9789175370651

Översättare: Kjell Waltman

www.damm.se Copyright © Karen Engelmann 2012 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Stockholm Octavo Omslag Maria Sundberg / Art by Sundberg Omslagsillustration Solfjäder: Lonely Planet / Getty Images Tavla över Stockholm: Mynttorget av Johan Sevenbom Illustrationer Illustrationerna (förutom kortet ”Böckernas underknekt”) är hämtade ur Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University.

Kortet ”Böckernas underknekt” av Jost Amman kommer från Herzog August Bibliothek, Wolfenbüttel.

Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt Fournier MT, Mrs Eaves och Voluta script Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7537-065-1

Till Erik

1788

1771

Sverige På operan i Paris får kronprins Gustav veta att fadern har avlidit.

Gustav III grundar Kungliga Dramatiska teatern.

Sverige förklarar krig mot Ryssland.

1772

Gustav III kröns till kung av Sverige och storfurste av Finland. Han genomför en statskupp mot den härskande adeln.

1786

Gustav III grundar Svenska Akademien.

1782

Gustav III instal­ lerar Kungliga Operan i ett nytt operahus i Stockholm.

1777

Gustav III träffar sin kusin kejsarinnan Katarina II (den stora) av Ryssland, som ser möjligheter att utvidga sitt rike på Sveriges bekostnad.

1770 1770

Den franske kronprinsen Ludvig August gifter sig med Marie Antoinette av Österrike.

1789

Förenings- och säkerhetsakten antas.

Den ger ofrälse aldrig tidigare skådade rättigheter, och kungen nästintill absolut makt.

Oppositionen består av adeln, som får stöd av kungens yngre bror hertig Karl, som ansluter sig till kungens motståndare.

Nitton ledare fängslas.

1780

1784

Det franska kungaparet välkomnar Gustav III till sitt hov. Axel von Fersen ingår i hans uppvaktning.

Frankrike 1774

Den svenske greven Axel von Fersen d.y. träffar den franska kronprinsessan Marie Antoinette under en maskeradbal i Paris. Det ryktas om en romans.

Ludvig XVI kröns till kung av Frankrike.

1789

De franska stånden proklamerar sig som en nationalförsamling.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna antas.

Bastiljen stormas.

Versailles stormas av en folkmassa med parisiskor i spetsen. Kungen och drottningen flyttas till Tuilerierna i Paris.

Februari

Gustav III fruktar att revolutionen skall sprida sig och förbjuder nyheter från Frankrike i svensk press.

December

Inför 1792 sammankallar Gustav III riksdagen för att hantera rikets ekonomiska kris. Han har planer på att ytterligare modernisera regeringen.

Gustav III planerar ett väpnat ingripande i Frankrike tillsammans med förenade europeiska styrkor. Han avser att själv leda armén.

Augusti

Februari

Juni

Mars

Gustav III segrar i kriget mot Ryssland, till en kostnad av 23 miljoner riksdaler och 40 000 människoliv.

Gustav III reser till Aix-la-Chapelle för att välkomna den flyende franske kungen och drottning­ en. När deras flyktplan misslyckas förnyar han sina ansträngningar att samla en invasionsstyrka.

Riksdagen avslutas i personlig triumf för Gustav III, vilket får motsättningarna till adeln att flamma upp på nytt.

Den 16 mars 1792 skjuts Gustav III på Kungliga Operans scen under en maskeradbal och dör av sina skador tretton dagar senare.

1790 1791 1792

Februari

Juni

Greve Axel von Fersen besöker i hemlighet Tuilerierna med planer på ännu ett flyktförsök.

Ludvig XVI vägrar.

Den franska kungafamiljen försöker fly. Greve Axel von Fersen kör vagnen under resans första etapp. De tillfångatas i Varennes.

Augusti

April

Österrike och Preussen lovar att ingripa för att bevara den franska monarkin om bara en majoritet av Europas länder medverkar.

Den frans­ ka nationalförsamling­ en förklarar krig mot Österrike.

September

Giljotinen introdu­ ceras.

Ludvig XVI accepterar formellt den nya franska konstitutionen.

Frankrike blir en konstitutionell monarki.

Folkmassor anfaller Tuilerierna. Kungen och drottningen place­ ras i Templefängelset.

September December

Tolvhundra fångar avrättas efter en summarisk rättegång (septembermassakern).

Ludvig XVI ställs inför rätta som ”medborgare Capet” och döms av en knapp majoritet till döden.

Han avrättas i januari 1793.

personer e m i l l a r s s o n – ogift kammarskrivare vid Tull- och licentkontoret i Stockholm. f r u s o f i a s pa r f – innehaverska av en spelsalong i Gråmunkegränd, där hon även spår i kort och är verksam som spåkvinna. g u s tav i i i – Sveriges kung sedan 1771. Fru Sparfs klient och vän. h e r t i g k a r l – kung Gustavs yngre bror och anhängare till motståndsmännen i Anjalaförbundet. g e n e r a l m a j o r c a r l f r e d r i k p e c h l i n – kung Gustavs långvarige fiende och Anjalamännens ledare. u z a n n s k a n – friherrinnan Kristina Elisabeth Lovisa Uzanne – solfjäderssamlare, lärare, adelns och hertig Karls förkämpe. c a r l o t ta – den välbärgade vinhandlare Vingströms giftasvuxna dotter och Uzannskans skyddsling. s k e p pa r e h i n k e n – smugglare. j o h a n na b l o m ( f ö d d g r å ) – apotekarlärling som rymt till huvudstaden. m ä s t e r f r e d r i k l i n d – huvudstadens mest framstående kalligraf. c h r i s t i a n no r d é n – svensk solfjädermakare, utbildad i Frankrike och flykting från revolutionens Paris. m a r g o t no r d é n – Christian Nordéns franskfödda hustru. l a r s no r d é n – Christian Nordéns yngre bror. a n na m a r i a p l o m g r e n – krigsänka.

Och utöver de ovannämnda d i v e r s e i nv å na r e i h u v u d s ta d e n .

Stockholmsoktaven kommer ni aldrig att hitta i några officiella handlingar: spådomar i kort är inget som lagras i arkiven, och oktavens huvudsakliga deltagare – kortspelare, köpmän och kvinnor – är sällan av intresse för de lärde. Den är likväl värd att beakta, vilket är anledningen till dessa anteckningar. Jag har pusslat samman berättelsen från minnesbilder – av vilka de flesta tenderar att smickra pusselläggaren. I dessa minnesfragment återfinns skikt av upplysningar, vilka är hämtade från myndighetsakter och kyrkoböcker, opålitliga ögonvittnen och rena lögnare samt från personer som uppger sig ha ”sett” saker och ting genom sina tjänares eller vänners ögon, sådant som bedyras av så avlägsna släktingar som femmänningar, vilka har fått höra saker och ting i tredje eller fjärde hand. Bland alla dessa fanns en betydande kärna av vittnesgilla personer som bemödade sig om att vara uppriktiga, eftersom de inte hade någonting att dölja, eller som lät tungan löpa om sanningen kunde ödelägga ett rykte som de visste var byggt på falskhet.

Jag sökte efter upprepningar och mönster som överlappade och bekräftade varandra, och annoterade särskilt sådana förtjänstfulla källor. Ibland fanns det dock inga, så en del av det jag kommer att återberätta är baserat på spekulationer och hörsägen.

Detta brukar kallas historia.

Emil Larsson, 1793

del i

Arte et marte Med fredlig id och krigisk bragd Inskription Ăśver entrĂŠn till Riddarhuset, den svenska adelns palats i Stockholm.

Kapitel ett stockholm 1789

Källor: E.L., polisuppsyningsman X, herr F., friherre G***,

Stockholm kallas på fru S., arkivarie D.B. – Riddarhuset.

stockholm kallas på goda grunder för Nordens

Venedig. Enligt många resenärer är staden precis lika intrikat, storslagen och mystisk som sin sydliga syster. I Mälarens och Östersjöns komplicerade vattenleder speglas de storslagna palatsen, de ockragula bostadshusen och de gracila broarna, liksom alla de snabba ekor som fraktar befolkningen mellan de fjorton öar som utgör staden. De djupa skogar som omger den glittrande arkipelagen öppnar sig dock inte mot ett soligt, uppodlat Italien utan bildar i stället en städsegrön, av vargar och andra vilda varelser befolkad gräns till det uråldriga land och hårda bondeliv som väntar strax utanför huvudstaden. Men medan jag stod på randen till seklets sista decennium, under de sista åren av Hans Majestät kung Gustav III:s upplysta regeringstid, tänkte jag sällan på vare sig landsbygden eller dess spridda, svältande befolkning. Huvudstaden hade alldeles för mycket att erbjuda, och tillvaron föreföll vara fylld av möjligheter.

Det är sant att det vid en första anblick inte verkade vara den bästa av tider. I många hem hölls fäna i boningshuset, torvtak förmultnade på grund av bristande underhåll och ingen kunde undgå de syfilisärr, slemhostningar eller den myriad av andra tecken på sjukdomar som plågade de breda folklagren. Kyrkklockorna ringde jämt och ständigt, för Liemannen kände sig mer hemtam i Stockholm än i någon annan stad i hela Europa. Stanken av öppna kloaker, rutten mat och otvättade kroppar förpestade luften. Men jämsides med denna dystra tablå kunde man

16 karen engelmann

skymta en ljusblå rock i vattrat siden, broderad med gyllene fåglar; höra frasandet av en taftklänning och brottstycken av fransk poesi; och andas in doften av rosenpomada och eau-de-cologne som svepte förbi med samma bris som förde med sig en melodi av Bach, Bellman eller Kraus: den gustavianska tidens verkliga hallstämpel. Jag ville att denna gyllene epok skulle vara för evigt.

Dess final skulle bli oförglömlig, men de flesta missade början till slutet. Det var inte så konstigt: man förväntade sig det våld som följde efter en revolution – Amerika, Nederländerna och Frankrike var färska exempel. Men när vi den där februarikvällen inledde vår egen lågmälda revolution rådde det lugn i huvudstaden, gatorna låg nästan öde och jag spelade kort hemma hos fru Sparf.

Precis som alla andra i huvudstaden älskade jag kortspel. Kortspel förekom vid varenda sammankomst, och den som inte deltog betraktades inte bara som oförskämd utan som död. Människor roade sig med vilket spel som än förekom vid bordet, men nationalspelet var boston. Hasardspelandet var ett yrke som visserligen saknade skrå och skråsigill men som likväl erkändes som en hörnpelare i stadens sociala uppbyggnad, ungefär som prostitution. Det skapade dessutom en sorts social korridor: vid spelbordet kunde människor som man annars aldrig skulle beblanda sig med sitta mitt emot en, särskilt om man hörde till de mer hängivna spelare som ägde tillträde till fru Sofia Sparfs spelsalong.

Att få tillträde till detta etablissemang var något högst eftertraktat, för även om sällskapet var blandat – högättade och lågättade, damer och herrar – krävdes för detta en personlig rekommendation för att få tillträde, och därefter bedömde den franskfödda fru Sparf sina nya gäster efter ett system som ingen kunde dekryptera – skicklighet, charm, politik och fru Sparfs egen ockulta lyhördhet. Den som inte lyckades leva upp till hennes krav var inte välkommen tillbaka. Min egen inbjudan kom från gatans polisspion. I mitt arbete vid Tull- och licentkontoret hade jag med honom upprättat ett användbart utbyte av upplysningar och varor. Min ambition var att bli en betrodd stamgäst hos fru Sparf och på alla tänk-

stockholm octavo 17

bara sätt skapa min lycka. Ungefär så som kung Gustav hade förvandlat en stel, provinsiell utpost till en ledstjärna för kultur och förfining hade jag för avsikt att klättra från hjälpreda till respekterad kammarskrivare i röd ämbetskappa.

Fru Sparfs rum låg på andra våningen i ett gammalt hus med trappstegsgavel i Gråmunkegränd, målat i den för huvudstaden så typiska ockragula färgen. Från gatan klev vi in genom den välvda stenportalen med ett vakande ansikte uthugget i slutstenen. Gästerna påstod att ögonen rörde sig, men det enda som rörde sig när jag var där var alla pengarna som vandrade in i och ut ur mina fickor. Jag var både spänd och fylld av förväntan den första kvällen, men när vi väl gått uppför den vindlande stentrappan och klivit in i förmaket kände jag mig fullkomligt hemmastadd. Stämningen var varm och gemytlig, och där fanns ett överflöd av tända ljus och bekväma stolar. Polisspionen presenterade mig på tillbörligt sätt för fru Sparf, och en tjänsteflicka serverade mig ett glas konjak från en bricka. Mattor dämpade ljuden, och framför fönstren hängde indigoblå damasttyger som lade rummen i dunkel vid alla tider på dygnet.

Det var en stämning som passade både hasardspelarna som upptog platserna runt borden, och sökarna som väntade på en konsultation. I ett avskilt rum som man nådde via en smal trappa utövade nämligen fru Sparf även yrket som spåkvinna. Det påstods att hon var kung Gustavs rådgiverska, men hur det än var med den saken så skaffade hon sig genom sin dubbla färdighet med korten inte bara en betydande inkomst utan gav också den exklusiva skaran hasardspelare en rysning av välbehag.

Spionen höll just på att leta efter ett bord medan den tredje i vårt sällskap – en av hans bekanta – och jag själv försökte hitta en lättbesegrad fjärde man, när en flinande karl med svart tandkött steg fram och viskade i hans öra och lockade fram ett leende i det annars så uttryckslösa ansiktet. Jag satte mig och tog upp en kortlek ur schatullet med två lekar och knackade lätt på den. ”Goda nyheter?” frågade jag. ”Kanske det, det beror på”, svarade mannen.

18 karen engelmann

Spionen satte sig ned och klappade på stolen bredvid sig. ”Nu sitter vi här bland kungens goda vänner, inte sant, herr Larsson?” Jag nickade.

Jag var en brinnande rojalist, liksom fru Sparf, att döma av de porträtt av kung Gustav och Ludvig XVI av Frankrike som hängde i förmaket.

Mannen sträckte fram handen och sade sitt namn – som jag genast glömde – och drog sedan stolen närmare bordet. ”Riddarhuset skramlar med vapnen. Kung Gustav har låtit fängsla tjugo upprorsledare. Generalmajor Pechlin, gamle von Fersen, till och med Henrik Uzanne.” ”Då måste de för en gångs skull ha gjort något anmärkningsvärt”, sade jag och delade ut korten. ”Herr Larsson, det handlar om vad de inte har gjort.” Mannen med det otäcka flinet böjde sig fram och höll upp handen för att äska tystnad. ”Adeln vägrade att underteckna kungens förenings- och säkerhetsakt.

De blev rasande vid tanken på att ofrälse skulle få rättigheter och privilegier som är förbehållna adeln. Kungens statskupp hejdade dem innan oenigheten hade hunnit sprida sig och hindra hans upplysta lagstiftning. De tre lägre stånden har skrivit under. Kungen har skrivit under.

Akten är antagen.”

Jag höll korten stilla en liten stund och iakttog de tre andra medan de inom sig begrundade visionen av detta nya Sverige. ”På andra ställen skulle ett sådant handlande innebära blodigt uppror”, sade spionen vördnadsfullt. ”Kungen har avvärjt hotet med pennan.” ”Avvärjt?” sade den tredje spelaren och tömde bägaren. ”Adelsmännen kommer att sluta sig samman och svara med våld, precis som de gjorde 1743, precis som de gör överallt. Sådan är enigheten bakom den akten.” ”Och var finns säkerheten?” frågade jag. Ingen svarade, så jag höll upp korten. ”Boston?”

Fru Sparf, som uppmärksamt lyssnade till ordväxlingen, nickade åt mig och gav mig en uppskattande blick: hon ville uppenbarligen att ämnet politik skulle bordläggas. Jag delade ut korten till oss fyra – vita baksidor mot den gröna filten på bordsskivan. ”Blev kungens bror fängslad?” frågade spionen, som var nyfiken på

stockholm octavo 19

vad som hade hänt med en av hans främsta skottavlor. ”Hertig Karl har på sistone blivit upprorsmakarnas egentlige ledare.” ”Skulle hertig Karl vara en ledare?” Mannen gjorde en grimas. ”Hertig Karl byter lojalitet som han byter kvinnor. Kungen vägrar tro att Karl skulle intrigera mot tronen, och han ger honom tillfälle att bevisa att han inte gör det – han har utnämnt sin käre bror till chef för Livregementet till häst.” ”Och följaktligen kommer vi alla att kunna sova bättre i natt”, sade jag och bredde ut korten i en solfjäder, ”men nu måste ni satsa.” Samtalet avstannade. De enda ljuden kom från kort som blandades eller slängdes i bordet, från klirrande mynt och prasslande sedlar. Jag klarade mig oerhört bra vid spelbordet den kvällen, för hasardspel var en talang jag hade odlat. Även spionen vann stort, eftersom det låg i fru Sparfs intresse att odla polisen – men jag kunde inte avgöra hur hon drev spelet till hans fördel. Han var ingen särskilt skicklig spelare.

När klockan närmade sig tre reste jag mig för att sträcka på mig, och fru Sparf kom fram och tog min hand i båda sina. Hennes ungdom var sedan länge förbi och hon var enkelt klädd, men i det milda töcknet från tända ljus och brännvin var hon lika strålande som förr. Fru Sparf höll andan och med sina långa, slanka fingrar följde hon en linje i min handflata. Hennes händer var svala och mjuka och tycktes sväva ovanför min, samtidigt som de omslöt den. Det enda jag kunde tänka på i den stunden var att hon skulle ha blivit en lysande ficktjuv, men hon ägnade sig inte åt sådant nonsens – jag kände efter i fickan senare – och hennes blick var varm och lugn. ”Herr Larsson, ni är född kortspelare, och här i min salong kommer ni att spela era kort så att de gynnar er bäst. Jag tror att vi har många partier framför oss.” Värmen från den triumfen löpte från topp till tå hos mig, och jag minns att jag förde hennes händer till mina läppar för att försegla vår förbindelse med en kyss.

Den kortkvällen inledde två års tilltagande tur i spel, och i sinom tid förde den mig till oktaven – en typ av spådomskonst som var unik för fru Sparf. Den fordrade en utläggning med åtta kort ur en gammal och mys-

20 karen engelmann

tisk lek som skilde sig från alla jag tidigare sett. I motsats till de vaga förutsägelser man kan få av zigenare på marknadstorgen var hennes exakta metod inspirerad av hennes uppenbarelser och visade åtta personer som skulle leda till den händelse som uppenbarelsen förmedlade, en händelse som skulle medföra en förvandling, en uppståndelse för sökaren. En uppståndelse förutsatte naturligtvis ett dödsfall, men den saken nämndes aldrig när korten lades ut.

Kvällen avslutades med flera berusade skålar: för kung Gustav, för Sverige och för min älskade stad. ”Skål för huvudstaden”, sade fru Sparf och klingade sitt glas mot mitt så att den bärnstensfärgade vätskan spillde ut över min hand. ”Skål för Stockholm”, svarade jag, och halsen snördes åt av rörelse, ”och för kung Gustav.”

Kapitel två två strålande år och en förfärlig dag

Mindre än ett

Källa: E.L.

mindre än ett halvår efter mitt första besök spelade

jag mig till ställningen som fru Sparfs partner. Hon sade att hon bara kände till två spelare som var lika skickliga: den ena var hon själv och den andra var död. Det var en komplimang, ingen varning.

Om fru Sparf någon gång fuskade – det gjorde alla – så använde hon sällan vanliga trick, som att märka korten genom att skrapa dem med nageln eller göra bryggan och böja dem vid kuperingen. Inte heller gynnade hon huset överdrivet, så hasardspelarna trodde att hennes eleganta salong var en pålitlig inrättning. Hon kunde konsten att falskblanda så att kortens inbördes ordning inte ändrades eller göra en enhandsvolt, det vill säga en skenkupering som gav samma resultat. Alltsammans gjorde hon med en mjölkpigas oskuldsfulla uppsyn och utan att någon lade märke till något. Bara i mycket tvingande situationer använde hon sig av en preparerad lek, och hon kunde palmera och byta ut kort i ett nafs.

Ibland var syftet med fusket inte att vinna utan att få en ovälkommen spelare att på eget initiativ lämna lokalen. Då använde vi en taktik som fru Sparf kallade för knuff. Hon tecknade åt mig vilken spelare som var vår måltavla. Jag satsade hyfsade summor och spelade mina kort för att få spelaren att förlora, oavsett utgång för egen del. Jag förlorade mycket mer än jag vann, och ingen misstänker en förlorare för att fuska. Efter en eller högst två kvällar förstod småtjuvarna vinken och kom inte tillbaka. Spionerna tog längre tid på sig, eftersom de inte var några spelare,

22 karen engelmann

men även de försvann så småningom. Fru Sparf belönade min diskreta medverkan genom att mer än väl täcka mina förluster och låta mig dela innehållet i de exklusiva flaskor hon hade i källaren.

Fru Sparfs första förutsägelse slog in, och efter ett år av hennes ömma fostran hade jag tjänat tillräckligt med pengar för att köpa mig en plats som kammarskrivare vid Tull- och licentkontoret, ett nästan ouppnåeligt steg uppåt för en som kom från ingenting. Mina enda släktingar var några elaka och skenheliga bönder i Småland, men vi hade gått skilda vägar för åratal sedan, och det för all framtid. Det var bara en grupp som hade inflytande på mig – det inofficiella brödraskap som i huvudstaden gick under namnet Bacchi Orden, en skara glada och vidsynta karlar som kastade sig från tårar till skratt och som ofta var benägna att sjunga även om de var så druckna att de inte kunde stå rakt och så fattiga att de inte kunde betala för dryckerna. Medlemskapet fordrade att man tillbringade mycket tid på Stockholms sjuhundra krogar samt att man vid minst två tillfällen hade påträffats liggande berusad på mage i rännstenen av deras överstepräst, kompositören och geniet Carl Michael Bellman. Ordenssällskapet visade sig till slut vara alltför kostsamt för såväl min person som min börs, och jag ägnade därför mina lediga kvällar åt att spela kort. När jag inte befann mig vid spelborden satt jag hemma framför en spegel och tränade mig i att hantera korten. Mitt engagemang knöt mig hårt till fru Sparf och mina framgångar fortsatte att växa.

Våren 1791 tyckte jag mig känna alla i huvudstaden, åtminstone till utseendet – från skökorna på Baggensgatan till adelsmännen som utgjorde deras kundkrets. De visste dock inte vem jag var, eftersom jag försäkrade mig om att de inte skulle veta det. Det låg i mitt intresse, såväl professionellt som personligen, att vara fullständigt obemärkt – att slippa alla komplikationer, skyldigheter och emellanåt hämndaktioner. Min röda ämbetskappa öppnade dörrar och börsar och ett hyggligt antal mjuka, ljushyllta lår. Förutom lönen erhöll jag en andel vid försäljningen av alla konfiskerade varor och kunde ”importera” en utmärkt vinsamling, mycket fina italienska skor och diverse hushållsartiklar till bostaden som

stockholm octavo 23

jag hyrde i Skräddargränd mitt i staden. Jag infann mig på kontoret vid middagstid för att arkivera handlingar och ta emot uppdrag, gick med mina kolleger till Svarta katten för att dricka kaffe klockan tre och återvände sedan hem för att äta en lätt måltid och ta en tupplur innan jag gav mig ut. Min huvudsakliga uppgift var att avslöja smugglare och inspektera misstänkta frakter, ett arbete som mestadels utfördes på kvällstid i hamnen och i diverse magasin. Jag ägnade mycket tid åt att samla upplysningar på de kaffehus, värdshus och krogar som likt muntra lyktor låg utspridda i huvudstaden och där jag umgicks med damer och herrar ur alla samhällsklasser. Min skickliga utfrågning tolkades som förtjust hänförelse. Det var det perfekta arbetet för en ungkarl, och ännu bättre var det för en kortspelare, som var van vid att avläsa ansikten och gester och lukta sig till en fint.

Sedan uppstod en spricka i min fulländade tillvaro.

Det var en ljuvlig junimorgon, dagen efter annandag pingst. Min chef på Tull- och licentkontoret, en överdrivet from man med sur andedräkt, kallade omedelbart in mig på sitt kontor. Trots att jag bevistade gudstjänsten varje söndag hävdade min chef att det inte räckte för en man som tillbringade sin tid i sällskap med suputer, tjuvar, hasardspelare och lösaktiga fruntimmer. Jag påpekade att det ingick i mina plikter och til�lade att Frälsaren själv hade umgåtts i sådana kretsar. Min chef rynkade pannan. ”Men det var inte det enda umgänge Han hade”, sade han och knäppte händerna på skrivbordet. ”Herr Larsson, det finns ett mänskligt motgift till det gift som omger er.”

Jag blev mycket förbryllad. ”Lärjungar?” frågade jag.

Hans ansikte antog en märkligt skär nyans. ”Nej, herr Larsson. Det heliga äkta ståndet.”

Han reste sig, böjde sig fram över skrivbordet och räckte mig en pamflett med rubriken Ett Argument för det Heliga Äktenskapet. ”Genom Kungliga nummerlotteriet uppmuntrar myndigheterna till giftemål och folkmängdens ökande. Jag kommer att göra min del här på kontoret genom att ställa ett nytt krav på alla kammarskrivare: äktenskap. Biskop

24 karen engelmann

Celsius instämmer till fullo. Herr Larsson, ni är den ende kammarskrivare här som inte ens har ingått trolovning. Senast före midsommar vill jag ha besked om att ni skall knyta hymens band.”

Jag öppnade pamfletten och låtsades läsa medan jag övervägde att snarast begära avsked. Men även om jag tjänade bra på korten kunde jag förlora de intjänade vinsterna på en enda giv, och fängelse väntade den falskspelare som förlorade sin skärpa, vilket alla falskspelare förr eller senare gjorde. Nej, jag tänkte inte ge upp min röda ämbetskappa, min titel, min nyvunna bekvämlighet och min bostad mitt i huvudstaden. Med lite tur skulle en hustru föra med sig en anständig hemgift, och jag skulle dessutom få en permanent hushållerska. Äktenskapet skulle åtminstone trygga den tillvaro som jag satte så högt värde på.

Foto © Audrey Bernstein

karen engelmann är född i Iowa, USA, men när hon var 20 år flyttade hon till Sverige och Malmö där hon bodde i nästan nio år och arbetade som grafisk designer för bl.a. Sydsvenskan och Ikea.

Numera bor hon norr om New York med sin man och deras två döttrar. Stockholm octavo är hennes debutroman.

stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas.

emil larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.

Hans vän, fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom – en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.

Full av förhoppningar börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga anar han att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia – Stockholm octavo!

Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig i högsta grad involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.

”Ett oemotståndligt mysterium mellan två pärmar.” New York Times ”Engelmann har skrivit en magnifikt spännande berättelse.” Publishers Weekly ”En härlig bladvändare om Gustav III:s sista år som regent.” Oprah.com

Stockholm octavo är en roman om kärlek, maktspel och politik – och om en högst ovanlig hjälte.

www.damm.se ISBN 978-91-7537-065-1

Engelmann_Stockholm octavo_MAXI 2.indd 1

2013-07-30 16:30