9789175370828

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon har träffat en ny man.

Beskedet kommer plötsligt, även om varningssignalerna har funnits där.

Medan Johanna snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel Foto © Lars Trangius

kvar i spillrorna av det liv som han trodde skulle vara för evigt.

Nu måste Samuel lära sig att leva utan Johanna. Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka ... vadå? Han upptäcker att han nästan helt saknar nära vänner. Dem har han slarvat bort under åren

Peo Bengtsson, född -71, bor i Stockholm.

med Johanna. Men Theodor finns där, Samuels äldsta vän, som också

Han är svag för Patricia Highsmith, Richard

har upplevt en svår förlust i sitt liv.

Yates, italienska skor och sina döttrar. Anser att sanningen är temporär.

En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Läs mer på sthlmunderytan@blogspot.se och twitter.com/SthlmUnderYtan

Kärleken passerade här en gång Peo Bengtsson

”Vi får prata när barnen har somnat ...”

Kärleken kommer när man minst av allt anar det.

Ibland stannar den på längre besök, ibland ger den sig av i all hast.

Det händer att den lämnar en familj efter sig .

En familj som slits i stycken.

www.damm.se ISBN 978-91-7537-082-8

Bengtsson_Karleken passerade har en gang.indd 1

2013-05-15 14:19

www.damm.se Copyright © Peo Bengtsson 2013 Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslag Maria Sundberg Omslagsillustration Jordi Elias Sättning RPform Richard Persson Typsnitt Indigo Antiqua Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7537-082-8

Who needs a heart, when a heart can be broken?

Terry Britten

Johanna kommer hem och berättar att hon tänker lämna mig. Hon kliver in i hallen och sätter ner matkassarna på golvet och så säger hon det. Först förstår jag inte vad hon pratar om. Jag stänger dörren till skafferiet. Har glömt vad jag letar efter. »Vad betyder det?« undrar jag.

Det är en idiotisk fråga. Hon tittar på mig och skakar på huvudet. Så tar hon av sig sin kappa och kommer in i köket. Jag ser mig själv i fågelperspektiv, hur jag plockar upp mjölk och morötter ur kassarna som Johanna ställer på diskbänken.

Vi har tur. Både Ingrid och Fanny är inne på Ingrids rum, upptagna av sin lek och kan inte höra vad Johanna pratar om. Det första jag tänker på när orden sjunker in i mig, är att jag vill skydda barnen från det Johanna säger till mig. Som om att hon säger det är värre än vad det kommer resultera i, det som kommer efteråt. Det känns som om hon har slagit till mig i ansiktet. Det värker i munnen och jag vet inte riktigt varför, men plöts5

peo bengtsson

ligt förstår jag att jag har bitit mig själv i kinden utan att märka det. Det är varmt på insidan av munnen. Blodet smakar inte blod.

Så går det till när livet förändras: En människa berättar någonting. Efteråt kan ingenting bli som förut igen.

Långt senare ska jag beskriva det som om hon slog ut alla mina sinnen för en liten stund. Lukt. Hörsel. Smak. Jag tänker att min kropp aldrig kommer att fungera igen, fast det stämmer inte. Jag är bara tillfälligt förlamad av det hon säger. Insikten om att hon inte vill leva med mig längre paralyserar mig. Hon öppnar munnen för att fortsätta, men då rusar Fanny in i köket, tätt följd av Ingrid som jagar henne och båda ropar hej mamma och hejdå mamma och sedan är de borta igen. Johanna fullföljer inte meningen hon påbörjade, hon begriper att det är bäst att vänta tills vi kan prata om det här utan att bli avbrutna. Fast jag kan inte vänta. Jag behöver höra det hon har att säga nu med en gång, men det går inte, det vet jag ju. Min andhämtning blir tyngre, det är svårt att andas.

Bröstkorgen höjer och sänker sig men jag får för lite luft.

Johanna lägger en hand på min arm för att lugna mig. »Vi får prata när barnen har somnat«, säger hon.

Vi äter middag tillsammans precis som vanligt. Ingrid 6

kärleken passerade här en gång

är glupsk och undrar vad vi får att äta. Fanny är inte lika intresserad av vad som serveras. Hon petar i maten och delar potatisen tills det bara blir småbitar kvar. Det går långsamt men till sist äter hon. Johanna frågar hur Ingrid har haft det i skolan och får det gamla vanliga svaret. Jag frågar Fanny hur hennes dag har varit och Fanny svarar att hon vill sluta på dagis och börja i skolan istället, precis som Ingrid. Jag säger nästa år, älskling och allt är som det brukar, fast bara nästan. Efter maten tar Johanna disken och jag sätter mig vid vardagsrumsbordet med flickorna och lägger pärlplattor med dem. Till sist får jag borsta deras tänder och sedan läser vi sagan om Cykelmyggan Egon, som jag kan utantill efter att ha tvingats läsa den varje kväll i ett par månader. Mina händer darrar en smula när jag vänder blad i boken, men knappast så mycket att barnen märker det. Fanny tittar konstigt på mig men frågar ingenting. Efter det släcker jag deras lampor i taket och sitter kvar en stund i mörkret hos dem. Först hos Fanny och sedan hos Ingrid.

Johanna sitter rak i ryggen vid köksbordet och väntar på mig. Jag häller upp ett glas vatten och sätter mig mitt emot.

Hon tar sats för att äntligen få ur sig det hon vill säga. »Jag kan börja«, säger jag.

7

* För så är det ju. Jag kan faktiskt börja. Det är inte som om jag är tagen på sängen och inte begriper någonting.

Vi har gått bredvid varandra så länge nu, jag vet när något inte stämmer. »Det hände en märklig sak förra veckan«, börjar jag. »Samuel …« »Vänta nu. Lyssna på mig, för det här är viktigt. Sedan får du säga vad du vill.« Hon sitter tyst med ett plågat ansiktsuttryck. Munnen ser nästan lite hopknycklad ut på henne. Läpparna är låsta. Det är en ny grimas som jag inte har sett tidigare. »Förra onsdagen satt jag på kontoret med en projektplan som jag arbetar med. Jag hade lovat att stanna sent om det behövdes och det var egentligen inga problem, för det var du som skulle hämta barnen.« Hon har armarna i kors. Markerar sitt ointresse. Men jag tänker inte ge mig. »Men jag tröttnade och orkade inte stanna kvar.« »Okej, så du gick tidigare från jobbet än vad du 8

kärleken passerade här en gång

brukar«, säger Johanna. »Kom till saken.« »Ja, jag gick ut. Solen sken ju. Jag tänkte att jag kunde ta en omväg och sen handla mat och åka hem och förbereda den. Jag ville överraska er.« Jag ser att Johannas hjärna börjar jobba. Det är något i blicken som avslöjar henne; vad gjorde hon förra onsdagen, kommer hon ihåg det? Jag njuter inte av det här, tvärtom. Ingrid gnyr i sömnen. Johanna reser sig och går och ser efter om hon är vaken. Det ger henne en halv minut att tänka efter. När hon kommer tillbaka säger hon att det nog inte var något, Ingrid sover. Jag kommer av mig och måste samla tankarna. Jag vet att jag inte har många sekunder på mig att hitta tråden igen, Johanna är otålig och tycker alltid bättre om att styra samtalet dit hon själv vill. Men inte den här gången. Jag vill inte höra på det hon har att säga för jag vet att det kommer slita sönder mig. Det är bättre att jag pratar. »Jag gick ner till Fridhemsplan och handlade och när jag kom ut ur affären så kände jag att jag inte skulle orka gå hela vägen hem med maten, så då tog jag bussen över Sankt Eriksbron.« »Du hade ingen middag färdig i onsdags när ungarna och jag kom hem«, säger Johanna.

9

peo bengtsson

»Exakt.« Mitt svar blir hängande i luften. »Jag förstår inte«, fortsätter hon. »När bussen svängde in på Odengatan så fick jag plötsligt syn på dig. Först blev jag glad. Det var otroligt mycket folk på bussen och jag försökte tränga mig fram, resa mig och hoppa av, men jag vet inte, jag var trött och ville hellre överraska er här hemma så jag gav upp och bestämde mig för att stanna kvar. Men jag ringde dig, det gjorde jag.« Johanna tänker på något. Först sätter hon upp ett finger i luften för att få ordet men sedan ångrar hon sig. Det blir jag som fortsätter. »Jag ringde dig och såg dig rota efter telefonen i handväskan. Jag väntade på att du skulle svara och då tänkte jag skämta med dig och säga att jag såg dig men att du inte kunde se mig.« Nu går det upp ett ljus för henne. Hon vet vad jag tänker säga. Hon sätter en hand för munnen men jag är inte säker på att hon är medveten om det själv. »Och sen fick du upp telefonen och så tittade du på displayen och såg att det var jag, och då lade du ner telefonen i väskan igen.« 10

kärleken passerade här en gång

»Jag är ledsen, Samuel.« »Först såg du lycklig ut, men när du såg att det var jag så blev du besviken.« Johanna nickar. Hon bekräftar att jag har rätt, det måste jag ge henne. Jag älskar henne för det. Och nu när jag har avslöjat henne så är hon nästan nyfiken på fortsättningen. Jag älskar henne för det också. »Så jag åkte hem istället.« Johanna har den sexigaste mun jag vet. Trots att den är sluten och sammanbiten just nu så är den ändå fantastisk. Och trots att hon har sagt att hon tänker lämna mig så vill jag kyssa henne. Hon sitter tyst och orörlig. »Jag orkade inte prata just då«, säger hon. »Jag tror att du hoppades på att det skulle vara nån annan som ringde.« Hennes blick flackar en kort sekund. Vi har levt med varandra i många år och jag vet hur jag ska få henne ur balans. Oftast är det ingenting jag gör medvetet. Jag vill inte slå undan fötterna på henne, men tyvärr blir det så ibland. Det där är något som vi pratat om många gånger, något jag måste tänka på och undvika. »Ville du att det skulle vara nån annan som ringde?« 11

peo bengtsson

»Det är bland annat det vi behöver prata om«, svarar hon.

Jag får en sur uppstötning. Det smakar illa i munnen.

Jag undrar om jag kommer att behöva kräkas. Men jag sitter kvar på stolen. Sitter kvar lite till. Jag vill resa mig upp men jag tvingar mig att sitta kvar. Sedan reser jag mig ändå. »Jag vet inte var jag ska börja«, säger hon. »Vill du ha ett glas vin?« Hon tittar på mig som om jag har tappat förståndet. »Varför skulle jag vilja ha det?« »Vi drack inget vin förra onsdagen så då kan vi göra det nu istället.« Det är bara plumpt att säga så, det vet jag. Men jag struntar i det. Sedan öppnar jag en flaska och hämtar två glas. »Varför sa du inget?« frågar Johanna. »För att jag blev ledsen. Jag vet inte. Vad skulle jag säga?« »Samuel, sätt dig ner. Jag blir nervös när du står upp.

Vi behöver prata om det här.« Jag häller upp vin i båda glasen och skjuter över det ena till henne. Det är märkligt, tänker jag, att Johanna gör slut med mig, men just nu är det ändå jag som har övertaget. Hur kan det vara så?

12

kärleken passerade här en gång

»Det här är inte lätt för mig att säga till dig. Men jag måste vara ärlig.« »Vem är han?« »Ingen du känner.« »Men …« »Nu måste jag få prata. Kan du låta mig göra det?« När hon har sagt det så blir det tyst. Båda väntar på något. Det går mig på nerverna. Vi tittar på varandra över bordet. Jag känner att mitt huvud kommer att explodera vilken sekund som helst. Allt jag kan göra är att sitta här och andas. »Du säger att det är din tur att prata och sen säger du inget.« Jag ser på henne att hon tycker jag är tjatig. Det har hon rätt i. Det är jag ibland, jag vet det. Men jag är snabbare än vad hon är, oftast är det så. Mitt tålamod tryter.

Något måste hända. »Vi har inte haft det bra på ganska länge«, säger hon. »Inte som jag upplever det i alla fall. Vintern har varit fruktansvärt tråkig och vi bara jobbar och pratar knappt med varandra.« »Det är du som jobbar jämt.« »Ja, så är det kanske. Det har du nog rätt i. Men vi är 13

peo bengtsson

inte lyckliga som det är nu, det är så jag menar. Det är mitt fel lika mycket som ditt.« »Fy fan. Ska jag behöva sitta här och lyssna på sån skit?

Att det är lika mycket ditt fel att du tänker sticka härifrån? Det är väl bara ditt fel?« Johanna ser helt förstörd ut. Hon går också sönder av det här, det ser jag. Men det skär i mig att hon kommer hem och säger att hon är missnöjd med oss, att det är vi som har problem, och sedan kör den vanliga harangen som fega människor tar till när de inte vet vad de ska säga; om att hon är medskyldig och att hennes lösning på problemet är att inte längre stanna kvar i förhållandet. »Du har rätt«, säger hon. »Jag pratar runt det jag försöker få fram. Det är mycket bättre att jag säger som det är. Jag har träffat nån annan.« Plötsligt känns det som om jag väger tjugo kilo mer än för en sekund sedan och hela den tyngden är koncentrerad till magen. Hjärtat slår hårt. Jag känner hur benen domnar. Jag vill gå därifrån. Jag har en gråt som hänger bakom ansiktet och vill ut. Det går inte, ingenting händer, allting är blockerat. Min förtvivlan når inte upp i ögonen ännu. Men Johanna börjar gråta i samma ögonblick som hon får orden över sina läppar. När hon er14

kärleken passerade här en gång

känner att det finns någon annan som hon tänker på, då brister det för henne. Jag vill inte fråga henne någonting mer. Egentligen har jag minst tusen frågor men det spelar inte längre någon roll. Johanna har sagt det jag behöver veta. »Gör det inte«, säger jag. »Lämna mig inte.« Jag kan inte göra något annat än att be henne stanna.

Jag vädjar. Sluter mina ögon, vänder känslorna inåt för en sekund, försöker hitta kraft att fortsätta prata om det här. »Du måste lyssna på mig nu. Jag vill förklara det här för dig om jag kan.« Men det kan du inte. Jag vet att du inte kan förklara det för mig. »Gör det inte. Snälla.« »Vi kan inte ha det så här. Jag menar det. Jag är trött och ledsen och jag orkar inte längre.« En del av mig vet precis vad hon syftar på, en annan inte. Jag vet mycket väl att vi är trötta och inte ger varandra den uppmärksamhet som båda behöver. Det har smugit sig in en leda i vardagen, en tystnad i rummen, jag har känt det. Men jag vill bara härda ut, ta mig igenom det, komma ut på andra sidan. Jag tänker att vi inte är ett dugg unika, alla har det så här i perioder, det 15

peo bengtsson

går över. Vi har våra strider, ibland är det tråkigare och ibland är det bättre, det är så det är. »Har ni knullat?« »Sluta.« »Har ni det?« Hennes gråt stannar upp. Hon torkar tårarna. Det är som om min fråga gör henne starkare. Jag känner mig billig och simpel. Som om ett knull skulle vara det värsta som kunde hända. Jag tänker att Johanna begår ett misstag som ens berättar om det. Hon skulle kunna ha en affär bakom min rygg, om det nu är vad hon längtar efter, och sedan avsluta den när hon tröttnat på honom och stanna kvar hos mig. Jag skulle kunna leva utan att veta. Vårt gemensamma liv kunde fortsätta.

Det händer de bästa, Johanna. Vårt förhållande skulle överleva det. »Nej, det har vi inte.« »Då har du inte träffat nån annan ännu.« »Jo, det har jag.« »Du kan fortfarande låta bli. Du kan sluta tänka på honom. Vi kan reda ut det här.« Men jag ser i hennes ögon att vi inte kan det. Hon har tänkt på det här en längre tid. Hur kan jag ha missat 16

kärleken passerade här en gång

det? Har jag missat det, eller har jag vetat utan att orka ta in det? »Säg vem han är.« »Jag lovar att det inte är nån som du känner till.« »Säg vem det är.« »Det är en författare på förlaget.« »På förlaget?« Johanna nickar. Det är som om golvet öppnar sig under mig. Jag blir rasande. »Vad menar du? Har du blivit kär i nån du jobbar med?

Så jävla billigt.« »Det är så mycket vi behöver prata om, Samuel. Vi behöver prata om oss.« »Jag vill inte prata om oss! Jag vill prata om er.« »Sänk rösten, snälla«, vädjar hon med svag röst.

Det blixtrar till inuti huvudet. En författare på förlaget. Hur ska jag kunna hantera den informationen? Vad som helst men inte det. Jag önskar att hon klippte till mig på riktigt, att hon lyfte sin hand och slog mig i ansiktet.

Jag vill vakna upp ur det här. Jag längtar efter kallt vatten, efter frisk luft, det känns trångt och syrefattigt i köket, jag har svårt att ta djupa andetag, trots att det är just vad jag behöver. Johannas ansikte har en bottenlös sorg 17

peo bengtsson

över sig, hon skakar på huvudet och ser ut att brista ut i gråt vilken sekund som helst. Men plötsligt står Ingrid i dörröppningen och tittar på oss. Hon är inte helt vaken, befinner sig fortfarande kvar i drömmen hon blivit uppryckt ur. Hon mumlar i sömnen. »Kan ni vara lite tystare?« »Lilla gumman, förlåt«, svarar Johanna. »Jag kan inte sova när ni skrattar så högt.«

* Vi var av samma sort. Åtminstone ville jag att det skulle vara så. Hennes stolta och raka hållning. Axlarna som signalerade styrka och självsäkerhet. Hon var ointaglig och cool och jag blev förälskad i samma ögonblick som hon klev in i mitt liv. Hon tog mat från kantinen och tvekade inte en sekund innan hon valde en plats vid fönstret för sig själv. Solen sken in på henne och hon strök undan håret från ögonen. Jag fick en impuls att resa mig upp med min bricka och gå över och sätta mig hos henne.

Men vad skulle hända sedan? Det hade jag ingen aning om. Så jag gjorde det aldrig.

18

kärleken passerade en gång

Det var vår första dag på skolan. Jag hade anmält mig till en skrivarkurs som skulle pågå i två terminer och hon hade gjort samma sak. Den blivande klassen spred ut sig i matsalen, helt i onödan. Ingen vågade prata med någon annan. Så blyga och oroliga. Fast inte hon, hennes ensamhet var av ett annat slag. Efter lunchen hade vi en kort lektion och fick träffa vår lärare, sedan var resten av dagen fri. Skolan låg vackert bland grönska uppe på en kulle. Där fanns träd att luta sig mot i skuggan. Jag låg i gräset och rökte en cigarett. Solen letade sig ner genom grenverket, men det var svalt där jag låg. Jag hade bra uppsikt över den lilla skolgården och kunde ostört ligga och titta på de andra eleverna. Hon kom förbi, gav mig ett ögonkast, det kan inte ha varit inbillning, och sedan försvann hon. Jag låg kvar under trädet och frös plötsligt, troligen av oro och iver efter hennes ögonkast. Jag undrade vad det betydde, hade hon trots allt sett mig också?

Jag fick hyra ett av rummen på skolan, det var ordnat sedan tidigare, och när skolgården var tömd på människor så reste jag mig upp ur gräset och gick bort till byggnaden där jag skulle bo. Ingen annan var där ännu, jag var först. Korridoren låg stilla och tyst. Det fanns ingenting annat att göra än att packa upp de två skjortor som 19

peo bengtsson

jag ägde och hänga upp dem på varsin galge. Rummet var trist men rymligt. Där fanns en säng, ett skrivbord och en garderob. Inga gardiner eller mattor. Golvet knarrade när jag gick på det. Det knakade i väggarna när vinden tog tag i huset.

Plötsligt fotsteg. Ännu en person som letade efter sitt rum. Någon kom in i korridoren och släppte ner sina väskor i golvet när bördan blev för tung. Min dörr stod på glänt. Jag kikade ut och stelnade till. Det var hon igen.

Jag kunde inte tro att det var sant. »Hej«, sa jag. »Ska du bo här?« »Ja«, sa hon. »Okej. Jag med.« »Jag ser det.« »Jag heter Samuel.« »Och jag heter Johanna.«

* Natalie ber mig komma in på sitt kontor. Hon är min chef nu för tiden. En gång i tiden var vi kollegor med samma arbetsuppgifter. Vi ritade upp tidsplaner för våra 20

kärleken passerade här en gång

projekt tillsammans, kontrollerade varandras budgetar när det behövdes, och stöttade med goda råd om någon av oss råkade ut för en ovanligt jobbig kund. I flera projekt jobbade vi sida vid sida, vilket jag alltid uppskattade.

Sedan blev hon erbjuden en tjänst som avdelningsansvarig och jag blev glad för hennes skull. Hon ville det och jag visste att hon var rätt person för jobbet. Men även om jag inte hade något problem med hennes befordran, så blev det ändå svårare för oss att prata under en period, när vi behövde vänja oss vid våra nya roller. Det var inte så att jag tyckte det var svårt att ta order från henne, tvärtom, men vi var båda obekväma med att närheten vi upplevt plötsligt var försvunnen. Hon var inte min allierade längre.

Allt det där är länge sedan nu.

Att hon ber mig är kanske inte rätt benämning på vad som sker. Hon vinkar till mig genom sitt stora fönster, som alltid får mig att tänka på ett akvarium, och tecknar åt mig att ta med block och penna. Det här är fel dag, tänker jag. Det är svårt att dölja att min fru tänker gå ifrån mig och jag vet inte ens om jag ska försöka undanhålla Natalie den informationen. Kanske har jag gråtit hela natten. Det känns som om jag har små fåror i ansiktet där 21

peo bengtsson

tårarna har runnit, men det är givetvis bara inbillning.

Det värker innanför ögonlocken. Det värker nog överallt när jag tänker efter. Jag känner hur folk stirrar på mig när jag lämnar min arbetsplats och går över till Natalie.

Idag är en viktig dag, men först minns jag inte varför, jag har helt glömt bort det och kommer på det när jag väl är på plats hos Natalie. Det handlar om en rapport som bara måste bli klar eftersom den ska levereras till en viktig kund och så vidare. Jag kan inte bry mig mindre än vad jag redan gör. Fast egentligen måste jag bry mig om rapporten, för det är jag som ska färdigställa den. Det har jag lovat Natalie. Hon litar på mig. Jag har aldrig riktigt lyckats förstå varför, hon som har sett mina brister som projektledare, som har städat upp efter mina misstag ibland, rättat till det jag har gjort fel. Hon känner mig och vet precis vad jag går för. Hon har sett hur glöden i mig har falnat. Men Natalie har alltid gillat mig, stöttat mig, trots att det har funnits många anledningar genom åren att inte göra det. Sara, som jag delar skrivbord med, säger att jag är chefens favoritkackerlacka. Vad det nu betyder. »Stäng dörren efter dig«, säger Natalie.

Jag sätter mig i soffan hon har på sitt kontor. »Hur är det fatt?« frågar hon.

22

kärleken passerade här en gång

Natalie som alltid är så effektiv. Hon brukar inte fråga mig hur det är fatt, det finns det ingen tid till. Hon brukar komma till saken direkt. Men nu ser hon att jag har svårt att koncentrera mig. »Det är inte alls bra«, svarar jag. »Vad är det som har hänt?« »Igår berättade Johanna att hon har träffat en annan.« »Åh nej.« »Jag har inte sovit i natt.« Och så kommer gråten. Igen. Jag kan inte hjälpa det.

Hon sätter sig bredvid mig i soffan och lägger en arm om mig. Genom glaset kan alla se min rygg som skakar, mitt sänkta huvud, den böjda nacken, kroppen som vill sjunka ihop. Natalie försöker stilla min gråt. Allt är ljudlöst och suddigt. Jag vill skrika men jag kan inte. Hon säger ingenting, det finns inget hon kan göra. Det går några minuter. »Vill du ha något?« Jag skakar på huvudet. Torkar bort snor på överläppen med skjortärmen. Det spelar ingen roll. Jag orkar inte tänka på det. Sedan samlar jag mig och berättar om vad som hänt kvällen innan; att Johanna kom hem och lät så självsäker och visste precis vad hon gjorde. Att hon höll sig lugn och sansad genom hela samtalet, och förklarade 23

peo bengtsson

att hon har blivit förälskad i en annan man. Att de inte har gjort något ännu, men att hon vill att det ska hända mellan dem. Hon vill vara hos honom trots att det kommer att slå sönder vår familj. Jag säger att jag älskar henne och att jag blir helt förkrossad när jag tänker på vad hon håller på att göra. »Det är fruktansvärt. Jag blir ledsen när jag hör det«, säger Natalie.

Vad hon än kallade in mig för att berätta så är det inte viktigt längre. Det är borta. Jag är oförmögen att uträtta någonting den här dagen. Det vet hon. Jag behöver låsa in mig på toaletten och spola vatten i ansiktet. Eller bara gå ut på gatan och hämta luft. »Gå hem. Ta ledigt. Ring mig i morgon eller dagen därpå.« Så reser vi oss upp, båda två, blir stående framför soffan och hon ger mig en lång kram som jag besvarar utan någon kraft i armarna. Sedan öppnar jag dörren och går bort till min plats. »Har du fått sparken?« frågar Sara.

Jag skakar på huvudet. »Den jävla skatan. Om hon har sparkat dig så tänker jag anmäla henne.« 24

kärleken passerade här en gång

»Men det har hon inte.« »Jag säger också upp mig. Jag lovar. Den här gången menar jag det. Jag gör det nu direkt.« Sara letar alltid efter en anledning att äntligen få säga upp sig, men det finns aldrig någon. Egentligen trivs hon utmärkt på kontoret, hon vill ingen annanstans, vilket jag säger till henne då och då. Men idag orkar jag inte. Mina sista krafter går åt till att ge Sara en mörk blick. Jag måste få henne att sluta prata. För ett ögonblick tror jag att jag lyckats. Jag tar min kavaj och min väska, visar att jag tänker gå därifrån. Sara följer efter mig ut i korridoren. »Det är du som har sagt upp dig alltså«, fortsätter hon. »Kom igen, säg det. För om du slutar så slutar jag.« »Lyssna nu, Sara. Jag ska inte sluta. Det är Johanna som går ifrån mig.« Sedan orkar jag inte säga något mer. Det var ett misstag att komma in till kontoret. Jag skulle ha stannat hemma och dragit för alla gardiner. Ringt mig sjuk. Sara ser förtvivlad ut så jag klappar henne på axeln, det är det enda jag kan göra. Sedan försvinner jag ut på gatan och krockar med en sen morgonpendlare som går rakt in i mig. Jag noterar faktiskt att det händer.

25

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon har träffat en ny man.

Beskedet kommer plötsligt, även om varningssignalerna har funnits där.

Medan Johanna snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel Foto © Lars Trangius

kvar i spillrorna av det liv som han trodde skulle vara för evigt.

Nu måste Samuel lära sig att leva utan Johanna. Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka ... vadå? Han upptäcker att han nästan helt saknar nära vänner. Dem har han slarvat bort under åren

Peo Bengtsson, född -71, bor i Stockholm.

med Johanna. Men Theodor finns där, Samuels äldsta vän, som också

Han är svag för Patricia Highsmith, Richard

har upplevt en svår förlust i sitt liv.

Yates, italienska skor och sina döttrar. Anser att sanningen är temporär.

En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Läs mer på sthlmunderytan@blogspot.se och twitter.com/SthlmUnderYtan

Kärleken passerade här en gång Peo Bengtsson

”Vi får prata när barnen har somnat ...”

Kärleken kommer när man minst av allt anar det.

Ibland stannar den på längre besök, ibland ger den sig av i all hast.

Det händer att den lämnar en familj efter sig .

En familj som slits i stycken.

www.damm.se ISBN 978-91-7537-082-8

Bengtsson_Karleken passerade har en gang.indd 1

2013-05-15 14:19