9789175370620

Av författaren till Flicka med pärlörhänge

The Wall Street Journal

”Romanen är fängslande, mystisk och ibland nästan outhärdligt gripande.”

The Times

”Chevaliers fantasi får en redan briljant målning att gnistra av liv i denna elegant utvecklade och oerhört välskrivna roman.”

USA Today

”En juvel till roman …”

Time

”… ett litterärt konstverk, en av de vackraste kärlekshistorier jag läst.”

Bodil Malmsten

Om Damen med enhörningen ”Tracy Chevalier kysser liv i den historiska romanen.”

År 1850 reser kväkaren Honor Bright till ett

nytt liv i Amerika tillsammans med sin syster som ska gifta sig i Ohio. Men de hinner knappt sätta foten på den nya kontinenten förrän systern dör i gula febern. Ensam och utsatt tvingas Honor tråckla sig fram på egen hand och får förlita sig på främmande människors goda vilja.

Ohio är väldigt annorlunda jämfört med det England hon kommer ifrån – inte ens lapptäckena ser likadana ut.

Solen skiner obarmhärtigt, stormarna är våldsamma och skogen är fylld av djur som hon aldrig sett förut.

I skogen finns även slavar på flykt till friheten i norr.

Honors samvete säger henne att hon bör gömma flyktingarna från de skoningslösa män som jagar dem. Förvisso är kväkarna motståndare till slaveriet men bryter man mot lagen har det sitt pris.

Tracy Chevalier väver en färgstark historia om udda vänskaper, mod, lust, frihet, främlingskap – och lapptäcken.

”… hennes bästa sedan Flicka med pärlörhänge.”

The Independent

The Independent

”… ett mäktigt och vackert verk.”

Publishers Weekly

Om Oskuld och erfarenhet ”En visuell njutning.”

The Times

Chevalier_Den sista fristaden_omslag.indd 1

Foto © Sven Arnstein

Om Flicka med pärlörhänge ”Chevalier gör inte ett felsteg i detta triumferande verk … Det är en underbar berättelse”

www.damm.se

TRACY CHEVALIER (f. 1962) växte upp i Washington D.C. men flyttade 1984 till London och arbetade flera år som fackboksredaktör. Därefter studerade hon ”creative writing” vid University of East Anglia. Hon fick sitt internationella genombrott med Flicka med pärlörhänge, som också har filmatiserats. Den sista fristaden är hennes sjunde historiska roman på svenska.

Läs mer om författaren och hennes romaner på www.tchevalier.com

ISBN 978-91-7537-062-0

2013-08-09 14:36

Av Tracy Chevalier har utgivits Flicka med pärlörhänge När änglar faller Den blå färgen Damen med enhörningen Flicka med pärlörhänge (illustrerad utgåva) Oskuld och erfarenhet Okända väsen

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 2

2013-08-23 09:40

Översättare: Anna Strandberg

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 3

2013-08-23 09:40

www.damm.se Copyright © 2013 Tracy Chevalier Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Last Runaway Omslagslayout Maria Sundberg Omslagsbild Becca Stadtlander Typsnitt A Garamond Pro Sättning Forma Books AB Tryck ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-7537-062-0

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 4

2013-08-23 09:40

Den h채r boken till채gnas Catoctin Quaker Camp och Oberlin College: tv책 platser som har format och v채glett mig som ung

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 5

2013-08-23 09:40

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 6

2013-08-23 09:40

Horisоt

Det fanns ingen återvändo. När Honor Bright oväntat hade meddelat familjen att hon tänkte följa med sin syster Grace till Amerika – när hon gick igenom sina ägodelar och bara behöll det allra nödvändigaste, när hon gav bort alla sina lapptäcken, när hon tog farväl av sina far- och morbröder, fastrar och mostrar och kysste sina kusiner och syskonbarn, när hon klev in i droskan som skulle ta dem från Bridport, när hon och Grace krokade arm och gick uppför landgången i Bristol – hade hon gjort allt detta med den outtalade tanken: Jag kan alltid komma tillbaka.

Inbäddat långt under de orden hade ändå Honors misstanke funnits att i samma ögonblick som hennes fötter lämnade engelsk mark skulle hennes liv för alltid vara förändrat.

Tanken på att kunna återvända dämpade åtminstone den värsta våndan i hennes bestyr under veckorna fram till avresan, likt en nypa socker som hemligen tillsätts en sås för att göra den mindre bitter. Tack vare den kunde hon behålla sitt lugn och inte gråta, som hennes väninna Biddy gjorde när Honor gav henne täcket hon just sytt färdigt: ett lapptäcke med bruna, gula och gräddfärgade romber som fogats samman till en åttauddig Betlehemsstjärna och sedan kviltats med harpor och den bård med fjädrar som hon var känd för. Samfundet hade gett henne ett vänskapstäcke – där varje block var sytt och signerat av en 7

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 7

2013-08-23 09:40

vän eller släkting – och det fanns inte plats för båda täckena i hennes koffert. Vänskapstäcket var inte lika välgjort som hennes eget, men naturligtvis måste hon välja att ta med det. ”Det här vill jag lämna kvar hos dig, till minne av mig”, framhärdade hon när hennes gråtande väninna försökte skjuta tillbaka täcket med Betlehemsstjärnan till henne. ”Jag kommer att sy fler täcken i Ohio.”

Honor försökte att inte tänka på själva resan utan i stället koncentrera sig på resmålet och det fjällpanelhus som hennes blivande svåger hade ritat av till Grace i sina brev från Ohio. ”Det är ett rejält hus, även om det inte är byggt av sten som du är van vid”, hade Adam Cox skrivit. ”De flesta husen här är trähus.

Det är inte förrän en familj har slagit sig ner för gott och vet att man inte kommer att flytta som man bygger sig ett tegelhus.” ”Huset ligger i ena änden av Main Street i stadens utkant”, hade han fortsatt. ”Faithwell är fortfarande litet, med femton familjer som hör till Vännernas samfund. Men med Guds försyn kommer den att växa. Min brors butik ligger i Oberlin, en större stad en knapp mil härifrån. Han och jag hoppas kunna flytta hit den när Faithwell har vuxit sig stort nog för att ha underlag för en manufakturhandel. Här kallas det för ’korta varor’. Det är många nya ord att lära sig i Amerika.”

Honor kunde inte föreställa sig hur det var att bo i ett trähus, som kunde ta eld så fort, som lätt blev skevt, knarrade och knirkade och inte gav den känsla av varaktighet som tegel eller sten gjorde. Även om hon försökte begränsa sin oro till det faktum att de skulle bo i ett trähus kunde hon inte hejda tankarna från att glida iväg till funderingar om resan på Adventurer, skeppet som skulle ta dem över Atlanten. Honor var van vid båtar, som den Bridportbo hon var. Det hände att hon följde med sin far till hamnen när ett parti hampa hade anlänt. Hon hade till och med gått ombord, och sett på hur sjömännen beslog seglen och 8

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 8

2013-08-23 09:40

sköt upp tågvirket och svabbade däcket. Men hon hade aldrig seglat på något av skeppen. En gång när hon var tio hade hennes far tagit med familjen till det närbelägna Eype över dagen, och Honor och Grace och bröderna hade gått ut med en roddbåt.

Grace hade älskat att vara på sjön, och hade skrikit och skrattat och låtsats falla överbord. Honor däremot hade hållit sig fast i relingen medan bröderna rodde, och försökt att inte visa sin rädsla över gungandet och den underliga och obehagliga känslan av att inte längre ha stadigt underlag. Hon hade sett sin mor gå av och an på stranden i sin mörka klänning och vita bahytt i väntan på att barnen skulle komma tillbaka helskinnade. Honor hade undvikit att sätta sig i en båt igen.

Hon hade hört historier om svåra överfarter men hoppades att hon skulle kunna möta den sortens problem på samma sätt som hon gjorde med andra prövningar, med obrutet tålamod. Men hon hade inte fått sjöben. Det var vad sjömännen kallade det.

Kanske borde hon ha insett detta efter sin upplevelse av att ha vatten i stället för fast mark under fötterna när hon var i roddbåten. Efter att de hade lämnat Bristol stod hon på däck med Grace och andra passagerare och såg Somersets och norra Devons kust breda ut sig långsides med skeppet. För de andra passagerarna var ostadigheten en ny och lustig känsla, men Honor blev alltmer orolig, reagerade på skeppets rörelse med rynkad panna, spända axlar och en tyngd i maggropen, som om hon hade svalt ett järnlod. Hon höll ut så länge hon kunde, men när Adventurer passerade Lundy Island vände det sig till slut i Honors mage och hon kräktes på däck. En passerande sjöman skrattade. ”Sjösjuk redan, och vi har knappt hunnit ut ur Bristolkanalen!” tjöt han. ”Vänta tills vi kommer ut på havet. Då kommer hon att få se på sjösjuka!”

Honor kräktes över Graces axel, på sina filtar, på golvet i deras lilla hytt, i ett emaljfat. Hon kräktes när det inte längre fanns 9

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 9

2013-08-23 09:40

något att få upp, när hennes kropp likt en illusionist lyckades trolla fram någonting av ingenting. Hon mådde inte heller bättre efter anfallen. När de kommit ut på Atlanten och skeppet påbörjade sina långa rullningar upp och ner med dyningarna, fortsatte hon att må illa. Fast nu var även Grace sjösjuk, liksom många av de andra passagerarna, men bara för ett tag, tills de hade vant sig vid skeppets nya rytm. Honor vande sig aldrig. Illamåendet lämnade henne inte under hela den månadslånga resan.

När Grace inte själv var sjösjuk tog hon hand om Honor, sköljde hennes lakan, tömde hennes handfat, hämtade buljong och hårda skeppsskorpor, läste högt för henne ur Bibeln eller de få böcker de tagit med: Mansfield Park, Den gamla antikvitetshandeln, Martin Chuzzlewit. För att avleda Honors tankar småpratade hon om Amerika, försökte få henne att tänka på vad som låg framför dem i stället för på obehaget just nu. ”Vad vill du helst se, en björn eller en varg?” frågade hon, och besvarade sedan sin egen fråga. ”En björn, tror jag, för vargar ser ut som förvuxna hundar, men en björn ser bara ut som sig själv. Vad vill du helst resa med: en ångbåt eller ett tåg?”

Honor stönade vid tanken på ännu en båt. ”Ja, ett tåg”, höll Grace med. ”Jag önskar att det fanns ett tåg vi kunde ta från New York till Ohio. En dag kommer det att finnas det. Åh, Honor, kan du tänka dig: snart kommer vi att vara i New York!”

Honor gjorde en grimas och önskade att hon också kunde se den här flytten som det stora äventyr Grace tydligen upplevde den som. Hennes syster hade alltid varit den rastlösa i familjen Bright, den som var mest ivrig att följa med fadern när han måste resa till Bristol eller Portsmouth eller London. Hon hade till och med gått med på att gifta sig med en äldre, tråkigare man på grund av de utsikter han gav om ett liv långt bort från Bridport.

Grace hade känt familjen Cox, en familj med fem bröder, sedan de flyttat från Exeter flera år tidigare för att öppna en manufakturhandel, men hon hade inte visat något intresse för Adam 10

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 10

2013-08-23 09:40

förrän han bestämde sig för att emigrera till Ohio. En av hans bröder – Matthew – hade redan flyttat dit, men hade blivit klen, och frun hade skrivit och frågat om en ledig bror kunde komma över och hjälpa till med rörelsen. Så snart Adam hade flyttat till Amerika började han och Grace skriva till varandra regelbundet, och med små diskreta vinkar förmådde hon honom att be henne göra honom sällskap i Ohio som hans hustru, där de skulle sköta butiken tillsammans med Matthew och Abigail.

Familjen Bright blev förvånad över Graces val. Honor hade trott att hon skulle gifta sig med en mer livfull person. Men Grace var så förtjust över tanken på att bo i Amerika att hon inte tycktes ha något emot sin blivande makes reserverade sätt.

Trots att hon var tålmodig, och kanske kände sig skyldig till att ha utsatt sin syster för flera veckors sjösjuka, blev till och med Grace till slut irriterad över Honors ihållande illamående. Efter några dagar slutade hon att mana henne att äta, eftersom Honor aldrig behöll något i mer än några minuter. Hon började lämna sin syster ensam i deras hytt för att i stället ta promenader på däck och sitta och sy och prata med de andra kvinnorna ombord.

Honor försökte göra Grace sällskap till ett andaktsmöte anordnat av några andra Vänner ombord, men när hon satt i tystnad med dem i en liten hytt kunde hon inte släppa sina tankar tillräckligt för att tömma sitt sinne, av rädsla för att hon i så fall skulle förlora den lilla självkontroll hon hade och kräkas inför ögonen på dem. Snart nog hade skeppets gungningar och oron i hennes mage tvingat henne att lämna hytten.

Det fanns stunder under den olycksaliga resan mellan Bristol och New York, när Honor låg hoprullad som en räka i sin trånga koj eller stod dubbelvikt över ett nattkärl, som hon tänkte på sin mor på den steniga stranden i Eype i sin vita bahytt, och hon undrade varför hon hade lämnat tryggheten i föräldrahemmet.

Hon visste varför: Grace hade bett henne, i hopp om att ett nytt liv skulle mildra systerns hjärtesorg. Honor hade blivit lämnad 11

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 11

2013-08-23 09:40

och, även om hon inte var en lika äventyrslysten natur, var tanken på att stanna kvar i ett samfund där alla tyckte synd om henne nog för att få henne att följa med Grace. Hon hade aldrig vantrivts i Bridport, men när Samuel hade slagit upp deras förlovning hade hon blivit lika angelägen som Grace om att resa därifrån.

Alla hennes kläder stank av en sur köttaktig odör som inte gick att tvätta bort. Honor undvek de andra passagerarna, och till och med sin syster. Hon stod inte ut med deras min av avsmak blandad med medömkan. I stället hittade hon ett utrymme mellan två tunnor på däckets läsida där hon kröp ihop och var ur vägen för hårt arbetande sjömän och nyfikna medpassagerare, men tillräckligt nära relingen så att hon kunde springa över dit och kasta upp i sjön utan att dra till sig uppmärksamhet. Hon stannade kvar på däck även när det regnade och var kallt, eftersom hon föredrog det framför den trånga hytten med dess hårda bräda till säng och den kvalmiga stanken från filtarna. Däremot förblev hon oberörd av havsutsikten – den väldiga himlen och det vida havet som var en sådan kontrast mot de prydliga gröna kullarna och häckarna i Dorset. Medan andra förbluffades och fascinerades av ovädersmolnen och regnbågarna och solljuset som förvandlade vattnet till silver, av delfinstimmen som följde skeppet, av att se stjärtfenan på en val, tog monotonin och illamåendet för Honors del död på all känsla av tjusning som sådana naturfenomen kunde ha framkallat.

När hon inte stod lutad över relingen försökte hon skingra tankarna på sin ömma, upproriska mage genom att ta fram sin lappsömnad. Som en gåva inför resan hade hennes mor klippt ut hundratals gula och gräddfärgade sexhörningar i tyg och pappersmallar som Honor kunde sy ihop till blommor. Hon hade hoppats kunna färdigställa ett helt Mormors blommor-täcke under överfärden, men däckets krängningar gjorde det omöjligt för henne att hålla den jämna rytm som behövdes för de prydliga, små stygn som var hennes kännemärke. Till och med den enk12

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 12

2013-08-23 09:40

laste uppgiften, som att tråckla fast sexhörningarna mot mallarna med lösa stygn – den första sömnad Honor hade lärt sig som ung flicka – krävde mer koncentration än havets rörelser tillät.

Det stod snart klart att vilket tyg hon än arbetade med för alltid skulle vara besudlat med illamående, eller tanken på det, vilket i stort sett var samma sak. Efter att under några dagar ha försökt sy blommorna, väntade Honor tills det inte fanns någon i närheten och släppte sedan sexhörningarna överbord – de skulle göra henne illamående om hon någonsin såg tyget igen. Det var ett upprörande slöseri med kostbart tyg, och hon visste att hon borde ha gett lapparna till Grace eller andra kvinnor ombord, men hon skämdes över lukten som dröjde kvar vid dem, och över sin egen klenhet. När Honor såg tygbitarna fladdra ner mot vattnet och försvinna kände hon hur magen lugnade sig för en kort stund. ”Titta mot horisonten”, befallde en sjöman en dag efter att ha bevittnat hur hon ulkade och torrkräktes. ”Gå upp i fören och håll blicken riktad framåt mot dit vi är på väg. Strunta i hur det stöter och nöter, hur det svänger och kränger. Titta på det som inte rör sig. Då kommer magen att lugna sig.”

Honor nickade, fast hon visste att det inte skulle fungera, eftersom hon redan hade prövat det. Hon hade försökt allt som hade föreslagits: ingefära, en varmvattensflaska över fötterna, en isblåsa mot nacken. Nu betraktade hon sjömannen i ögonvrån, för hon hade aldrig sett en svart man på nära håll förut. Det bodde inga svarta i Bridport, och när hon en gång hade besökt Bristol hade hon sett en svart kusk köra förbi, men han var borta igen innan hon hunnit titta ordentligt. Hon synade mannens skinn.

Det hade samma färg som en hästkastanj, fast grovt och väderbitet i stället för lent och blankt. Han påminde henne om ett äpple som har mognat till en djup, mättad röd färg på trädet medan äpplena omkring fortfarande är ljusgröna. Hans accent gick inte att bestämma. Han kunde vara från var som helst och ingenstans.

Sjömannen betraktade henne också. Kanske hade han inte 13

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 13

2013-08-23 09:40

sett särskilt många kväkare förut, eller så var han nyfiken på hur hon såg ut när hennes ansikte inte var härjat av illamående.

Honors panna brukade vara slät, med ögonbryn som fågelvingar över stora grå ögon. Men sjösjukan hade etsat linjer där det tidigare inte funnits några, och pinat den stilla skönheten ur hennes ansikte. ”Himlen är så stor att den skrämmer mig”, sa hon, och överraskade sig själv med att tala. ”Bäst att vänja sig vid det. Allt är stort dit hon är på väg. Så varför reser hon till Amerika? För att hitta en make? Duger inte engelsmännen åt henne?”

Nej, tänkte hon. Det gör de inte. ”Jag följer med min syster”, svarade hon. ”Hon ska gifta sig med en man i Ohio.” ”Ohio!” fnös sjömannen. ”Håll sig till kusten, hon. Åk ingenstans där man inte kan känna lukten från havet, säger jag henne. Hon kommer att bli instängd där ute i all den där skogen.

Jaha, nu börjas det.” Han tog ett kliv tillbaka när Honor på nytt lutade sig över relingen.

Kaptenen på Adventurer sa att det var den lugnaste, snabbaste överfart skeppet någonsin hade gjort över Atlanten. Den vetskapen bidrog bara till att plåga Honor. Efter trettio dagar till havs stapplade hon, avmagrad, ner på kajen i New York, och kände det som om hon hade spytt ur sig varje uns av sitt innanmäte så att bara ett skal av henne fanns kvar. Till hennes fasa böljade och gungade marken lika mycket som skeppsdäcket hade gjort, och hon kastade upp en sista gång.

Hon insåg nu att om hon inte kunde klara av den lättaste överfärden Gud kunde skänka henne, då skulle hon aldrig kunna resa tillbaka till England. Medan Grace knäböjde på kajen och tackade Gud för att hon hade nått fram till Amerika började Honor gråta, över England och sitt gamla liv. En omöjlig ocean låg nu mellan henne och hemmet. Det fanns ingen återvändo.

14

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 14

2013-08-23 09:40

Mansion House Hotel Hudson, Ohio dag 26, femte månaden, år 1850 Käraste Mor och Far, William och George, Det är med outsägligt tungt hjärta jag måste berätta för er om vår älskade Graces bortgång i dag. Gud har hämtat henne vid så unga år, och när hon var så nära att nå fram till sitt nya liv i Amerika.

Jag skriver från ett hotell i Hudson i Ohio, där Grace blev liggande under det sista skedet av sin sjukdom. Doktorn sa att det var gula febern, en sjukdom som tydligen är vanligare i Amerika än i England. Jag kan bara godta hans diagnos, eftersom jag är obekant med sjukdomen och dess symptom.

Efter att ha bevittnat min systers plågsamma död, kan jag säga att Dorset ska vara tacksamt att ha besparats en sådan fasa.

Jag har redan skrivit om vår överresa till New York. Jag hoppas att ni har mottagit mina brev från New York och Philadelphia. Jag känner mig inte alltid säker när jag överlämnar brev här att de ska nå fram till sin destination. I New York ändrade vi våra ursprungliga resplaner och beslöt oss för att resa med diligens till Philadelphia och genom Pennsylvania till Ohio, i stället för att ta båt längs New Yorks floder och kanaler till Lake Erie och ner till Cleveland. Även om många människor sa till mig att sådana båtar skiljer sig mycket från oceanfartygen kunde jag inte uthärda tanken 15

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 15

2013-08-23 09:40

på att färdas på vatten igen. Jag fruktar nu att det var mitt bristande mod som visade sig bli ödesdigert för Grace, för kanske hade hon inte smittats av febern om vi hade rest med båt. Med er förlåtelse och Guds förståelse, är det en skuld som jag blir tvungen att leva med.

Bortsett från ett lättare anfall av sjösjuka höll sig Grace mycket kry på överfärden och ner till Philadelphia, där vi bodde hos Vänner i en vecka för att återhämta oss efter vår resa. Medan vi var där kunde vi delta i andaktsmötet i Arch Street Meeting House. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var så stort – det måste ha varit femhundra Vänner i rummet, tjugo gånger så många som i Bridport. Jag är glad att Grace hann få uppleva ett sådant andaktsmöte.

När man reser till Ohio finns det ett etablerat kontaktnät av Vänner man kan bo hos i Pennsylvania. Under hela vägen – i stora städer som Harrisburg och Pittsburgh och även på mindre orter – välkomnades vi, till och med när Grace visade de första tecknen på gula febern, två dagar efter att vi lämnat Harrisburg. Det börjar med feber och frossa och illamående, vilket skulle kunna vara vilken sjukdom som helst, så till en början ledde det inte till så stor oro, förutom för Graces illabefinnande, i de olika diligenser vi reste med genom Pennsylvania.

Vi bodde några dagar i Pittsburgh, där hon verkade återhämta sig tillräckligt för att insistera på att vi skulle fortsätta.

Jag ångrar att jag lyssnade på henne och inte följde min egen instinkt, som sa mig att hon behövde mer vila, men vi var båda angelägna om att nå fram till Faithwell. Olyckligtvis återkom hennes feber inom en dag, den här gången åtföljd av de svarta uppkastningar och den gulaktiga hy som jag nu vet är säkra tecken på gula febern. Det var med största svårighet jag lyckades övertala kuskarna att inte lämna kvar oss vid vägkanten utan fortsätta fram till Hudson. Jag beklagar att 16

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 16

2013-08-23 09:40

jag fick lov att skrika åt dem, trots att det inte ligger i Vänners natur att göra så. De andra passagerarna ville inte låta oss sitta inne i vagnen av rädsla för smittan, så kuskarna tvingade oss att sitta på bagaget ovanpå vagnen. Det var mycket vådligt, men jag lutade Grace intill mig och höll henne hårt så att hon inte skulle falla av.

I Hudson fick hon bara leva en enda natt innan Gud kallade hem henne. Under stor del av den tiden yrade hon, men några timmar innan hon dog blev hon klar en liten stund och kunde uttala sin kärlek till var och en av er. Jag skulle ha föredragit att ta henne med mig så att hon kunde få sin sista vila i Faithwell bland Vännerna, men hon har redan blivit begravd i dag i Hudson, för alla är rädda för att smittan ska spridas.

Eftersom jag är så nära Faithwell har jag bestämt mig för att resa vidare. Det ligger bara sex och en halv mil väster om Hudson, vilket inte är något avstånd att tala om efter de åttio mil vi rest från New York och de ytterligare hundratals milen över havet. Det smärtar mig att Grace var så nära sitt nya hem och nu aldrig får se det. Jag vet inte vad jag ska göra när jag kommer fram. Adam Cox vet ännu inte något om de sorgliga nyheterna.

Grace led mycket och uthärdade det tappert, men hon har frid hos Gud nu. Jag vet att vi en dag ska få träffa henne igen, och det skänker en viss tröst.

Er tillgivna dotter och syster Honor Bright

17

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 17

2013-08-23 09:40

La täcke

Honor förvånades fortfarande över att hon var tvungen att så fullständigt förlita sig på främmande människor för att få tak över huvudet, mat att äta, ta sig från en plats till en annan, till och med begrava en anhörig. Hon hade inte rest mycket i England: bortsett från korta turer till grannbyar hade hon bara varit i Exeter på ett av Vännernas årsmöten, och en gång i Bristol när hennes far hade affärer där. Hon var van vid att känna de flesta människor hon kom i kontakt med, och inte behöva presentera sig och förklara vem hon var. Hon var inte så van vid att prata, utan föredrog tystnad, eftersom det gav henne chansen att observera saker, och att tänka. Det var Grace som hade varit den livliga, pratsamma familjemedlemmen, som ofta förde sin systers talan så att Honor inte behövde göra det själv. Utan sin syster hade Honor nu varit tvungen att prata mer – att beskriva sin situation om och om igen för de olika främlingar som tagit hand om henne ända sedan diligensen hade lämpat av systrarna Bright på hotellet i Hudson.

Efter att Grace begravts visste Honor inte om hon skulle skicka bud till Adam Cox och stanna och vänta på honom, eller själv hitta något annat sätt att ta sig fram till Faithwell. Hon upptäckte dock att amerikanerna var praktiska och rådiga människor, och värdshusvärden hade redan hittat skjuts åt henne. En äldre man som hette Thomas var på besök i Hudson, men bodde 18

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 18

2013-08-23 09:40

i närheten av Wellington, en stad som låg en dryg mil söder om Faithwell. Han erbjöd Honor att få följa med honom på tillbakavägen. Från Wellington skulle hon sedan kunna hitta någon som körde henne till Adam Cox hus, eller kontakta Adam så att han kom och hämtade henne. ”Men vi måste komma iväg tidigt”, sa Thomas till henne, ”för jag vill hinna hem på bara en dag.”

De gav sig av mot Wellington medan det fortfarande var mörkt och hennes koffert stuvades in bakom dem i vagnen. Den var bräddfylld även med Graces kläder, för Honor hade lämnat kvar sin systers koffert för att göra Thomas last lättare. Hon hade också tvingats lämna kvar det täcke hon sytt speciellt till systerns giftermål: av helt, enfärgat vitt tyg, kviltat med en utsökt rosenmedaljong i mitten omgiven av invecklade geometriska bårder, där utrymmet mellan dem fyllts med dubbla romber. Honor hade sytt allt själv och var nöjd med resultatet. Men värdshusvärden på hotellet hade insisterat på att de använde sina egna sängkläder och efteråt hade doktorn sagt åt henne att täcket, tillsammans med alla kläder som Grace hade burit, måste brännas så att de inte skulle sprida febersmittan.

Innan Honor buntade ihop kläderna för bränning hade hon trotsat doktorn. Hon hade tagit fram sin sax och klippt ut ett stycke tyg ur Graces kastanjebruna klänning. En dag skulle hon använda tygbiten i ett lapptäcke. Och om den var infekterad med feber och dödade henne, då var det Guds vilja.

Hon hade inte gråtit när systern dog – Grace var i ett sådant tillstånd på slutet att Honor bad att Gud skulle befria henne – men så snart Honor lämnat ifrån sig kläderna och täcket gömde hon sig i sitt rum och grät.

Thomas verkade föredra tystnad lika mycket som Honor gjorde. Han ställde inga frågor, och för första gången sedan hon stigit i land i Amerika kunde hon sitta och se sig omkring utan att andra passagerare, eller oron över systern, distraherade henne. Även om de gav sig av i mörker dröjde det inte länge förrän solen gick upp bakom dem och färgade den omgivande skogen med 19

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 19

2013-08-23 09:40

ett mjukt ljus. Fågelsången stegrades tills den blev ett intensivt tjatter, och de flesta lätena var obekanta för henne. Hon blev dessutom överraskad över fåglarnas färgstarka fjäderdräkter, i synnerhet en tofsprydd scharlakansröd fågel med svartmaskat ansikte och en blå fågel med svart- och vitrandiga vingar, vars högljudda skrik skingrade de mindre, mer färglösa fåglarna. Hon hade velat fråga vad det var för art, men ville inte störa Thomas. Hennes sällskap satt så stilla att hon skulle ha trott att han sov om han inte då och då hade stampat två gånger med foten och skakat tömmarna, som om han ville påminna den tjocka grå märren som drog dem att han fanns där. Hästen var inte snabb men hon travade på.

De befann sig på en mycket mindre väg än de som Honor hade färdats på med diligenserna mellan New Jersey och Pennsylvania.

Där hade hon och hennes syster rest längs vältrafikerade leder, där vägarna var breda och flankerade av enstaka hus eller städer, liksom värdshus där man kunde byta hästar och äta och sova. Den här vägen var mer en stig av torkad, sönderkörd lera som löpte genom täta träddungar. Det fanns inte många hus, eller gläntor, eller över huvud taget något annat än träd. När de hade kört länge genom samma skog utan något tecken på folk i närheten, började Honor undra varför en sådan väg existerade. De flesta vägar där hemma hade ett tydligt mål. Här var målet längre bort och mindre uppenbart.

Men hon fick inte jämföra Ohio med Dorset. Det tjänade ingenting till.

Då och då passerade de ett hus som huggits ut ur skogen vid sidan av vägen, och Honor undslapp sig en suck, och drog sedan in ny luft och höll andan medan skogen slöt sig om dem igen. Inte för att husen i sig var mycket att se: knappt mer än timmerkojor, många av dem, omgivna av stubbar. Ibland såg hon en pojke utanför som stod och högg ved, eller en kvinna som hängde ut ett täcke på vädring, eller en flicka som hackade i ett grönsaksland. De stirrade när Thomas och Honor passerade och hälsade inte tillbaka när Thomas höjde handen. Han tycktes inte bry sig om det.

20

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 20

2013-08-23 09:40

När de hade rest i en timme for de ner i en grund dalgång till en bro som ledde över en flod. ”Cuyahoga”, mumlade Thomas. ”Indianskt namn.” Men Honor lyssnade inte, och tittade inte heller ner i floden. I stället tittade hon ovanför sitt huvud, för den raka träbro de skramlade fram över hade ett tak.

Thomas måste ha märkt hennes förvirring. ”En täckt bro”, sa han. ”Har ni inte sett en sådan förut?”

Honor skakade på huvudet. ”Håller den fri från snö. Gör så att bron inte fryser sönder.”

Barndomens broar över vattendrag och floder hade varit av sten och välvda. Honor hade inte trott att något så grundläggande som en bro skulle kunna vara helt annorlunda i Amerika.

De stannade efter några timmar för att ge hästen vatten och havre, och för att äta den kalla majsgröt som var Ohiobornas vanliga frukost. Efteråt försvann Thomas in i skogen. Medan han var borta stod Honor bredvid vagnen och betraktade träden som omgav stigen. Även de var obekanta. Till och med träd som ekar och kastanjer, som hon kände till sedan tidigare, tycktes annorlunda – ekbladen var spetsigare och inte så krusiga, kastanjebladen satt inte i utbredda buketter som hon var van vid. Undervegetationen såg främmande ut, tät och primitiv, som gjord för att stänga människor ute.

När Thomas kom tillbaka nickade han åt skogen till. ”Bäst att passa på att lätta på trycket.” ”Jag …” Honor hade tänkt protestera, men det var något i hans sätt som övertygade henne om att hon borde lyda honom, på samma sätt som man lyder sin farfar. Dessutom kunde hon inte gärna erkänna att hon var rädd för skogen här i Ohio. Hon skulle bli tvungen att vänja sig vid den förr eller senare.

Hon lämnade stigen och klev in bland träden och satte för varje steg försiktigt ner foten på döda löv, mossiga stenar och nedfallna grenar. Överallt omkring henne var det en rå, jordaktig lukt av ormbunkar och förmultning. Det prasslade också, vilket Ho21

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 21

2013-08-23 09:40

nor försökte att inte tänka på, utan sa sig att ljuden måste komma från möss eller gråekorrar eller de små bruna jordekorrarna med ludna svansar och svarta och vita ränder längs ryggen, som hon lärt sig kallades chipmunks. Hon hade hört att det i skogarna fanns vargar, pumor, piggsvin, skunkar, pungråttor, tvättbjörnar och andra djur som inte fanns i England. De flesta av dem skulle hon inte ens känna igen om hon såg dem – vilket på sätt och vis gjorde dem ännu mer skrämmande. Tydligen fanns det många ormar också. Hon kunde bara hoppas att ingen av dem fanns i det här skogspartiet just den här morgonen. När hon kommit ungefär tio meter från vägen drog Honor djupt efter andan och tvingade sig att ställa sig så att hon var vänd mot vagnen och hade ryggen mot de ändlösa rader med träd som mycket väl kunde gömma allehanda djur. När hon hittat en plats där hon var utom synhåll för Thomas lyfte hon på kjolarna och satte sig på huk.

Bortsett från vinden som rasslade i lövverket och fåglarnas sång var det tyst. Honor hörde Thomas öppna det gångjärnsförsedda säte de suttit på, där det måste finnas förvaringsutrymme.

Hon hörde hans lågmälda röst, som förmodligen pratade med hästen, för att lugna den, så som Honor själv behövde lugnas med försäkringar om att det inte stod några vargar eller pumor på språng. Hästen svarade med en låg gnäggning.

Honor reste sig och rättade till kjolarna. Hon kunde inte uträtta sina behov: att vara så utsatt i skogen gjorde henne alldeles för spänd. Hon såg sig omkring. Det här är så långt hemifrån jag kan komma, tänkte hon, och jag är ensam. Hon rös till och sprang tillbaka mot vagnens trygghet.

När hon hade klivit upp till sin plats stampade Thomas med foten två gånger och de satte i gång igen. Frukosten tycktes ha gjort honom vaken. Även om han inte pratade började han gnola en melodi som Honor inte kände igen, förmodligen en psalm av något slag. Efter ett tag hade gnolandet, skramlandet av vagnen och rasslet från hästens betsel, vinden, fåglarna – alla 22

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 22

2013-08-23 09:40

ljuden tillsammans – en sövande inverkan på henne, liksom skogsstigen som sträckte sig rakt fram så långt det gick att se, och trädstammarna som flimrade förbi. Hon somnade inte men föll in i det välbekanta meditativa tillstånd hon kände igen från andaktsmötena. Det var som om hon hade ett andaktsmöte på tu man hand med Thomas i vagnen – även om Vännerna inte brukade gnola under dem. Honor slöt ögonen och lät kroppen gunga med, invaggad i rytmen av vagnens rörelse. Äntligen lugn och trygg sjönk hon ner i sig själv för att invänta det inre ljuset.

Det var alldeles för lätt att bli distraherad under andaktsmötena. Ibland kunde huvudet fyllas av tankar på en kramp i benet, eller av att hon kom på att hon glömt gå ett ärende åt sin mor, eller upptäckten av en fläck på en intillsittandes vita bahytt. Det krävdes disciplin att tysta sinnet. Honor brukade ofta hitta en sorts frid, men det sanna djupet i det inre ljuset, den där känslan av att Gud var med henne, var svårare att uppnå. Hon förväntade sig inte att finna den mitt i Ohios skogar med en gammal man som nynnade psalmer bredvid henne.

Nu, när hon satt i vagnen som förde henne västerut, började Honor känna en närvaro, som om hon inte var ensam. Naturligtvis var ju Thomas där med henne, men det var mer än så: det var nästan som en surrande känsla i luften, en vetskap om att hon hade sällskap på sin resa in i det innersta av Ohio. Honor hade aldrig känt det så påtagligt förut, och för första gången i ett helt liv av andaktsmöten rördes hon till att tala.

Hon öppnade munnen, och det var då hon hörde det. Långt bakom dem framträdde ett slags skrapande ljud. Efter en kort stund kunde det urskiljas som rytmen av hovar som i hög fart slog mot marken. ”Det är någon som kommer”, sa Honor – de första ord hon yttrat till Thomas på hela dagen. Det var inte vad hon hade haft för avsikt att säga.

Thomas vände på huvudet och lyssnade, ögonen uttrycks23

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 23

2013-08-23 09:40

lösa tills också han uppfattade ljudet. Då var det som om hans blick skärptes och visade en reaktion som Honor inte kunde tolka. Han såg på henne som om han ville bekräfta något utan att säga det, men hon visste inte vad det var.

Hon tog blicken från honom och såg bakom sig. En prick syntes långt borta på stigen.

Thomas stampade med foten tre gånger. ”Berätta om er syster”, sa han. ”Ursäkta?” ”Berätta om er syster – hon som dog. Vad hette hon?”

Honor rynkade pannan. Hon ville inte prata om sin syster nu, när någon annan närmade sig och det fanns en ny spänning i luften. Men Thomas hade inte ställt många frågor under färden, så hon gjorde honom till viljes. ”Grace. Hon var två år äldre än jag.” ”Hon skulle gifta sig med en man från Faithwell?”

Ljudet hördes tydligare nu: en häst, som reds i galopp, med en kraftigare hästsko som gav ifrån sig ett distinkt dovt ljud. Det var svårt att inte låta sig distraheras. ”Han … han är engelsman.

Adam Cox. Från vår by. Han emigrerade till Ohio för att hjälpa sin bror att sköta en butik i Oberlin.” ”Vilken sorts butik?” ”En manufakturhandel.”

När Thomas såg förbryllad ut tänkte Honor tillbaka på Adams brev. ”Korta varor.”

Thomas sken upp. ”Cox’s Dry Goods? Den känner jag till.

På Main Street, söder om Oberlin College. En av ägarna har varit sjuklig.” Han stampade tre gånger med foten igen.

Honor kastade ytterligare en blick bakom sig. Ryttaren var synlig nu: en man som red på en brun hingst. ”Varför följde ni med er syster?” ”Jag …” Honor kunde inte svara. Hon ville inte berätta för en främmande person om Samuel. ”Vad tänker ni göra nu när ni är här utan henne?”

24

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 24

2013-08-23 09:40

”Jag … jag vet inte.” Thomas fråga var rak och skoningslös, som en nål som sticker hål på en böld. Den brast och Honor började gråta.

Thomas nickade. ”Jag ber om ursäkt, miss”, viskade han. ”Men vi kan komma att behöva de tårarna.”

Sedan var ryttaren i fatt dem. Han höll in hästen bredvid vagnen och Thomas fick den grå märren att stanna. Hingsten gnäggade åt henne, men märren stod stadigt utan något synligt intresse för detta nya sällskap.

Honor torkade tårarna och sneglade mot mannen innan hon lade händerna i knäet och höll blicken stadigt på dem. Till och med när han satt till häst var det tydligt att han var mycket lång, med den läderartade, solbrända hyn hos en man som tillbringar sina dagar utomhus. Ljusbruna ögon lyste i det kantiga, väderbitna ansiktet.

Han skulle ha varit stilig om det hade funnits någon värme i hans ansiktsuttryck, men ögonen var uttryckslösa på ett sätt som gav henne kalla kårar. Hon blev plötsligt mycket medveten om hur isolerade de var på den här vägen. Hon tvivlade också på att Thomas hade något skjutvapen, som den iögonfallande pistolen på ryttarens höft.

Om Thomas hade liknande tankar så visade han det inte. ”God eftermiddag, Donovan”, sa han till den nyanlände.

Mannen log, en gest som inte ändrade hans ansiktsuttryck. ”Gamle Thomas, och en kväkarflicka, tror jag visst?” Han böjde sig fram och drog i brättet på Honors bahytt. När hon ryckte undan huvudet skrattade han. ”Ville bara se efter. Du kan säga åt de andra kväkarna du känner att det inte är nån idé att klä ut niggrer i kväkarkläder. Sånt går jag inte på, ser du. Det är ett gammalt trick.”

Han tog av sig sin skamfilade hatt och nickade mot Honor, som stirrade på honom, förvirrad över hans ord, för hon förstod inte vad han pratade om. ”Du behöver inte ta av dig hatten för kväkare”, sa Thomas. ”De tror inte på sådant.”

Mannen fnös. ”Jag tänker inte sluta uppföra mig artigt bara 25

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 25

2013-08-23 09:40

för att en kväkarflicka har sitt sätt att tänka. Du har väl inget emot att jag tar av mig hatten, va, miss?”

Honor böjde på huvudet. ”Du ser! Det gör henne inget.” Mannen sträckte på sig. Under den bruna västen var hans kraglösa vita skjorta fläckig av svett. ”Kan vi göra något för dig?” sa Thomas. ”Om inte så måste vi fara vidare. Vi har långt kvar.” ”Jaså, har ni så bråttom? Vart är ni på väg?” ”Jag ska ge den här unga kvinnan skjuts tillbaka till Wellington”, sa Thomas. ”Hon har kommit till Ohio från England, men miste sin syster i Hudson, i gula febern. Du ser på hennes tårar att hon har sorg.” ”Så du är från England?” frågade mannen.

Honor nickade. ”Säg nåt, då. Jag har alltid gillat den accenten.”

När Honor tvekade sa mannen: ”Kom igen, säg nåt. Vad är det? Är du för stolt för att prata med mig? Säg: ’Hur står det till, Donovan.’”

Hellre än att förbli tyst och riskera att hans envetenhet slog om till ilska mötte Honor hans roade blick och sa: ”Hur mås det, mr Donovan?”

Donovan frustade. ”Hur mås jag? Jag mås bara bra, tackas som frågas. Ingen har kallat mig mr Donovan på åratal. Ni kväkare är lustiga. Vad heter du, flicka?” ”Honor Bright.” ”Ärbar och ljus! Tänker du leva upp till ditt namn, Honor Bright?” ”Var lite vänlig mot en flicka som just begravt sin syster i ett främmande land”, insköt Thomas. ”Vad finns det i den där?” Donovan skiftade plötsligt tonfall och gjorde en gest mot Honors koffert i vagnen. ”Miss Brights saker.” ”Jag ska bara ta mig en titt i den. Den där kofferten är 26

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 26

2013-08-23 09:40

precis rätt storlek för en gömd nigger.”

Thomas rynkade pannan. ”Det passar sig inte att en man tittar i en ung dams koffert. Miss Bright kan själv berätta för dig vad som finns i den. Du vet väl att kväkare inte ljuger?”

Donovan såg förväntansfullt på henne. Honor skakade på huvudet, förbryllad. Hon hade ännu inte hämtat sig från att Donovan dragit i hennes bahytt och kunde knappt följa med i deras samtal.

Och då, snabbare än hon hade kunnat föreställa sig, hoppade Donovan från sin häst och ner på vagnen. Honor kände ett hugg av rädsla i magtrakten, för han var så mycket större, snabbare och starkare än hon och Thomas. När Donovan upptäckte att kofferten var låst, gjorde rädslan att hon räckte över nyckeln, som hon hade haft i ett tunt grönt band om halsen under den långa resan.

Donovan öppnade locket och lyfte ut lapptäcket som Honor hade tagit med till Amerika. Hon hade trott att han skulle lägga det åt sidan, men i stället skakade han ut det och bredde det över vagnsbottnen. ”Vad är det här?” frågade han och kisade mot det. ”Jag har aldrig sett ett täcke man skrivit på.” ”Det är ett vänskapstäcke”, förklarade Honor. ”Vänner och släktingar har sytt olika block och signerat dem. Det var en gåva inför min flytt till Amerika. En avskedspresent.”

Varje block bestod av bruna och gröna och gräddvita fyrkanter och trianglar, med en vit lapp i mitten som signerats av den som sytt den. Lapptäcket hade ursprungligen påbörjats till Grace, men när Honor i sista minuten beslöt sig för att också åka till Amerika, hade de som sydde det flyttat om ordningen på namnen så att hennes var i det mittersta blocket med familjemedlemmarnas i blocken runt dem och vännernas längre ut.

Täcket som kviltats i ett enkelt rombmönster var inte speciellt vackert, för arbetet varierade beroende på skickligheten hos varje person som sytt, och det var inte utformat på det sätt som Honor skulle ha valt. Men hon kunde aldrig ge bort det till någon annan. Det hade sytts åt henne som ett minne av hennes samfund.

27

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 27

2013-08-23 09:40

Donovan satte sig på huk i vagnen och granskade täcket så länge att Honor började undra om hon hade sagt något fel. Hon sneglade på Thomas, men han visade fortfarande inte någon reaktion. ”Min mor sydde vaddtäcken”, sa Donovan till sist och drog med fingrarna över ett namn – Rachel Bright, en faster till Honor. ”Fast de såg inte alls ut så här. Hennes hade en stor stjärna i mitten som var gjord av en massa små romber.” ”Det mönstret kallas Betlehems stjärna.” ”Gör det?” Donovan såg på henne och iskylan i hans bruna ögon hade tinat en aning. ”Jag har sytt det mönstret själv”, tillade hon och tänkte på täcket hon hade lämnat kvar med Biddy. ”De är inte så lätta att sy, för det är svårt att få rombernas spetsar att mötas. Man måste sy väldigt exakt. Din mor måste ha varit en skicklig sömmerska.”

Donovan nickade, sedan ryckte han till sig täcket och stuvade ner det i kofferten igen. Han låste den och hoppade ner från vagnen. ”Ni kan åka.”

Utan ett ord snärtade Thomas till med tömmarna och den grå märren vaknade till liv. En minut senare red Donovan upp jämsides med dem. ”Ska du bosätta dig i Wellington?” ”Nej”, svarade Honor. ”I Faithwell, i närheten av Oberlin.

Min salig systers fästman bor där.” ”Oberlin!” Donovan spottade och pressade sedan stövelklackarna i hingstens sidor och störtade förbi dem. Honor kände sig lättad, för hon hade undrat hur hon skulle klara av att ha honom ridande vid deras sida hela vägen till Wellington.

Hovslagen från hans häst dröjde kvar i luften, alltmer dämpade, i flera minuter, tills de slutligen tonat bort. ”Då var det över”, sa Thomas milt. Han stampade två gånger och snärtade till tömmarna över märrens rygg igen. Men han gnolade inte mer under resten av resan.

Det var inte förrän någon mil senare som Honor insåg att Donovan inte hade gett henne koffertnyckeln tillbaka.

28

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 28

2013-08-23 09:40

Belle Mills’s Millinery Main Street Wellington, Ohio den 30 maj 1850 Bäste mr Cox, Jag har er fästmös syster, Honor Bright, här hos mig. Beklagar att behöva berätta för er att er tilltänkta gått bort. Gula febern.

Honor behöver vila upp sig här i några dagar, så kan ni vara snäll och komma och hämta henne på söndag eftermiddag?

Högaktningsfullt Belle Mills

29

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 29

2013-08-23 09:40

Bahy er

Honor hade Üvernattat i sü münga sängar när hon väl kom till Wellington att hon när hon vaknade inte kom ihüg var hon befann sig. Hennes klänning och sjal hängde Üver en stol, men hon kunde inte minnas att hon klätt av sig eller att hon lagt dem där. Hon satte sig upp, säker pü att det inte var tidig morgon dü hon brukade stiga upp. Hon hade pü sig ett bomullsnattlinne hon inte kände igen och som var fÜr lüngt fÜr henne, och Üver henne lüg ett lätt täcke.

Var hon än var rüdde det ingen tvekan om att det här var Amerika. Solljuset var annorlunda – gulare och skarpare och brände genom luften fÜr att värma henne. Det skulle onekligen bli en varm dag, även om det fÜr närvarande var tillräckligt friskt fÜr att hon skulle vara tacksam Üver täcket. Hon drog med handen Üver det: till skillnad frün de flesta amerikanska lapptäcken hon sett hittills hade det här inte applikationer eller hopsydda fyrkanter, utan var gjort med riktig engelsk lapptäcksteknik, välsytt, sü att även om tyget hade blekts fanns det inte nügra revor eller lÜsa sÜmmar. MÜnstret bestod av orangea och gula och rÜda romber som bildade en stjärna i mitten av täcket – en Betlehemsstjärna som pü Biddys täcke, och som pü det Donovan beskrivit att hans mor hade sytt. Minnet av mÜtet med honom dagen innan kom Honor att rysa till.

30

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 30

2013-08-23 09:40

Även om rummet var hyggligt stort och möblerat med den säng hon hade sovit i, så var det inte så mycket ett sovrum som ett förrådsrum. Tygrullar stod lutade mot väggarna, många av dem vita men även enfärgade, rutiga och blommiga. Ur öppna byrålådor vällde mängder av handskar, band, metalltråd, spets och fjädrar som färgats i klara färger. I ena hörnet, på en iögonfallande plats, hade släta träblock i ovala och cylindriska former vådligt travats på varandra, liksom en samling märkliga ovala och cirkelformade band påminnande om hjul eller flottyrmunkar, somliga gjorda av trä, andra av något hårt vitt material som Honor inte kände igen. Hon lutade sig fram för att studera dem närmare. Träblocken liknade huvuden. När Thomas hade lämnat av henne sent kvällen innan hade hon kommit in i en butik av något slag. Även om hon just då hade varit för trött för att lägga märke till hur där såg ut, förstod hon det nu: hon befann sig i en hattsömmerskas förrådsrum.

Kväkarkvinnor bar inte hatt, utan enkla hättor och bahytter, och sydde dem oftast själva. Honor hade bara varit inne i hattaffären i Bridport några enstaka gånger för att köpa band.

Hon hade däremot ofta kikat in genom fönstret, för att beundra de senaste skapelserna som visades upp på sina ställ. Det hade varit ett prydligt, kvinnligt ställe, med golvbräderna målade i ankäggsblått och långa hyllor utmed väggarna fyllda med hattar.

Ovanpå byrån som var fylld med hattprydnader stod en porslinskanna dekorerad med skära rosor i ett matchande tvättfat, likadana som de Honor hade sett i hemmen överallt i Pennsylvania. Hon använde dem nu för att tvätta sig, klädde sig sedan och kammade det mörka håret slätt, och märkte när hon satte på sig hättan att hennes bahytt var borta. Innan hon gick ner tittade hon ut genom fönstret som vette mot en trafikerad gata med människor och hästar och vagnar. Det var en lättnad att se människor igen efter en dag på den ödsliga vägen genom skogen.

Honor smög sig nerför trappan och kom in i ett litet kök 31

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 31

2013-08-23 09:40

med en eldstad och en spis, ett bord och stolar, och en skänk med några få tallrikar på. Rummet kändes underutnyttjat, som om det inte lagades särskilt mycket mat där. Bakdörren var öppen och släppte in en vindfläkt som passerade genom köket och in i resten av huset. Honor följde den vidare in till husets medelpunkt.

På många sätt påminde butiken om hattaffären i Bridport: hattar på hyllor längs väggarna, hattar och bahytter på ställ och bord runt om i rummet, glasdiskar längs sidorna som skyltade med handskar och kammar och hattnålar. En stor spegel hängde på en av väggarna, och två skyltfönster mot gatan gjorde rummet ljust och luftigt. Golvet var inte målat utan nött och blankt av alla kunder som gått på det. I ett hörn stod ett arbetsbord där det fanns hattar i olika stadier av tillverkning: lager med halm, pressade runt snidade hattstockar av trä, höll på att torka till rätt form; brätten sydda till ovaler i väntan på sina hattkullar; hattar kantade med band och en hög med sidenblommor som väntade på att fästas låg i en härva av band och metalltråd. Det var inte någon större ordning på bordet. Ordningen fanns hos de färdiga hattarna.

På ett annat vis var rummet helt annorlunda, liksom så många saker med Amerika skilde det sig från det Honor var van vid. Där Bridportbutiken var välordnad för att den planerats så, tycktes hattbutiken i Wellington ha hittat sin ordning slumpvis.

På några av hyllorna trängdes hattarna, medan andra var tomma.

Rummet var ljust, men fönstren var dammiga. Även om golvet såg ut som om det hade sopats rent, misstänkte Honor att det fanns dammtussar i vrårna. Det kändes som om butiken hade kommit till i all hast, till skillnad från Bridports hattaffär där Honor visste att redan hennes gammelmormor en gång i tiden hade köpt sina enkla band.

Hattarna och bahytterna var också märkliga. Även om Honor inte var någon expert på hattprydnader, eftersom hon inte 32

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 32

2013-08-23 09:40

använde sådana själv, blev hon häpen över några av de saker hon såg. En halmhatt med en platt kulle hade en stor bukett rutiga rosor fastnålad. En annan platt hatt var kantad med en kaskad av färgade band hopbundna med spets. En bonnett med en djup kulle var inte olik Honors egen, men hade fjädrar som kantade brättets insida i stället för den vanliga vita volangen. Honor skulle inte ha kunnat bära någon av dem, eftersom kväkare följde regler om enkelhet såväl i klädsel som i uppförande. Och även om hon hade kunnat, var hon inte säker på att hon skulle ha velat. Ändå såldes tydligen dessa hattar, eftersom butiken var full av kvinnor och flickor, som skockades runt borden och sökte bland plisserade hättor och solbahytter, rev runt i korgar med färdigklippta band och tygblommor, skrattade och pratade och ropade till varandra.

Efter en stund upptäckte hon en kvinna som stod bakom disken längst in och överblickade rummet med erfarna ögon.

Det var ägarinnan, som Honor hade mött som hastigast kvällen innan. Hon mötte Honors blick och nickade. Hon var inte alls så som man skulle förvänta sig en hattsömmerska, utan lång och mager, med ett kantigt ansikte och skeptisk min. Hennes kastanjebruna ögon var aningen utstående och ögonvitorna hade en gulaktig ton. För att vara hattsömmerska bar hon en förvånansvärt enkel vit hätta, med en kvast av risigt blont hår som hängde ner över pannan. Den ljusbruna klänningen hängde löst från axlarna och avslöjade nyckelbenets utskjutande kam. Hon påminde Honor om fågelskrämmorna som hängde på träställningar i Dorsets trädgårdar. Kontrasten mellan hennes kantiga enkelhet och de ryschiga varor hon sålde fick Honor att vilja le. ”Vad står du och flinar åt, Honor Bright?”

Honor ryckte till. Donovan hade kommit in i butiken och hans tunga kliv bland kunderna där inne fick alla att tystna och ta ett samfällt steg tillbaka.

Honor stod kvar där hon stod. Hon ville inte orsaka något 33

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 33

2013-08-23 09:40

spektakel, så hon sa bara: ”Jag önskar dig en god dag, mr Donovan.”

Donovan vilade blicken på henne. ”Jag kom förbi och fick syn på dig här inne. Och då tänkte jag: ’Varför i helvete har gamle Thomas lämpat av en kväkarflicka hos Belle Mills när hon inte kan ta på sig nån av hattarna?’” ”Donovan, nu ska du inte vara så oartig mot vår gäst, så att hon åker raka vägen tillbaka till England och berättar för alla människor hur ohyfsat amerikanska män uppför sig.” Belle Mills hade lämnat sin plats bakom disken och vände sig nu mot Honor. ”Du är väl engelsk, miss Bright? Det kunde jag se på kanten runt halslinningen. Ser ut som nåt bara en engelsk kvinna skulle komma på. Jag har aldrig sett en så anslående detalj, och särskilt inte på en kväkarkvinnas klänning. Mycket elegant. Enkel. Funktionell. Har du utformat den själv eller kopierat den från nåt?” ”Jag har hittat på den själv.” Honor sneglade ner på det vita V av tyg som kantade halslinningen på hennes mörkgröna klänning. Det var inte lika bländvitt som det hade varit när hon lämnade England. Men å andra sidan var ingenting lika rent här i Amerika som det hade varit där hemma. ”Du tog händelsevis inte med några engelska tidskrifter? Ladies’ Cabinet of Fashion eller Illustrated London News?”

Honor skakade på huvudet. ”Synd. Jag tycker om att kopiera hattar från dem. Förresten, om du undrar var din bahytt är så har jag den här.” Belle Milles pekade på en hylla bakom sig. Honors bahytt – ljusgrön, med kullen och brättet som bildade en horisontell linje – hade trätts över en av hattstockarna. ”Den behövde lite omsorg. Jag gav den en avborstning och ett stänk med stärkvatten. Ge den nån timma bara så har den fått tillbaka formen. Är den nyinskaffad till resan?” ”Min mor har sytt den.”

34

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 34

2013-08-23 09:40

Belle nickade. ”Bra sömmerska. Kan du sy så där?”

Bättre än så, tänkte Honor, men sa det inte. ”Hon har lärt mig.” ”Kanske du kan hjälpa mig lite medan du är här? I vanliga fall har jag inte så mycket att göra när väl rusningen efter påskbahytter är över, men det har tagit fart igen helt plötsligt och alla har bestämt sig för att de vill ha en ny bahytt, eller nya hattprydnader.”

Honor nickade förvirrat. Hon hade inte tänkt sig att stanna i Wellington utan åka vidare till Faithwell direkt. Det var bara en dryg mil dit, och hon hoppades hitta en annan farmare med en vagn som kunde skjutsa henne, eller få en pojke att rida dit med ett meddelande till Adam Cox att han skulle komma och hämta henne. Men tanken på att träffa honom så snart fyllde henne också med bävan. Hon visste inte om han skulle välkomna henne lika varmt när hon inte hade Grace med sig.

Donovan avbröt hennes tankar. ”Herregud, är det sånt ni fruntimmer pratar om hela dagarna? Klänningar och hattar?”

Kunderna hade blivit tillräckligt lugnade av Belles småprat för att återgå till att plocka bland varorna. Men när de hörde Donovans tonfall – så främmande för en hattaffär – stelnade de till på nytt. ”Ingen har bett dig komma in hit och lyssna på oss”, svarade Belle. ”Gå ut härifrån – du skrämmer mina kunder.” ”Honor Bright, tänker du stanna här?” ville Donovan veta. ”Det var inte vad du sa förut. Tyckte du sa att du var på väg till Faithwell.” ”Du ska låta henne vara i fred”, sa Belle. ”Gamle Thomas berättade att du hade besvärat henne ute på vägen. Stackars Honor har tvingats stöta ihop med samhällets bottenskrap här i Ohio innan hon ens fått en chans att hämta sig.”

Donovan låtsades inte om Belle, utan hade fortfarande blicken fäst på Honor. ”Jaha ja, då antar jag att man får se dig här i Wellington, Honor Bright.”

35

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 35

2013-08-23 09:40

”Mr Donovan, kan jag få min nyckel tillbaka, tack?” ”Bara om du kallar mig Donovan. Står inte ut med det där ’mister’.” ”Visst – Donovan. Jag skulle vilja ha min nyckel tillbaka, tack.” ”Självklart, sötnos.” Donovan gjorde en ansats att lyfta handen, men hejdade sig sedan. ”Oj, förlåt, Honor Bright, jag tappade den visst längs vägen.” Han höll kvar hennes blick så att hon skulle veta att han ljög men inte kunna anklaga honom.

Hans min var inte längre på sin vakt utan uppmärksam, och intresserad. Hon kände hur det högg till i magtrakten, en blandning av rädsla och något annat: spänning. Det var en sådan opassande känsla att hon rodnade.

Donovan log. Sedan lyfte han på hatten mot rummet och vände sig om för att gå. När han kom fram till dörren såg Honor det tunna strecket från ett mörkgrönt band skymta över hans nacke.

I samma sekund som han var borta började kvinnorna pladdra som höns som upprörts av att ha sett en räv. ”Jaha, Honor Bright, ser ut som om du redan gjort en erövring”, anmärkte Belle. ”Fast inte nån du gärna vill börja umgås med, det kan jag lova dig. Så där, ja, du måste vara utsvulten. Du åt inte nåt i går kväll och inte mycket under resan hit, antar jag.

Mina damer” – hon höjde rösten – ”gå hem med er allihop och få middagsmaten på bordet. Jag måste se till att den här trötta resenären får nåt i magen. Om ni vill köpa nåt är ni välkomna tillbaka om en timme eller två. Mrs Bradley, jag ska ha er bahytt klar i morgon. Er också, miss Adams. Nu när jag fått en duktig sömmerska hos mig så kan jag hinna i fatt.”

Honor såg på när kvinnorna lydigt avtågade, och känslan av förvirring hotade att överväldiga henne. Hennes liv verkade vara i händerna på främmande människor – vart hon skulle åka och var hon skulle bo och hur länge, vad hon åt och till och med vad 36

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 36

2013-08-23 09:40

hon sydde. Det tycktes som om hon nu skulle sy bahytter åt en kvinna hon just träffat. Tårarna brände i ögonen.

Belle Mills måste ha sett det, men sa ingenting, hängde bara upp en skylt med stängt på dörren och gick tillbaka ut i köket, där hon lade ner en bit skinka och flera ägg i en stekpanna. ”Kom och ät”, befallde hon några minuter senare och satte fram två fat på bordet. Uppenbarligen var matlagning inte något hon ägnade mycket tid åt. ”Det finns majsbröd där, och smör. Varsågod.”

Honor stirrade på den flottiga skinkan, äggen som var prickiga av stekfett och det stabbiga majsbrödet hon hade serverats vid varenda måltid i Amerika. Hon trodde inte att hon skulle klara att äta något av det, men eftersom Belle iakttog henne skar hon en liten skiva av skinkan och stoppade den i munnen. Sötman och sältan tillsammans överraskade henne och öppnade en dörr i hennes mage. Hon började att äta i jämn takt, till och med av majsbrödet som hon var så trött på.

Belle nickade. ”Tänkte väl det. Du såg verkligen blek ut. När var det du reste från England?” ”För åtta veckor sedan.” ”När dog din syster?”

Honor måste tänka efter. ”För fyra dagar sedan.” Det kändes redan som månader sedan och miltals bort. De sex och en halv milen mellan Hudson och Wellington hade fört henne djupare in i en annorlunda värld än någon annan del av resan. ”Lilla vän, inte undra på att du är mager. Thomas berättade att du ska resa vidare till Faithwell, till din systers fästman.”

Honor nickade. ”Ja, jag har skickat bud till honom att du är här. Sa åt honom att komma på söndag eftermiddag och hämta dig. Jag tänkte att du behövde några dar att återhämta dig. Du kan hjälpa mig med lite sömnad om du vill. Tjäna ditt uppehälle.”

Honor kunde inte minnas vilken dag det var. ”Visst”, instämde hon i blindo, lättad över att låta Belle ta kommandot.

37

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 37

2013-08-23 09:40

”Så där, då ska vi se vad du kan åstadkomma med nål och tråd.

Har du dina egna sysaker eller vill du använda några av mina?” ”Jag har ett syskrin. Men det är inlåst i kofferten.” ”Den där förbannade Donovan. Nåja, jag kan förmodligen öppna den med hammare och mejsel om du inte har nåt emot att jag bryter sönder låset. Vill du det? Vi har inte mycket val.”

Honor nickade. ”Du får diska så tar jag hand om kofferten.” Belle kastade en blick på bordet, Honors renätna tallrik och sin egen, nästan orörda. Hon tog den senare och ställde den åt sidan på skänken med en servett över. Sedan försvann hon uppför trappan. Några minuter senare, medan Honor stod och skrubbade ren stekpannan hörde hon bankningar och sedan ett triumferande tjut. ”Engelska lås är inte bättre än amerikanska”, utropade Belle på väg nerför trappan. ”Det är uppbrutet nu. Gå och hämta dina sysaker. Jag gör klart här inne.”

När Honor kom ner med sitt skrin höll Belle på att släpa en gungstol genom bakdörren. ”Vi sätter oss på verandan på baksidan, och får lite luft. Vill du ha den här gungstolen eller en vanlig stol?” ”Jag bär ut en vanlig stol.” Honor hade sett gungstolar vart hon än kom i Amerika. De var mycket vanligare här än i England. Känslan påminde henne alldeles för mycket om båten.

Dessutom behövde hon sitta stilla när hon sydde.

När hon hämtade en stol i köket märkte hon att Belles tallrik med mat som stått på skänken var borta.

Hattaffären låg i ena änden av en rad hus som hyste en speceriaffär, ett sadelmakeri, ett sockerbageri och ett apotek. Trädgårdarna på baksidan av de här inrättningarna var inte särskilt utnyttjade, även om en hade ett grönsaksland, och det hängde tvätt på tork i en annan. I Belles trädgård fanns det ingenting utom en trave hyvlat virke och en get som stod tjudrad mitt i 38

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 38

2013-08-23 09:40

ogräset. ”Gå inte i närheten av plankorna”, varnade Belle. ”Finns ormar där. Och låt geten vara. Den är grannarnas och den är elak.” Det fanns också ett utedass, och ett litet tillbyggt skjul längs husväggen där man kunde förvara ved, men det var tydligt att Belles energi ägnades åt butiken.

Honor satte sig och öppnade syskrinet för att lägga upp sina saker. Den ritualen var åtminstone välbekant för henne. Syskrinet hade tillhört hennes mormor, som, när hennes syn hade börjat svika, överlät det till den bästa sömmerskan bland sina barnbarn. Det var gjort av valnötsträ och locket hade ett vadderat stramaljbroderi med liljekonvaljer i grönt och gult och vitt.

Det var en bild som Honor hade sett sedan hon var mycket liten.

Om hon blundade kunde hon återskapa det in i minsta detalj för sin inre syn, som hon ofta hade gjort för att avleda tankarna medan hon var sjösjuk. Den översta brickan i skrinet innehöll ett nålbrev som Grace hade sytt, broderat med liljekonvaljer liknande dem på skrinets lock, en nålpåträdare av metalltråd, en fingerborg av porslin som hon fått av sin mor, dekorerad med gula rosor, en pärlförsedd nåldyna som hennes vän Biddy hade gjort åt henne, paket med knappnålar inslagna i grönt papper, en liten bleckask med en klump bivax som hon använde på sin kviltningstråd, och hennes mormors lilla sysax med emaljhandtag i grönt och gult, nedstoppad i ett mjukt skinnfodral.

Belle Mills lutade sig fram för att inspektera. ”Så fint. Vad är det där?” Hon plockade upp metallbitar skurna i olika former: sexhörningar, romber, kvadrater, trianglar. ”Mallar när man klipper till lappar. Min far lät göra dem åt mig.” ”Du syr lapptäcken?”

Honor nickade. ”Vad finns det under?”

Honor lyfte brickan och visade trådrullar i olika färger, var och en inkilad på sin egen plats.

39

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 39

2013-08-23 09:40

Belle nickade sitt godkännande och sträckte sedan in fingrarna mellan trådrullarna för att plocka upp en liten silverfingerborg. ”Vill du inte ha den här på översta brickan med de andra sakerna?” ”Nej.” Samuel hade gett henne fingerborgen när deras känslor för varandra hade mognat. Hon ville inte använda den nu, men förmådde inte riktigt göra sig av med den.

Belle höjde ett ögonbryn. När Honor inte sa något mer släppte hon tillbaka fingerborgen bland trådrullarna så att deras perfekta ordning förstördes. ”Jaha ja, Honor Bright”, skrockade hon. ”Vi har alla rätt att ha våra hemligheter. Då får vi se till att sätta i gång. Har du sytt mycket på halm tidigare?”

Honor skakade på huvudet. ”Jag har aldrig gjort hattar, bara bahytter.” ”Och säkert äger du bara två bahytter – en för vintern och en för sommarn. Ni kväkare är inte mycket för flärd, va? Nåja, då får du börja med tyg i stället. Jag har en solbahytt åt mrs Bradley som behöver bli färdig. Det är lätt – ingen halmstomme, bara karkas. De flesta kvinnor syr sina egna, men mrs Bradley har fått för sig att hon aldrig ska behöva ta i en nål själv. Tror du att du kan klara det? Här är tråden. Jag har använt en storlek sex-nål.”

Hon räckte Honor en mjuk bahytt som var tillklippt och hoptråcklad med lösa stygn, och bara behövde själva sömmarna. Det var en ganska enkel modell, med ett långt nackflor av tyg för att skydda halsen mot solen. Tyget var ljusblårutigt genomkorsat av tunna gula och vita ränder. Det var inte någon stil som Honor sett förut – ingen engelsk kvinna skulle vilja ha så mycket tyg som flaxade runt halsen – men solen var starkare här, så kanske behövdes det ett skydd. Hur som helst skulle den vara lätt att sy.

Honor sträckte sig efter en trådrulle och sin nålpåträdare och trädde snabbt sex nålar som hon stack ner i nåldynan för att ha dem redo. Även om Belles granskande blick besvärade henne var hon åtminstone säker på vad hon gjorde när det gällde 40

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 40

2013-08-23 09:40

sömnad. Hon började sy fast kullen mot brättet med efterstygn för att det skulle hålla bättre, och drog ihop kullens tyg i små veck medan hon arbetade sig runt. Honor var en snabb och noggrann sömmerska, även om hon tog det lite långsammare med den här bahytten för att förvissa sig om att hon gjorde det så som Belle ville.

Belle satt i gungstolen bredvid henne och sydde fast gräddfärgat siden längst upp på det ovala halmbrättet på en bahytt.

Allt som oftast sneglade hon bort mot Honors arbete. ”Jag ser att jag inte behöver övervaka dig”, anmärkte hon när Honor var färdig med solhatten. ”Titta här nu på de veck jag lägger för att få det här tyget att ligga slätt runt brättet. Så här. Tror du att du kan göra det? Nu får du försöka. Använd den här – det är en modistnål – bättre när man syr på halm.”

När Honor hade sytt tillräckligt för att Belle skulle vara nöjd med vad hon såg, reste sig hattsömmerskan upp och sträckte på sig. ”Jag hade visst tur att du kom. När du är klar med den där kan du arbeta på de här.” Hon klappade på en hög med bahytter i skiftande stadier av färdigställande som hon hade lagt på ett bord mellan dem. ”Jag dekorerar dem senare. Om du har några frågor så finns jag i butiken. Måste öppna igen för eftermiddan.”

Det hade blivit varmt, nu när solen stod högt på himlen och verandan inte låg lika mycket i skugga. Honor hade inte varit ensam mycket sedan hon kom till Amerika och var glad att få sitta i stillhet en vacker våreftermiddag med välbekant arbete att utföra och inte något annat som förväntades av henne. Hon skulle ha tyckt om att ha en trädgårdstäppa att titta på, med överflödande blomsterrabatter, sådana blommor som hennes mor odlade – lupiner och riddarsporrar och akleja och jungfrun i det gröna och förgätmigej. Hon visste inte om några av de blommorna ens växte i Amerika, eller om amerikaner hade den sortens trädgårdar. Förmodligen inte, tänkte hon. Det var inte praktiskt, särskilt inte här, där samhället fortfarande höggs 41

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 41

2013-08-23 09:40

fram ur vildmarken och energin inriktades på överlevnad snarare än prydnad. Men det hindrade tydligen inte – och hon såg på högen med bahytter som Belle lämnat åt henne – att Ohiokvinnorna tillät sig ett visst lättsinne i sina huvudbonader: bahytterna var sydda i färgglada rutiga och blommiga tyger.

Hon sydde klar den gräddvita bahytten och tog upp en annan, i blekgrönt tyg med tusenskönor på och ett brätte som kunde vikas upp och visa en annan färg – beige i det här fallet.

Honor skulle ha förväntat sig skärt, men hon tänkte inte föreslå detta. Medan hon arbetade på den andra bahytten tog den stadiga, välbekanta sömnadsrytmen över, det repetitiva i den var meditativt och tillät hennes tankar att vandra, ungefär som ett andaktsmöte gjorde. Hon kände hur axlarna började sjunka och spänningen hon burit med sig sedan hon lämnade England släppte en aning. När hon kom till slutet av tråden lät hon händerna vila på bahytten i sitt knä och slöt ögonen. Lugnet och ensamheten gav henne rum att tänka: på Samuel som berättade för henne att han älskade en annan, och hennes beslut att kapa förtöjningarna med Dorset; på hennes systers död som lämnade henne så ensam på en främmande plats. Till slut började hon gråta, smärtsamma snyftningar som påminde om hulkningarna hon genomlidit ombord på Adventurer.

Men gråtens befrielse varade inte så länge. Mellan de dämpade snyftningarna greps hon av en känsla, precis som den hon upplevt på vägen från Hudson till Wellington, att hon inte var ensam. Honor sneglade bakom sig, men Belle fanns inte i dörröppningen eller i köket. Nej, hon kunde till och med höra hennes röst bortifrån butiken. Och hon kunde inte se någon i de intilliggande trädgårdarna. Då hörde hon det bakom sig, i skjulet mot husväggen, ljudet av ett vedträ som föll från traven.

Det kunde vara en hund, tänkte hon, och torkade sig i ögonen med klänningsärmen. Eller något av de där djuren som inte fanns hemma, en pungråtta eller ett piggsvin eller en tvättbjörn.

42

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 42

2013-08-23 09:40

Men hon visste att de förmodligen inte skulle stöta till ett vedträ.

Och hon visste, även om hon inte kunde förklara hur, att den närvaro hon kände nu, och hade känt på vägen, var en människa.

Honor hade aldrig tänkt på sig själv som en modig person.

Innan hon kom till Amerika hade hennes kurage egentligen aldrig satts på prov. Men nu motstod hon driften att hämta Belle.

I stället lade hon ifrån sig bahytten, reste sig från stolen och smög nerför verandatrappan. Att tveka skulle inte hjälpa, insåg hon. Hon drog ett djupt andetag, höll andan, och gick fram till skjulet för att titta in.

Solljuset nådde bara några decimeter in i vedskjulet, sedan var det dunkelt och därefter helt mörkt. Under ett ögonblick kunde Honor inte se något alls medan hennes ögon försökte vänja sig. Sedan urskiljde hon ved som travats prydligt och högt till höger; till vänster fanns ett smalt utrymme mellan ved och vägg, för att man skulle komma åt traven. I det utrymmet stod en svart man. Honor drog bestört in ytterligare luft fast hon redan höll andan, och andades sedan ut i en plötslig flämtning.

Hon stirrade på honom. Han var av medellängd med normal kroppsbyggnad, hade krusigt hår och breda kindben. Han var barfota och kläderna var slitna och smutsiga. Det var allt hon kunde observera, eller visste att observera, för hon var inte tillräckligt van att se negroida ansiktsdrag för att kunna bedöma eller jämföra eller beskriva dem. Hon visste inte om han var rädd eller arg eller uppgiven. I hennes ögon såg han bara svart ut.

Hon visste inte vad hon skulle säga, eller om hon ens kunde tala, så hon sa inget utan tog ett steg baklänges. Sedan skyndade hon till verandan och började lägga tillbaka sina sysaker i skrinet.

Hon lade högen med bahytter ovanpå, plockade upp alltihop och tog med det in i huset.

Belle tycktes inte förvånad över att se henne. ”Blev solen för stark för dig?” sa hon medan hon rättade till en hatt på en kund, satte den lite mer på sned innan hon stack in en hattnål.

43

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 43

2013-08-23 09:40

Båda kvinnorna studerade effekten i spegeln. ”Det där blev väl bättre? Det klär er.” ”Vet inte”, svarade kvinnan. ”Hon har snålat med violerna.” ”Tycker ni? Jag kan sätta dit fler, nu när jag har fått en medhjälpare. En penny per viol, det vet ni?” Belle blinkade åt Honor. ”Är du klar med miss Adams bahytt? Den gröna? Ja? Bra. Du kan arbeta i vrån vid fönstret – där är ljuset bäst.” Innan Honor hann säga något hade Belle vänt sig mot kunden igen för att diskutera violer.

Hon arbetade med bahytterna hela eftermiddagen, och undan för undan slutade hennes händer att skaka. Efter en stund undrade hon till och med om hon hade inbillat sig att hon sett mannen. Kanske hade värmen och ljuset och den psykiska påfrestning hon nyligen genomgått fått henne att förvandla en hund eller tvättbjörn till en man. Hon bestämde sig nu för att inte säga något till Belle.

Butiken hade en stadig ström med kunder; allihop stirrade på Honor som en kuriositet värd att kommentera, även om de riktade sina frågor till Belle och inte henne. ”Varför har Belle en kväkare i fönstret?” frågade de. ”Varifrån kommer hon? Vart är hon på väg? Varför är hon här?” Belle svarade om och om igen.

Mot slutet av dagen måste varenda kvinna i Wellington ha vetat om att Honor var från England och på väg till Faithwell, men hade stannat ett tag hos Belle och hjälpte henne med sömnaden i några dagar. Hon gjorde till och med Honor till en speciell attraktion i butiken. ”Hon är en skicklig sömmerska – till och med bättre än jag. Om ni beställer en hatt i dag så ska jag låta henne sy den åt er. Kommer att hålla livet ut, för hennes stygn är så hållfasta, eller tills ni tröttnar på den och vill ha en ny. Då kommer ni att ångra att ni köpte en av Honor Brights hattar – den kommer inte att vilja slitas ut och ge er en ursäkt att skaffa en ny.”

44

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 44

2013-08-23 09:40

Senare, när ljuset började försvinna, stängde Belle butiken för dagen och tog med Honor på en promenad runt Wellington.

Inte mycket mer än en anhopning av butiker och hus runt en vägkorsning, men de enstaka gatorna var breda och hade lagts i ett rutnät i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Huvudgatan Main Street hade breddats så att det fanns ett rektangulärt torg med ett rådhus, en kyrka, ett hotell och butiker – en av dem Belles – ordnade runt det. Bland butikerna på de omgivande gatorna fanns flera diverseaffärer, och en skomakare, en skräddare, en hovslagare, en möbelsnickare, en tegelslagare och en vagnmakare. De flesta husen var två våningar höga och byggda av trä, med markiser och stora fönster som skyltade med varorna.

En skola hade byggts, och en järnvägsstation var nästan färdig för järnvägen som skulle börja dras till Wellington senare på sommaren. ”Den här stan kommer att explodera när tåget kommer hit”, konstaterade Belle. ”Bra för affärerna. Bra för hattarna.”

Medan de promenerade fick Honor den välbekanta obehagskänsla hon upplevt när hon passerat genom amerikanska städer på vägen till Ohio: känslan av att de hade byggts upp hastigt, och kunde förstöras lika hastigt, av en eldsvåda eller av det extrema amerikanska väder hon hade hört talas om: orkaner och tornador och snöstormar. Butiksfasaderna var visserligen relativt nya men de hade redan härjats av sol och snö. Vägen var både torr och våt, dammig och lerig.

Vart de än kom var vägen, och plankorna som lagts ut över leran, fläckade av spottloskor. Honor och Grace hade häpnat när de kom till New York över hur ofta amerikanska män spottade, hur de gick omkring med en tobaksbula i kinden och skickade iväg en kaskad både ute och inne. Lika häpnadsväckande var det att ingen annan tycktes märka det eller misstycka.

Belle nickade mot alla de passerade, och stannade för att byta några ord med en del av kvinnorna. De flesta bar vardagsbahytter, men några hade hattar som Honor kände igen som Bel45

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 45

2013-08-23 09:40

les, med de märkliga kombinationerna av hattprydnader. Belle bekräftade detta. ”En del syr sina egna bahytter, men alla hattar du ser är mina. Man ser fler av dem på söndagarna, i kyrkan.

De skulle bara våga ha på sig en hatt från nån av de där Oberlinmodisterna – de vet att jag aldrig skulle sälja en hatt till dem efter det. Det är inget fel på Oberlin, men man handlar ju hos sin egen hattsömmerska, eller hur?” Belle själv bar en halmhatt med ett brett orange band runt brättet, prytt med blommor flätade av halm.

I ena hörnet av torget låg stadens hotell. För en så pass liten stad var det förvånansvärt pampigt: en lång tvåvåningsbyggnad med balkonger som löpte hela vägen längs framsidan på båda våningarna och stöttades av flera par vita pelare. ”Wadsworth Hotel”, kommenterade Belle. ”Enda stället i stan där man kan få nåt att dricka – inte för att du behöver den informationen. Ni kväkare smakar väl inte alkohol?”

Honor skakade på huvudet. ”Ja, själv dricker jag min whisky hemma. Och där har du anledningen.” Belle nickade mot ena änden av hotellet, som vette mot hattaffären tvärsöver torget. På verandan utanför satt en klunga män med flaskor bredvid sig. Donovan fanns bland dem, med fötterna upplagda på ett av borden. När han fick syn på Belle och Honor höjde han flaskan mot dem och drack sedan en klunk. ”Charmerande.” Belle ledde henne vidare. När de passerade det sista pelarparet lade Honor märke till en affisch som var uppspikad på en av dem. Det var inte texten 150 $ i belöning med stora bokstäver som fångade hennes uppmärksamhet, utan silhuetten av en springande man med en säck över axeln. Hon stannade och tittade närmare på den.

46

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 46

2013-08-23 09:40

150 $ I BELÖNING Slav som rymt från undertecknads farm i närheten av Clarksburg i Virginia den 15 maj 1850,

en negerman som heter

JONAS

Runt 30 år gammal, 173 centimeter lång, bastant kroppsbyggnad. Mellanbrun, breda kindben, afrikansk näsa.

Yvigt hår som är benat mestadels åt ena sidan. Vänsterhänt. Frispråkig och en slug typ. Jag har utfäst ovan angivna belöning till den som ser till att bura in honom så att jag kan få tag på honom igen, oavsett var han infångas.

H. Browne Clarksburgs postkontor 26 maj, 1850

Beskrivningen var anmärkningsvärt detaljerad. Hon såg framför sig mannen hon hade sett i vedskjulet. Nu när det fanns ord på hur han skulle beskrivas, adjektiv som bastant och afrikansk och slug, kunde hon föreställa sig honom, hans beräknande blick som betraktade henne, styrkan i axelpartiet – och håret, yvigt men kammat åt ena sidan.

Donovan iakttog henne.

47

Chevalier Den sista fristaden CS6.indd 47

2013-08-23 09:40

Av författaren till Flicka med pärlörhänge

The Wall Street Journal

”Romanen är fängslande, mystisk och ibland nästan outhärdligt gripande.”

The Times

”Chevaliers fantasi får en redan briljant målning att gnistra av liv i denna elegant utvecklade och oerhört välskrivna roman.”

USA Today

”En juvel till roman …”

Time

”… ett litterärt konstverk, en av de vackraste kärlekshistorier jag läst.”

Bodil Malmsten

Om Damen med enhörningen ”Tracy Chevalier kysser liv i den historiska romanen.”

År 1850 reser kväkaren Honor Bright till ett

nytt liv i Amerika tillsammans med sin syster som ska gifta sig i Ohio. Men de hinner knappt sätta foten på den nya kontinenten förrän systern dör i gula febern. Ensam och utsatt tvingas Honor tråckla sig fram på egen hand och får förlita sig på främmande människors goda vilja.

Ohio är väldigt annorlunda jämfört med det England hon kommer ifrån – inte ens lapptäckena ser likadana ut.

Solen skiner obarmhärtigt, stormarna är våldsamma och skogen är fylld av djur som hon aldrig sett förut.

I skogen finns även slavar på flykt till friheten i norr.

Honors samvete säger henne att hon bör gömma flyktingarna från de skoningslösa män som jagar dem. Förvisso är kväkarna motståndare till slaveriet men bryter man mot lagen har det sitt pris.

Tracy Chevalier väver en färgstark historia om udda vänskaper, mod, lust, frihet, främlingskap – och lapptäcken.

”… hennes bästa sedan Flicka med pärlörhänge.”

The Independent

The Independent

”… ett mäktigt och vackert verk.”

Publishers Weekly

Om Oskuld och erfarenhet ”En visuell njutning.”

The Times

Chevalier_Den sista fristaden_omslag.indd 1

Foto © Sven Arnstein

Om Flicka med pärlörhänge ”Chevalier gör inte ett felsteg i detta triumferande verk … Det är en underbar berättelse”

www.damm.se

TRACY CHEVALIER (f. 1962) växte upp i Washington D.C. men flyttade 1984 till London och arbetade flera år som fackboksredaktör. Därefter studerade hon ”creative writing” vid University of East Anglia. Hon fick sitt internationella genombrott med Flicka med pärlörhänge, som också har filmatiserats. Den sista fristaden är hennes sjunde historiska roman på svenska.

Läs mer om författaren och hennes romaner på www.tchevalier.com

ISBN 978-91-7537-062-0

2013-08-09 14:36