårade och sjuka till säkra områden. Dessutom var de intresserade av att tjäna pengar. Deras soldater åtnjöt inte lyxen av kantiner, fältsjukvård och tvättinrättningar som följde i deras spår. De levde ur hand i mun, vanligen på den civila befolkningens bekostnad.

19