9789175370231

Foto: © Elisabeth Ohlson Wallin

i skuggan av HIV

Bodil Sjöström, född 1962, är journalist och bosatt i Stockholm. Hon har varit chefredaktör för Vagabond och skrivit flera faktaböcker, bland annat om hiv, vänskap och om att vara klimatsmart.

Under 80- och 90-talet arbetade hon med hivsmittade, aidssjuka och deras närstående.

En decembermorgon sitter Maggan och Lena i hallen och tar farväl av sin döende hund Lukas. Sorgen är brutal och för Maggan innebär det också att bortträngda minnen och känslor väcks till liv.

Dagen därpå åker de till Thailand på en arbetsresa Lena redan tackat ja till. Flygresan, som börjar tråkigt för Maggans del, blir bättre allteftersom drinkarna rinner ner i hennes strupe. Omtöcknad slumrar hon in och vaknar inte förrän hennes vän Christian sätter sig bredvid henne. Det finns bara ett problem – Christian dog av hiv i början av 90-talet.

Christians närvaro blir alltmer påtaglig under dagarna i Thailand och med hans hjälp orkar Maggan komma ihåg tiden då Sverige drabbades av hiv, då hon arbetade som volontär för Noaks Ark och konsekvenserna av detta. Hon vågar också ställa sig frågan: Vad hände med den son hon en gång i tiden var med och hjälpte till världen?

Sagt om Route 66 går till Trollhättan: ”Sjöström har skrivit en mysig bok som angår oss alla. Route 66 – är dessutom en roman som ger unik inblick i modern homohistoria. Läs!” QX ”Imponerande debut” och ”oupphörligt intressant” DN Söndag ”Skildringen av den demenssjuka mamman är smärtsamt ärlig.” Tara

MåBra

Vagabond www.damm.se ISBN 978-91-7537-023-1

Sjostrom_Happy holiday_omslag.indd 1

2013-08-20 16:45

Av Bodil Sjöström har tidigare utgivits Route 66 går till Trollhättan

På andra förlag: Med våra ögon – en bok om människor Peter älskar Christer Trollen på regnbågsbacken Klimatsmart Man vet att man är medelålders när …

You know you are Swedish when …

Vänskapskoden

www.damm.se Copyright © Bodil Sjöström 2013 Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslagsfoton: Katya Evdokimova, Allister Clark, Nikki Smith, Lisa Howarth, Nagib El Desouky / Arcangel Images Formgivare: Art by Sundberg Sättning: RPform Typsnitt: Stempel Garamond LT Std Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7537-023-1

Till Magnus, Tommy och Lennart.

Pappa sökes.

Vi är t vå k vinnor på 24 och 28 år som gärna vill skaffa barn. Vi söker dig som vill bli pappa.

Vi bor på Söder i Stockholm, är sjuksköterskestuderande och fritidspedagog. Det är en f ördel om också du bor i när heten av S tockholm, ef tersom vi vill a tt du sk a vara en del av barnets liv (pappa på deltid eller å tminstone kon tinuerlig kon takt).

Skriv ett brev och berätta om dig själv.

Svar till ”Lesbisk lycka”.

7

L

ena har redan gått upp, jag hör hur det rasslar i köket, vatten som rinner, kaffebryggaren som gurglar. Det är hennes sista dag på jobbet innan vi reser. Lukas ligger nedanför sängen i sin korg.

Jag måste ligga helt stilla, för om jag öppnar ögonen, eller till och med andas som om jag är vaken, så reser han sig ur sin bädd, slickar mig i ansiktet och viftar med svansen så att det dunkar i elementet. Med åren har han lärt sig att ligga kvar när den första av oss gått upp tills den andra vaknar. Först då är det dags att få mat, livets allra största höjdpunkt om man är så gammal som Lukas.

Vi har pratat om julens resa, om det överhuvudtaget är möjligt att lämna bort Lukas till någon annan. En hund som hör dåligt, som bara klarar av långsamma promenader och som med ålderns rätt kräver något helt annat än en ung hund.

Och skulle vi någonsin förlåta oss själva om Lukas blev sjuk och vi var långt borta?

Jag har nästan fått Lena att ställa in resan, men har inte haft hjärta att fullfölja det. Hon tycker att min mamma kan klara sig själv över julen, hon har hjälp av hemtjänsten som fixar mat, och hon har vänner som också är ensamma. Jag 8

happy holiday

har aldrig hållit särskilt hårt på traditioner, men på senare år har det känts angeläget att vara med mamma. ”Du vet att jag inte skulle göra det här om det inte vore för jobbet”, förklarade hon, och det var det jag inte kunde invända mot.

Lena har blivit utvald till ett uppdrag som andra fotografer skulle hugga av sig benen för att få. Hon ska resa till Lek Buri i Thailand och fotografera en turnering i elefantpolo. Företaget hon frilansar för är en av sponsorerna och de vill dokumentera evenemanget så att de får bilder att sätta på väggarna i styrelserummet. Jag tycker det är trams, ett överklassjippo, men vill inte ta glädjen från Lena. Dessutom får hon ha en medföljande, ”om han betalar resan själv”.

Nu är det två dagar kvar till avresa. Imorgon ska jag köra Lukas till våra vänner, hans egen resväska ska packas idag, precis som min. Lena har redan börjat packa sin. Igår kväll var hon på vinden och hämtade kameraryggsäcken och har lagt den på golvet i vardagsrummet. Passet är säkert redan nerpackat, och om jag känner henne rätt har hon ett kuvert någonstans fullt med pengar som hon växlat.

Kaffebryggaren har slutat gurgla och jag tror att Lena satt sig ner vid köksbordet för att ha sin egen stund. Jag vet att hon gillar den, gillar att få vara ifred med tidningen, sitta där och sörpla på sitt te ur den stora blå koppen. Jag ligger här en stund till och blundar så att Lukas inte vaknar. Det är nästan helt mörkt i rummet, bara en strimma ljus från gatlyktorna utanför skär in mellan rullgardinen och fönstret.

Jag hör Lukas andas tungt nedanför min säng. Ofta skrapar han med sin tass mot sängen för att väcka siste man upp.

9

bodil sjöström

Men han gör det inte nu, jag antar att han sover tungt fortfarande. Det är ovanligt, fast han såg väldigt trött ut igår kväll. Kvällspromenaden var långsam, han nästan släpade benen efter sig.

Jag öppnar ögonen och är beredd på pusskalaset, men Lukas tycks inte röra sig. Jag tänder lampan för att se bättre, han ligger helt utslagen. Jag sträcker ner handen och stryker honom över sidan, han viftar lite på svanstippen, men väldigt lite. ”Lukas? Vakna gubben, så ska du få mat.”

Ordet mat får alltid Lukas öron att spetsas, men idag ligger de slappa längs hans grå kinder. Jag känner ett hugg i bröstet av oro, skyndar upp och tar på mig morgonrocken och går ut i köket. Lukas ligger kvar. ”Gomorron, se vem som kommer här!” säger Lena, förvånad över att jag är uppe så tidigt. ”Det är något med Lukas, han vill inte resa sig.”

Lena går in till Lukas. Jag följer efter och ser hur hon sätter sig hos honom och klappar honom precis som jag gjorde, och hur han på samma sätt som förut viftar svagt på svansen. ”Ta fram maten”, säger Lena bestämt.

Jag går tillbaka till köket och häller de torra kulorna i hans skål, ett ljud som han brukar höra även mellan stängda dörrar. Nu får det honom att med mycket långsamma steg gå ut i hallen, han stannar vid tröskeln till köket. Benen är felställda och pekar utåt som en clowns stora skor. Huvudet hänger så pannans skinn skrynklas över hans bruna ögon.

Andetagen är tunga och rossliga.

Jag ser paniken i Lenas ögon, hon går fram till kylen, rotar hastigt fram en bit korv som hon håller framför nosen 10

happy holiday

på honom. Men Lukas nosar inte ens på den. Istället blir andetagen tyngre. ”Men vad händer, vad är det med honom?” säger Lena oroligt. ”Jag vet inte.”

Lukas lägger sig i sin korg, han hamnar lite snett med det ena benet under sig. Det ser obekvämt ut och Lena rätar försiktigt ut det. ”Vi får avvakta och se, han kanske piggnar till”, säger Lena medan hon står med händerna i sidorna och tittar ner på Lukas. Jag sätter mig hos honom och lägger hans huvud i mitt knä. Känner hans värme.

Jag håller med Lena, vi får avvakta, även om vi båda vet vad som är på gång. Men det är alldeles för smärtsamt att säga. Vi är inte där än, inte ens i närheten av att kunna säga det högt. Trots att vi hela tiden vetat att det någon gång skulle ske. Vi har sett honom åldras, tretton år är mycket, men vi har alltid tröstat oss med att en labrador kan bli betydligt äldre än så.

Vi har varit duktiga och pratat om hur det ska gå till den dagen då det är dags, när det svåra beslutet ska tas. Det är när Lukas liv inte är värdigt längre, var vi överens om. Inte värdigt står för att ha ont och att inte kunna äta. Vi har sett så många gamla hundar som släpats runt kvarteren med stela ben och grå blick. Som att putta på en gammal människa med rullator. Så skulle det aldrig bli för oss.

Vi har varit oroliga för att vi inte skulle vara hemma båda två om den dagen plötsligt kom, och vi har diskuterat vem av våra vänner som kunde tänkas vara med för att ingen av oss skulle behöva vara ensam. I tiden skulle det ligga någon11

bodil sjöström

stans nästa vinter, trodde vi.

Inte nu.

Lena sätter sig vid datorn. Det kan inte vara sant. Jobbar hon? Jag lyfter lite på Lukas huvud med ena handen, sätter mig ner bland kängor och springskor och lutar mig framåt, jag kan se lite av dataskärmen och Helena Bergströms ansikte.

Så typiskt henne att gömma sig i arbete. Så fort något ledsamt händer, eller när hon får en motgång, jobbar hon. Visst har jobben blivit fler och bättre, hon har trots allt avancerat från att ta bilder där hon förskönar VD:ar på diverse börsnoterade bolag till att numera plåta allt fler kändisar. Utmaningen ligger i att fånga deras personlighet på den korta tid man har, brukar hon förklara. Hon är snabb på att skapa kontakt med människor, men om hon skulle tävla med mig i att på kortast möjliga tid få någons förtroende skulle jag vinna. För mig handlar det dessutom om något mycket svårare, kanske det svåraste som finns. Jag ska få patienter som ska opereras att känna sig lugna. Jag bestämmer över liv och död. Jag har döden bakom ryggen hela tiden, och livet framför mig där på operationsbordet. En felberäkning från min sida och döden kliver fram.

Jag bestämmer över liv och död. Och jag håller dem vid liv. Alltid!

Jag tittar på Lukas mage, klämmer lite på hans buk. Den är vätskefylld, hans hjärta orkar inte och jag gissar att det är hjärtsvikt. ”Han är svullen, titta på magen”, säger jag och Lena lämnar datorn och sätter sig ner och stryker Lukas över kinden. ”Känn här”, säger jag.

12

happy holiday

Motvilligt lägger hon sin hand över Lukas bara mage på den del som alltid varit hårlös. Lena ler lite när hon drar försiktigt med handen över den rosa, uppsvällda buken. ”Den varma goa magen. Inte är den svullen”, viskar hon. ”Han är rejält svullen, känner du inte det?” säger jag och Lukas höjer huvudet som om det vägde tvåhundra kilo och tittar först på mig, sedan på Lena.

Det är en blick jag helst hade velat slippa se. Den säger att det är slut.

Vi behöver inte ens säga det. Lena sitter kvar hos Lukas medan jag ringer till Hasse. Om vi först lärde känna honom som veterinär eller som vän vet jag inte, men nu är han viktig som båda.

Hasse lovar att komma inom en timme. En timme då vi turas om att ligga nära Lukas i hans korg. Jag ligger så nära att jag känner hans sura andedräkt pusta tungt mot mitt ansikte. Jag berättar för honom att jag aldrig älskat någon så.

Att det varit så fantastiskt att få hans förbehållslösa kärlek.

Hur stressad och grinig jag än varit har han alltid funnits där och älskat mig. Bökat med den blöta nosen, hämtat bollen och lagt den i mina händer, somnat i sin korg nedanför min säng.

Gråten kommer och går. Jag försöker hålla masken, tänker att så här ska han inte få se mig, nu måste jag vara stark.

Han ska inte få känna min oro, men till slut kan jag inte stå emot längre. Tårarna blandas med snor och rinner ner i munnen när jag pratar med honom. Lukas rör sig inte, han bara andas tungt.

Lena böjer sig ner mot hans ansikte och jag lämnar dem 13

bodil sjöström

ensamma en stund och tänder några ljus i vardagsrummet för att ha något att göra. Sedan går jag tillbaka till hallen och sätter mig på golvet en bit ifrån dem.

Lena biter Lukas lätt i kinden som hon brukar göra. Då morrar Lukas svagt. Han är ändå med i leken fortfarande, om än med minsta insats. Han är med och vi skrattar lite men jag ser att Lenas ansikte är fullt av förtvivlan. Hon biter ihop och pressar fram luften mellan tänderna. Länge sitter hon och låter sina händer vila i Lukas tjocka, svarta päls och följer hans andetag.

Hasse ringer inte på dörren när han kommer utan går rakt in och ställer ner sin stora svarta väska. Utan minsta tvekan ser han till att få bort Lena från Lukas, ut ur det omöjliga farvälet, och tar henne med in i köket.

Lukas yttersta svanstipp rör sig igen i ett tafatt försök att säga hej till Hasse. När Lena satt sig på en köksstol går Hasse fram till diskbänken, vrider på kranen och spolar varmt vatten över sina händer och tvättar dem vant och noga. Han står stilla en stund med ryggen mot oss som för att samla sig. ”Jag kan undersöka honom om ni vill”, säger han och tittar på sina släta händer.

Jag står i dörren, tittar på Lena och Hasse och tänker att jag älskar dem. Att jag älskar att ha deras sällskap, att jag slipper vara ensam, att få ha vår vän här, att Lena är här. Att jag inte är ensam och aldrig någonsin behöver vara det. Och svarar: ”Nej, vi är säkra. Vi har tagit vårt beslut.”

Hasse tittar frågande på Lena, som för att försäkra sig om att hon också är medveten om det oåterkalleliga i det.

14

happy holiday

Jag blir orolig för att hon än en gång ska förtränga allvaret, men Lena nickar när Hasse lägger sin hand på hennes axel och ger henne en varm blick över glasögonen.

Det här är inte en stund för tvivel. Någon har gett både mig och Lena kraften att svara rakt och övertygande men jag vet inte var den kommer ifrån. Ingen av oss vill att Lukas ska dö, vi vill ha kvar honom så länge det bara går, men vi är tvungna. Det är dags. Vi nickar alla tre samfällt och Hasse hämtar sin väska, ställer den på köksbordet och tänder lampan i taket. Ljuset känns lika starkt som en blixt och jag ryggar tillbaka. Ur väskan tar Hasse fram en liten spruta och fyller den. ”Han får en lugnande först”, säger han, och går ut i hallen igen. Lukas lyfter inte ens på huvudet när Hasse tar tag i hans nackskinn och på en sekund trycker in innehållet. ”Nu är det er stund”, säger han tyst, ”Lukas kommer att slappna av nu.”

Lena och jag sätter oss återigen ner bredvid Lukas. Jag håller i hans ena tass. Lena lägger hans huvud i sitt knä och sin hand bakom hans öra. Andetagen är tunga. Inte ett ljud säger vi. Koncentrerar oss på andetagen och jag undrar vad en lugnande spruta kan göra för en döende hund. Om det är för att dämpa ångesten så som med människor. Fast det vilar ingen ångest över Lukas där han ligger.

Hasse kommer tillbaka med tre stora sprutor fyllda med en ljusblå vätska. Han håller dem snett bakom sig. Om det är för att skona oss eller Lukas vet jag inte men det känns bra. I andra handen har han en rakapparat. ”Jag måste ju raka honom för att komma åt venen.”

Det blixtrar till. Christian. Hans rakade huvud. Han bad 15

bodil sjöström

mig göra det. Fast det nästan inte fanns något att raka.

Hasse pluggar in rakapparaten i närmaste uttag som är precis bakom min rygg. Sätter på den och det låga brummandet får Lukas att försöka höja huvudet men han orkar inte. Hasse rakar några centimeter på Lukas ben och stänger av apparaten igen. ”Är ni …?” frågar Hasse och vi nickar. Vi är redo. ”Han kommer förmodligen att somna redan efter den första sprutan. Den andra är för säkerhets skull, och den tredje för ännu mer säkerhets skull”, förklarar han och sticker sedan in den första stora sprutan i Lukas och trycker in vätskan.

Lena gråter så hon skakar. ”Duktiga Lukas, du har alltid varit så duktig”, säger hon tyst medan tårarna rinner längs kinderna och böjer sig mot hans huvud. ”Du är så duktig, kom alltid ihåg det.”

Lukas andetag blir svagare och svagare. Hasse sticker in den andra sprutan.

Jag ser hur Lukas lämnar oss, sakta och oåterkalleligt. Hur tretton år av förbehållslös kärlek försvinner ut genom fönstret och upp mot himlen. Hur en del av mig också försvinner.

Några sekunder till, en sekund. Små tunna andetag.

Och Lukas andas ut.

Det är snart mörkt ute, jag vet inte vad klockan är, två, kanske tre på eftermiddagen. Jag sitter i hallen med min döda hund. Jag sitter i hans korg, Lukas huvud vilar tungt mot mitt ben, värmen har försvunnit från honom och jag försöker känna hans lukt, försöker hämta tillbaka lite liv när jag borrar ner ansiktet mot hans grå kind. Men jag känner ingen 16

happy holiday

lukt, jag känner ingenting. Hur jag än gräver i mitt inre hamnar jag bara i tomhet och en stark känsla av meningslöshet.

Jag har svårt för att hitta något att säga, min mun känns torr.

Det blixtrar igen.

Jag sätter en tops med vätska i munnen på honom. ”Citrussmak” står det på förpackningen. Han kniper ihop munnen och suger på den som ett barn.

Grannen mittemot har tänt sina adventsstjärnor, jag ser den gamla damen som alltid går i morgonrock röra sig därinne, hör byggarbetet på gatan nedanför.

Jag vet vad folk kommer att säga: ”Det är ju bara en hund.”

Det svider i halsen av all gråt och jag vill inte att det ska vara sant. Vill att någon väcker mig ur denna skitdröm. Vi har dödat Lukas. Även om det var någon annan som rent praktiskt såg till att han fick somna in, var ansvaret vårt.

Jag släppte fram döden. Jävla förbannade skit. Jag har hållit den still, den där bollen som jag bär inom mig, bollen där jag sparat all sorg, den som aldrig skulle få röras, skör som en glaskula men ändå kraftfull och alltid oberäknelig. Nu börjar den mullra likt ett begynnande åskväder då jag påminns om det som hänt. Sorgbollen som jag vet närsomhelst kan börja rulla. Och jag är rädd att jag inte kan få stopp på den.

Rädd för vad den ska riva med sig.

Lukas ligger på sidan som om han sov, benen är utsträckta och jag tar försiktigt på tassarnas slitna trampdynor. Mjuka när man klämmer lite på dem, på ytan sträva, grå och med svart hår som sticker ut mellan tårna. Tassen är tung som bara något livlöst kan vara. Den har trampat i tretton år och bär spår av mig, av oss, och är länken till mig och Lena som en gång hämtade honom på en bondgård i Värmland. Vi 17

bodil sjöström

skulle bli en familj – Lena, Maggan och Lukas. Det fanns någon mer än bara oss själva att ta hänsyn till, någon att rikta vår kärlek till. Lukas blev också länken mellan oss två. Med honom blev vi något mer.

Vi blev en familj.

Hasse har stuckit en lapp i min hand. Inte i Lenas, här är det jag som förväntas vara handlingskraftig. Jag orkar inte öppna den, vet att det är jag som måste ta tag i resten för Lena kommer aldrig att göra det. Hon kommer att sitta där böjd över sin dator tills jag tar henne därifrån. Hon avbokade sina jobb, sa som det var, men att hon säkert kunde ta bilderna imorgon, planet går inte förrän på eftermiddagen.

Jag måste vara stark nu, vet att jag inte kan sitta här, att jag måste ordna upp saken innan det är för sent. Innan han stelnar. Innan han börjar lukta. ”Lena”, försöker jag.

Hon svarar inte. ”Lena.”

Tillsammans bär vi korgen med Lukas i och lägger den bak i bilen. Vi kör förbi Tantolunden. Lampor lyser bland de nakna grenarna, snön gör parken ljus. Flera tusen gånger har jag gått här, på de smala vägarna kantade av spretiga träd och hundbajs. Gjort mig ovän med andra hundägare då jag hotat polisanmäla dem för att de har sina hundar lösa.

Lena ser också ut mot Tanto och knyter sina händer i knät.

Någon joggar trots snömodden, ett barn dras i ett vinglande tefat och längre bort leker två stora hundar.

Jag tänker på den promenad jag och Lukas gått varenda morgon. Lukas före, trippande så öronen hoppade, då och då vände han sig om för att se om jag var med. En lycklig 18

happy holiday

hund som visste precis vad som komma skulle. Rutinen att just gå samma promenad var viktig och gjorde honom säker.

Han visste att varje morgon klockan halv åtta åkte kopplet på och han gick före med huvudet stolt rest och visade vägen. Vi turades om att ta ut honom på morgonpromenaden, det var det gemensamma ansvaret vi hade, allt annat är uppdelat på Lenas eller mitt område. Jag har hand om bilen och matinköp, hon tar hand om tvätt och det mesta som har med vårt landställe att göra. Men Lukas var vår tillsammans.

Jag ser Södersjukhuset, det är märkligt, jag har gått i Tantolunden i tretton år och inte sett Södersjukhuset så som jag ser det nu. Jag vet såklart att det ligger där, men först nu får jag syn på det, det väldiga grå komplexet tornar upp sig som ett stort askmoln, med lampor som skulle räcka för en hel stad. Jag har varit erbjuden arbete där, men tackade nej. Har aldrig velat sätta min fot där igen. Så fort jag tänker Södersjukhuset får jag ett konstigt sug i magen, nästan som mensvärk. Och jag ser den gula linjen framför mig. Jag undrar om den fortfarande är målad i golvet från entrén till hissen för att hitta rätt till avdelning 53. Om avdelning 53 överhuvudtaget finns kvar. ”Vi måste inte göra det här”, säger jag. Jag vill inte tänka på Södersjukhuset mer.

Lena rycker till. ”Vad då?” ”Vi måste inte kremera honom, vi kan begrava honom istället.”

Lena sjunker ner i sätet igen och tar upp näsduken och torkar tårarna. ”Det vet du att man inte får, sådant måste man ha tillstånd till”, säger hon.

19

bodil sjöström

”Om man nu ska vara så himla laglydig ja, men vi kan strunta i det. Ingen skulle märka om vi gjorde en grav åt honom i trädgården på landet. Vi behöver ju inte sätta upp något stort kors direkt.” ”Och var tycker du att vi skulle vi ha honom till dess? Det orkar jag bara inte tänka på”, svarar Lena. ”Vi kan göra det nu. Strunta i Thailand, boka om biljetterna och packa bilen full med mat och öl och köra ner till Bovall, vi är där före midnatt. Imorgon skulle vi kunna ha en fin avskedsceremoni, bara du och jag.” ”Och vilka avbokningsregler tror du gäller för att man avlivat sin hund?” påpekar Lena. ”Måste du alltid räkna allt i pengar? Vår hund är död, vi får aldrig någonsin tillbaka den här stunden, vi kan väl göra något fint av den?”

Lena blundar, böjer ner huvudet och skakar det långsamt. ”Snälla Maggan … jag måste faktiskt åka. Och jag vill åka, kan du inte lägga ner det här? Vi kommer att begrava Lukas i trädgården, men när vi kommer hem, och i en urna.”

Jag undviker att titta på henne, vi står stilla vid ett rödljus nära Skanstull.

Hon säger inget mer, det blir grönt och en blå lång buss kör förbi i innerfilen så fort att jag hoppar till. Vi kör över Skanstullsbron och ser Globen lysa lila, stora lyftkranar rör sig där bakom som jättelika fasaner. På andra sidan bron sticker Hammarbybacken upp bland raka huskroppar, som små tändsticksgubbar glider skidåkare ner för att åka upp igen. Ner och upp, så fullständigt meningslöst. Bilar kör ut och in i vår stad. Tunnelbanan som långa ormar på bron intill, jag ser trötta människor på väg hem, med julklappar i 20

happy holiday

knät och svettiga av stress. Och där bakom ligger Södersjukhuset som inte vill försvinna ur mitt synfält.

Förbannade jävla Södersjukhuset.

Tomheten sköljer över mig igen, och det svider i ögonvrån, suger i magen och trycker i bröstet. ”Du ska vänster här”, säger Lena. ”Jag kan vägen.” ”Har du varit där förut?” undrar hon. ”Nej.” Jag är en mer rutinerad förare än Lena, är bättre på att hitta men vill inte säga det nu. ”Borde vi ringa någon?” undrar Lena lågt. ”Ja, det borde vi.” ”Din mamma?” frågar hon. ”Absolut. Och din pappa och dina syskon.” ”Men först Calle och Peter, de kommer bli förtvivlade.

De har väl planerat hela julhelgen för att ta hand om Lukas.”

Förtvivlade. Men de måste få beskedet, måste få veta.

Vi svänger av motorvägen och in på en mindre väg där snötunga grenar hänger över vägen. Vägen är spårig och stängs in av höga vallar snö. Jag sätter på helljuset, det blixtrar till. Snön skjuter mot oss som små vita pilar och jag förlorar nästan sikten mot vägen, snöpilarna slår emot mig och jag åker in. In i snön, in genom dörren och det oundvikliga händer att jag ser mina vänner från förr. Det gör ont i magen, det mullrar.

Bort! Inte nu! Stanna din jävla sorgboll!

Christian ligger i folkabussen då vi kör mot Roskilde. Där sitter Marie bredvid mig och kör. Längst bak i bussen har vi en campingtoa så att vi snabbt ska kunna stanna ifall det 21

bodil sjöström

börjar rinna ur honom. Han läser Expressen men jag vet att han blundar där bakom tidningen. Han är så hög på morfin att han inte kan hålla ögonen öppna.

Och där är Micke. Han går som om någon drog i honom från sidan. Det är knappt jag hör vad han säger, han sluddrar som om han vore full.

Och Antonio som gömmer sig under täcket, som har förvandlats från Clark Kent till Quasimodo. Det skarpskurna ansiktet med regelbundna drag och en nästan övernaturlig skönhet. Kroppen nu full med blå fläckar, som ett misshandlat fyllo.

Jag hör Erkki hosta. Den hosta som gav mig kväljningar.

Jag ser rökrummet på Södersjukhuset med unga män som röker men inte säger något, i korridoren en och annan mamma som hämtar kaffe och smörgåsar. Jag ser inga pappor.

Och bilden av Christian kommer tillbaka men nu är han som vanligt. Det mörka håret kammat som James Dean, de bruna ögonen gnistar lurigt och han kysser min kind, han luktar människa, skinnjacka, rök och hud.

Och sedan känner jag en liten hand i min hand. Ser hans nacke, de blonda hårstråna sticka ut under mössan. Han går bredvid mig.

Hans lilla hand i min.

22

Foto: © Elisabeth Ohlson Wallin

i skuggan av HIV

Bodil Sjöström, född 1962, är journalist och bosatt i Stockholm. Hon har varit chefredaktör för Vagabond och skrivit flera faktaböcker, bland annat om hiv, vänskap och om att vara klimatsmart.

Under 80- och 90-talet arbetade hon med hivsmittade, aidssjuka och deras närstående.

En decembermorgon sitter Maggan och Lena i hallen och tar farväl av sin döende hund Lukas. Sorgen är brutal och för Maggan innebär det också att bortträngda minnen och känslor väcks till liv.

Dagen därpå åker de till Thailand på en arbetsresa Lena redan tackat ja till. Flygresan, som börjar tråkigt för Maggans del, blir bättre allteftersom drinkarna rinner ner i hennes strupe. Omtöcknad slumrar hon in och vaknar inte förrän hennes vän Christian sätter sig bredvid henne. Det finns bara ett problem – Christian dog av hiv i början av 90-talet.

Christians närvaro blir alltmer påtaglig under dagarna i Thailand och med hans hjälp orkar Maggan komma ihåg tiden då Sverige drabbades av hiv, då hon arbetade som volontär för Noaks Ark och konsekvenserna av detta. Hon vågar också ställa sig frågan: Vad hände med den son hon en gång i tiden var med och hjälpte till världen?

Sagt om Route 66 går till Trollhättan: ”Sjöström har skrivit en mysig bok som angår oss alla. Route 66 – är dessutom en roman som ger unik inblick i modern homohistoria. Läs!” QX ”Imponerande debut” och ”oupphörligt intressant” DN Söndag ”Skildringen av den demenssjuka mamman är smärtsamt ärlig.” Tara

MåBra

Vagabond www.damm.se ISBN 978-91-7537-023-1

Sjostrom_Happy holiday_omslag.indd 1

2013-08-20 16:45