9789175370378

Foto © Ronnie Bramhall

Clive Cussler är en av världens främsta äventyrsförfattare. Sedan debuten på 1970-talet har han skrivit över 50 romaner och sålt mer än 120 miljoner böcker. Mest känd är han för sina böcker om äventyraren Dirk Pitt, som han numera skriver tillsammans med sin son, Dirk Cussler.

Clive Cussler har flera gemensamma drag med sina välkända actionhjältar Dirk Pitt, Kurt Austin och Juan Cabrillo. Han har letat efter bortglömda guldgruvor i Amerikas öknar, dykt efter försvunna flygplan i Klippiga bergens sjöar och efter mytomspunna skepp i världshaven.

Organisationen NUMA (National Underwater & Marine Agency), som bland annat letar efter förlista fartyg, är Cusslers skapelse som han fortfarande, tillsammans med sin son Dirk, tar aktiv del i. Hittills har NUMA funnit fler än sextio skepp av historisk betydelse.

G

odahoppsudden 1943. På väg tillbaka efter ett fraktuppdrag till Singapore attackeras en italiensk ubåt av brittiskt flyg och skadas svårt av sjunkbomber. Farkosten och dess okända returlast tros ha försvunnit i djupet.

Sjuttio år senare bevittnar USA:s president prototypen till en ny, hyperavancerad attackubåt som skulle kunna säkerställa USA:s dominans över världshaven under lång tid framöver. Men kort därefter mister chefskonstruktören livet och en avgörande beståndsdel till ubåten går förlorad.

Samtidigt har skepp börjat försvinna mitt ute på öppet hav. På de som återfinns har besättningen bränts till oigenkännlighet. Varför?

Dirk Pitt och hans NUMA-team påbörjar en intensiv jakt för att finna sanningen och spåren leder till den italienska ubåt som sägs ha förlist 1943. Men hotbilden som framkommer är långt värre än de någonsin kunnat föreställa sig. Och om de inte lyckas stoppa det planerade illdådet kommer världen att förvandlas till en synnerligen ogästvänlig plats.

Med all sin fantasifullhet och andlösa spänning är Poseidons pil ytterligare ett bevis på att ingen skriver bättre äventyrsromaner än Clive Cussler.

www.damm.se ISBN 978-91-7537-037-8

Cussler_Poseidons pil.indd 1

2013-08-20 16:16

Av Clive Cussler har utgivits En Dirk Pitt-roman Den gömda skatten Draken Sahara Inkaguld Cyklop Djupgraven Den makedoniska höken Djupdykning Chockvågor Isberget Störtflod Isstaden Nemos arv Odysseus skatt Svart vind Djingis khans hemlighet Striden om Arktis Blodröd gryning Ur NUMA:s arkiv Ormguden Det blå guldet Tsarens krona Vita döden Den förlorade staden Polskifte Navigatören Oregonarkiven Gyllene buddha Den heliga stenen Mörka vatten Skelettkusten Dödligt virus

med Dirk Cussler

Poseidons pil En dirk Pitt-roman

Översättning av Bo Samuelsson

www.damm.se Copyright © 2012 by Sandecker, RLLLP By arrangement with Peter Lampack Agency, Inc., 350 Fifth Avenue, Suite 5300, New York, NY 10118 USA Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel Poseidon’s Arrow Omslag Maria Sundberg / Art by Sundberg Omslagsillustration Larry Rostant Övriga illustrationer Roland Dahlquist Sättning RPform, Köping Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7537-037-8

Poseidons pil

a ”Barb

rigo” blir attackera

8

d

oktober 1943 indiska oceanen

Halvmånen speglades i det oroliga havet likt en strimma av flammande kvicksilver. I löjtnant Alberto Contis ögon påminde de regnbågsskimrande vågorna om en havsmålning av Monet, betraktad i ett mörkt rum. Det silverglänsande skummet reflekterade ljuset uppåt, så att det lyste upp en molnbank i norr – det var utkanten av ett oväder som dränkte Sydafrikas bördiga kust cirka åttio kilometer därifrån.

Conti kurade ihop sig i den fuktiga vinden och vände sig mot den unge sjömannen som stod på vakt bredvid honom i manövertornet på den italienska ubåten ”Barbarigo”. ”Är det inte en romantisk kväll, Catalano?”

Sjömannen gav honom en häpen blick. ”Vädret är ganska angenämt, löjtnant, om det är det ni menar.” Trots att sjömannen i likhet med resten av besättningen var utmattad, så uppträdde han mycket korrekt i närvaro av officerare. Det var en sorts ungdomlig vördnad, tänkte Conti, något som så småningom skulle försvinna. ”Nej, månskenet”, sa Conti. ”Jag slår vad om att det lyser även över Neapel i kväll, blänker mot gatstenarna. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om nån stilig officer från Wehrmacht eskorterade er fästmö på en promenad runt Piazza del Plebiscito just i detta ögonblick.”

Den unge sjömannen spottade ut över relingen och vände sig sedan mot officeren med glödande blick. ”Min Lisetta skulle hellre hoppa från Gaiolabron än umgås med 9

nåt tyskt svin. Jag är inte orolig, för hon har en blydagg i handväskan när jag är borta, och hon vet hur man använder den.”

Conti gav till ett högt skratt. ”Om vi beväpnade alla våra kvinnor, så skulle varken tyskarna eller de allierade våga sätta sin fot i vårt land.”

Catalano, som hade varit till sjöss i veckor och borta från hemlandet i flera månader, fann inte kommentaren det minsta lustig.

Han svepte med blicken mot horisonten, nickade sedan mot ubåtens mörka för som skar genom vågorna. ”Löjtnant, varför har vi blivit degraderade till transporttjänst åt tyskarna i stället för att attackera handelsfartyg, som ’Barbarigo’ egentligen är avsedd för?” ”Vi är alla tvungna att dansa efter Führerns pipa i dessa dagar, är jag rädd”, svarade Conti och skakade på huvudet. I likhet med de flesta av sina landsmän hade han ingen aning om att det fanns krafter i rörelse i Rom som, inom bara några få dagar, skulle ta ifrån Mussolini makten och utlysa vapenvila med de allierade. ”Tänk att vi hade en större ubåtsflotta än tyskarna 1939, och ändå får vi nu våra operativa order från Kriegsmarine”, tillade han. ”Vår värld är inte alltid så lätt att förstå sig på.” ”Det känns inte rätt.”

Conti kikade ut över ubåtens stora fördäck. ”Jag gissar att ’Barbarigo’ är för stor och långsam för de senaste beväpnade konvojerna, så nu är vi just inte annat än ett lastfartyg. Man kan i alla fall säga att ’Barbarigo’ skötte sig med den äran innan hon byggdes om.” ”Barbarigo”, som hade sjösatts 1938, hade under krigets inledningsskede sänkt många allierade fartyg i Atlanten. Med ett deplacement på över tusen ton var hon mycket större än de fruktade typ VII-ubåtarna i den tyska vargflocken. Men när förlusterna av tyska ytfartyg började bli allt större, föreslog amiral Dönitz att man skulle bygga om flera av de stora italienska sommergibili till transportfartyg. Med torpeder, däckskanon och en av toaletterna borttagna, hade ”Barbarigo” skickats till Singapore som transportfartyg, lastat med kvicksilver, stål och 20-millimeterskanoner till japanerna. ”Vår last på återresan anses mycket avgörande för krigets fortsättning, så nån måste väl agera packåsna, antar jag”, sa Conti. Men 10

innerst inne var han förargad över transportuppdragen. I likhet med andra ubåtsbefäl hade han något av en jägare i sig, en längtan efter att smyga sig på fienden. Men nu skulle en sammandrabbning med fienden betyda slutet för ”Barbarigo”. Utan sin bestyckning och med en fart av ynka tolv knop, var ubåten snarare ett tacksamt offer än en fruktad angripare.

Just som en vitkrönt våg sköljde upp över fören, kastade Conti en blick på sitt självlysande armbandsur. ”Mindre än en timme till soluppgången.”

Catalano lydde den outtalade ordern, tog upp en kikare och spanade mot horisonten efter andra fartyg. Löjtnanten följde hans exempel, svepte med blicken åt alla håll från manövertornet, med uppmärksamheten riktad mot både havet och himlen. Hans tankar vandrade till Casoria, en liten stad norr om Neapel, där hans fru och deras unge son väntade på honom. Bakom deras enkla hus fanns en vingård, och plötsligt längtade han efter de lata sommareftermiddagarna då han brukade jaga sin son mellan de spirande vinrankorna.

Då hörde han det.

Genom brummandet från ubåtens två dieselmotorer urskilde han ett annat ljud, något som lät som ett högt surrande. Han rätade hastigt på ryggen, men slösade ingen tid på att försöka få syn på det. ”Säkra luckan!” skrek han.

Han skyndade nedför den invändiga lejdaren. I nästa ögonblick ljöd larmet för nöddykning, vilket fick besättningen att rusa till sina stationer. I maskinrummet stängde man av dieselmotorerna och kopplade om till batteridrivna elmotorer. Havsvattnet började skölja upp över fördäck när Catalano stängde luckan i manövertornet och klättrade ner till kontrollrummet.

Normalt sett kunde en vältränad besättning snabbdyka med en ubåt på mindre än en minut. Men eftersom ”Barbarigo” var fylld till brädden med last, så fanns det ingenting man kunde göra snabbt.

Plågsamt sakta försvann den ner under ytan, nästan två minuter efter att Conti hade upptäckt det annalkande flygplanet.

Med kängorna dunsande mot stållejdaren skyndade Catalano ner till kontrollrummet och fortsatte framåt, till sin nöddykstation.

11

Slamret från dieselmotorerna hade tystnat när ubåten övergick till batteridrift, och besättningen förstärkte tystnaden genom att tala med dämpade röster. ”Barbarigos” kapten, en man med fylligt ansikte som hette De Julio, stod och gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som han frågade Conti om de hade blivit upptäckta. ”Det kan jag inte avgöra. Jag såg inte flygplanet. Men det är månsken och havet är relativt lugnt. Jag är säker på att vi syns.” ”Det lär vi snart få veta i så fall.”

Kaptenen gick fram till rodret och kollade djupmätaren. ”Gå ner på tjugo meter, och sen fullt roderutslag åt höger.”

Ubåtens förstestyrman nickade och upprepade ordern, samtidigt som han höll ögonen på mätarna framför sig och hans grepp om den stora styrratten hårdnade. Tystnaden sänkte sig över kontrollrummet medan männen inväntade sitt öde.

Tre hundra meter ovanför fällde ett klumpigt brittiskt Catalinaplan två sjunkbomber som virvlade ner mot havet likt ett par roterande snurror. Planet var ännu inte utrustat med radar – det var rafplanets bakre kulspruteskytt som hade fått syn på ”Barbarigos” mjölkaktiga kölvatten. Upphetsad över sin upptäckt tryckte han näsan mot akrylrutan, när de två bomberna slog ner i havet med var sitt plask. Några sekunder senare syntes två små skummande gejsrar som sköt upp i luften. ”Aningen för sent, tror jag”, sa andrepiloten. ”Jag misstänker också det.” Piloten, som var en kille från London med välansad mustasch, tvingade Catalinan i en skarp sväng, med samma självklarhet som han hällde upp en kopp te.

Att fälla sjunkbomber var något av en gissningslek eftersom ubåten redan hade försvunnit ur sikte, så även om dess kölvatten ännu var synligt vid ytan måste planet slå till snabbt. De luftburna sjunkbomberna utlöstes på ett förinställt djup av åtta meter. Om ubåten bara fick tillräckligt mycket tid, kunde den enkelt dyka ner 12

utom räckhåll för sjunkbomberna.

Piloten la sig i position för ett nytt angrepp, och han orienterade sig med hjälp av en markeringsboj de hade släppt ner under den inledande attacken. Han studerade det som fanns kvar av ubåtens kölvatten och försökte bedöma farkostens okända kurs, sedan drog han på med den tjockbukade Catalinan fram mot en punkt strax efter bojen. ”Nu kommer vi upp i jämnhöjd”, sa han till bombfällaren. ”Släpp dem om du ser målet.” Åttamannabesättningens bombfällare skymtade ubåten och slog till en vippkontakt, vilket frigjorde ytterligare två sjunkbomber som var placerade under Catalinans vingar. ”Sjunkbomberna fällda. Mitt i prick den här gången, skulle jag säga, kapten.” ”Vi gör ett försök till för fullständighetens skull. Sen ser vi om vi kan sikta nåt ytfartyg i närheten”, svarade piloten, som redan bankade planet kraftigt.

De två detonationerna fick ”Barbarigo” att skaka våldsamt. Taklamporna blinkade och skrovet knakade, men inget vatten forsade in. Den allvarligaste följden tycktes vara det öronbedövande dånet av explosionerna, som ringde i öronen på besättningsmännen som klockorna i Peterskyrkan. Men sedan överröstades ringandet av en metallisk skräll som genljöd från aktern, följd av ett gällt tjut.

Kaptenen kände en liten förskjutning i farkostens jämviktsläge. ”Främre och aktre skaderapporter”, ropade han. ”Hur djupt är vi?” ”Tolv meter, kapten”, sa förstestyrman.

Ingen i kontrollrummet sa ett knyst. Det hördes en kakofoni av väsningar och knarranden när ubåten dök djupare. Men det var ljudet de inte hörde som fick dem att spetsa öronen – plasket och klicket från ett par sjunkbomber som detonerade intill undervattensfarkosten.

13

Catalinan hade missat grovt vid den sista överflygningen – piloten hade gissat på norr samtidigt som ”Barbarigo” girade söderut.

De sista dämpade explosionerna kändes bara som en liten knuff i ubåten när den dök ner utom räckhåll för sjunkbomberna. En suck av lättnad hördes när besättningen insåg att de för ögonblicket var i säkerhet. Det enda de fruktade nu var att ett allierat ytfartyg skulle kallas till platsen för en förnyad attack.

Känslan av lättnad avbröts av ett rop från rorsman. ”Kapten, vi verkar tappa fart.”

De Julio gick närmare och studerade några mätare vid styrmans plats. ”Elmotorerna är i gång och tillkopplade”, sa den unge sjömannen och höjde på ena ögonbrynet. ”Men det märks ingen rotation på drivaxeln.” ”Be Sala att han genast anmäler sig hos mig.” ”Ja, kapten.” En sjöman som befann sig vid periskopet gick för att hämta ”Barbarigos” maskinchef. Han hade bara hunnit två steg när Sala uppenbarade sig.

Den korte, kraftige maskinchefen rörde sig som en bulldozer.

Han gick fram till kaptenen och såg på honom med sina hårda svarta ögon. ”Där är ni, Sala”, sa kaptenen. ”Hur är vår operativa status?” ”Skrovet är intakt, kapten. Men vi har en kraftig läcka på packningen till huvudaxeln, som vi håller på att försöka täta. Jag har en skadad att rapportera. Det gäller maskinist Parma, som ramlade och bröt handleden vid attacken.” ”Nå, men hur är det med framdrivningen? Är de elektriska motorerna obrukbara?” ”Nej, kapten. Jag kopplade ifrån huvudmotorerna.” ”Är ni fullkomligt galen, Sala? Vi blev attackerade och ni kopplade ifrån motorerna?”

Sala såg på kaptenen med förakt. ”Det saknar betydelse nu”, sa han tyst. ”Vad är det ni säger?” sa De Julio som undrade varför maskinchefen svarade så undvikande. ”Det är propellern”, sa Sala. ”Ett blad blev böjt eller skevt av 14

explosionen. Sen kom den i kontakt med skrovet och slogs av.” ”Ett av propellerbladen?” frågade De Julio. ”Nej … hela propellern.”

Orden blev hängande i luften som ett förebud. Utan sin propeller skulle ”Barbarigo” kastas omkring i havet som en kork. Hemmahamnen Bordeaux framstod plötsligt lika avlägsen som månen. ”Finns det nåt vi kan göra?” sa kaptenen.

Den buttre maskinchefen skakade på huvudet. ”Vi kan be en bön”, sa han tyst. ”Be om att havet ska ha förbarmande med oss.”

15

del 1

Poseidon’s Arrow

Poseidon’s Arrow

18

1 juni 2014 mojaveöknen, kalifornien

Det var bara en myt, tänkte mannen – kärringprat. Han hade ofta hört talas om hur den brännande hettan i öknen nattetid övergick i isande kyla. Men i juni månad, i den högt belägna öknen i södra Kalifornien, kunde han intyga att så inte var fallet. Hans tunna svarta tröja var blöt av svett under armarna och längst ner på ryggen kändes tyget som en våt klump. Det var fortfarande minst trettio grader varmt. Han kastade en blick på sitt självlysande armbandsur för att förvissa sig om att klockan verkligen var två på natten.

Hettan var ändå inget större problem för honom. Han var född i Centralamerika och hade bott och utkämpat gerillakrig i djungeln i hela sitt liv. Men öknen var någonting nytt för honom och han hade inte väntat sig hettan om nätterna.

Han kikade ut över det dammiga landskapet mot några lysande gatlyktor. De markerade ingången till en stor gruvanläggning med ett dagbrott som bredde ut sig över kullarna framför honom. ”Eduardo borde snart vara på plats mittemot vaktbyggnaden”, sa han till en skäggig man som låg utsträckt i en sandig sänka strax intill.

Också han var klädd i svart, från militärkängorna till den tunna stickade mössan som var djupt neddragen i pannan. Hans ansikte 19

glänste av svett när han smuttade på en vattenflaska. ”Jag önskar han kunde skynda sig. Det finns ju skallerormar här.”

Hans kollega skrattade i mörkret. ”Det skulle vara vårt minsta problem, Juan.”

En minut senare pep det två gånger från den bärbara radion han hade i bältet. ”Det är han. Då går vi.”

De reste sig och tog på sig sina lätta ryggsäckar. Belysningen från gruvbyggnaderna föll över sluttningen framför dem och kastade ett blekt ljus över den ofruktbara öknen. De gick en kort sträcka till ett ståltrådsstängsel som omgav anläggningen. Den längre av männen satte sig på huk och grävde i ryggsäcken efter en avbitartång. ”Pablo, jag tror vi kan komma igenom utan att klippa”, viskade hans kollega och pekade mot en uttorkad bäckfåra som gick nedanför staketet.

Den sandiga marken var mjuk i bäckfårans mitt och han kunde enkelt skrapa bort lite med foten. Pablo började också sparka i den lösa jorden och snart hade de lyckats göra ett hål under staketet. De knuffade in sin packning och kröp hastigt igenom själva.

Ett ständigt oväsen hördes i luften – det var ljudet från gruvans dagbrott där verksamheten var i gång dygnet runt. De två männen höll sig på avstånd från vaktbyggnaden, som låg till höger om dem, och tog sig uppför en svag sluttning mot själva gruvan. Efter tio minuters promenad kom de till en klunga av gamla byggnader som genomkorsades av stora transportband. Ett stycke längre bort höll en frontlastare på att lassa upp malm på ett av de rörliga banden som transporterade malmen till en matartratt på ben.

De två männen var på väg mot några byggnader längre upp på sluttningen. Men det stora dagbrottet låg emellan, så de tvingades passera genom området där malmen krossades och maldes. De höll sig till skuggorna i utkanten och förflyttade sig hastigt utmed baksidan på en stor lagerbyggnad. När de kom till ett öppet område mellan två byggnader, rörde de sig snabbt och passerade förbi en halvt begravd bunker på vänster sida. Plötsligt vräktes en dörr upp i byggnaden framför dem. De delade hastigt på sig. Juan vek av åt 20

sidan och rusade in bakom bunkern, medan Pablo störtade framåt mot byggnadens gavel.

Men han hann inte.

Han bländades av en skarp ljusstråle. ”Stanna där, annars har du satt din sista potatis”, hördes en skrovlig röst.

Pablo hejdade sig mitt i steget. Men samtidigt som han stannade upp med överdrivna rörelser, fick han hastigt fram en liten automatpistol som han dolde i handflatan på sin behandskade hand.

Den överviktige säkerhetsvakten gick sakta mot Pablo och höll ficklampan riktad mot hans ansikte. Vakten kunde se att inkräktaren var en stor och välbyggd man, över en och åttiofem lång.

Hans hy hade en svagt kaffefärgad ton som stod i stark kontrast till de hårda svarta ögonen som glödde ondskefullt. Det fanns en ljusare rand på hakan och vänstra sidan av käken – minnet efter ett avlägset knivslagsmål.

Vakten såg tillräckligt för att inse att inkräktaren inte hade kommit dit av misstag, så han stannade på betryggande avstånd med sin .357 Magnum i ett fast grepp. ”Vad sägs om att lägga händerna på huvudet. Sen kan du tala om vart din kompis tog vägen.”

Dånet från ett intilliggande transportband dränkte ljudet av Juans steg, då han rusade fram bakom bunkern och högg en kniv i vakten. Chocken avspeglades i mannens ansikte, ögonblicket innan hela kroppen spändes. Ett skott brann av från hans revolver och passerade högt över Pablos huvud. Sedan föll vakten omkull, och det virvlade upp ett moln av damm när han slog i marken.

Pablo slet fram sitt vapen, beredd på att fler vakter skulle komma rusande. Men det kom ingen. Skottet hade dränkts i dånet från matarbanden och dunkandet från stenkrossen. Ett hastigt radiosamtal till Eduardo bekräftade att det inte var någon aktivitet vid huvudingången. Ingen annan vid anläggningen hade upptäckt deras närvaro.

Juan torkade av kniven på den döde mannens skjorta. ”Hur kunde han upptäcka oss?”

Pablo kastade en blick mot bunkern. Först nu la han märke till 21

en röd och vit skylt på dörren som förkunnade fara: explosivt material. ”Den där bunkern innehåller sprängämnen. Så den måste bevakas.”

Vilken jävla otur, svor han tyst för sig själv. Sprängämnesbunkern var inte utsatt på hans karta. Nu äventyrades hela deras operation. ”Ska vi spränga den?” frågade Juan.

De hade fått order om att förstöra anläggningen, men få det att se ut som en olyckshändelse. Det hade plötsligt blivit en svår uppgift.

Sprängämnena i bunkern kunde komma till användning, men det var för långt från deras egentliga mål. ”Låt det vara.” ”Ska vi lämna vakten här?” frågade Juan.

Pablo skakade på huvudet. Han knäppte upp vaktens hölster, tog sedan av honom skorna. Han sökte igenom fickorna och tog hand om hans plånbok och ett halvt paket cigaretter. De sakerna stoppade han ner, tillsammans med revolvern, i sin ryggsäck. En växande blodpöl bredde ut sig på marken omkring hans fötter. Han sparkade lite lös sand över blodet, därefter grep han tag i vaktens ena arm. Juan högg tag i den andra och så släpade de den döda kroppen till ett mörkare ställe.

Trettio meter längre bort kom de till ett upphöjt transportband där melonstora malmklumpar svepte förbi. Med förenade krafter hävde de upp den döde på bandet. Pablo såg hur kroppen fördes uppåt och lämpades av i en stor matartratt.

Malmen – en typ av fluorkarbonat som kallas bastnasit – hade redan passerat genom den inledande stenkrossen och avskiljaren.

Vaktens döda kropp kom med i det andra steget av finfördelningen som slog sönder malmen till basebollstora bitar. Processen upprepades i ett tredje steg då stenarna krossades till fint grus. Om någon hade undersökt det grova, bruna pulvret som matades fram i slutet av transportbandet, så skulle de ha sett en underlig röd färgton som vittnade om de sista kvarlevorna efter vakten. Även om krossningen och malningen var viktiga processer i gruvans verksamhet, så var de ändå inte lika betydelsefulla som anläggningen längre upp på sluttningen. Pablo betraktade några upplysta byggnader en bit längre bort, där den malda malmen fil22

trerades och separerades till flera olika mineraler. Eftersom de inte såg till några fordon i området började de gå i rask takt.

De var tvungna att ta sig runt den östra kanten av dagbrottet, och de fick kasta sig ner i en vägtrumma när en dumper dundrade förbi. Kort därefter larmade Eduardo om att en säkerhetsvakt var ute på patrullrunda i en pickup. De smet in bakom en slagghög och låg blickstilla i nästan tjugo minuter tills pickupen återvände till huvudingången.

Sedan fortsatte männen mot de två största byggnaderna i den övre delen av anläggningen, vek därefter av åt höger och kom fram till ett litet skjul som var beläget framför en hög propantank. Juan tog avbitaren och klippte hål på det omgivande ståltrådsstängslet.

Pablo slank in, gick runt den stora gasbehållaren och föll på knä framför påfyllningsventilen. Han tog fram en bit sprängdeg ur ryggsäcken, satte dit en sprängkapsel och placerade laddningen under ventilen. Därefter ställde han den digitala timern på tjugo minuter, aktiverade den och rusade tillbaka genom staketet.

På marken ett par meter därifrån spred Pablo ut vaktens skor, vapen och hölster. Sedan kom plånboken, fortfarande med pengarna kvar, och därefter det tillknycklade cigarettpaketet. Det var en vild chansning, men en ytlig utredning skulle kunna peka mot att vakten av misstag hade antänt en läckande gasbehållare och därefter blivit förintad av explosionen.

De två männen skyndade mot nästa hus, en stor plåtbyggnad som innehöll dussintals tunnor fyllda med lösningsmedel. Tunnorna hölls under uppsikt av en liten grupp arbetare som hade hundpasset.

De två inkräktarna gjorde inga försök att komma in i byggnaden.

I stället inriktade de sig på ett öppet utrymme på utsidan, där man förvarade kemikalier. På mindre än en minut hade Pablo apterat ännu en tidsinställd sprängladdning på en lastpall med tunnor som var märkta med svavelsyra, varefter han försvann ut i mörkret igen.

De tog sig därefter till den andra extraktionsbyggnaden hundra meter längre bort, men gjorde sig ingen brådska medan nedräkningen var i gång. På baksidan fann Pablo avstängningen till huvudvattenledningen. Med blicken fäst på klockan, vred han på ventilen 23

och stängde av vattnet i byggnaden.

Några sekunder senare antändes propantanken med ett dån som ekade i bergen. Natten förvandlades till dag när landskapet sveptes in i ett blått eldsken. Tankens övre del flög i väg som en Atlasraket.

Med ett tjut for den upp mot himlen, innan den likt ett eldklot störtade ner i det närbelägna dagbrottet. Brinnande splitter flög åt alla håll och träffade byggnader, bilar och utrustning upp till hundra meter från gastanken.

Det regnade fortfarande ner bråte när den andra detonationen inträffade och slungade i väg ett berg av tunnor fyllda med svavelsyra, rätt in i den första extraktionsanläggningen. Skrikande arbetare flydde därifrån när projektilerna slog sönder behållare som släppte ut en otäck soppa av giftiga kemikalier. Röken vällde fram när dörrarna vräktes upp och arbetarna kom utvacklande.

Juan och Pablo låg i ett dike vid den andra byggnaden, och de fick huka sig för nedfallande spillror samtidigt som de övervakade en dörr strax intill. Vid ljudet av explosionerna stack några nyfikna arbetare ut huvudena för att se vad som pågick. När de såg röken och lågorna från extraktionsanläggningen ropade de på sina kolleger, och därefter sprang de till den andra byggnaden för att hjälpa till. Pablo såg sex personer rusa ut innan han reste sig och började gå mot dörren. ”Stanna här och täck mig.”

När han sträckte sig mot dörrhandtaget vreds det om från andra sidan. Han tog ett steg bakåt när dörren öppnades och en kvinna i labbrock kom utstörtande. Hennes blick var fokuserad på all rök, så hon såg honom inte bakom dörren när hon ängsligt följde efter sina kolleger.

Pablo smet in genom dörren och befann sig i en klart upplyst sal med dussintals extraktionsbehållare. Han svängde till vänster mot bortre delen av byggnaden, där stora förvaringstankar upptog hela väggen. Han studerade etiketterna och gick fram till en av de största tankarna. fotogen. Därefter slet han bort en luftningsslang som satt nedtill och öppnade avtappningsventilen. Vätskan forsade ut över golvet och hela salen fylldes av gaslukt.

Pablo slet åt sig en trave med labbrockar från en hylla, rusade 24

genom byggnaden och pressade ner dem i alla golvbrunnar. Den tunna vätskan spred sig snabbt och täckte nästan hela betonggolvet. Mordbrännaren tog sig tillbaka till dörren och drog därefter upp en cigarettändare ur fickan. När fotogenen sipprade fram mot hans fötter, böjde han sig ner och tände på, varpå han kastade sig ut från byggnaden.

Fotogenen med sin låga flyktighet och sin höga flampunkt exploderade inte. I stället antändes den likt en flod av eldslågor. När brandvarnarna i byggnaden reagerade satte sprinklersystemet i gång – men bara i en sekund, för sedan tog vattnet slut. Branden spred sig okontrollerat.

Utan att vända sig om rusade Pablo tillbaka till sin kollega i diket.

Juan tittade upp och skakade på huvudet. ”Eduardo säger att vaktposten från huvudingången är på väg.” Över hela området hördes sirener och tjutande larm. Men ingen hade ännu upptäckt röken som ringlade från taket på den angränsande byggnaden. Klockan tre på morgonen fanns ingen beredskap på anläggningen att bekämpa flera bränder samtidigt, och brandkåren fanns fem mil därifrån.

Pablo slösade ingen tid med att titta på branden. Han nickade åt sin kollega och satte fart åt öster. Juan fick springa för att hinna i kapp honom. De korsade grusvägen som ledde till huvudingången sekunderna innan ett fordon närmade sig. Terrängen övergick i öppen, böljande öken på andra sidan vägen, och de kastade sig på marken när det första fordonet med vakter dånade förbi. Ett kort stycke därifrån stötte de på ännu ett ståltrådsstängsel. De klippte upp ett lagom stort hål för en person att kravla sig igenom.

Efter fyrtio minuters oavbruten marsch nådde de fram till huvudvägen tre kilometer längre bort och drack upp allt flaskvatten de hade kvar. De fortsatte att gå österut, parallellt med vägen, tills de fick syn på en svart fyradörrars pickup som stod parkerad nära en vägtrumma, omsorgsfullt dold för att inte synas alltför mycket.

Bakom ratten satt Eduardo, klädd i en sliten tenniströja och med en cigarett i mungipan.

De båda männen ställde ner ryggsäckarna, tog av sig sina svarta mössor och tröjor och bytte till T-shirtar och basebollmössor.

25

”Gratulerar”, sa Eduardo. ”Det verkar som ni har lyckats.”

För första gången vände sig Pablo om och tittade bakåt. Ovanför gruvanläggningen syntes virvlande rökmoln, upplysta av orangefärgade eldsflammor som slog upp på olika ställen. Gruvans eldsläckningsutrustning var helt otillräcklig för att bekämpa bränderna. Av allt att döma höll det brinnande infernot på att sprida sig.

Pablo kostade på sig ett halvt leende. Förutom väktaren som dök upp hade allt gått enligt planerna. De två stora extraktionsenheterna, som utgjorde anläggningens hjärta, skulle snart vara förvandlade till förkolnade ruiner. Om det inte gick att bearbeta malmen skulle hela företaget tvingas stå stilla i minst ett år, kanske två. Och om de hade tur, skulle alltihop kanske uppfattas som en olyckshändelse.

Juan följde hans blick och betraktade branden med tillfredsställelse. ”Det ser ut som om vi har satt hela delstaten i brand i natt.”

De avlägsna eldslågorna glimmade i den reslige mannens ögon när han vände sig mot Juan. ”Nej, min vän”, sa han med ett flin. ”Vi har satt hela världen i brand.”

26

2 Svetten rann i nacken på presidenten så att den stärkta vita skjortkragen blev alldeles blöt. Kvicksilvret låg kring trettiosju grader, vilket var ovanligt för Connecticut i juni. Den svaga brisen från Block Island-sundet påverkade inte luftfuktigheten det allra minsta, så skeppsvarvet vid flodstranden var som ett kvävande växthus.

Inne i en stor grön monteringshall med beteckningen Byggnad 260 utkämpade luftkonditioneringen en fruktlös kamp mot eftermiddagshettan.

Electric Boat Corporation hade redan 1910 börjat bygga marina dieselmotorer här på platsen vid Thames River, men så småningom hade det blivit ubåtarna som stod för större delen av företagets inkomster. Grotons skeppsvarv levererade sin första ubåt till marinen 1934 och hade sedan dess byggt samtliga klasser av amerikanska marinens ubåtar. I den gröna hallen stod den nästan färdigbyggda ”North Dakota” med sitt imponerande skrov – den senaste attackubåten i Virginiaklassen.

Presidenten gick med tunga steg nedför den provisoriska trappan från ”North Dakotas” manövertorn och klev ner på betonggolvet med en grymtning. Stor och kraftig som han var avskydde han trånga utrymmen, och han var tacksam över att rundvandringen ombord var avklarad. Fast det hade åtminstone varit svalare inne i ubåten. Med tanke på att ekonomin var ansträngd och kongressen satt i ett dödläge, så kunde man kanske tycka att ett besök på ett skeppsvarv skulle ha lägsta prioritet på hans agenda, men han hade 27

lovat att han skulle komma och ge varvsarbetarna lite uppmuntran.

När så ett helt följe flockades omkring honom, dolde han sin irritation genom att uttrycka sin förundran över ubåtens dimensioner. ”En fantastisk prestation inom fartygsbyggandets område.” ”Ja, herr president”, sa en blond man i skräddarsydd kostym, som höll sig vid presidentens sida som om han suttit fast med klister. ”Det är en imponerande prestation.” Presidentens rådgivare Tom Cerny hade varit specialiserad på försvarsfrågor i kongressen innan han fått sin nuvarande uppgift. ”Hon är något längre än båtarna i Seawolfklassen, men pytteliten jämfört med en Trident”, sa den käcke guiden på rundvandringen, som var chefsingenjör på Electric Boat. ”De flesta är vana att se dem i vattnet, då två tredjedelar av fartygskroppen inte syns.”

Presidenten nickade. Det etthundrafemton meter långa skrovet tornade upp sig över dem, där det låg uppallat på väldiga stödben. ”Hon kommer att bli ett värdefullt tillskott till vår arsenal. Jag vill tacka för att ni har gett mig möjlighet att se henne på nära håll.”

En amiral vid namn Winters klev fram med outgrundlig min. ”Herr president, även om det var ett sant nöje att låta er få en förhandstitt på ’North Dakota’, så var det inte det som var anledningen till att vi bad er komma hit.”

Presidenten tog av sig den vita hjälmen försedd med hans eget sigill, lämnade över den till amiralen och torkade bort svettpärlorna i pannan. ”Om vi kunde stoppa in nåt kallt att dricka och lite mer luftkonditionering i överenskommelsen – så kör till.”

Han blev eskorterad genom byggnaden till en dörr som bevakades av en uniformerad säkerhetsvakt. Dörren var olåst och presidenten och hans följe fick gå in en i taget, samtidigt som deras ansikten fotograferades av en kamera ovanför dörren.

Amiralen tände belysningen i taket och lyste upp en långsmal sal som var nästan hundratjugo meter lång. Där såg presidenten en annan ubåt som nästan var färdigbyggd, men den här farkosten liknade ingenting han tidigare hade sett.

Den var ungefär hälften så stor som ”North Dakota” och hade en helt annorlunda form. Det ovanligt smala kolsvarta skrovet smalna28

de av kraftigt i fören. Ubåtens låga, äggformade manövertorn höjde sig bara en meter ovanför övre däck. Två stora strömlinjeformade kapslar var fästa nära aktern, som hade formen av en delfinstjärt.

Men det mest iögonenfallande var de två infällbara stabilisatorerna, som till formen påminde om triangelformade vingar som stack ut på båda sidor. På stabilisatorernas undersidor satt fyra stora cylindriska behållare.

Formen påminde presidenten om en jättelik djävulsrocka han hade sett när han var och fiskade utanför Baja California. ”Vad i all sin dar är det här?” frågade han. ”Jag kände inte till att vi byggde nånting annat än båtarna i Virginiaklassen.” ”Det här är ’Poseidon’s Arrow’”, sa amiralen. ”Det är prototypen till en plattform som har utvecklats inom ett hemligt forskningsoch utvecklingsprogram för att testa avancerad teknik.”

Cerny vände sig mot amiralen. ”Varför har inte presidenten blivit informerad om det här programmet? Jag skulle vilja veta hur det har finansierats.”

Amiralen såg på medhjälparen med samma värme som en svulten pitbull. ”’Poseidon’s Arrow’ har byggts med pengar från Defense Advanced Research Projects Agency och Office of Naval Research.

Vi håller för närvarande på att informera presidenten om dess existens.”

Presidenten ignorerade dem och gick i väg utmed farkosten med beslutsamma steg. Han kikade på de underliga bihangen längs skrovet och studerade en koncentrisk ring av små rör som stack ut från fören. Därefter förflyttade han sig akteröver och la märke till att ubåten saknade propeller. Han kastade en frågande blick på Winters. ”Okej, amiral, nu blir jag nyfiken. Berätta om ’Poseidon’s Arrow’.” ”Den uppgiften överlämnar jag till Joe Eberson, som leder projektet. Ni har träffat Joe tidigare. Han är darpa:s chef för havsplattformsteknologi.”

En skäggig man med vaken blick banade sig väg genom gruppen.

Han talade med välmodulerad röst och antydan till Tennesseeaccent.

29

”I och med att ’Poseidon’s Arrow’ byggdes – eller håller på att byggas, rättare sagt – har vi tagit ett jättekliv inom undervattensteknologin. Vi frångår den traditionella utvecklingsprocessen genom att tillämpa spjutspetsteknologi och avancerade teorier redan på konstruktionsstadiet. Vi utgick från ett antal tekniska specialfunktioner som egentligen bara befann sig på idéstadiet. Men tack vare intensiva ansträngningar från ett stort antal självständiga ingenjörsteam runtom i landet, så har jag nöjet att rapportera att vi är mycket nära att kunna sätta in den mest avancerade attackubåt som världen har skådat.”

Presidenten nickade. ”Berätta om alla de här konstiga bihangen.

Hon ser ut som nån sorts flygande varelse från juraperioden.” ”Låt oss börja i aktern. Som ni ser finns det ingen propeller.”

Eberson pekade på de rundade huvarna. ”Det är därför vi har de här två utvändiga kapslarna. ’Poseidon’s Arrow’ kommer att drivas av ett system utan drivaxel. Som ni såg på ’North Dakota’ så använder man sig där av en kärnreaktor som ger kraft åt en traditionell ångturbin, vilken i sin tur driver en propeller fäst på en axel. På ’Poseidon’s Arrow’ har vi övergått till ett utvändigt drivsystem, som kommer att få kraft direkt från reaktorn. Var och en av de här två utanpåliggande kapslarna kommer att innehålla en permanent högpresterande magnetmotor som driver ett vattenjetaggregat.”

Eberson log. ”Förutom att bullret minskar avsevärt så frigör den här konstruktionen väldigt mycket utrymme, vilket har gjort det möjligt att krympa farkostens yttermått.” ”Vad menas med permanent magnetmotor?” ”Det är en revolutionerande vidareutveckling av elmotorn, som har möjliggjorts genom nya genombrott inom materialläran. Man använder en blandning av sällsynta mineraler för att framställa ytterst kraftfulla magneter, vilka lindas till högpresterande likströmsmotorer. Vi har satsat mycket på forskning för att kunna fullända de här motorerna – och ni kan lita på att de kommer att revolutionera framdrivningen av våra framtida krigsfartyg.”

Presidenten kikade in genom en springa på en av kapslarna och såg att ljuset trängde igenom uppifrån. ”Det ser tomt ut inuti.”

30

”Vi har faktiskt inte installerat motorerna än. Den första kommer nästa vecka från Marinens forskningslaboratorium i Chesapeake, Maryland.” ”Är ni säkra på att det kommer att fungera?” ”Även om vi inte tidigare har satt in motorer av den här storleken, så är vi efter laboratorieförsöken övertygade om att de kommer att leva upp till förväntningarna.”

Presidenten hukade sig under en av de utskjutande stabilisatorerna, och kastade en blick upp på ett par eldrörsliknande föremål för och akter om manövertornet.

Eberson följde honom i hälarna och berättade medan han gick. ”De vingformade delarna är infällbara stabilisatorer för höghastighetsoperationer. De dras automatiskt in i skrovet när hastigheten sjunker under tio knop. Den cylindriska behållaren är en torpedkapsel, med kapacitet för fyra torpeder på varje stabilisator.

Kapslarna kan plockas bort när stabilisatorn är indragen i skrovet.”

Eberson pekade på de två eldrörsliknande föremålen ovanför dem. ”Det där är automatkanoner som skjuter under vattnet. De liknar såna som används på ytfartyg, såna som skjuter mängder av projektiler av utarmat uran för att i sista stund skydda mot missiler. Våra har utvecklats för att skjuta under vattnet, med hjälp av komprimerad luft, för att kunna skydda mot torpeder. Fast vi räknar givetvis med att de flesta fientliga torpeder aldrig kommer i närheten av oss.”

Han följde efter presidenten när denne gick fram mot skrovet. ”Ni kommer att se att manövertornet är strömlinjeformat för att lämpa sig för höga farter.” ”Det verkar inte finnas så mycket plats för nåt periskop.” ”’Poseidon’s Arrow’ har faktiskt inget periskop, åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse”, sa Eberson. ”Hon använder sig av en sån där kamera som sitter på undervattensrobotar, men som är monterad på en fiberoptisk kabel. Den kan släppas från ett djup av tvåhundrafyrtio meter och ge besättningen en högupplöst bild av vad som pågår uppe vid ytan.”

Presidenten fortsatte fram till den avsmalnande fören, sträckte upp handen och strök över ett av de små rören som stack ut likt en 31

tunn lans. ”Och det här?” ”Det är den viktigaste komponenten, det som verkligen kommer att sätta fart på henne”, sa Eberson. ”Det är en senare uppgradering som vi hoppas kunna genomföra, grundad på ett tekniskt genombrott hos en av våra underleverantörer i Kalifornien …”

Amiral Winters avbröt honom. ”Herr president, vad sägs om en hastig rundtur ombord? Därefter visar vi en kort demonstrationsfilm som borde ge svar på alla era frågor.” ”Låter utmärkt, amiral. Men jag väntar fortfarande på nånting att dricka.”

Amiralen skyndade på gruppen under den korta rundturen i ubåtens inre, där de möttes av en elegant, modern inredning och många automatiserade system, vilka stod i skarp kontrast till ”North Dakota”. Högste befälhavaren sa inte ett ord när han såg det högteknologiska kontrollrummet, de fåtaliga men lyxiga manskapshytterna, eller den underliga samlingen av stoppade sittplatser med säkerhetsselar, som fanns utplacerade lite varstans i farkosten.

Efter rundturen visades presidenten till ett konferensrum, där han äntligen fick något kallt att dricka. Hans i vanliga fall så jovialiska uppträdande hade blivit hårt, och hans rådgivare Cerny lät som ett eko. ”Okej, mina herrar”, dundrade presidenten. ”Vad är det egentligen som pågår här? Jag ser mycket mer än en testplattform för ny teknik. Det där är ju en sjöduglig farkost, redo för sjösättning.” ”Herr president”, sa amiralen och harklade sig. ”’Poseidon’s Arrow’ kommer att ändra förutsättningarna i grunden. Som ni vet har hoten mot våra sjöstridskrafter ökat betydligt på senare tid.

Iranierna har skaffat ny undervattensteknologi från ryssarna och arbetar febrilt med att bygga ut sin flotta av ubåtar i Kiloklassen.

Ryssarna själva har dramatiskt skruvat upp tempot i sitt fartygsbyggande, med hjälp av oljeinkomster, för att ersätta sin ålderstigna flotta. Och så har vi givetvis Kina. Samtidigt som de fortsätter att hävda att deras militära expansion enbart tjänar defensiva syften, så är det ingen hemlighet att de i rask takt har utökat sin flotta.

Enligt vissa källor räknar man med att deras atomubåt av typ 097 är färdig att tas i bruk vilken dag som helst. Allt det där sammantaget 32

pekar mot ökande hot i Stilla havet, Atlanten och Persiska viken.”

Amiralen såg presidenten i ögonen och log bistert. ”Ett av problemen är att vår flotta ständigt krymper, eftersom kostnaderna skjuter i höjden mer och mer för varje nytt fartyg. Med ett pris på över två miljarder dollar styck, vet vi att det bara kan klämmas fram ett begränsat antal ubåtar i Virginiaklassen ur den alltmer åtstramade budgeten.” ”Statsskulden är fortfarande inte under kontroll”, sa presidenten, ”så marinen måste också göra vissa uppoffringar, precis som alla andra.” ”Exakt, herr president. Vilket leder fram till ’Poseidon’s Arrow’.

Genom att eliminera den långdragna processen från forskning till produktion och genom att dra nytta av några projekt i samma storleksordning som Virginiaprogrammet, blev det möjligt för oss att bygga henne till en bråkdel av kostnaderna för ’North Dakota’.

Som ni kan se, så har hon byggts under största sekretess. Vi byggde henne avsiktligen vid sidan av ’Dakota’ för att avleda uppmärksamheten och för att kunna få komponenterna levererade utan att väcka misstänksamhet. Vi hoppas på att i hemlighet kunna sjösätta henne för provkörning när ’North Dakota’ väl har tagits i drift.”

Presidenten rynkade pannan. ”Ni har med stor framgång lyckats hålla henne hemlig så här långt.” ”Tack, herr president. Som dr Eberson tidigare nämnde, så har ni nu framför er den tekniskt mest avancerade ubåt som nånsin har byggts. Såväl det drivaxellösa drivsystemet som de utanpåliggande torpedtuberna och torpedavvärjningssystemet är toppmodern teknologi. Men det finns ytterligare en sak i hennes konstruktion som verkligen skiljer henne från andra.”

Eberson hade redan laddat in en skiva i en projektor.

På en whiteboard dök det upp filmbilder av en liten båt med öppen akter som guppade omkring i en sjö i bergen. Två män lyfte upp en klargul torpedformad manick från däck och stödde den mot relingen. Presidenten kunde se på de vingliknande bihangen att det var en modell av ”Poseidon’s Arrow”, som manövrerades med en fjärrkontroll. ”Det är en skalenlig modell”, sa Eberson. ”Hon byggdes i exakt 33

samma form och har samma typ av drivsystem.”

När modellen sattes i vattnet förändrades perspektivet och det man såg var i stället filmat med en kamera ombord på modellfarkosten. Längst ner på bildskärmen syntes en rad mätare som visade farkostens hastighet, djup, lutningsvinkel och rullning.

Modellen dök ner i det grågröna vattnet och började accelerera.

Ett moln av sediment från sjön virvlade förbi framför kameran när den lilla ubåten satte upp farten. Plötsligt fylldes skärmen av en massa små forsande bubblor, som gjorde bilden otydlig. Filmen visade bara ett snöigt töcken samtidigt som modellen fortsatte att accelerera. Presidenten tappade hakan när han såg hastighetsmätaren gå över i tresiffrigt. Så småningom saktade modellfarkosten farten och återvände till ytan där den plockades upp, varpå filmklippet var slut.

Tystnaden sänkte sig över rummet för ett ögonblick innan presidenten tog till orda med låg röst. ”Ska jag uppfatta det här som att modellen uppnådde en hastighet av etthundrafemtio kilometer i timmen under vattnet?” ”Nej, herr president”, svarade Eberson med ett leende. ”Hon uppnådde en hastighet av etthundrafemtio knop, vilket är tvåhundrasjuttiosju kilometer i timmen.” ”Det är omöjligt. Jag har hört att tekniken för framdrivning till sjöss inte kan komma över sjuttio eller åttio knop. Inte ens ett fartyg som ’North Dakota’ klarar mer än trettiofem.” ”Utvecklade inte ryssarna nån sorts torped som kan gå över hundra knop?” frågade Cerny. ”Jo, de har Shkval”, sa Eberson, ”som är en raketdriven höghastighetstorped. ’Poseidon’s Arrow’ använder sig av en liknande princip. Det är inte drivsystemet som möjliggör den höga hastigheten utan snarare superkavitationen.” ”Ursäkta mitt bristande ingenjörskunnande”, sa presidenten, ”men har inte superkavitation nåt med störningar i vattnet att göra?” ”Jo. I just det här fallet handlar det om att skapa en gasbubbla runt föremålet som färdas under vattnet. Bubblan upphäver vattenmotståndet, vilket möjliggör mycket höga hastigheter. Ringen 34

av rör i fören på ’Poseidon’s Arrow’ är en del av superkavitationssystemet som vi hoppas kunna utnyttja. Kombinerat med de kraftfulla magnetmotorerna räknar vi fullt och fast med att kunna komma upp i såna hastigheter – fast utan de begränsningar av räckvidden som ryssarna har med sina rakettorpeder.” ”Kanske det”, sa Cerny. ”Men det är en väsentlig skillnad mellan en torped och en sextiometers ubåt.” ”Skillnaden ligger främst i möjligheterna till kontroll i höga hastigheter”, sa Eberson. ”Farkostens vingar från juratiden, som presidenten beskrev dem, kommer att bidra till bättre stabilitet.

Själva superkavitationssystemet kommer på ett mer direkt sätt att påverka kontrollen genom att styra storlek och form på gasbubblan.

Det är ännu en oprövad teori på en farkost av den här storleken, men leverantören av systemet är övertygad om dess duglighet. Jag ska faktiskt vara med och övervaka den avslutande provkörningen till sjöss nästa vecka.”

Presidenten satte sig ner och kliade sig på hakan. Slutligen såg han på amiralen med menande blick. ”Amiral, om den nu funkar som utlovat – vad innebär det i så fall?” ”’Poseidon’s Arrow’ kommer att placera oss tjugo år före vår närmaste motståndare. Kinas, Rysslands och Irans upprustning kommer effektivt att neutraliseras. Vi kommer att ha ett vapen till vårt förfogande som är nästan oövervinneligt. Och med bara några få ubåtar av den här typen kan vi försvara vartenda hörn på jorden med nästan omedelbar verkan. Innebörden är att vi inte kommer att behöva oroa oss för säkerheten på havet under resten av vår livstid.”

Presidenten nickade. Med ens tycktes hettan och fuktigheten försvinna från rummet och för första gången på hela dagen log han.

35

Foto © Ronnie Bramhall

Clive Cussler är en av världens främsta äventyrsförfattare. Sedan debuten på 1970-talet har han skrivit över 50 romaner och sålt mer än 120 miljoner böcker. Mest känd är han för sina böcker om äventyraren Dirk Pitt, som han numera skriver tillsammans med sin son, Dirk Cussler.

Clive Cussler har flera gemensamma drag med sina välkända actionhjältar Dirk Pitt, Kurt Austin och Juan Cabrillo. Han har letat efter bortglömda guldgruvor i Amerikas öknar, dykt efter försvunna flygplan i Klippiga bergens sjöar och efter mytomspunna skepp i världshaven.

Organisationen NUMA (National Underwater & Marine Agency), som bland annat letar efter förlista fartyg, är Cusslers skapelse som han fortfarande, tillsammans med sin son Dirk, tar aktiv del i. Hittills har NUMA funnit fler än sextio skepp av historisk betydelse.

G

odahoppsudden 1943. På väg tillbaka efter ett fraktuppdrag till Singapore attackeras en italiensk ubåt av brittiskt flyg och skadas svårt av sjunkbomber. Farkosten och dess okända returlast tros ha försvunnit i djupet.

Sjuttio år senare bevittnar USA:s president prototypen till en ny, hyperavancerad attackubåt som skulle kunna säkerställa USA:s dominans över världshaven under lång tid framöver. Men kort därefter mister chefskonstruktören livet och en avgörande beståndsdel till ubåten går förlorad.

Samtidigt har skepp börjat försvinna mitt ute på öppet hav. På de som återfinns har besättningen bränts till oigenkännlighet. Varför?

Dirk Pitt och hans NUMA-team påbörjar en intensiv jakt för att finna sanningen och spåren leder till den italienska ubåt som sägs ha förlist 1943. Men hotbilden som framkommer är långt värre än de någonsin kunnat föreställa sig. Och om de inte lyckas stoppa det planerade illdådet kommer världen att förvandlas till en synnerligen ogästvänlig plats.

Med all sin fantasifullhet och andlösa spänning är Poseidons pil ytterligare ett bevis på att ingen skriver bättre äventyrsromaner än Clive Cussler.

www.damm.se ISBN 978-91-7537-037-8

Cussler_Poseidons pil.indd 1

2013-08-20 16:16