Issuu on Google+

»… en fängslande berättelse om hemligheter, hämnd och besatthet, mästerligt skriven.«

»Naturligtvis var det kärleken till mina barn, kärleken till © M I D D L E TO N M A N N

min son, som fick mig att handla som jag g jorde. Om jag hade kunnat förutse de chockvågor som skulle följa skulle jag ha

GUARDIAN

unt

Ur Lydia MacBrides dagbok

»Erin Kelly håller greppet om spänningen hela tiden. Grenar av gift är samma andas barn som Donna Tartts Den hemliga historien.«

mamma lydia har alltid varit det sammanhållande navet i familjen MacBrides bekväma överklasstillvaro. Varje år, på Guy

corren

Fawkes dag, brukar hon samla familjen i fritidshuset i Devon, men det här året är allt annorlunda. Lydia är död och de samlas

»Detta är en gripande bok och jag sögs direkt in i historien. Den är mycket välskriven och fängslande, som läsare var det svårt att lägga den ifrån sig.«

för att sprida hennes aska. Dessutom har Felix, den yngsta i syskonskaran, för första gången tagit med sig en flickvän.

bibliophilia

Det är något som känns lite konstigt med flickvännen Kerry, erin kelly är född 1976 i England. Hon har arbetat som journalist för tidningar och tidskrifter som The Sunday Times och Elle. Erin Kelly bor med man och dotter i norra London. Hon har tidigare gett ut romanen Grenar av gift.

»Karaktärerna, historien och språket – allt gör att jag får cravings efter mer av Kelly.« litteraturmagazinet »Det är en synnerligen välskriven och komplex historia.«

handlat annorlunda, men när jag väl såg hela vidden av konsekvenserna var det för sent.«

Röster om Grenar av gift:

men hennes erbjudande att sitta barnvakt åt äldsta dottern

»Mörk, poetisk, gripande, fullständigt briljant.«

Sophies baby är för bra för att tacka nej till. Men så försvinner

the times

Kerry med babyn. I den efterföljande paniken spricker fasa-

Av författaren till

den och sedan länge gömda hemligheter och lögner skapar ett

»Jag önskar att jag hade skrivit den.« stephen king

ödesdigert mönster …

»Strålande! Den sortens thriller som stannar med dig länge, länge.«

L ÅGOR AV HAT är en skrämmande roman om skruvad besatthet

jeffrey deaver

som bekräftar att Erin Kelly är en av Englands främsta författare av psykologisk spänning.

»En utmärkt psykologisk thriller-debut, som påminner om den tidiga Barbara Vine.« daily mail, books of the year 2010

»En författare med full kontroll på spänningarna i en dysfunktionell familj … Fängslande hela vägen.«

»Erin Kellys debut Grenar av gift bevisar att hon är en författare med öga för det sant läskiga. Ett förfallet Highgate-hus utgör scenen för en psykologisk thriller där vänner vänder sig mot varandra på det mest rysansvärda sätt.«

the times

www.damm.se ISBN 978-91-7537-025-5

Italgraf_Kelly_Burning.indd 1

O M S L AG : SOF I A SC H EUT Z DES IGN

Omslag: Sofia Scheutz Design Illustration: Sofia Scheutz,

independent, books of the year: page-turners

2013-05-03 09:42


Tidigare bรถcker av Erin Kelly Grenar av gift

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 2

2013-05-03 15:12


Översättning: Ylva Stålmarck

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 3

2013-05-03 15:12


Till – men inte om – min mor

www.damm.se Copyright © ES Moylan  Svensk utgåva ©  Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Burning Air Omslag Sofia Scheutz Design Sättning Forma Books Typsnitt A Caslon Pro Tryck ScandBook AB, Falun   ----

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 4

2013-05-03 15:12


Mrs Bingley: Men kommissarien, han är ju bara en pojke! Kommissarie Goole: I våra mammors ögon är vi alla pojkar. J.B. Priestley, Det är från polisen

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 5

2013-05-03 15:12


Kelly Lagor av hat inlaga.indd 6

2013-05-03 15:12


lydia

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 7

2013-05-03 15:12


Kelly Lagor av hat inlaga.indd 8

2013-05-03 15:12


1 Saxby Cathedral School  januari  Det här är avsett som min bekännelse och förklaring. Jag skriver det i hemlighet, när Rowan är på arbetet. ”Den sista första dagen på en vårtermin”, sa han vid frukosten. ”Jag är halvvägs igenom mitt ’sista gången’-år.” Han menar skolåret, förstås. För honom börjar inte året när man byter almanacka, utan i september, när skolan fylls på igen. Han är stolt institutionaliserad efter femtio år. Jag kommer inte att vara här och se honom gå i pension i juli. Det är mycket som sker för sista gången även för mig. Jag har ätit min sista julgås, sjungit min sista Auld Lang Syne och gjort mitt sista besök i Devon. ”Ha det så bra i dag, älskling”, sa han när han hängde på sig rektorskappan och rättade till den enda slips han någonsin ägt. Jag väntade tills dörren till vår lägenhet hade stängts bakom honom och jag hörde hans steg över den kringbyggda gården. Sedan släpade jag mig i säng och låg och slumrade i tre timmar. Jag drömde om det enda nya jag hade kvar att 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 9

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

vänta på, min ofödda dotterdotter, och jag vaknade upplivad av löftet om hennes ankomst. Jag ska se henne. Jag ska hålla henne. Klockan tolv steg jag upp för att tvinga i mig lite soppa och återuppta skrivandet. Det är en kamp att hålla i pennan nu för tiden. Jag har fått en sådan där darrig handstil som gamla damer har, rangliga bokstäver som för tankarna till en ålder deras författare aldrig kommer att uppnå. Den här dagboken är identisk med alla tidigare volymer, där jag har nedtecknat allt, från det jag gifte mig till det jag blev fredsdomare. Jag har skrivit om allt som har varit viktigt för mig. Allt utom det. Det är en väldigt vacker bok och det är synd att jag kommer att bli tvungen att förstöra den när allt är nedskrivet. Jag måste skriva, trots risken för upptäckt. Jag kan inte säga varför, bara att tvånget har funnits hos mig ända sedan jag fick diagnosen och att det växer i styrka för var dag (jämförelser med tumören är grymt nog oundvikliga). Innan jag har skrivit färdigt kan jag inte veta om jag kommer att ge orden tid att andas på papperet eller om jag kommer att riva ut bladen ur pärmarna innan bläcket hunnit torka. Men ett vet jag och det är att det aldrig får läsas av andra ögon än mina. Det kommer jag att se till. Det är konstigt, men på sätt och vis skulle jag hellre vilja att bekännelsen blev offentlig än att den lästes av min familj. Vårt goda rykte skulle bli lidande: mina insatser som fredsdomare skulle svartmålas i efterhand, liksom Rowans roll på skolan. Men utöver det, ingenting. Och då menar jag ingen rättslig påföljd. Mitt lagbrott var av ganska obetydlig art och när allt kommer omkring handlar det ändå om den hala fisk som kallas uppsåt. Till dess att lagens utövare lär sig tankeläsning kommer jag att förbli ostraffad. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 10

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

Samhällets dom skulle inte vara någonting jämfört med vad Rowan och barnen skulle tycka om mig om de läste min redogörelse. Ryktet är en sak, familjen en helt annan. Familjen är viktig. Jag skulle förstöra livet för dem alla, av olika skäl. Det är inte av fåfänga, utan av kärlek till dem som jag vill låta dem behålla sin bild av mig som en anständig och sannfärdig person. Naturligtvis var det kärleken till mina barn, kärleken till min son, som fick mig att handla som jag gjorde. Det var ett utslag av dåligt omdöme. Om jag hade kunnat förutse de chockvågor som skulle följa skulle jag ha handlat annorlunda, men när jag väl såg hela vidden av konsekvenserna var det för sent. Under mina år i rätten har jag hört alla ursäkterna. Ingen av dem stämmer in på mig. Jag var inte ung, jag var inte fattig, jag var inte lågutbildad. Moderskapet var min enda ursäkt. Jag försökte göra det som var rätt för min son och det gjorde mig tillfälligt blind för de inre lagar jag alltid har försökt efterleva. Alla önskar sina barn allt gott, men jag gick över gränsen mellan beskydd och förbrytelse. Klockan i katedralen har just slagit två. Jag hinner inte skriva mer i dag, om jag ska komma i tid till besöket. Det är en sådan lättnad att jag skäms. Bekännelsen får lov att vänta till en annan av mina lånade morgondagar. Nu ska jag låsa dagboken och ringa en taxi som ska köra mig till sjukhuset. Jag borde kunna vara tillbaka innan Rowan märker att jag har varit borta. Min läkare tycker inte om att jag har bestämt mig för att hålla sjukdomen hemlig för familjen. Men varför tvinga dem att gå igenom flera månaders sorg i förväg? Jag tror inte att de skulle bli bättre förberedda för ett liv utan mig bara för att jag berättade om diagnosen. På sätt och vis har 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 11

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

jag förberett dem, åtminstone barnen, varje dag, från första början. En god mor älskar intensivt, men fostrar sina barn att leva ett bra liv utan henne. De måste vara det viktigaste för henne, men om hon är det viktigaste för dem har hon misslyckats.



Kelly Lagor av hat inlaga.indd 12

2013-05-03 15:12


sophie

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 13

2013-05-03 15:12


Kelly Lagor av hat inlaga.indd 14

2013-05-03 15:12


2  januari  Det sägs att man glömmer smärtan, att det är en förutsättning för artens fortlevnad. På morgonen intalade sig Sophie fortfarande att det inte var smärta utan en förnimmelse. Det viktiga var hur man uppfattade det. Kalla det en intensiv förnimmelse, en nödvändig del av processen, så gör det inte ont. Hon stannade till vid sjukhusets dörrar, andades in, andades ut och tillät sig att ta in förnimmelsen, som förresten ändå bara var falskt alarm, helt normala övningssammandragningar innan de riktiga värkarna skulle sätta igång. Andas in, andas ut, räta på ryggen, gå vidare. Wellhousesjukhuset i Saxby var byggt i viktoriansk höggotik. Det var inte mycket dagsljus som lyckades leta sig in genom de spetsbågiga fönstren till atriet, som var vidsträckt som en katedral. Kakelgolvet var nött av hasande fötter, vars ägare, både patienter och anhöriga, rörde sina läppar som i tyst bön. En ung sjuksköterska i operationskläder lade handen på Sophies underarm och sa: ”Hur är det med dig, gumman? Vill du komma till förlossningen?” Sophie tittade bort mot den skinande vita korridoren som 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 15

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

ledde till den moderna tillbyggnaden där förlossningsavdelningen var inrymd. ”Nej, tack.” Med blytungt hjärta släpade hon sig ståndaktigt in i den mörka avdelningen mitt emot, platsen för födelsens motsats. Det var kö till hissen och förresten trodde hon ändå inte att hon skulle klara av att stå stilla och vara instängd, inte ens den korta biten upp till nästa våning. Trappan var inte särskilt brant och barnmorskan hade uppmuntrat henne att hålla sig fysiskt aktiv. Hon var glad att få en ursäkt att gå fram och tillbaka, rastlöst springa hit och dit, förbli i den oavbrutna rörelsen som ibland kändes som det enda som hindrade henne från att skrika. Sophie tog stöd med vänster hand för att resa sig, medan hon höll höger hand på magen. Ledstången var gammal och blanknött, men med jämna mellanrum stötte hennes fingrar emot en mässingsknopp som någon glädjedödare på -talet hade tryckt in i träet så att man inte skulle kunna åka kana ner. Hon stannade på halva vägen för att hämta andan, lugnad när hon kände babyn sparka kraftfullt i protest. När förlossningen var igång på allvar höll de sig mer stilla. Under den korta tiden mellan kollapsen och färden nedåt mot sitt tillstånd som levande död hade Lydia svurit på att hon skulle hinna se babyn, vilket Sophie tolkade som att babyns ankomst skulle ge hennes mamma tillåtelse att dö. Hon skulle gärna vara i nionde månaden för evigt, om det var vad som krävdes för att hålla hennes mamma vid liv. Hon gick förbi den allmänna onkologiavdelningen med bonade terrakottafärgade golv och fortsatte raka vägen till ett litet privat rum längst bort i korridoren. Rowan och de andra var redan på plats. Familjens dimensioner var helt fel, groteska. Lydia hade krympt ännu mer under natten och hennes kropp låg som ett benigt Z under den sortens glesvävda filt 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 16

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

som man brukar lägga över nyfödda barn. Även Rowan gav ett förminskat intryck, som om huvudet var för stort för den böjda kroppen i fåtöljen. Tara verkade ännu kraftigare än vanligt och såg mer ut som Felix mamma än som hans ett år äldre storasyster. Den förestående förlusten hade påverkat dem på diametralt motsatt sätt. Den hade gjort Tara tio år äldre, ritat medelålderns linjer kring ögonen och munnen, medan Felix hade regredierat till tonårens storögda nagelbitande. Sophie, rund som ett ägg, nära att sprängas av liv, sjönk ner i den hårda, tomma stolen vid sin mammas sida. Hon lutade sig fram med visst besvär och snuddade med läpparna vid Lydias kind. Den lila blåmärkesfläcken på Lydias hand där droppet satt tycktes ha brett ut sig sedan i går. ”Hur är det med henne, pappa?” frågade Sophie. ”Har du varit här hela natten?” Rowan nickade. ”Vet hon om att vi är här?” sa Sophie, med paniken som halsbränna i bröstet. Tänk om Lydia inte kunde kommunicera ordentligt med dem? Betydde det att de redan hade sagt adjö? ”Vi vet inte”, sa Tara. ”Hon är bara vaken fem minuter i taget och när hon är det talar hon osammanhängande. Hon har kläckt ur sig en del skrattretande saker.” ”Det är inte roligt”, fräste Felix. ”Hon var riktigt upprörd. Och så har hon så hemskt ont. Jag önskar nästan …” ”Säg det inte, Fee”, sa Sophie. Hon höll sin mamma i handen som hon hade gjort när hon var liten, på sin bröllopsdag, när hennes söner föddes, och kramade den lätt. Hon väntade sig ingen tryckning till svar, men blev ändå besviken när hon inte kände någon. De stannade där alla fyra hela dagen, turades om att springa till kaféet i andra änden av byggnaden för att hämta kaffe och smörgåsar som Rowan struntade i, Felix plockade i bitar, 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 17

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

Sophie tvingade i sig och Tara åt upp. De andra ville inte låta Sophie gå. De envisades med att hon skulle spara på krafterna och lyssnade inte när hon försökte berätta för dem att hon hade överskott på energi, att den aldrig tog slut. Under de täta toalettbesöken ringde hon förbjudna telefonsamtal till Will och hans röst var som balsam. Den här förlusten skulle drabba honom också, men han hade inga blodsband till Lydia och till skillnad från de andra i Sophies närmaste familj hade han plats i sitt sörjande hjärta för henne. När hon lagt på gav hon sin förtvivlan utlopp i korta, väl avvägda snyftningar, varje urladdning precis så stor att hon skulle klara sig till nästa. När Sophie var tillbaka vid sängkanten arrangerade hon om de solnedgångsfärgade tulpanerna på sängbordet i hopp om att de lysande färgklickarna skulle dra hennes mammas ögon till sig och få henne att fokusera blicken nästa gång hon vaknade. När det var dags att hämta pojkarna hade Lydia fortfarande inte vaknat riktigt, men andningen var annorlunda, snabbare och ytligare. Sophie längtade efter att lägga sig ner i den sorgligt rymliga sängen och trycka magen mot Lydias rygg, men hon var livrädd att hon skulle rubba någon livsviktig slang eller shunt. I stället nöjde hon sig med att lägga huvudet på kudden och viska: ”Jag älskar dig”. Styrkan i ett helt livs samlade känslor låg bakom orden, ändå kändes de verkningslösa. I korridoren gick hon förbi en sköterska. ”Tror du att det blir i dag?” frågade Sophie. ”Hon flämtar som om hon gick uppför en backe. Är det ett tecken?” ”Det kan man aldrig veta”, sa sköterskan vänligt. ”Det kan se ut som om de ska försvinna bara man petar på dem, men så hänger de i ett tag till. Fast det verkar som om hon har blivit upprörd av något i dag och ofta blir de så där precis innan de går bort. Det är som om de vet. Och sedan, de sista timmarna, brukar det komma ett slags lugn. Det låter konstigt, men det 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 18

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

kan vara väldigt vackert på sitt eget sätt.” Hon lade huvudet på sned. ”Men hur är det med dig?” ”Pratar du med mig eller babyn?” ”Båda”, log hon. ”Vet du vad det ska bli?” ”En liten flicka”, sa Sophie. ”Åh, vad underbart, en dotter”, sa sjuksköterskan. Dotter. Ordet lät som något hon var, inte något hon hade. ”Allvarligt talat, tar du hand om dig själv?” ”Bekymra dig inte för mig”, sa Sophie. ”Jag klarar mig.” Hon var glad att ingen i familjen var i närheten och kunde rätta henne. I bilen strålade smärtan av en ny kramp ut i korsryggen och magen. Tio minuter senare kom ett eko av den som fick henne att flämta till, men hon hämtade Toby och Leo i skolan och Charlie i förskolan intill, som om inget hade hänt. Hemma låg posten spridd på hallgolvet. Med en vinglig plié böjde hon sig ner och tog upp den. Hon lade räkningarna och kontobeskeden på telefonbordet och hejdade sig för att titta närmare på det sista kuvertet. Det var tjockt, och styvt som ett gratulationskort. Vem kunde ha skickat det? Det var för tidigt både för gratulationer och kondoleanser. Ljudet av tre små pojkar som slogs med varandra dränkte såväl teveljudet som hennes tankar. Hon lade kuvertet åt sidan och kavlade upp ärmarna för att ge sig in och döma i matchen. Pojkar, middag, säng. Man, kvällsmat, soffa. Efter klockan tio kunde Sophie inte längre låtsas att det här var en generalrepetition. Hon skulle föda och värkarna tycktes komma mycket tätare än de hade gjort de tidigare gångerna. Hon sa ingenting till Will, som satt och slappade framför nyheterna, med en konjak i handen och de långa benen, fortfarande i kritstrecksrandigt, utsträckta framför sig. Han såg trött ut; trots att han hade rakat sig samma morgon låg en blåsvart 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 19

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

skugga redan över hakan och kinderna. Han hade också en lång natt framför sig och hon visste att han var lättare att ha att göra med innan han hunnit jaga upp sig inför det omedelbart förestående faderskapet. Medan han tittade på teve plockade hon lite i huset, släckte alla lampor utom de minsta med sitt mildare sken, kände sig skyddad av halvmörkret. Andas in, andas ut. Inte smärta, utan förnimmelse. Sophie städade det redan prydliga skrivbordet hon hade haft som tonåring och som nu tjänade som telefonbord, bläddrade igenom brev om idrottsdagar, föräldramöten och skolmössor, knycklade ihop dem som var gamla och slätade ut dem som fortfarande var aktuella. Hon lät fingrarna löpa över bokstaven D, en nytillkommen inristning, gravör okänd, och rättade till raden av böcker som stod längs ena änden av bordet, böcker hon hade jobbat med under det korta livet mellan den gamla och den nya familjen. För ett ögonblick önskade hon att hon var i London igen, barnlös, framgångsrik, med odödliga föräldrar. En gäll telefonsignal tvingade henne tillbaka till nuet med ett ryck. ”Det är likadant”, sa Tara. ”Hon pratar fortfarande strunt … Men jag åker hem och sover ett par timmar nu och tittar till Jake. Sedan åker jag tillbaka i morgon bitti. Pappa sover där i natt, så hon kommer inte att vara ensam.” ”Några nyheter?” ropade Will, den etablerade eufemismen för: ”Är hon död än?” ”Ingen förändring.” Han sträckte ut armarna mot henne och klappade bredvid sig på soffan. Hon längtade efter att han skulle hålla om henne men ville helst inte sätta sig där: på nära håll skulle han märka att babyn var på väg och förnekelsens dörr skulle vara stängd. Hon vände uppmärksamheten mot det oöppnade kuvertet 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 20

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

igen. Hon fumlade i skrivbordslådan efter brevkniven, en liten dolk som en gång hade tillhört hennes mormor. Men när hon öppnade kuvertet såg hon inte ett gratulationskort, utan några blanka svartvita fotografier. De första bilderna var suddiga; hon kunde urskilja mänskliga gestalter i ett fönster, men inte mycket mer. Hon tände taklampan. Bilderna blev efter hand tydligare, som om fotografen hade tagit ett steg närmare motivet för varje kort eller zoomat mer och mer. När Sophie kom till den femte och sista bilden var åtminstone en av gestalterna inte längre suddig, utan befann sig i skarpt, avslöjande fokus, med anletsdragen lika tydliga som välbekanta. Nej. Nej. Nej, nej, nej. Hon stirrade, i hopp om att fotografiet på något vis skulle förvandlas till något vackert, ett havslandskap, ett familjefoto, ett träd i blomning, och först då såg hon datumet i digitalsiffror längst ner i högra hörnet. Ett hugg som kanske, kanske inte var en ny värk fick henne att sjunka ner på knä så att fotografierna föll ur handen på henne, trista, grå fyrkanter mot de blå och roströda nyanserna i den persiska mattan. Will kom på fötter och knäböjde bredvid henne, med oroligt stirrande blick. ”Soph? Har det satt igång?” Han sträckte sig efter bilnycklarna, tog sjukhusväskan, ställde ner den igen, tog upp mobilen. ”Ska jag ringa Ruth?” Han visste inte att han hade blivit avslöjad och ironiskt nog fick det honom att verka oskyldig. Detta besynnerliga intryck red överst på den stormvåg av förnimmelser som sköljde över henne. Med fingrarna krökta sträckte hon sig efter den värsta av bilderna. ”Vad är … vad är det här?” Will tog den mellan tummen och pekfingret. Sophie såg hans förfäran, misstro, förfäran igen. Han stapplade upp och gick vacklande bakåt tills han nästan var inne i vardagsrummet. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 21

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Åh, Jesus i helvete”, sa han. ”Jag kan förklara …” Sophie ställde sig på alla fyra. Will tog ett steg mot henne med armarna utsträckta. Hon viftade bort honom. ”Du, vi kan prata om det senare, nu kör jag dig till sjukhuset”, sa han. ”Nej!” sa Sophie med en kraft som fick hela hennes kropp att skaka. ”Nej! Jag vill inte … Jag ber Ruth köra mig. Om du kommer dit tänker jag säga att du är våldsam, jag tänker säga att du är full, jag tänker inte låta dem släppa in dig. Jag säger åt dem att ringa polisen om jag måste, jag menar det, Will.” Han blev tyst. Hon såg att orden hade träffat hårt. Bra. Hon såg också att han övervägde om han skulle använda hennes förflutna emot henne. Inte bra. Han öppnade munnen och under den sekund av tvekan som förflöt innan han sa något morrade hon: ”Du skulle bara våga.” Av hans min förstod hon att han inte skulle försöka utmana henne. Hon kanske inte visste allt han hade haft för sig, men hon kunde fortfarande förutse han reaktioner. På knä samlade hon ihop fotografierna och lade dem i sidofacket på sin väska. Det kom en ny våg av smärta. Inte förnimmelse utan smärta, en ren, oövervinnlig smärta som skakade hennes lemmar och suddade ut synfältet. Det fanns bara smärta och den anföll henne från alla håll. Hon gav upp inför den. Hon hade inte mer kontroll över det här än över något annat.



Kelly Lagor av hat inlaga.indd 22

2013-05-03 15:12


3 Fredagen den  november  De hade nått den punkt i resan till Devon där kampen för att få barnen att somna byttes ut mot utmaningen att försöka hålla dem vakna tills de kom fram. Det var höstlov och spänningen hade skruvats upp för tidigt. Will öppnade alla fönstren. Här och var fördes lukten av brasor emot dem i den kalla kvällsluften. Efter att försiktigt ha lirkat igång radion lyckades Sophie hitta en station som spelade technomusik och skruvade upp ljudet högt för att dränka den tjatiga molltonen i Charlies gnäll. Den välbekanta vägen till Far Barn var den här gången belagd med tvivel och rädsla. När de först kom överens om saken hade det låtit som en bra idé att åka hit och sprida Lydias aska. Ju närmare dagen kom, desto mer uppenbart blev det att tid och historia, plats och syfte alla var laddade med sin egen innebörd, och att allt sammantaget mycket väl skulle kunna bli outhärdligt. Familjen hade alltid firat Guy Fawkes med samma engagemang som de firade jul, och besökt Ottery St Maryfestivalen som hölls den första söndagen i november varje år. Förutom ett stort bål och ett tivoli rullade man tjärtunnor: 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 23

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

en sed i trots mot hälsa och säkerhet och med sitt ursprung förmörkat av århundradens rök, som gick ut på att lokalbefolkningen rusade fram längs de smala, georgianska gatorna med brinnande tunnor på axlarna. Sophie blundade och såg staden framför sig, skyltfönstren som knappt hade förändrats alls sedan hon var barn, de gamla vanliga, snälla ansiktena, pubarna. Hon kunde nästan känna lukten av brinnande trä och krut i spåren av fyrverkerierna. Traditionen hade känts tröstande när hon arrangerade den här långhelgen, men nu önskade hon att hon hade valt en villa utomlands, någonstans där det var ljust och neutralt. Far Barn hade förstås fördelen att huset var välbekant. Det hade också nackdelen att det var välbekant. Där skulle finnas gott om skuggor, men ingenstans att gömma sig. ”Hur känner du dig?” frågade Will. Hon kastade en blick i passagerarspegeln för att kolla baksätet. Toby lyssnade. ”Jag mår fint!” Will strök henne lätt över handen när han växlade. Instinktivt ryckte hon till, en gest som gjorde orden till en lögn. Den här helgen skulle bli första gången som den ömtåliga vapenvilan i äktenskapet sattes på prov. I kväll och resten av lovet skulle hon bli tvungen att sova i samma säng som han. Det gjorde att hon blev orolig i hans närhet, som en grotesk parodi på nervositeten vid första träffen. Medan hon lade armarna i kors lekte hon med tanken på att be Felix, som alltid vaknade sist av alla, att sova på soffan och ge henne sitt rum, men i så fall skulle hon bli tvungen att förklara. Landsvägen smalnade av och blev till en enfilig väg som sluttade så brant ner i dalen att det slog lock för öronen på barnen. När det var drygt en kilometer kvar till ladan var vägen så trång att häckarna som kantade den tycktes pressa deras överdimensionerade bil framåt, som en blodpropp genom en 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 24

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

åder. Grenarna stack in sina häxfingrar genom fönstren och fick pojkarna att skrika av skräckblandad förtjusning, och Edie härmade deras ljud. Skylten till Far Barn, med vita bokstäver på svart trä, hade blekts till oläslighet, men det var sällan det kom nya gäster dit. Will svängde till höger in på den gropiga grusvägen som förband deras tomt med omvärlden. Huset framträdde som en svart massa i mörkret. Det enda tecknet på ljus eller liv var deras egna strålkastare som speglades i de svarta fönstren och de blanka, ebenholtssvarta skifferplattorna. Ingen annan bil syntes till. Det var helt normalt att alla åkte från Saxby till Devon var för sig, men ovanligt att Woodfords kom dit först. ”Han skulle ju vara här”, mimade Sophie till Will. ”Han skulle ha kommit hit i morse.” ”Det kanske kom något i vägen”, gissade Will. Vad skulle det vara? Sedan i juli, när Rowan pensionerade sig från skolan han hade gått i som pojke och sedan undervisat i som vuxen, hade hans liv helt och hållet kretsat kring den familj som fanns kvar. Den plikttrogna tillgivenhet han hade visat hundratals elever var nu destillerad, koncentrerad till hans fyra dottersöner – som alla gick på Cath, så bandet till skolan var inte helt och hållet brutet – och Edie, vars födelse ofta kändes som det enda skälet till att de alla fortfarande stod på benen. Det var ingen överdrift att säga att han levde för dem, anpassade sina behov och rutiner efter deras. Det kändes olustigt att han inte stod vid dörren med utbredda armar och ett varmt leende. Toby och Leo knäppte upp säkerhetsbältena medan Will bromsade in och stannade, och så var de ute ur bilen och hängde på handtaget på den höga, breda ytterdörren. ”Låt bli, det är låst”, ropade Sophie, men Toby hade öppnat dörren och lät sig uppslukas av mörkret innanför, med Leo hack i häl. Sophie lyfte upp en slumrande Edie ur bilbarn

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 25

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

stolen och bar henne tätt intill sig, medan hon överlät åt Will att ta hand om Charlie. De följde efter pojkarna in i huset. Trots mörkret var det varmt där inne, till och med kvävande. Elementen sände ut en lukt av bränt damm, som alltid första gången man satte på dem för säsongen. En av pojkarna gav upp ett spöktågstjut. Sophie tog tre korta steg och strök över de kala väggarna tills fingertopparna hittade strömbrytaren. Hon blinkade när ögonen vande sig inte bara vid ljuset, utan vid ställets proportioner och hon njöt som hon alltid hade gjort de korta minuterna omedelbart efter ankomsten, när allting ännu hade kvar lite av nyhetens behag. Med sin höga takhöjd präglades huset av bjälkar och taksparrar, och de mättat röda färgerna på sofforna, mattorna och bonaderna gav ett varmt och ombonat intryck. Sophies blick drogs till ett inramat familjefotografi, taget en sommar när hon var kring sju och de andra var småbarn: det var en sten som kastades i sorgens stilla damm och hon tvingade sig att titta bort. Hon såg sig åter forskande omkring i vardagsrummet och den här gången sökte hon efter skor, rockar, böcker eller muggar, vad som helst som skvallrade om att någon nyligen hade varit där. Bakom en gammal stalldörr längst bort i vardagsrummet fanns utbyggnaden med köket, som också låg i mörker. Till höger om dörren ledde en brant trappa upp till det gamla höloftet, nu uppdelat i sov- och badrum. Sovavdelningen var lika gyttrig som de gemensamma utrymmena var vidsträckta, eftersom man hade bevarat stockarna och bjälkarna i det höga taket synliga på sovrummens bekostnad. En korridor länkade samman en rad av sovrum och badrum som trängts ihop för tätt under det sluttande taket, vilket hade resulterat i ojämna golv, låga tak och smala dörrar. Sophie tände lampan på trapp

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 26

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

avsatsen: ingenting. Var kunde han hålla hus? Med högtidligt allvar började Toby vrida upp den gamla farfarsklockan som stod mot väggen mitt emot den öppna spisen, en ankomstritual han gjort till sin. När uppdraget var slutfört blev Toby ett barn igen och förenade sig med sina bröder när de hoppade över soffor och åkte slalom runt vacklande golvlampor. Nu mindes Sophie vilken mardröm ladan var för en nybliven förälder. De hade varit så säkra på att Charlie var deras sista, men nu skulle de få lov att babysäkra stället om igen, antagligen innan de gick och lade sig den kvällen. Var fanns alla kontaktskydd och eldgaller någonstans? Jag ska fråga mamma, tänkte hon reflexmässigt. En enda frätande tår sved i ögonvrån. Edie suckade och Sophie lade försiktigt ner henne i den stora fåtöljen, tacksam för att hennes dotter lyckades sova sig igenom alla förflyttningar från barnsäng till stor säng till bilstol till famn. En duns från övervåningen sa henne att Leo och Charlie hade tagit sig uppför trappan. Det hade låtit som om ljudet kom rakt ovanifrån, vilket skulle betyda att de var i Rowans rum, men det var inte säkert att det stämde. Ladan hade sin egen speciella akustik, så att vissa rum var fullständigt ljudisolerade medan andra praktiskt taget var som viskgallerier, där det var fullt möjligt att lyssna på lågmälda samtal som fördes någon annanstans. Det här buktaleriet hade en gång varit en del av husets charm, men nu för tiden ville Sophie gärna veta precis var alla hennes barn befann sig; framför allt ville hon vara säker på att alla andra visste att hon visste det. Dörren till grovköket stod på glänt, men det gick inte att se härifrån om någon hade öppnat den nyligen. Tre generationers gummistövlar och oljerockar låg instoppade på hyllor eller hängde på krokar, vällde ut på golvet och låg högt staplade 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 27

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

på den enorma kombinerade tvättmaskinen och torktumlaren (som var den enda moderna, dyra, energisnåla tekniska prylen i huset. Den gamla trötta vedspisen hade sin charm, liksom den visslande vattenkokaren och till och med det mullrande kylskåpet, men den här maskinen behövde kunna tvätta och torka barnens kläder lika snabbt som de smutsade ner dem). När de skulle klä på sig för att gå ut brukade alla nappa åt sig första bästa plagg, så Sophie visste aldrig om hon skulle få på sig sin avlidne farfars gamla mögliga Barbour eller en modern Gore-Tex. I köket började lukten av bränt damm ersättas av en starkare lukt, som om någon nyligen hade gjort upp eld, men när Sophie satte handen på spisen kände hon bara kallt järn. I de gardinlösa köksfönstren syntes inget annat än deras egna spegelbilder, och dubbelglaset förvandlade Sophies ansikte till ett spökansikte så att allt visades i dubbel uppsättning, även de lila ringarna runt hennes ögonhålor och parenteserna kring munnen. Ett litet vitt ansikte sköt fram ur hennes bröstkorg som något i en skräckfilm. Det var inte förrän ett par sekunder efter det att Sophie hade skrikit till som hon förstod att det var Toby och att han stod på andra sidan fönstret, ute i trädgården. Toby skrek tillbaka. Will tog nyckeln från bakdörren och släppte in Toby. ”Jag har hittat morfar.” Där ute uppdagades källan till brandlukten: den falnande glöden i en brasa lyste mitt i trädgården. Köksfönstret kastade en romb av ljus på marken. Rowan satt hopsjunken i en solstol utan dynor, i ett hörn av ljusromben. Han höll i ett portvinsglas, klibbigt av den mörkröda vätskan. Hans glasögon satt snett. ”Pappa, varför gömmer du dig här ute? Var har du bilen?” ”På baksidan.” Orden bars på en pust av alkoholångor. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 28

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

Rowan lät grötig på rösten och hans tänder var lila. Han var rejält, praktfullt berusad. Sophie häpnade. Självklart hade hon sett honom glad i hatten förut, efter middagen eller på bröllop, men hon hade aldrig sett något som kom i närheten av den här graden av berusning, den här bristen på kontroll. Han hade vetat att barnen skulle komma: vad hade han tänkt på? Hon kände ett ovälkommet, gryende förakt. Hans ord var utdragna, men meningarna avhuggna på mitten. ”Din mamma. Inte vad jag trodde. Gjorde ett misstag. Jag kan inte göra det här utan. Inget är bra.” ”Åh, pappa”, sa Sophie, fast hon visste att det bara var slöseri med energi, att förnuftet hade drunknat. ”Snälla du, vi saknar mamma allihop, men förr eller senare måste vi ju samlas, eller hur?” Rowan reste sig med askan regnande från kläderna och vacklade framåt. Glaset gled ur hans fingrar och krossades mot stenplattorna. Han klev på glasbitarna som om de var sand. ”Vill träffa mina barnbarn. Det enda anständiga som är kvar. Enda meningen. Enda skälet.” ”Men för helvete, pappa, se var du …” ”TOBY!” ropade Rowan. Det silverstrimmiga blonda håret som vanligtvis var bakåtkammat föll nu ner i ögonen på honom. ”Pappa, nej.” ”Du kan inte hindra mig”, morrade han och för ett ögonblick var han oigenkännlig. ”Toby? Kom hit, grabben. Leo? Charlie? Edie, älskling? Var är babyn? Var är min flicka?” Han vacklade åt sidan och dråsade in i väggen. Sophie hade aldrig sett något liknande. Rowan var den man hon litade på och beundrade mest i världen, den ende väktaren över hennes kantstötta värderingar, och nu var hon lika osäker på vad han skulle ta sig till som om han hade varit ett fyllo på gatan, en främling. Innan hon hann ropa på Will stod han bredvid henne. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 29

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Ska vi byta plats?” frågade han och sedan sa han till Rowan: ”Vad gör du, bränner du ner trädgården? Vi kan ordna det i morgon, du behöver inte förbereda något nu. Ska vi sätta på en kanna kaffe? Sophie måste få ungarna i säng. Bäst att du träffar dem i morgon.” Rowan slokade som en marionettdocka som fått trådarna avklippta och muttrade något medgörligt. Sophie blev sårad för att Will hade lyckats när hon inte hade gjort det, men var ändå motvilligt tacksam för hans hjälp. Hon föste pojkarna uppför trappan och kände Edie vakna på axeln. Toby gick sist i raden, avsiktligt långsamt, vilket betydde att han tänkte be om något godtyckligt äldsta-barnet-privilegium. ”Kan jag inte få stanna uppe tills Jake kommer, snälla?” bönföll han. ”Nej, älskling. De kanske inte kommer förrän mitt i natten. Du har hela helgen på dig att träffa din kusin.” Toby gruffade lite men fogade sig och Sophie var tacksam över att hon fortfarande hade auktoritet kvar på det här området. Som vanligt skulle pojkarna få sova i det sluttande rummet ovanpå garageutbyggnaden, det som kallades bunkern. Hon hade alltid tyckt att det var ogästvänligt med sitt enda smala takfönster och sina stränga, sneda väggar och våningssängarna i metall som gav ett strikt militäriskt intryck, men det var just det pojkarna verkade älska. Tack vare de lokala byggjobbarnas övernitiska isoleringsarbete var det utan jämförelse det mest dragfria rummet i huset och nästan fullständigt ljudisolerat, till och med när dörren stod på glänt. När dörren var stängd fungerade ljudisoleringen så effektivt att hon måste använda Edies babylarm för att höra om Charlie skulle ropa på henne på natten. Farfarsklockan slog sitt kvartsslag medan hon var där uppe, men ljudet trängde knappt fram och hon såg inga tecken i sönernas ansikten på att de hade uppfattat hasandet 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 30

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

och rapandet i korridoren utanför när Will ledde Rowan till hans rum. Hon knäppte upp behån för att amma Edie och satt där tyst medan alla hennes barn började andas sakta och regelbundet. För varje barn som gick över gränsen till sömn kände hur hon själv slappnade av lite till. Hennes pojkar skilde sig lika mycket åt när de sov som när de var vakna. Leo låg i den kroppsligt utmattades orörliga koma. Toby sov med nävarna knutna vid huvudet och pannan i djupa veck, en filosof som drömde. Charlie var som vanligt den siste som somnade. Till och med då var han orolig, i rörelse. Han grep med händerna i luften som om han mjölkade en ko och mimade tysta ord. Sophie stängde bunkerdörren efter sig, lade Edie mitt i sin egen säng och drog upp dragkedjan på sovpåsen hon hade på natten i stället för sängkläder. Hon var varm och lite fuktig där hon legat inkilad i Sophies armveck; en enda platinablond lock smekte hennes rödblommiga kind. Korridoren ledde Sophie tillbaka förbi sovrummet som hennes föräldrar alltid hade delat. En djup snarkning ekade där inifrån. Will hade tagit av Rowan skorna och strumporna och lagt över honom duntäcket, men han hade kastat av sig det igen. Tröjan hade hasat upp så att den mjuka, håriga magen syntes och kudden var fuktig av ljuslila spott. Åsynen av hennes starke, kompetente pappa hjälplös som ett spädbarn gjorde henne både förvirrad och äcklad. Hon undrade om det här drickandet verkligen var så sällsynt som hon trodde. Hade han börjat supa till, medan hon hade varit för upptagen av allt därhemma för att märka det? Själva rummet såg konstigt ut, främmande, som om det hade varit inbrott, men egentligen var det inte stökigt alls och det tog ett par sekunder innan Sophie insåg att det var just det som var felet, att allt personligt plotter som Lydia alltid 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 31

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

hade lämnat efter sig nu var borta. I hörnet låg alla hennes fotografier och målningar staplade med framsidan neråt, under en liten sammetsask med hennes imperieorden. Rowan var visserligen hennes pappa, men det var en moderlig impuls som fick henne att dra upp täcket över hans axlar igen och stoppa om honom. Det låg något blankt bredvid honom på kudden, av samma form och storlek som en burk pulverkaffe; hon lutade sig närmare, men ryggade tillbaka när hon såg att det var den lilla silverurnan med hennes mammas aska. Det var första gången hon såg den sedan begravningen. Hon petade lätt på den med pekfingret och blev dumt nog förvånad över att den var kall. Det var aska, inte hud. Men hon lade ändå urnan prydligt mitt på kudden och slätade ut täcket över den. Nu förstod hon bättre varför Rowan hade hamnat i ett sådant tillstånd och varför han hade varit så upprörd. Det kanske fortfarande var för tidigt. Det kanske alltid skulle vara för tidigt. Vad var det förresten för mening med att sprida aska? Det skulle inte ge dem Lydia tillbaka. Han fick gärna sova med sin fru en sista natt på den plats där de alltid hade varit som lyckligast. Han fick gärna klamra sig fast vid hennes stoft resten av livet, om tanken på att skiljas från det fick honom att sänka sig så här lågt.



Kelly Lagor av hat inlaga.indd 32

2013-05-03 15:12


4 I Far Barn hade man gjort få teknologiska eftergifter för -talet och knappt noterat det sena -talets genombrott heller. Det fanns ingen teve där. Det fanns en telefon för nödsituationer, en gammaldags variant med krullig sladd och solkiga knappar. Mobiltelefoner fungerade inte här. Ladan låg djupt nere i en dal och tack vare Lydias omfattande kampanj för att slippa få en mobilmast uppsatt på den närbelägna kullen måste man antingen köra fem minuter eller gå en kvart över fälten i valfri riktning för att få täckning. Där fanns också en gammal skivspelare med ett kassettdäck och en opålitlig fm-mottagare. Den var inbyggd i en hylla med plats för lp-skivor, en vinylsamling som tog ett tvärt stopp någon gång i början av åttiotalet. Sophie blåste dammet av en gammal Fleetwood Mac-skiva och släppte med ovana fingrar ner nålen mitt i den första låten. ”Jag står inte ut med att se honom i det tillståndet.” ”Jag tycker att du överdriver”, sa Will. ”Han har druckit lite för mycket bara. Sådant händer.” Men det gjorde det inte, inte med Rowan, och även om Will inte hade låtit ovänlig gick hon genast i försvarsställning. Hon var arg på Will för att han inte höll med henne och ännu argare på sig själv för att hon väntade sig att han skulle göra det. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 33

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

Hon ryckte bara på axlarna och tog med ett frammumlat tack emot vinglaset han räckte henne. ”Herregud, du är helt täckt av aska. Vad gjorde han där ute?” Hade den lilla urnan på kudden varit tom? ”Åh nej, han har väl inte … Mammas …?” ”Det var precis vad jag också tänkte, men oroa dig inte. Tydligen förberedde han bålet till i morgon. Jag fick inte ur honom så mycket vettigt, men – vänta lite, var är Edie? Resesängen är kvar i bagageluckan.” ”Hon ligger i vår säng. Vi kan ställa upp resesängen i morgon.” Det var som om en kall vind hade dragit genom huset. ”Hur länge ska du hålla på?” sa han, men hans röst var torr och tömd på anklagelsen som skulle ha funnits där för några månader sedan. Vad Sophie var rädd för var inte så mycket att han skulle röra vid henne, som hur hon skulle reagera. I sömnen kanske hon skulle sänka garden som hon ansträngde sig så för att hålla uppe under dagen. Han lade armarna i kors och höll fast hennes blick i sin. Dödläget bröts först när två vita strålkastare svepte fram längs vägen och in genom fönstren. Sophie kände hur lättnaden fick vinet att flyta snabbare i ådrorna. ”Tara eller Felix?” undrade hon högt. Det smällde i bildörrarna och sedan föll en nyckelknippa ner på tröskeln och en kvinnoröst sa: ”Men för helvete.” ”Tara”, sa de med en mun och så var sprickan övertapetserad, för tillfället. ”Det är öppet”, ropade Sophie. Hon kramade om Tara och tog sedan ett steg bakåt med händerna på hennes armar. Tara hade gått ner några kilo, fast det var svårt att avgöra hur många under alla de där lagren: hon klädde sig alltid som om hon skulle på en yogakurs, med lösa kläder i alltmer bisarra, ekologiskt överlägsna tyger, som återvunnen bomull, hampa och till och med bambu. Sophies jeans och väst, som hade 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 34

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

utstrålat en sådan weekendflärd i Saxby, fick henne plötsligt att känna sig för strikt. ”Vad du ser fräsch ut”, sa hon. ”Jag vet!” sa Tara och släppte ner väskorna på golvet för att räkna upp allting på sina nyslanka fingrar. ”Vi har slutat med vete, mjölkprodukter, koffein och raffinerat socker allihop!” Bakom henne utbytte Matt och Jake en hastig blick som skvallrade om hemliga pizza- och colaorgier. ”Varför har du inte sagt något till mig?” sa Sophie. ”Här finns bara en massa bröd och pasta. Du kommer inte att kunna äta någonting.” ”Vi kan nog släppa efter lite på reglerna i tre dagar”, sa Matt. ”Hej, Soph, kul att se dig.” Hon gav först honom en puss på kinden och sedan Jake, förbluffad över att se hur mycket systersonen hade växt bara de senaste veckorna. Skulle han någonsin sluta? Vid knappt fjorton års ålder vara han lika lång som Matt, och var det en mustasch han hade på överläppen? ”Läget, Sophie?” Han hade slutat med ”moster” för flera år sedan. Han gned sig på benen. ”Mina knän kommer att gå av, jag lovar. Det där är inget baksäte, det är en hylla.” Sophie tittade ut genom fönstret. Jämfört med deras stridsvagn var Matts sportbil som en silverkula. Will och Matt hälsade på varandra som de brukade, en lös, besvärad följd av handslag, kram och dunk i ryggen. Båda männen var mörkhåriga, men Matt var satt och kraftig som en boxare, medan Will var senig som en maratonlöpare. Bredvid varandra såg de ut som manipulerade fotografier av genomsnittsmannen, den ene lite utsträckt horisontellt och den andre vertikalt. ”Får jag locka dig med en öl, gamle gosse?” sa Will. ”Jag skulle inte tacka nej, gamle gosse.” ”Kan jag få en?” sa Jake. Sophie vände sig till Tara, som ryckte på axlarna i ett löst medgivande, eller så ville hon bara säga att det här slaget var förlorat för länge sedan. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 35

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Visst”, sa Sophie. ”De står precis utanför bakdörren.” ”Jag kanske tar ett glas vin ändå”, sa Tara. Hon kammade igenom håret med fingrarna i ett försök att rufsa till det, en del av hennes livslånga kamp mot en rak och slät hårman som aldrig behövde någon färg eller frisering. Sophie log när hon kom på sig själv med att släta till sitt eget hår. När Tara hade fått till den rätta trassliga looken slängde hon sig i den långa, rödbruna chesterfieldsoffan. Matt följde hennes exempel. Sophie och Will satt i var sin fåtölj. Kontrasten mellan de två paren var tydlig för Sophie. Skulle Tara uppfatta den? Hon och Matt verkade vara mer av ett par än de, trots att – nej, för att – de inte var fjättrade vid varandra av fyra barn. De bodde inte ens ihop, fast Tara hade börjat haka på ett ”ännu” när hon pratade om det. Det blev en del småprat om det senaste med ungarna, hur helgen skulle gestalta sig, dimman som det hade pratats om på väderleksrapporten och vilken tid Felix skulle komma. Matt och Will hade upprättat en gemytlig rivalitet i köket, där de avslöjade för varandra vilka recept de tänkte laga till middag på lördagskvällen. Matt hade tagit med sig sina egna kockknivar från London, eftersom han inte tyckte att de som fanns i ladan gick att använda. Will vann en extra poäng när han tog upp något som såg ut som en liten eldsläckare i krom. ”Vad fan är det där?” sa Matt och tog ett skutt bakåt när en blå och orange låga sköt ut minst en meter i köket. ”En blåslampa”, sa Will. ”Crème brûlée. Man får inte till den rätta ytan under grillen. Det är en proffsgrej. Jag åker raka vägen till grossisten numera, det är enda sättet att få kvalitetsprylar.” ”Den där skulle man kunna skjuta av en raket med”, sa Matt medan han undersökte blåslampan och skickade ut en eldslåga till. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 36

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

”Man känner sig som Zeus, visst gör man?” sa Will. Matt lade ifrån sig blåslampan på arbetsbänken och tittade bedrövat ner på morteln han hade plockat fram. ”Det här måste vara den metrosexuella varianten av gyttjebrottning”, sa Tara och himlade med ögonen. ”Kan ni föreställa er pappa och farbror Richard diskutera riskerna med att laga till ostsufflé i en vedspis?” ”Ha! Knappast”, sa Sophie och vände sig sedan till Will. ”Jag vill att du lägger undan den där grejen någonstans där pojkarna inte kan få tag i den. Eller ens se den.” Matt började beskriva för Will hur det gick till att laga havskräftor med vitlök och tomater, så detaljerat att det vattnades i munnen på dem. ”Varje gång han gör en av sina mästerkockkreationer köper han ingredienser för hela veckans matbudget”, mumlade Tara. ”Jag vill inte ens veta hur mycket han gav för den där eldgrejen. Och varje gång de skapar en av sina femrättersbanketter, så slutar det med att jag lagar en parallell måltid som barnen faktiskt vill äta”, sa Sophie. Det knarrade i golvbrädorna ovanför dem, sedan hördes tunga steg och ljudet av Rowan som kräktes, upprepade gånger. Sophie hoppades att han var i sitt eget badrum – att han hade hunnit in i badrummet över huvud taget. ”Är det en av ungarna?” frågade Tara. ”Pappa är full.” ”Pappa?” Sophie kände tillfredsställelse över att Tara visade samma överraskning som hon själv tidigare, och hon gav Will en triumferande blick som missade sitt mål. ”Jag visste inte ens att han var här. Bilen står inte där ute. Är du säker på att han är full?” ”Ja. Han har druckit en hel flaska portvin och gjort upp en eld.” 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 37

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Vad har han bränt?” ”Tidningar. Han säger att han förbereder marken till bålet i morgon.” Kräkningarna slutade med en rad ulkningar. ”Herregud”, sa Matt, som om han tvekade mellan avsky och vördnad. ”Han satsar tydligen hårt?” Samtalet övergick till annat än mat. En flaska till korkades upp. Ett urgammalt Trivial Pursuit-spel togs fram ur en låda, men öppnades inte. Farfarsklockan klingade fram kvällen i små portioner. ”Jag undrar hur långt de har kommit”, sa Tara. ”De?” sa Sophie. ”Felix sa att han skulle ta med sig en tjej.” ”Gjorde han?” utbrast Will, samtidigt som Sophie sa: ”Har Felix en flickvän? Det har jag inte hört något om. Vet pappa om det?” ”Jag vet inte om pappa vet om det. Jag visste inte att du inte visste om det. Men han måste ju vara ganska såld på henne om han tar med henne hit ner.” ”Första flickvännen vid den späda åldern av tjugonio”, sa Will. Sophie och Tara blängde på honom. ”Under bältet, Will”, sa Tara. ”Du vet hur han är med sitt ärr.” Will satte blidkande upp handflatorna och himlade med ögonen mot Matt i den fåfänga förhoppningen att hitta en sammansvuren. Matt studerade den lilla texten på sin ölflaska: han betraktade fortfarande det MacBrideska familjegnabbet mer från åskådarplats än som något han kunde delta i. ”Jag undrar om hon är som hans andra kompisar”, sa Tara. Sophie hoppades att hon inte var det. Sedan mitten av tonåren hade Felix levt ett liv i ironins tecken, hängt ihop med ett gäng som klädde sig anakronistiskt i rökrockar eller 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 38

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

gamla heavy metal-T-shirts, arrangerade ironiska Kungligt Bröllop-fester på gatan, åt ironiska måltider, serverade fiskpinnemackor på middagsbjudningar och till och med åkte på ironiska semestrar till Butlins och Benidorm. Det skulle vara tillräckligt spänt ändå den här helgen utan att någon självstajlad retroprinsessa fnös åt deras älskade traditioner och stack hål på deras skämt. ”Vad vet vi om henne?” pressade Sophie Tara. ”Vad heter hon, till att börja med?” ”Ärligt talat så vet jag inte mer än jag har sagt nu”, sa Tara. ”Jag undrar vad hon kommer att tycka om det här gamla stället.” I familjen MacBride fanns en teori om att en persons första reaktion på ladan skulle säga en allt man behövde veta om honom eller henne. Will, den ende pojkvän Sophie hade tagit med sig dit, hade utforskat hela stället i tyst förundran innan han fällde sin dom: ”Det här skulle få en arkitekt att börja gråta. Jag älskar det. Men det visste jag ju att jag skulle göra: det är en så stor del av dig.” Tara sa ofta att ett av skälen till att hon och Matt fortfarande var ihop var att han första gången han gick över tröskeln inte hade beundrat det, kritiserat det eller analyserat det, utan släppt ner väskorna på golvet och gett upp ett utdraget jubelskri för att pröva akustiken. Strax efter midnatt stannade Felix urgamla orangea Skoda (ironisk) med en ljudlig inbromsning framför ladan. Sedan öppnades stalldörrarna och där stod Felix själv i en rock med tumvantarna hängande i trådar vid handlederna och en jägarhatt på huvudet. Det första Sophie lade märke till hos tjejen var håret: långt, mörkt och tjockt och inte överdrivet glansigt. Det hängde som en gardin över nästan hela ansiktet, men kunde inte dölja hennes utsökta drag – ögon och kindben för hela slanten – med 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 39

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

omslagsflickans eller filmstjärnans perfekta proportioner, som man bara ser en på miljonen. Hon klädde sig därefter, i tajta byxor, högklackade skor, ett tunt vitt linne under en skräddarsydd, duvgrå skinnjacka. Var Sophie överkänslig när hon tyckte att tjejens skönhet var ett hån mot Felix skadade yttre? Han försökte se obesvärad ut, som om han brukade ta med sig supervackra flickvänner till Devon jämt och ständigt. ”Kerry, det här är mina systrar, Sophie och Tara, och det här är Will och det här är Matt och det här är Jake. Det här, allihop, är Kerry.” För ett kort ögonblick tappade Felix sin ironiska mask; när han såg på Kerry var det med samma stolthet och dyrkan som brudgummen vid altaret. Det var den första äkta känslan Sophie hade sett hos honom sedan Lydias begravning. Kerry kastade en kort blick på var och en av dem, sedan sänkte hon ögonlocken igen och återgick till att stirra ner i golvet. Hon sa ingenting och tittade sig inte heller omkring på den här nya platsen. Sophie utbytte en hastig blick med Tara. Ingen reaktion på ladan var något nytt. Det fanns redan mycket att diskutera. Felix stängde dörren efter sig, böjde sig ner som för att ge Sophie en puss på kinden, men tog i stället vinglaset ur handen på henne och tömde det. ”Fin bouquet, stark arom, härlig årgång”, sa han, åter sitt vanliga jag. ”Sätt dig, Kerry, så ska jag hämta ett glas åt dig. Helvete, vad varmt det är här inne.” Han krängde av sig jackan och Kerry tog av sig sin. Hon hade ingen behå under linnet och Sophie kom på sig själv med att rodna å hennes vägnar. Mitt emot henne skruvade Tara på sig medan Matt och Will, båda gamla nog att inte låtsas om något, inledde en ivrig diskussion om bästa sättet att skala en kungsräka, medan stackars Jake bytte ställning och drog upp en kudde i knäet. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 40

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

Kerry sa ingenting på hela kvällen. Hon besvarade alla frågor hon fick med bara ett leende. Hon verkade för all del uppriktig, men lät Felix tala för sig. Var det alltså sant, den där klyschan att vackra människor inte brydde sig om att utveckla någon personlighet, eftersom deras utseende skötte allt jobbet åt dem? När Felix gick ut till kylskåpet följde Sophie efter under förevändning att lägga en vinflaska i återvinningslådan och drog igen dörren om dem. ”Nå?” sa hon. Felix var för full, eller trött, eller lycklig, för att bry sig om att dölja sitt överlägsna leende. ”Vad tycker du? Jag satsar högre än jag borde, jag vet, men … visst är hon fantastisk?” ”Hon verkar väldigt …” Sophie trevade efter rätt ord. Vacker var för självklart, och låg det inte en förolämpning dold i det? Konstig? Naiv? Blyg? Oartig? ”Hon verkar … gullig. Men kan hon prata?” ”Du skulle nog inte vara på ditt mest verbala humör om du var tvungen att träffa en hel familj på en gång.” ”Kanske det”, medgav hon. Will hade varit lite överväldigad i början, men så hade han också varit väldigt ung. Hon kom inte ihåg när Matt hade träffat hela familjen första gången, men hon mindes att flera av hans föregångare hade stått stumma inför familjen MacBrides energi och gemenskap. ”Men var träffade du henne och vad gör hon, hur länge har ni varit ihop, vad har hon för bakgrund? Jag vill veta allt.” ”Herregud, du är precis som mamma”, sa Felix. ”Okej. Utan någon särskild ordning. Hon kom in i affären för ungefär två månader sedan och vi har varit ihop sedan kvällen efter det. Hon jobbar inte för ögonblicket. Vad gäller bakgrunden, din hemska snobb, så tror jag inte att hon har mycket till familj. Inte för att jag har något emot det, det räcker så bra med er.” Sophie log för sig själv; han hade satt ord på en annan teori 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 41

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

som hon och Tara hade kommit fram till, en idé om att de drogs till personer med svaga familjeband, eftersom de var lättare att assimilera i familjen MacBride. En konkurrerande klan kanske skulle ha blivit en alltför stark kraft som brakade ihop med deras orubbliga enhet. ”Hon är en gåta, insvept i en hemlighet, dold i ett mysterium … alltsammans lurande bakom ett par helt otroliga bomber.” ”Felix!” ”Jag lovar, du har aldrig sett något liknande”, sa Felix. ”De är …” ”Konstigt nog så har jag ingen större lust att fantisera om din flickväns bröst”, sa Sophie och lade armarna i kors över sina egna, väl medveten om att mjölken bara tillfälligt hade återgett henne den barm hon hade haft när hon var tjugo. Inte för att Will såg dem i det sammanhanget längre, inte sedan långt innan Edie föddes. Hon andades lugnt tills ilskan lade sig och hon slappnade av, men sedan överraskade hon sig själv med att kasta den tomma vinflaskan i återvinningstunnan så hårt att den gick i kras. När de var tillbaka i vardagsrummet slängde Felix en öl till Jake och en till Matt och sträckte sedan ut sig bredvid Kerry. Hon hade åter jackan på sig och såg inte lika utmanande ut, men stämningen hade krängt till och var inte så lätt att få på rätt köl igen. Tara stirrade genom en tunn hårslöja. Männen struntade i henne nu, Matt och Jake satt och pratade. Will ignorerade demonstrativt Kerry, som han gjorde med alla snygga unga kvinnor. Den spänning en främling kan åstadkomma skiljer sig från den som kan uppstå mellan folk som känner varandra väl. Den är mindre elastisk och mer splittrande än töjande. Felix lade armen om sin stumma, vackra flickvän. För en gångs skull var det hans ivriga ansiktsuttryck mer än hans 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 42

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

utseende som skvallrade om sårbarhet. Kerry gjorde ingen motsvarande gest mot honom och Sophie slogs återigen av övertygelsen att ett så omaka förhållande bara kunde sluta med att Felix blev fruktansvärt sårad. För första gången sedan Lydias död var Sophie glad att hennes mamma inte var där och såg hur det riskerade att utvecklas.



Kelly Lagor av hat inlaga.indd 43

2013-05-03 15:12


5 Lördagen den  november  Edie hade tjänat sitt syfte som mänsklig sköld på natten: nu fungerade hon som en mänsklig väckarklocka, när hon tog en grabbnäve full av sin mammas hår och krokade fast ett litet knubbigt finger i hennes näsa. Sophie lyfte upp henne, fortfarande i sovpåsen, och steg upp ur sängen. Den öppna badrumsdörren och den syntetiska citrondoften från skurmedlet sa henne att Rowan redan var uppe och hade städat rent efter gårdagskvällen. Tara var i vardagsrummet och gjorde halvhjärtade solhälsningar på den indiska mattan. Rowan satt vid köksbordet med en kanna te på gång och såg piggare ut än han förtjänade. ”Edie!” sa han glatt. ”Kom och säg god morgon till morfar!” Han gungade babyn i knäet. ”Pappa, mår du bra?” ”Varför skulle jag inte göra det?” Han talade med sin rektorsröst, vilket betydde att det här samtalet skulle leda dit han ville – i det här fallet inte längre än hit. För all del. Det var med lättnad hon lät ämnet falla. Hon hade tillräckligt många svåra samtal framför sig ändå. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 44

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

Rowan smekte Edies kind. ”Hon är så lik dig när du var i hennes ålder, Sophie. Det är som att få tillbaka dig igen.” ”Jag står rakt framför dig”, sa hon, fast hon visste precis vad han menade. Ute började gryningen trevande avtäcka den grå trädgården, de kala fruktträden med knotiga fingrar, lövhögarna, gräsmattan som blivit en enda leråker. Även om Sophie hade tillbringat alla sina barndomssomrar på Far Barn var det alltid så här hon såg trädgården när hon tänkte på den, avklädd inför vintern, brun och kal. Den var lika vild och spretig som den lilla trädgården därhemma var välskött. Den sluttade mjukt uppåt och en trettio centimeters stenmur skilde den från en samling fallfärdiga uthus som var allt som minde om fastighetens tid som verksamt jordbruk. Hundra meter bortom kullens krön stod en övergiven lantarbetarstuga. Bara skalet hade överlevt och för varje kraftig storm blev taket av med ytterligare några tegelpannor. Fula stålgaller var monterade framför dörren och fönstren för att barnen inte skulle ta sig in. Själva mangårdsbyggnaden – en liten tvårumsstuga – hade varit trehundra år gammal när Lydias farfar rev den. Det hade varit på femtiotalet, innan kulturskyddsrörelsen nått fram till deras del av Devon. Den gamla grunden hade slutligen grävts ut för bara fem år sedan, med avsikten att jämna marken och bygga en stuga på platsen, som extralada åt den växande familjen. De hade aldrig fått bygglov och höger sida av trädgården var fortfarande en labyrint av djupa diken och fåror som pojkarna hade annekterat till en mystisk, högljudd krigslek som hette Döden i skyttegravarna. Taras utandningar från rummet intill skapade en stämning av slutgiltighet och Sophie tänkte att det här kanske var sista gången på hela helgen som hon fick ha sin pappa för sig själv. Det kändes viktigt att de diskuterade Lydias aska ensamma. Det var något som hängde kvar från 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 45

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

barndomen, då hon ofta hade varit tillräckligt gammal för att få veta sådant som hennes syskon ansågs vara för små för att förstå. Hon vände ryggen mot fönstret. ”Pappa, det här med mammas aska”, sa hon. ”Vi behöver inte sprida den just den här helgen om du inte vill.” Den vanliga sorgen som drog över Rowans ansikte när han hörde Lydias namn nämnas missfärgades den här gången av något annat, som Sophie inte kunde sätta fingret på. ”Förlåt”, sa hon hastigt. ”Glöm det, jag skulle inte ha sagt något.” ”Jo, det är dags”, sa han. ”Okej.” Hon gjorde en gest ut mot trädgården. ”Det mest naturliga stället är väl här ute? Vi skulle kanske kunna plantera ett träd? Eller till och med en ny fruktträdgård. Eller också behöver vi inte plantera någonting, vi skulle bara kunna säga några ord och … när ska vi göra det? Jag vet inte, pappa, vad tycker du?” ”God morrrrgooon!” Tara kom instudsande i köket. ”Jag är utsvulten. Ska vi dra igång lite frukost?” Hennes översvallande uppenbarelse klippte av alla chanser till en seriös diskussion. Sophie visste att de som ännu sov skulle vakna när doften av en komplett engelsk frukost letade sig uppför trappan. Hon slängde några baconskivor i stekpannan, smälte en smörklick till äggen. Fettet trängde in i huden och håret på henne, men den lukten skulle snart tas över av vedröken. Rowan såg Tara köra en brödkniv genom en limpa vitt bröd och sa: ”Jag kan inte fatta att kvinnor i er generation och med er utbildning fortfarande ska sköta all matlagning, medan männen bara kommer ner och äter.” ”Inte alls”, sa Tara. ”Will och Matt har stora planer för middagen i kväll. Och förresten är inte alla kvinnorna nere och lagar mat.” 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 46

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

Rowan såg oförstående ut. ”Felix har en flickvän med sig”, sa Sophie. Chocken stal all färg från Rowans kinder, så att baksmällan framträdde tydligt i hans ansikte. ”Men jag trodde … jag trodde att det bara skulle vara familjen”, sa han. ”Matt är inte medlem av familjen, tekniskt sett”, sa Tara. ”Det är en annan sak. Jag känner Matt. Och jag visste att han skulle komma. Den här helgen är – jag hade inte räknat med att behöva ha med en främling att göra.” Han tittade ner i muggen som om svaret låg gömt bland tebladen. ”Vad är hon för en då, den här …?” ”Kerry”, sa Sophie, medan hon knäckte ett ägg i stekpannan. ”Hon är … tyst. Söt.” ”Hon är inte söt”, sa Tara. ”Du är söt. Hon är underskön. Det är som om Fantomen på Operan hade fått ihop det med Sköna Helena.” Rowan höjde på ögonbrynen, fast det var omöjligt att avgöra om det var åt nyheten att Felix hade en vacker flickvän eller åt Taras okaraktäristiska brott mot den omertà som omgav hennes brors utseende. Matlukten hade utövat sin magi och plötsligt var köket fullt av ungar i pyjamas och hastigt påklädda vuxna som slogs om en plats vid bordet. Toby var djupt försjunken i en väl tummad bok om katastrofer till havs, uppslagen på en sida om skeppet Mary Rose. ”Visste du att en teori om hur tjärtunnefestivalen började är att tunnorna fungerade som signaleldar som varnade för att den spanska armadan var på väg?” sa Rowan. ”Mary Rose var inte med i armadan”, sa Toby. ”Hon sjönk .” ”Vet jag väl”, skrattade Rowan. ”Jag ville testa dig.” ”Jaha, och jag klarade provet.” 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 47

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Tobes, det är illa nog att morfar vill vara lärare på lovet”, sa Jake. ”Men det är fel på alla sätt att du vill gå i skolan.” Rowan satt vid kortändan, med Will mitt emot sig, medan alla de andra trängde ihop sig på de långa matsalsbänkarna som var så försvinnande lika dem i skolan. ”Alla dessa barn, det räcker för att göra den mest godhjärtade människa till misantrop”, sa Felix glatt och hivade upp Charlie på bänken. ”Will, du är en levande reklampelare för fördelarna med sterilisering.” ”Jag är inte steriliserad.” ”Precis.” Wills och Sophies barn hade av en slump satt sig i åldersordning. Deras hårfärg gick i ett spektrum från Edies vitblonda till det mörkt sandfärgade i Tobys kalufs, som en barndomens kronometer på blondskalan. Det var som om barnen blev mer lika Will ju äldre de blev. Första gången Sophie var gravid hade Will sagt till henne att det var tur att han var mörk, för om någon i familjen MacBride skulle skaffa barn med en annan blond person kanske barnen skulle bli osynliga. Tara hade redan dragit melaninjakten till sin spets: Jakes lockar hade varit mörkt guldfärgade när han var liten och nu hade han håret så kortklippt att det bara var en skugga på hans ekbruna hud. Han satt bredvid Edies barnstol och hjälpte henne att styra in maten i munnen. ”Det går så bra för honom nu”, sa Sophie vänd till Tara, så att Jake inte skulle höra. ”Är du inte glad nu för att pappa och Will tjatade på dig om att låta honom börja på Cath?” Sophie önskade genast att hon hade uttryckt sig på något annat sätt. ”Tjat” var definitivt fel ord för Rowans och Wills inblandning när de räddade Jake från att drunkna i den enorma, kommunala innerstadsskolan där barnen gick klädda som de ville och det var fler knarklangare än mammor vid skol

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 48

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

grindarna. Tara, som aldrig helt hade växt ur sin socialistiska tonårsfas, hade tagit deras sätt att ordna och betala en plats åt Jake på Cath som kritik mot henne som förälder. Det stora felet var förstås inte att de hade ett privilegium, utan att det privilegiet inte var standard i de statliga skolorna. Lydia hade ofta sagt att om alla barn fick gå på Cath skulle världsproblemen vara lösta på en generation. Sophie förstod Taras poäng, men vad skulle man göra? Offra sina barns utbildning för sina egna principer? I ett försök att övertala Tara hade Rowan slängt in en kommentar om att pojkar med Jakes hudfärg behövde den bästa utbildning de kunde få för att bli rustade mot en fördomsfull omvärld. Han hade mötts av anklagelser om rasism och Sophie och Lydia hade varit tvungna att gå emellan och göra allt de kunde för att övertyga Tara om att deras agerande inte handlade om snobberi, utan om kärlek. Tara hade fortsatt att försvara sin ståndpunkt så fort saken kom på tal och därför kom det som en överraskning när Sophie såg sin syster le. ”Vet du om att han har kommit med i förstaelvan i cricket?” Tara kunde inte dölja sin stolthet. ”För spelare under sexton, väl?” rättade Sophie henne. ”Nej, de tror att han ska spela för skolan nästa sommar.” ”Tara, det har aldrig hänt förut, det är fantastiskt!” viskade Sophie. ”Särskilt med tanke på hur arg han var jämt för ett par år sedan. Vad stolt du måste vara.” De sneglade båda på Jake; om han lyssnade så dolde han det väl. Han var helt och hållet inriktad på Edie, som slevade in mat i munnen och, ofta, i håret. ”Det är jag, det är jag. Alltså, jag inbillar mig inte att det där var hela hans tonårsuppror och jag är säker på att det kommer mer, men uppenbarligen har Cath delvis tämjt vilddjuret i honom. Jag är säker på att ett av skälen till att han blev lite 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 49

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

stirrig på den kommunala skolan var att de bara hade idrott en gång i veckan, typ, och man kan inte göra så med pojkar, eller hur, de måste springa av sig energin, annars börjar de se sig om efter andra sätt att förbruka den.” Hon sänkte rösten lite till. ”Och jag tror faktiskt att Matt har varit jättebra för honom också. Inte bara för att han har stannat, utan för att han inte försöker vara Jakes pappa. Det finns inget av den där svartsjukan som han visade mot Louis.” Jake vände sig bort från Edie och tog upp mobilen under bordet. Han kanske inte kunde ta emot någon signal, men han kunde fortfarande spela Plants vs. Zombies tills han fick kramp i tummarna. Will harklade sig, men Matt hann före. ”Kom igen, Jake, du vet reglerna”, sa han tillrättavisande. ”Inte vid bordet.” ”Ursäkta”, sa Jake, med en röst som gick från fladdermuspip till bas i ett enda ord. Utan att avsluta spelet drog han in knäna och svängde runt på baken för att resa sig från bänken. ”Tanken var att du skulle lägga ifrån dig mobilen, inte gå från bordet”, sa Matt. ”Det är inte mitt fel att jag har koncentrationssvårigheter. Mina nervbanor har letts om av för snabbt växlande stimuli. Det är en generationsgrej.” Han gick och satte sig i vardagsrummet och spelade vidare. ”De lär dig för mycket på den där skolan”, sa Matt, men blinkade åt Tara för att mildra tillrättavisningen. Will sträckte på halsen för att se Jake sitta böjd över mobilen i soffan. Ett ögonblick trodde Sophie att han tänkte kliva in och konfiskera grejen; Will var van vid att ge Jake den sortens uppsträckning som bara grundade sig på äkta kärlek och handlade om att våga ta konflikter. När hon tittade på sin man såg hon att han inte var arg, utan sårad, och hon visste att det var för att Matt hade tagit över Wills roll som Jakes fadersgestalt. Sophie 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 50

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

kunde inte låta bli att älska Will för att han älskade Jake. Hon såg hur han sjönk ihop lite när han gav upp och hon älskade honom för det också. Kerry – som inte hade sagt ett ord än – slank in och satte sig på Jakes plats, mitt emot Sophie. Hon tog babyskeden och skrapade moset från Edies kinder med den mjuka plastkanten, men lämnade kvar ett litet orangefärgat pipskägg som Charlie skrattade åt, innan hon torkade Edie ren med en muslinservett. Edie spottade ut maten hon erbjöds och slog undan Kerrys hand. Det var här de flesta gav upp och vände sig till Sophie och sa: ”Jag tror att hon vill till mamma”, men Kerry lutade sig ner till Edies nivå och viskade något på babyspråk som fick Edie att sprudla av glädje. Kerry bröt inte ögonkontakten under hela tiden hon fortsatte att mata babyn och belönades med det särskilda fnitter som Sophie hade trott var reserverat för henne. Sophie hade sett de här kvinnorna förut, skapta att bli mödrar, vårdande från det att de fick sin första docka och utan andra ambitioner än att föröka sig. Hon hade aldrig riktigt förstått sig på dem och de gjorde henne nervös. Hon hade åtminstone smakat på framgång i yrkeslivet, hon hade åtminstone försökt. ”Hon är duktig på att äta, visst är hon?” sa Kerry. ”Och vilket härligt skratt hon har.” Sophie blev så överraskad när hon hörde Kerrys röst att hon för ett ögonblick tappade talförmågan själv. Den var kvinnligt ljus, men hes och raspig som hos en kedjerökare. Sophie hade väntat sig en grov dialekt, men hörde bara de neutrala vokalerna hos en person som var någorlunda välutbildad – om än inte i privatskola. Hon talade långsamt, som om varje ord hade valts ut och undersökts noga innan det yttrades. ”Hon är duktig på det mesta”, sa Sophie. 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 51

2013-05-03 15:12


Erin Kelly

”Där har du fått en barnvakt för livet, skulle jag tippa”, sa Felix. Han bredde smör på en skiva rostat bröd åt Kerry. Hon knaprade på kanten medan de andra började äta klart och skruva på sig där de satt. Innan de alla skingrades för förmiddagen måste någon ta upp frågan om Lydias aska. Sophie kände att ansvaret låg på henne, samtidigt som hon var oerhört besvärad av det, som om hon officiellt tog på sig rollen som den nya matriarken. ”I dag tänkte jag att vi kunde …” Hon fångade sin pappas blick och tappade modet. ”Vem är med och bygger upp ett bål? Om vi börjar nu efter frukost kan vi få igång en riktigt fin brasa när det blir mörkt.” ”Bra idé”, sa Felix. ”Jag tycker att vi kör lite barnarbete. Vad säger du, Edie? Ska du hugga i och tjäna ihop till ditt levebröd eller bara ligga och lata dig i blöjan hela dagen?” Edie log genom ett nytt skägg av smör och smulor. Hon genomsökte de tomma tallrikarna efter rester och med en beundransvärd kvickhet för ett barn på nio månader lät hon fingrarna kräla iväg mot Kerrys brödskiva. Med ett leende delade Kerry brödet i små bitar och gav dem till babyn, medan hon lutade sig närmare för att mata henne. Edie satte upp handen mot Kerrys ansikte, grabbade tag i en dinglande hårlock och ryckte i den. Jag borde ha varnat henne för det där, tänkte Sophie, som var van att se stora testar av sitt eget hår plötsligt försvinna i dotterns nävar, men hon log när hon såg att Edie försökte stryka håret bakom öronen på Kerry, så att hon skulle ha det likadant som Sophie. Ett kort ögonblick blottades Kerrys hals och öron. Båda örsnibbarna var sargade, så att huden tycktes droppa som mjukt vax på båda sidor om ett vertikalt ärr. Det gick inte att värja sig mot bilden av hur någon ryckte ut ett par örhängen så snabbt och hårt att örsnibbarna slets sönder. Automatiskt 

Kelly Lagor av hat inlaga.indd 52

2013-05-03 15:12


Lågor av hat

förde Sophie händerna till sina egna örsnibbar som för att skydda dem. Kerry såg att hon gjorde det, blev röd i ansiktet och svepte håret om halsen som en sjal. Även om det var av misstag Sophie hade sett det, kändes det som om hon trängt sig på någonstans där hon absolut inte hade rätt att vara. Hon kastade en blick längs bordet: ingen tittade på dem. Hon försökte le mot Kerry för att visa att hon inte tänkte röja hennes hemlighet, men Kerry tittade envist ner på sitt tomma fat. Stackars tjej, tänkte Sophie. Du kanske har mer gemensamt med Felix än vi anade.



Kelly Lagor av hat inlaga.indd 53

2013-05-03 15:12


»… en fängslande berättelse om hemligheter, hämnd och besatthet, mästerligt skriven.«

»Naturligtvis var det kärleken till mina barn, kärleken till © M I D D L E TO N M A N N

min son, som fick mig att handla som jag g jorde. Om jag hade kunnat förutse de chockvågor som skulle följa skulle jag ha

GUARDIAN

unt

Ur Lydia MacBrides dagbok

»Erin Kelly håller greppet om spänningen hela tiden. Grenar av gift är samma andas barn som Donna Tartts Den hemliga historien.«

mamma lydia har alltid varit det sammanhållande navet i familjen MacBrides bekväma överklasstillvaro. Varje år, på Guy

corren

Fawkes dag, brukar hon samla familjen i fritidshuset i Devon, men det här året är allt annorlunda. Lydia är död och de samlas

»Detta är en gripande bok och jag sögs direkt in i historien. Den är mycket välskriven och fängslande, som läsare var det svårt att lägga den ifrån sig.«

för att sprida hennes aska. Dessutom har Felix, den yngsta i syskonskaran, för första gången tagit med sig en flickvän.

bibliophilia

Det är något som känns lite konstigt med flickvännen Kerry, erin kelly är född 1976 i England. Hon har arbetat som journalist för tidningar och tidskrifter som The Sunday Times och Elle. Erin Kelly bor med man och dotter i norra London. Hon har tidigare gett ut romanen Grenar av gift.

»Karaktärerna, historien och språket – allt gör att jag får cravings efter mer av Kelly.« litteraturmagazinet »Det är en synnerligen välskriven och komplex historia.«

handlat annorlunda, men när jag väl såg hela vidden av konsekvenserna var det för sent.«

Röster om Grenar av gift:

men hennes erbjudande att sitta barnvakt åt äldsta dottern

»Mörk, poetisk, gripande, fullständigt briljant.«

Sophies baby är för bra för att tacka nej till. Men så försvinner

the times

Kerry med babyn. I den efterföljande paniken spricker fasa-

Av författaren till

den och sedan länge gömda hemligheter och lögner skapar ett

»Jag önskar att jag hade skrivit den.« stephen king

ödesdigert mönster …

»Strålande! Den sortens thriller som stannar med dig länge, länge.«

L ÅGOR AV HAT är en skrämmande roman om skruvad besatthet

jeffrey deaver

som bekräftar att Erin Kelly är en av Englands främsta författare av psykologisk spänning.

»En utmärkt psykologisk thriller-debut, som påminner om den tidiga Barbara Vine.« daily mail, books of the year 2010

»En författare med full kontroll på spänningarna i en dysfunktionell familj … Fängslande hela vägen.«

»Erin Kellys debut Grenar av gift bevisar att hon är en författare med öga för det sant läskiga. Ett förfallet Highgate-hus utgör scenen för en psykologisk thriller där vänner vänder sig mot varandra på det mest rysansvärda sätt.«

the times

www.damm.se ISBN 978-91-7537-025-5

Italgraf_Kelly_Burning.indd 1

O M S L AG : SOF I A SC H EUT Z DES IGN

Omslag: Sofia Scheutz Design Illustration: Sofia Scheutz,

independent, books of the year: page-turners

2013-05-03 09:42


9789175370255