9789175370453

FOTO : L ARS TR ANGIUS

Sagt om NÅGON SORTS FRID: »Glasklar intrig, intressanta personligheter

EN KVAV SOMMARDAG hittar Miguel Alemany sin sambo, antik-

handlaren och medieprofilen Jussi Ståhl, brutalt mördad i sitt hem på Södermalm. Jussi har skjutits till döds och därefter har hjärtat skurits ur kroppen och placerats i en antik silverskål, som ett groteskt stilleben.

Samtidigt börjar psykologen Siri Bergman arbeta inom polisens gärningsmannaprofilgrupp. Hon hamnar mitt i utredningen av det makabra mordet. Det som på ytan ser ut som ett enstaka vansinnesdåd växer snabbt till någonting betydligt mer skrämmande. Fler brutala mord på män skakar Stockholm och det blir uppenbart att offrens gemensamma nämnare är deras sexuella läggning.

som väcker ens nyfikenhet och oavbrutet

MANNEN UTAN HJÄRTA är den fjärde fristående spännings-

»en lyckad psykologisk thriller/.../ Grebe

romanen om Siri Bergman av det kritikerrosade syskonparet Camilla Grebe och Åsa Träff.

som dröjer sig kvar.«

spännande. Vad mer kan man begära av en psykologisk spänningsroman? Någon sorts frid är en debutroman utöver det vanliga.« BRITT ÖSTLUND, BTJ

Sagt om BITTRARE ÄN DÖDEN: »Bittrare än döden berättar en skrämmande historia om våld mot kvinnor, den är skickligt konstruerad och bjuder på många överraskande vändningar. Jag sträckläser och njuter.«

och Träff har åstadkommit en läsupplevelse

romaner. Vid sidan av skrivandet driver hon ett konsultbolag. Åsa Träff är liksom huvudkaraktären Siri Bergman psykolog.

Systrarna debuterade 2009 med Någon sorts

den hittills bästa. Oavbrutet spännande.« LOTTA OLSSON, DN

»Systrarna Grebe-Träff är skickliga

BO LUNDIN, SYDSVENSK AN

på att skapa isande spänning.«

www.damm.se ISBN 978-91-7537-045-3

INGALILL MOSANDER, AFTONBL ADET OMSL AG: SOFIA SCHEUTZ DESIGN

länder och har sålts i över 500 000 exemplar.

F O T O ( M A N ) : J O S H P E S AV E N T O ( B R O M A ) / C C

och Innan du dog 2012. Böckerna är utgivna i 16

GrebeT_Mannen_513x210_16.6.13_print_NY.indd 1

»Den tredje boken om psykologen Siri, och

»Innan du dog är en av de bästa svenska kriminalromaner jag läst i år …«

frid som följdes upp av Bittrare än döden 2011

Två av böckerna har nominerats till »Bästa svenska kriminalroman« av Svenska Deckarakademin.

SMÅL ANDS-POSTEN

Sagt om INNAN DU DOG:

CAMILLA GREBE (f 1968) har tillsammans med sin

syster ÅSA TRÄFF (f 1970) skrivit fyra spännings-

SK ÅNSK A DAGBL ADET

»Slutet är så gripande att man bara måste

»Systrarna Systrarna Grebe och Träff är en hellyckad författarkombination .« LIT TER ATURMAGA ZINE T

fortsätta. Blandningen av socialrealism och spänning är lyckad.« INGER LUNDQVIST, NORR AN

aaaa MARIA KÜCHEN, AMELIA

2013-07-31 10:06

www.damm.se Första upplagan, andra tryckningen Copyright © 2013 Camilla Grebe & Åsa Träff Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB, Malmö Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslag Sofia Scheutz Design Omslagsfoto (man) Josh Pesavento (Broma)/cc Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt Jansson Text Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7537-045-3

9789175370453_mannen utan hjärta.indd 4

2013-08-21 12:13

När allting liv och glädje, sällhet andas, när du bland vänner säkert glädjer dig, då sörjer jag, och mina suckar blandas med minnet av, att du är skild från mig Det sorgsna hjärtat, trad.

Miguel

Miguel Alemany lutar sig tillbaka mot det svala skinnsätet och blundar. Han är svettig och känner hur t-shirten klibbar mot ryggstödet. Bilen doftar läder, Wunderbaum och tobaksrök. Den tjocka taxichauffören med de yviga gråa polisongerna och de stålbågade glasögonen måste tjuvröka i sin egen bil, för skyltar som informerar om att rökning är förbjuden finns uppsatta på flera ställen. Miguel längtar själv efter en cigarett och en kopp med svenskt bryggkaffe. En dålig vana han har lagt sig till med efter alla år i Sverige. Kaffet i Spanien är kanske bättre, rent objektivt, men han har fäst sig vid det där märkliga svenska bryggkaffet. Han längtar efter att få sitta i köket tillsammans med Jussi och läsa DN och dricka Gevalia.

Det slår honom att Sverige faktiskt blivit hemma för honom. Barcelona är barndom och uppväxt, föräldrar och bröder.

Skolkamrater och gamla kollegor. Men hemma, det är i köket med Jussi, när de pratar om allt och ingenting samtidigt som de bläddrar i morgontidningen och dricker kaffe ur de där löjligt tunna små kopparna i benporslin som Jussi insisterar på att de ska använda.

Utanför bilfönstret passerar björkar och gröna ängar, med en klarblå himmel som fond. Det är glest med trafik på E4:an och chauffören kör minst tjugo kilometer per timme för fort, vilket passar Miguel fint. Nu vill han bara hem, hem till Jussi.

9

Han fingrar åter på mobilen och konstaterar att Jussi inte svarat på hans sms. Kanske sover han fortfarande. Det är visserligen eftermiddag, men Jussi var ordentligt berusad när de talade med varandra i natt. Miguel hade viskat för att inte väcka sin bror och hans fru som låg och sov i rummet bredvid. Jussi hade pratat med hög röst på sin sjungande finlandssvenska, kommenterat allt han såg på sin väg hem från Alexandras och Carls tillställning: Solen som redan var uppe, trots att klockan bara var tre på morgonen.

Fåglarnas kvittrande. Strömmens glittrande vid Slussen. Och Miguel hade viskat fram sin längtan. Hur han ville ta Jussi i famnen. Kyssa honom. Smeka honom över det ljusa håret.

De hade levt tillsammans i tre år nu. Tre lyckliga år. Tre år och knappt ett enda gräl, inga egentliga meningsskiljaktigheter.

Miguel hade svårt att tro på att det faktiskt kunde vara så. Tidigare hade han levt i stormiga relationer med häftiga gräl och dramatiska uppträdanden. Svartsjuka. Lögner. Han hade gett upp hoppet om ett normalt förhållande. Någonstans inom sig tänkte han också att det här kanske var straffet för att han var bög. Om han hade gift sig med en kvinna och skaffat barn så hade det kanske varit enklare. Inte så spännande kanske, ingen passion. Men enkelt. Ett liv som fungerade.

Men så kom Jussi. På ytan en extrovert schlagerfjolla, som emellanåt uttalade sig om antikviteter på teve. Men bakom media­bilden så mycket mer. En ensam man, som byggt ett nytt liv i Sverige efter att ha lämnat Helsingfors bakom sig när föräldrarna dog. Med passion för konst och antikviteter, men också för filosofi och psykologi. Klok, lugn, allmänbildad. Attraktiv. Och han ville ha Miguel. Ett mirakel. Inte av det storslagna religiösa slaget. Men ett äkta. Mitt i verkligheten.

Miguel känner hur kinderna hettar och hur han blir hård när han tänker på Jussi. På hans vältränade kropp, det gråblonda 10

håret och de där gudabenådade händerna. Han tittar återigen ut genom fönstret och upptäcker att de nästan är framme. När bilen stannar framför porten glömmer han först bort att betala, och han får ursäkta sig flera gånger medan tjockisen drar hans kort samtidigt som han skeptiskt betraktar Miguel, som om han försöker räkna ut om han kommer att bli lurad.

När han kliver ur den luftkonditionerade taxin slås han av hur varmt det är. Mer som Spanien än Sverige, konstaterar han.

I eftermiddagssolen ser grönskan i Stig Claessons park redan dammig ut och gräsmattan sträcker sina glesa, gulnade strån mot himlen som om den längtar efter regn. Miguel drar den blänkande Samsoniteväskan efter sig och går mot porten, slår koden och tar hissen upp till tredje våningen. Tänker först ringa på men ångrar sig. Om Jussi fortfarande sover så kryper han gärna ner bredvid honom. Kaffe och tidning kan vänta.

Det första som slår honom är lukten. Den liknar inget han känt förut. Han funderar på om kylen kan vara trasig, eller om Jussi glömt mat framme. Det luktar rått kött, järn och något annat som han inte kan identifiera men som påminner om härsken mat och kroppsavdunstningar. Lägenheten är stilla. Han hör ingenting utom det svaga ljudet från ett flygplan, som antagligen passerar huset på sin väg till Bromma, och ett rytmiskt tickande från det gamla köksuret. Han ropar och hans röst studsar mot väggarna. Inget svar. Bara tystnaden och den där motbjudande lukten. Allt mer påträngande. Han ser sig om i hallen. Jussis skor står prydligt uppradade på hyllan, alla med skoblock i. På den gamla sekretären ligger post i en välordnad hög och bredvid den en DN. Han tittar på tidningen, konstaterar att den har dagens datum. Jussi borde vara hemma. Han ropar igen. Högre den här gången. Fortfarande inget svar. Bara klockan som tickar, mäter sekunderna som går, försvinner spårlöst i evigheten.

11

Miguel känner hur magen ofrivilligt drar ihop sig. Det känns som kramp. Något är fel. Han vet inte vad, men något är fel.

Bilder av Jussi, avsvimmad, kanske död, kvävd i sina egna spyor, blixtrar förbi i hans medvetande och han får stödja sig mot väggen för att inte falla omkull.

Det lyser från Jussis arbetsrum och Miguel tar några snabba steg genom korridoren och kliver in. Jussi är inte där, men skrivbordslampan är tänd. En klassisk bibliotekslampa med grön glasskärm och mässingsfot. Samma ordning i arbetsrummet som i hallen. Med ett undantag. På skrivbordet står en oval silverskål. Miguel känner väl igen den. De brukar ha nötter i den på julen och det händer att Jussi fyller den med färgglad Nonstopchoklad.

Miguel slås av hur arrangerat det hela ser ut, som ett stilleben, uppställt för att fånga och hålla kvar blicken. Han förstår inte vad det är han ser. En klump med kött och hinnor i svart vätska.

Han står still. Betraktar. Tänker att det ser ut som inälvor från ett djur. Han minns hur hans mamma brukade koka grishjärtan och ge till hundarna när han var barn. Precis så ser det ut. Han känner sig illamående och yr, varför skulle någon lägga ett grishjärta i deras silverskål? Miguel vänder och går mot sovrummet.

Lukten blir allt mer överväldigande och köksklockans tickande förvandlas till ekande hammarslag i tystnaden. Han vill inte se vad som finns i sovrummet, men vet att han måste titta.

Den stora dubbelsängen är obäddad och Jussi ligger på rygg med täcket uppdraget till halsen. Där hans vänstra öga borde vara finns bara en rödsvart massa och runt huvudet har blod och något som måste vara hjärna och benbitar spridit ut sig som en kladdig gloria. Huden ser gråblek ut mot allt det röda. Miguel vill sträcka ut en hand och röra vid honom, fast han vet att han inte borde. Långsamt går han fram till sängen och sträcker ut 12

sin hand. Drar försiktigt bort täcket, en centimeter i taget, tills han blottar vad som borde vara en bröstkorg, men som nu är ett gapande hål.

Först då skriker han.

13

Siri

Mannen i receptionen granskar noga mitt körkort och betraktar skeptiskt bilden av en nästan tio år yngre version av mig. Han nickar sedan och lämnar tillbaka den rosafärgade plastbrickan tillsammans med ett besökskort som han ber mig knäppa fast på min klänning, väl synligt.

– Så du ska träffa GMP, gärningsmannaprofilgruppen? Jag ringer upp till Vijay Kumar, han kan hämta dig.

Jag nickar och ställer mig med ryggen mot glasburen. Utanför de stora dörrarna gassar solen och trots att klockan bara är nio gissar jag att temperaturen redan närmar sig tjugofem grader. Sommaren är överdådig i år, flödar av ljus, värme och grönska. Fast det bara är början på juli är viken hemma vid stugan redan uppvärmd och Erik och jag har simlektioner i strandkanten nästan varje kväll, medan Markus crawlar fram och tillbaka genom vågorna.

– Siri!

Varma armar omfamnar mig och jag skrattar, vänder mig om och ler.

– Välkommen till din första dag här i huset. Jag ska se till att du får en permanent bricka senare.

Vijay nickar obestämt mot mitt besökskort. Han ser strålande ut. Det gråsprängda tjocka håret är bakåtkammat i någon sorts ostyrig backslickvariant och huden är ljust kanelfärgad. Han doftar svagt av tobak och rakvatten.

17

– Börjat röka igen?

Jag höjer överdrivet förvånat på ögonbrynen.

– Skit också. Trodde inte du skulle märka något.

Han ler, släpper in mig genom dörrarna och lotsar mig fram till en trappa.

– Är du nervös? Första dagen och allt det där?

Jag funderar på hans fråga. Är jag nervös? Både ja och nej. På ett plan funderar jag på vad jag gett mig in på. Gärningsmanna­ profilering är ingenting jag sysslat med tidigare. Jag är klinisk psykolog och har arbetat med psykoterapier i över tio år. Det känns som om jag tar ett stort kliv rakt ut i det okända. Att jobba inom polisen är så långt ifrån min gamla verklighet som man kan komma. Samtidigt har så mycket i min verklighet förändrats och skakats om att det känns som om ingenting längre kan rubba mig. De saker i mitt liv som jag trodde var konstanta har lösts upp, försvunnit som rök i dimma, och att byta jobb känns nästan bagatellartat i sammanhanget. På ett paradoxalt sätt är det nästan tryggt att gå in i en situation där jag inte har någon kontroll alls.

Här förväntar jag mig i alla fall att bli förvånad och överraskad.

Samtidigt är jag rädd. Rädd för vad jag kommer att få se och höra. Jag kommer att arbeta tillsammans med en grupp bestående av poliser, psykologer, rättsläkare och kriminaltekniker med att ta fram gärningsmannaprofiler vid grova våldsbrott.

Och jag kommer att få se saker som jag kanske inte vill se, inte vill ta del av. Jag vet att Vijay har tagit en risk när han har valt mig som sin medarbetare i teamet. Jag är ett oprövat kort, har ingen forskningsbakgrund och är inte speciellt inläst på ämnet, men Vijay har övertygat både mig och gruppen att jag ska bli en del av dem och att mina kvalifikationer är tillräckliga. Pratat med mig om intuition och människokännedom, om kreativitet och förmågan att tänka utanför ramarna.

18

Trots det är jag osäker på om Vijay verkligen erbjudit mig jobbet på grund av min kompetens, eller om det hela är en sorts räddningsaktion från hans sida. Ett sätt att kunna hålla ett vakande öga på mig, se till att jag inte sjunker ner i en dimma av alkohol och depression. Jag orkar inte förklara för honom att han inte behöver oroa sig, att något fundamentalt har förändrats inom mig och att jag inte längre är samma Siri. Trots att hela mitt liv har förändrats är jag säker på en sak, jag kommer inte hamna där igen. Det är som om en liten del av mig har blivit stum, utan resonans. Där finns inte längre några känslor, ingen sorg eller smärta.

Bara en likgiltighet.

– Jo, jag är nervös.

Jag ler lite, och nickar. Vill inte att Vijay ska ana vad som pågår inom mig.

– Bra, det ska du vara. Tycker jag.

Han flinar och massor av vita tänder lyser upp hans ansikte. Jag kommer på mig själv med att undra över om han bleker tänderna.

Vijay besitter en märklig mix av bohemeri och fåfänga. Han gillar att framställa sig själv som en tankspridd akademiker som inte bryr sig så mycket om ytliga ting, men tittar man närmare upptäcker man oftast att de slitna jeansen är av ett dyrt designmärke och att han har stenkoll på de senaste inredningstrenderna.

– Kom nu, de sitter här inne.

Han pekar mot en dörr som står på glänt och vi kliver in i ett litet konferensrum med stora fönster som släpper in solljuset utanför, möblerat med en typisk kontorsmöbel i ljust trä.

Carin Stolpe står vid bordets huvudände. Bakom henne på väggen hänger en stor whiteboardtavla, fylld av spretiga anteckningar. Blont hår ramar in det solbrända ansiktet. Hon tittar upp och möter min blick. Hennes leende är varmt och jag slås 19

av hur ung hon ser ut. Jag vet att Carin är runt femtio, men hon ser ut att vara minst tio år yngre. Jag funderar på hur man kan se så oförstörd ut när man ständigt arbetar med våld och tragik.

– Välkommen till gärningsmannaprofilgruppen, eller GMP som alla här i huset säger! Kul att du äntligen är här. Och nu får du tillfälle att träffa resten av gruppen också.

Hon nickar mot de tre andra som sitter runt bordet. En äldre man reser sig upp och fattar min hand.

– Hej, Siri. Välkommen. Örjan Bruse, polis och kriminaltekniker.

Hans handslag är fast men blicken landar någonstans bredvid mig, som om han inte riktigt ser på mig utan på något som händer bakom mig. Jag studerar honom, han måste vara närmare sextio, lång och smal, med rutig skjorta och jeans som faktiskt ser ut som om de strukits, eftersom de har pressveck fram. Jag funderar på om han har en övernitisk fru hemma som tar hand om tvätten, eller om han kanske lämnat in sina byxor på kemtvätt.

Han är tunnhårig och de guldbågade glasögonen är uppskjutna på näsan. Jag hälsar och ler och vänder mig om mot nästa person i gruppen. Det är en man i min egen ålder, som ser så apart ut att jag skulle undrat om han inte hamnat fel, om inte Vijay hade förvarnat mig.

– Tjena. Jimmy Stålfors, polis här i gruppen.

Han har en vit t-shirt. Slingor av vad som måste vara en enorm tatuering letar sig ut både vid halslinningen och ärmarna, likt rankorna på en klängväxt. Huvudet är slätrakat och glänser i solljuset som flödar in genom fönstret. Jag kommer på mig själv med att fastna med blicken på hans ena biceps, som pryds av en dödskalle. Ur skallens ögonhålor och mun slingrar sig en giftgrön orm. Jimmy ser min blick och ler, ser förtjust ut. Som ett barn som lyckats med att få uppmärksamhet genom ett hyss.

20

Jag gissar att han är van vid att människor tittar på honom, och att han gillar det.

– Tjena mannen!

Jimmy får syn på Vijay, reser sig upp och de utför någon sorts komplicerad hälsningsritual där knogar och handflator möts, den typen av hälsning som jag vanligtvis bara ser tonårskillar göra på tunnelbanan. Inombords ler jag, Vijay Kumar och Jimmy Stålfors, en mesallians med mersmak.

– Välkommen Siri.

En äldre man som ser ut att ha passerat pensionsåldern reser sig upp med en smidighet som gör mig avundsjuk. Han har snövitt kraftigt hår, en tunn mustasch och ett spetsigt skägg. Något hos honom får mig att tänka på en seriefigur ur ett Tintinalbum.

Han känns som tagen ur en annan värld, en annan tid. Elegant klädd i skjorta och linnekavaj, trots högsommarhettan, och med långa smala fingrar och välpolerade naglar. Han lyfter min hand, fattar den i ett tvåhandsgrepp, bugar lätt och presenterar sig som Juan Martina, rättsläkare. Jag är nästan förvånad över att han inte kysser min handrygg. På något vis hade det känts okej.

– Jag tror att vi fortsätter där vi var.

Carin ler igen och jag sätter mig ner bredvid Vijay, famlar med block och penna för att kunna ta anteckningar. Det känns lite som första dagen i skolan, med nya elever och lärare runt omkring mig, och jag är mån om att göra ett bra intryck. Jag tittar på tavlan. Ett namn står skrivet i blått: Jussi Ståhl. Jag vet vem Jussi Ståhl är. Ingen som läser tidningen eller tittar på nyheterna kan ha missat mordet på Jussi Ståhl.

Carin pekar på hans namn, knackar sedan pennan i tavlan som för att ge extra eftertryck åt gesten.

– Jussi Ståhl, fyrtionio. Antikhandlare med egen butik på Öster­malm. Något av en kändis som gärna gick på premiärer och 21

gratisätarfester. Sambo med Miguel Alemany, spansk konstnär som varit bosatt i Sverige de senaste tre åren.

Carin tar en paus, dricker en klunk kaffe ur en mugg med Mumintrollen på och fortsätter sedan: – Den femtonde juni hittas Jussi Ståhl död i sin bostad på Beckbrännarbacken på Södermalm. Kroppen hittades av Jussis partner Miguel, som precis kommit hem från en resa. Det var ingen trevlig syn han möttes av.

Carin böjer sig framåt och bläddrar bland de papper som ligger framför henne på bordet. Hon plockar fram en bild i A4-format och fäster den på tavlan med en magnet. På bilden ses en man ligga på en säng. Runt hans huvud har en rödsvart fläck spridit sig över kuddar och lakan, och hans nakna kropp ser onaturligt vit ut. Med ett undantag. Hans bröstkorg har förvandlats till en stor rödsvart krater. Jag har svårt att ta in det jag ser. Det hela ser overkligt ut, nästan arrangerat.

– Jussi Ståhl har blivit skjuten med ett niomillimetersvapen i huvudet, på mycket nära håll, säger Carin. Därefter har gärningsmannen avlägsnat hjärtat. Det återfanns sedan i en antik silverskål på Jussi Ståhls skrivbord i lägenhetens arbetsrum.

Jag känner en ilning i maggropen. Just den detaljen har inte publicerats i tidningarna.

– Juan, kan du berätta lite mer, det här är ju din avdelning, säger Carin och gör en gest åt rättsläkaren med det spetsiga skägget.

Juan Martina nickar och reser sig upp och ställer sig framför tavlan. Med stor noggrannhet fäster han ytterligare några bilder under den första. Det är en närbild av något som måste vara ett skotthål, och en skiss av en kropp. Juan pekar på skotthålet.

– Här ser ni ingångshålet, mitt i vänster öga. Det ser relativt oförargligt ut, men baksidan av huvudet ser inte roligt ut, kan 22

jag berätta. Det ni ser är en skottskada som orsakats av ett vapen med niomillimeterskaliber, vi talar sannolikt om någon sorts pistol. Rikligt med krutfragment hittades runt ingångshålet i ögat, så offret sköts sannolikt på mycket nära håll. Min bedömning är att det rör sig om ett närskott, men inte ett påsittande skott. Gissningsvis från en halvmeters avstånd. Jag tror att gärningsmannen har skjutit Ståhl när han sov. Döden har varit ögonblicklig. Det här är en typisk avrättning. Det som inte är typiskt är de andra skadorna som ni ser på kroppen.

Han pekar med sin guldfärgade reservoarpenna mot allt det röda på det som en gång var Jussi Ståhls bröstkorg och fortsätter: – Som ni ser har det inte kommit speciellt mycket blod från såret i bröstkorgen. Därför vet vi att Jussi Ståhl var död när gärningsmannen påbörjade arbetet med att avlägsna hans hjärta från kroppen. Gärningsmannen har öppnat bröstkorgen rakt genom bröstbenet. Det vill säga han har kluvit bröstbenet i dess längsriktning. Det ser ut som om han först har använt en kniv och sedan någon form av klippverktyg, troligen en sekatör, för att göra det. Efter det har hjärtsäcken blottats och skurits upp.

Och slutligen har samtliga blodkärl som ansluter till hjärtat skurits av: aortan, lungartärerna, lungvenerna och övre och undre hålvenen. Det hela är mycket metodiskt gjort. Min gissning är att gärningsmannen är en lekman, men en relativt påläst lekman, för han visste uppenbarligen vad han höll på med. Han var ute efter hjärtat, övriga organ är intakta. Jag kan också säga att han måste ha varit väl förberedd. Det är inte en sax man använder för att öppna en bröstkorg, om vi säger så. Han måste ha planerat det här innan, sett till att ha med sig den utrustning som behövdes och läst på hur han skulle gå till väga. Och när han var klar så lade han alltså hjärtat i …

Juan sätter upp ytterligare en bild. En blodig klump som 23

påminner om en bit rå lever ligger i en stor, ornamenterad silverskål på fot. Ingen säger någonting.

Han ler svagt, slår sig ner i sin stol, och Carin tar åter till orda.

– Några spår av sexuella övergrepp på kroppen?

Martina skakar på huvudet.

– Ingenting. Och vad jag förstår från teknikerna så hittades inte heller några biologiska spår, som till exempel sperma, på brottsplatsen.

– Det stämmer, säger Örjan. Det finns ingenting på brottsplatsen som tyder på någon form av sexualbrott, vilket i och för sig inte utesluter att det finns en sexuellt färgad motivbild.

För övrigt säkrades förvånansvärt få spår. Vem som än mördade Ståhl städade upp ordentligt efter sig. Hylsor, fibrer, hår, avtryck – vad jag förstår hittade teknikerna ingenting av värde på platsen. Men rester av kulan hittades i kroppen och i väggen bakom sängen. Gärningsmannen använde vanlig helmantlad niomillimetersammunition. Men, han hade filat ner toppen för att åstadkomma samma skada som halvmantlad ammunition eller hålspetsammunition gör.

Carin nickar igen och fortsätter.

– Vi väntar fortfarande på den slutgiltiga rapporten från ballistikerna på SKL. Om vi går vidare till gärningsmannens tillvägagångssätt så är vår hypotes att Ståhl blivit skjuten i sömnen, precis som du sa, Juan. Vad vi inte vet är om han kände gärningsmannen och själv bjöd in honom, eller om denne tog sig in i lägenheten och väntade på att Ståhl skulle somna, alternativt bröt sig in när han redan sov. Vi vet att Ståhl kom hem tidigt på morgonen efter att ha varit på en sen fest hos bekanta i Gamla stan. Ett tidningsbud såg Jussi gå in i sin port ensam strax före fyra på morgonen den femtonde juni, och vi vet att Jussi lämnade festen vid tre för att promenera hem. Pojkvännen kom hem den 24

femtonde juni klockan tre på eftermiddagen och då hade Jussi redan varit död i cirka tio timmar. Vid obduktionen har man uppskattat tiden för dödens inträde till någon gång mellan 04.00 och 05.00 på morgonen. En granne minns att han vaknade till av en smäll strax efter halv fem. Han gick upp, fick syn på tidningen och trodde att han vaknat av ljudet från brevlådan. Vi kan nog förutsätta att det var skottet han hörde.

Carin dricker upp de sista kaffedropparna. På muggen sitter Mumintrollet och Snorkfröken tätt intill varandra och ser ut över solnedgången. Plötsligt känns hela situationen overklig och för ett ögonblick får jag en känsla av att jag drömmer. Att det här inte, på några villkor, kan vara den verkliga världen.

– Beckbrännarbacken ligger lite avsides på Södermalm och vi har inga andra ögonvittnen än tidningsbudet, och han försäkrar att han bara sett Jussi, ingen annan. Vi har fått in ovanligt få tips, speciellt med tanke på att det här är ett högprofilerat fall.

Kollegorna har letat motiv men inte hittat något som de bedömer vara intressant. Ståhl hade inte blivit rånad, för både pengar och andra värdesaker låg kvar, fullt synliga, i lägenheten. Han hade inga ouppklarade affärer och verkar inte ha haft några direkta fiender. Hans partner befann sig i Barcelona vid tiden för mordet, och verkar dessutom uppriktigt förkrossad. Det finns inget tydligt motiv, inga misstänkta, inget som förklarar brottet.

– Och varför vill man ha in oss?

Jimmy Stålfors har slutat anteckna och möter Carins blick.

– Högst relevant fråga. Därför att mordet är … speciellt. Det har markörer som vi inte hittar vid ett vanligt mord. Å ena sidan ser det ut som en ren avrättning. Å andra sidan är det något djupt personligt med att ställa sig och klippa upp en bröstkorg med en sekatör eller vad det nu kan vara. Att offret blir skjutet tyder på en vilja att hålla avstånd. Att plocka ut ett hjärta …

25

Carin skakar lite på huvudet och Jimmy nickar. Han är nöjd med svaret.

– Sten Lindell på våldsroteln har begärt in vår hjälp för att göra en profil av en tänkbar gärningsman, säger Carin. Så, det är bara att sätta igång. Vi börjar med att läsa in oss, hon gestikulerar mot högar med papper som ligger på konferensbordet, och så måste vi ta reda på mer om vårt offer.

– Vem är förundersökningsledare? frågar Örjan.

– Shirin Tahami. De flesta av er har väl träffat henne?

Alla nickar.

– Hon är bra, säger Jimmy och möter min blick.

Carin börjar skicka runt pappershögarna och jag tar emot en. Överst ligger ett PM från våldsroteln där det framgår att man begär in hjälp från GMP-gruppen. Jag lyfter på pappret och möter Jussi Ståhls blick. Det är en annan bild än den som varit i tidningen. På bilden håller han i en stor strimmig katt och ler mot kameran samtidigt som han klappar katten. Jag lägger tillbaka PM:et för att slippa se.

– Örjan, du och Jimmy går igenom brottsplatsen, vi behöver vår egen kriminaltekniska analys av den. Läs in er på vad kollegorna har hittat och åk sedan ut till Beckbrännarbacken.

Carin möter Örjans blick och han nickar och gör en anteckning i en liten bok i svart skinn.

– Juan, du går igenom obduktionsprotokollen igen. Kanske behöver du komplettera något?

Carin tittar frågande på den silverhåriga mannen som ler, nästan förväntansfullt.

– Du vet att jag föredrar att göra mina egna obduktioner.

Vilket inte borde vara något problem i det här fallet. Vår vän Jussi går ingenstans den närmsta tiden, utan finns i tryggt förvar hos oss i Solna.

26

– Utmärkt.

Carin ser nöjd ut och vänder sig sedan mot mig och Vijay.

– Jag vill att ni sätter igång och jobbar med brottsofferanalysen. Vi behöver få veta mer om Jussi Ståhl. Vem var han? Vad sysslade han med? Finns det indikation på att han var hotad eller förföljd före skjutningen? Har han verkligen inga hemligheter som borde lyftas upp i ljuset?

Jag antecknar Carins frågor, anstränger mig för att inte missa något. Vijay har förklarat för mig hur kunskapen om brottsoffren är en av de viktiga delarna i den analys som utgör grunden för en gärningsmannaprofil.

– Själv kommer jag att titta på gärningsmannens beteende, och hur han interagerat med offret, säger Carin. Några frågor?

Vi skakar på huvudet och jag får återigen känslan av att sitta i skolan, med Carin som en mild, men ändå bestämd fröken.

– Då så. Då kör vi.

27

FOTO : L ARS TR ANGIUS

Sagt om NÅGON SORTS FRID: »Glasklar intrig, intressanta personligheter

EN KVAV SOMMARDAG hittar Miguel Alemany sin sambo, antik-

handlaren och medieprofilen Jussi Ståhl, brutalt mördad i sitt hem på Södermalm. Jussi har skjutits till döds och därefter har hjärtat skurits ur kroppen och placerats i en antik silverskål, som ett groteskt stilleben.

Samtidigt börjar psykologen Siri Bergman arbeta inom polisens gärningsmannaprofilgrupp. Hon hamnar mitt i utredningen av det makabra mordet. Det som på ytan ser ut som ett enstaka vansinnesdåd växer snabbt till någonting betydligt mer skrämmande. Fler brutala mord på män skakar Stockholm och det blir uppenbart att offrens gemensamma nämnare är deras sexuella läggning.

som väcker ens nyfikenhet och oavbrutet

MANNEN UTAN HJÄRTA är den fjärde fristående spännings-

»en lyckad psykologisk thriller/.../ Grebe

romanen om Siri Bergman av det kritikerrosade syskonparet Camilla Grebe och Åsa Träff.

som dröjer sig kvar.«

spännande. Vad mer kan man begära av en psykologisk spänningsroman? Någon sorts frid är en debutroman utöver det vanliga.« BRITT ÖSTLUND, BTJ

Sagt om BITTRARE ÄN DÖDEN: »Bittrare än döden berättar en skrämmande historia om våld mot kvinnor, den är skickligt konstruerad och bjuder på många överraskande vändningar. Jag sträckläser och njuter.«

och Träff har åstadkommit en läsupplevelse

romaner. Vid sidan av skrivandet driver hon ett konsultbolag. Åsa Träff är liksom huvudkaraktären Siri Bergman psykolog.

Systrarna debuterade 2009 med Någon sorts

den hittills bästa. Oavbrutet spännande.« LOTTA OLSSON, DN

»Systrarna Grebe-Träff är skickliga

BO LUNDIN, SYDSVENSK AN

på att skapa isande spänning.«

www.damm.se ISBN 978-91-7537-045-3

INGALILL MOSANDER, AFTONBL ADET OMSL AG: SOFIA SCHEUTZ DESIGN

länder och har sålts i över 500 000 exemplar.

F O T O ( M A N ) : J O S H P E S AV E N T O ( B R O M A ) / C C

och Innan du dog 2012. Böckerna är utgivna i 16

GrebeT_Mannen_513x210_16.6.13_print_NY.indd 1

»Den tredje boken om psykologen Siri, och

»Innan du dog är en av de bästa svenska kriminalromaner jag läst i år …«

frid som följdes upp av Bittrare än döden 2011

Två av böckerna har nominerats till »Bästa svenska kriminalroman« av Svenska Deckarakademin.

SMÅL ANDS-POSTEN

Sagt om INNAN DU DOG:

CAMILLA GREBE (f 1968) har tillsammans med sin

syster ÅSA TRÄFF (f 1970) skrivit fyra spännings-

SK ÅNSK A DAGBL ADET

»Slutet är så gripande att man bara måste

»Systrarna Systrarna Grebe och Träff är en hellyckad författarkombination .« LIT TER ATURMAGA ZINE T

fortsätta. Blandningen av socialrealism och spänning är lyckad.« INGER LUNDQVIST, NORR AN

aaaa MARIA KÜCHEN, AMELIA

2013-07-31 10:06